Varför Jesus gick lidandesvägen

”Se, vi går upp till Jerusalem”, sade Jesus till sina lärjungar. Så säger vi också till varandra i kyrkan, nu när vi går in i fastan. Vi skall följa Jesus på den tunga vägen upp till Jerusalem, följa honom på smärtornas väg ända till slutet på Golgata.

Fastan är lidandets tid. Ofta frågar vi oss varför vi får lida, särskilt när livet plötsligt förändras, blir tungt och svårt. Det kan gälla svårigheter och motgångar i arbetslivet, slitningar i äktenskap, hem och familj, brustna relationer och smärtsam sorg. Eller när vi drabbas av sjukdomar, trötthet och tunga tankar som tär och suger musten ur oss. Alla har vi något lidande som vi gärna skulle vilja slippa. ”Var man har sitt, hårt eller blitt, himlen allena är sorgerna kvitt”, står det i en psalm av Kingo. Så är det.

I dag och under den kommande fastan skall vi stanna upp och låta Kristi lidanden träda i förgrunden. Att vi behöver en särskild fastetid för att ställa det lidande, som denna söndag kallar ”Guds kärleks väg”, i centrum, beror på vår ogudaktiga och självupptagna natur som alltid vill ställa oss själva och våra lidanden i centrum. Men i dag skall vi fråga oss varför just Kristus, den oskyldige, helige och rene, måste lida så svårt.

1. Jesus gick lidandesvägen för att det var bestämt så

Det står att de som följde Jesus på denna hans sista resa upp till Jerusalem ”var förskräckta och fyllda av fruktan”. De var rädda för vad som skulle hända. Alla kände spänningen i luften. Fienderna hade skärpt tonen. Någon slags urladdning var på väg. Och deras onda aningar hade fog för sig. Det var nämligen redan bestämt att Jesus skulle gripas och röjas ur vägen.

Vilka hade bestämt det? Utåt sett var det Jesu fiender, fariséerna och den judiska kyrkans ledning. Det står att judarna sökte efter möjlighet att döda Jesus, eftersom han sade ”att Gud var hans Fader och gjorde sig själv lik Gud” (Joh. 5:18). Vad var det för fel med att kalla Gud sin Fader? Det var inget fel i det. Det gjorde varje god israelit. Men man hade uppfattat att det låg något mer i Jesu anspråk på att ha Gud till sin Fader. Han gjorde sig lik Gud, han ställde sig på samma nivå som Fadern. Och det var oacceptabelt. Det var hädelse.

När sedan Jesus uppväckte Lasarus från det döda, vilket väckte enorm uppmärksamhet, var måttet rågat. ”Vad gör vi?” frågade man sig oroligt i Stora rådet (Joh. 11:47). Många började ju tro på honom för detta unders skull. Det var bekymmersamt och måste stoppas. Det var då översteprästen Kaifas kom med ett radikalt förslag. Han sade: ”Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe, än att hela folket går under” (Joh. 11:50). Sen står det: ”Från den dagen överlade de om att döda honom” (v. 53). Man hade bestämt sig. Han måste bort.

Det var något märkligt med Kaifas ord. Utan att han var medveten om det, uttalade han en profetia om Jesus, när han sade att han skulle dö för folket. Evangelisten Johannes lade särskilt märke till det och påpekar: ”detta sade han inte av sig själv” (Joh. 11:51). Gud hade lagt orden i hans mun. Det ingick i hans plan att Messias skulle lida och dö. Översteprästen talade mer sant än han själv anade och förstod.

Det står, att Jesus ”gick före” lärjungarna på vägen upp till Jerusalem. De var rädda, gick motvilligt och med dröjande steg. Men Jesus gick i täten med målmedvetna och bestämda steg. Ändå visste han vad som skulle hända med honom, och han talade om det för lärjungarna i klara ordalag: ”Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma honom till döden och utlämna honom till hedningarna.” Nu skulle det ske som långt tillbaka var bestämt av Gud och som förutsagts i Skrifterna. Enligt Lukas började Jesus med att säga: ”Allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse” (Luk. 18:31).

Alltsammans är ytterst märkligt. Här smider fienderna sina ondskefulla planer, och ändå är de redskap för en högre makt och plan. Gud verkar mitt bland sina fiender och använder dem för sina syften. Vi känner igen det mönstret från GT. Gud lät Josef, som av sina avundsjuka bröder såldes som slav, bli statsminister i Egypten. Han lät senare Mose växa upp vid faraos hov och bli en tronföljare. Vi ser det gång på gång i Israels historia: egyptiska, babyloniska, persiska, grekiska och romerska stormakter är som brickor i ett spel där Gud förverkligar sina planer.

Mönstret går igen också i Kristi lidandes historia. Det ser ut som om Satan och ondskan, Jesu motståndare och den romerska ockupationsmakten styr det som sker. Vi ser det alltifrån de kyrkliga ledarnas planläggning att röja Jesus ur vägen till Judas förräderi och Pilatus beslut att vinna politiska poäng genom att låta korsfästa Jesus, fast han inte fann honom skyldig till något brott. Men allt är inte som det synes vara. Gud verkar i allt detta och använder alltsammans för sina syften. Petrus sade senare till judarna i sin pingstpredikan: ”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han (Jesus) utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen (dvs. hedningar) spikade ni fast honom på korset och dödade honom … denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till Herre och Messias” (Apg. 2:23, 36). De kristna i Jerusalem förundrade sig djupt över hur märkligt Gud hade styrt det hela. I en av deras böner som återges i Apostlagärningarna prisar de Gud och säger: ”De gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt” (Apg. 4:27-28).

Fienderna blev ovetande redskap i Guds hand. Deras onda anslag ledde inte till vad de tänkt sig, utan till att Guds plan förverkligades. Allt detta visste Jesus när han gick upp till Jerusalem. Han gick dit för att uppfylla den gudomliga kärlekens plan, den som av evighet var bestämd för människosläktet.

2. Jesus gick lidandesvägen för att lösa oss från våra synder

Syndiga tankar fanns inte bara hos Jesu fiender. Den fanns också hos Jesu lärjungar. Det har vi exempel på i vår text. Strax efter den allvarsmättade stund då Jesus talat om vad som skulle hända med honom, finner vi Jakob och Johannes ivrigt upptagna av frågan om vilken plats de skulle få i himmelen. De ber Jesus om att få de finaste platserna, de på höger och vänster sida om honom.

Det var högmod och ärelystnad som dikterade deras begäran. När de andra tio hörde vad Jakob och Johannes bad om blev de förargade på dem. Varför skulle de två ha företräde? Också senare, vid nattvardens instiftelse, började lärjungarna gräla om vem av dem som var den störste.

Vad typiskt detta är för oss människor! Vi känner väl igen vår lust att vilja vara stora och vår rädsla att hamna på ett lägre pinnhål och räknas mindre värda än andra. Vi vill helst vara förmer än andra. Sådan är vår syndiga och självgoda natur. Den vill t.o.m. upphäva sig och bli som Gud.

Men Jesus gick upp till Jerusalem för att lida och dö just för syndare av detta slag. Han hade ingen tanke på att vinna något för egen del. Han tänkte bara på andra, på alla dem som hölls fångna i synd, särskilt i högmod och egensinne, oförmögna att frigöra sig från dem. Till sina lärjungar som bara tänkte på att själva få de bästa platserna i härligheten säger han: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” De var i sin tro på sina egna förtjänster inte bättre än att lösen måste betalas för dem om de överhuvudtaget skulle få någon plats i härlighetens rike.

Han har kommit ”till lösen”, för att betala för våra synder så att vi skulle bli fri från dem. Dessa ord, ”till lösen”, skall vi nu under fastan låta sjunka djupt in i våra självgoda hjärtan. Tänk på hur mycket det kostade honom att ge sitt liv till lösen för dig och mig och alla! Han blev hånad och förnedrad, plågad och dödad på det mest förfärliga sätt. Han blev korsfäst som en brottsling i vårt ställe: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5).

För många är dessa ord, ”till lösen”, både stötande och obegripliga. Inte ens lärjungarna fattade dem riktigt från början. Det Jesus sade om att han måste lida och dö var en gåta för dem. De försökte förtvivlat förstå vad han menade. Inte kunde han väl mena att det skulle hända på riktigt?

När Jesus frågade lärjungarna: ”Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?” så svarade de aningslöst: ”Ja visst, det kan vi!” Det snabba svaret visar att de inte fattat ett dugg. Den lidandeskalk som Jesus skulle dricka och det blodsdop han skulle genomgå var något som var möjligt bara för en sådan som Jesus, en som var helig och ren, en som var både Gud och man. För det skulle ju ske ”till lösen”, till försoning för människornas synder. Nog skulle lärjungarna i hans efterföljd också få smaka på lidandet. Det bereder Jesus dem på. Men deras – och våra lidanden – kan aldrig bli ”till lösen”. Inför Gud kan vi inte gottgöra en enda av våra egna synder och än mindre andras. Alla försök till det slutar med att vi dukar under och förgås. Det står: ”Sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid” (Ps. 49:8-9). Men Jesus, han kunde göra det och han gjorde det. Han har, som Luther säger, ”en starkare rygg än vi”. Den kan bära hela släktets ofantliga syndabörda och ta bort den. Vi själva har inget att ge till lösen för våra liv, inte ens vår ödmjukhet, vår ånger och tro är någon lösen. Den finns bara hos Kristus, han som är Guds kärleks väg. Ödmjuk ånger och tro behövs, men det är något som Guds Ande verkar i oss för att vi skall ta emot Guds gåva.

När vi om en liten stund går fram till nattvardsbordet, får vi ta emot en oblat. Den är rund som ett mynt och har en bild av korset eller en Kristussymbol på sig. Det skall påminna oss om att vi i nattvardens välsignade bröd och vin tar emot Kristi offer, den gudomliga, hela och fulla lösepenningen. Den läggs i din mun, för att du skall tro och vara fullt förvissad om att du i Kristus är löst från all synd, att hans kropp och blod är ”för dig utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse”. När du tror det, firar du nattvard så som Jesus vill att du skall fira den.

Det finns ytterligare en sak i vår text att ta fasta på.

3. Jesus gick lidandesvägen som förebild i tjänande

Jesu har lidit ”till lösen”. Det är det största och viktigaste. Men Jesus och NT lär oss också att han har lidit som ett exempel, som en förebild för oss i kärlek. När lärjungarna fikade efter de bästa platserna, agerade de som världsliga diktatorer som älskade att härska över andra människor. Men så skulle det inte vara i Guds rike: ”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav.” När Jesus på skärtorsdagskvällen grep sig an tjänaruppgiften att tvätta lärjungarnas fötter återkom han till detta ämne och sade: ”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er” (Joh. 13:15).

Vi är inte så benägna till den sortens tjänande, särskilt inte om uppmärksamhet, tack och beröm uteblir. Att utge sig för andra och ”vara allas slav” kan inte ske utan att man gör avkall på sig själv och sin egen värdighet. Men att göra det hör till vår dagliga helgelse och det kristna livet i Kristi efterföljd. Vår själviska, högdragna och bekväma människa måste dö. Men det sker bara hos den som tagit emot Kristus, han som gav sitt liv för oss och som av nåd lät oss få allt fritt och för intet. Också viljan, lusten och kraften att vandra i hans fotspår får vi som en gåva av nåd, för den kärlek som vi skall älska och tjäna varandra med är inte vår naturliga kärlek, utan Kristi kärlek som genom tron bor i våra hjärtan. Amen.

S Bergman

[^]