[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

5 sönd. i Fastan

TEXT: Luk. 22:31-38


Jag har bett för dig

Jesus hade mycket att säga till sina lärjungar i salen som de lånat sista kvällen han var tillsammans med dem innan hans stora lidande började. Vår text innehåller något som Jesus särskilt sade till Simon Petrus. Jesus förutsäger att han, den mest framträdande av apostlarna, snart skulle förneka all kännedom om honom. Innan gryningen då tuppen gol skulle han ha förnekat sin Mästare tre gånger.

Men Jesus har fel, menar Petrus. Han bedyrar, att han hellre skulle dö än svika Jesus. Om än alla andra svek, så skulle inte han göra det. När Jesus senare greps står Petrus ännu fast vid sin föresats. Han drar sitt svärd och försöker att med våld hindra att Jesus grips. När det inte lyckas, flyr han inte som de andra utan följer sin bundne Mästare in på översteprästens gård för att se vad som skulle hända. Det var modigt gjort. Där stod han mitt inne i fiendernas högkvarter och försökte vara anonym. Men när han började få närgångna frågor om vem han var, slog plötsligt rädslan att bli avslöjad sina klor i honom, och innan han visste ordet av hade han tre gånger förnekat Jesus och avsvurit sig all bekantskap med honom. Och i samma ögonblick gol tuppen.

Vår text andas kamp om Petrus själ. Satan begär att på Petrus på fall, men Jesus ber för Petrus att hans tro inte skall gå under. En liknande kamp mellan dessa två makter om din och min själ förs också i dag. Låt oss börja med att se

1.   Vad Satan begär

Jesus säger: ”Simon, Simon, se, Satan har begärt att få sålla er som vete.”

Jesus använder hans ursprungliga namn Simon, inte lärjunganamnet Petrus som han gett honom. Petrus (eller Kefas på arameiska), betyder klippa. Jesus antyder, att han snart inte alls skulle göra skäl för det namnet. Satan hade begärt att få sätta honom på prov för att visa att han kunde få honom på fall. Han skulle ge Petrus en riktig dust, skaka om honom så att hans klippfasta tro och bekännelse till Jesus skulle flyga iväg likt agnar som skils från kornen när man skakar om vete.

Att få bort människor från den sanna tron på Gud är och har alltid varit Satans mål. Han vill alldeles särskilt åt dem som han förlorat till Gud genom deras tro på Frälsaren Jesus. Han har ett brinnande begär att få dem på fall genom att lura och locka dem till synd, förnekelse och avfall. Han lyckades med Petrus. Det fick denne annars så hängivne och modige lärjunge smärtsamt erfara. Under flera dagar dagar levde han i nattsvart mörker, svårt plågad av sitt skamliga nederlag. Han glömde aldrig denna hemska tid. När han senare i livet förmanar de kristna skriver han: ”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka” (1 Petr. 5:8). Han hade han kunnat tillägga: Jag vet vad jag talar om. Jag själv åkte dit, se till att ni inte gör det!

Varför gav sig Satan just på Simon? Därför att han var ledaren bland lärjungarna, den som för det mesta gick i spetsen och förde deras talan. Att komma åt ledarna i kyrkan, biskopar, präster och ledamöter i styrande organ, har alltid varit hans taktik. Han vet, att kan han locka dem att börja leva omoraliskt, förtiga eller förvränga delar av Kristi ord och lära, ja, då går det så mycket lättare med de andra. Fåren följer i regel sina herdar. När de får höra nya tongångar och nya läror, så vänjer de sig snart vid det och tänker att det är nog rätt, när så många lärda och framstående biskopar och präster framför det.

Vad var det som gjorde att Simon Petrus föll. Det var hans högmod och stora självförtroende. Han trodde inte att han kunde falla. När Jesus sade att Satan var ute efter honom, så svarade han självsäkert: ”Herre, med dig är jag beredd att gå både i fängelse och i döden.” De varnande orden från Jesus behövdes inte i hans fall. Han överskattade sig själv och underskattade Satan makt. Sådana blir ett lätt byte för själafienden. Gör vi på liknade sätt, så blir också vi ett lätt byte. Högmod går före fall, lär oss i Skriften (Ords. 16:18).

Vi ser också att Simon inte gjorde vad Jesus lärt sina lärjungar att göra, nämligen att ropa till Gud i frestelsens och farans stund. ”Be att ni inte kommer i frestelse”, säger Jesus också till lärjungarna senare i Getsemane (Luk. 22:40). Men någon sådan bön hör vi inte denna kväll från Simon. Han har en närmast orubblig tro på sig själv. Ja, han verkar nästan vara starkare än Jesus. För Jesus själv ropade i Getsemane i ångestfylld nöd till sin Fader inför den svåra kamp som låg framför honom och inför den bittra kalk han måste dricka i botten. Tror vi att vi klarar oss utan bön och rop om Guds hjälp, så åker vi förr eller senare dit, precis som Simon som inte förstod hur svag han i själva verket var.

När Simon väl hade fallit hamnade han i svartaste mörker. Han skämdes djupt och hade svårt att tänka sig att det fanns någon förlåtelse för honom. När tuppen gol i gryningen och Jesus vände sig om och såg på honom kom han ihåg Jesu ord: ”tuppen skall inte gala, förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig.” Orden drabbad honom hårt, hans svek sved och värkte i samvetet. Och han gick ut och grät bittert (Luk. 22:62). Men han såg inte bara förebråelse i Jesu ögon utan också kärlek. Och han kom då också ihåg att Jesus bett för honom. I hans mörker fanns det trots allt något som hindrade honom att falla i förtvivlans synd, såsom Judas, förrädaren, gjorde. Också han ångrade sig men han varken ville eller kunde tro på någon nåd och förlåtelse.

Vad gör Satan när vi faller i synd? Inför Gud uppträder han som åklagare och gör anspråk på oss eftersom vi har syndat och därmed visat att vi tillhör honom. Inför oss själva går han lite annorlunda tillväga. Antingen förringar han synden och säger: Det där var väl inte så farligt, det är inget att be om förlåtelse för, alla gör ju så, stå på dig och oroa dig inte. Men ibland går han motsatt väg och förstorar synden och vill få oss att tro att den är så stor att den inte kan förlåtas. Han gör allt han kan för att vi skall förtvivla och gå under i otro. Men låt dig inte luras av Satans lögner om Jesus och hans evangelium.

Nu går vi vidare och ser på

2.   Vad Jesus ber om

Jesus säger till Simon Petrus: ”Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig så styrk dina bröder.”

Petrus hade vid Caesarea Filippi bekänt att Jesus var Messias, den levande Gudens Son (Matt. 16:16). Den bekännelsen gladde Jesus mycket. Men det var en sak som Petrus inte förstått och det var varför denne Messias måste lida och dö. Guds förlåtelse trodde han på, men varför måste Jesus dö? Det begrep han inte och inte heller de andra lärjungarna.

Simon Petrus tårar när tuppen gol var syndakännedomens och ångerns bittra tårar. Han var förkrossad. Det var i själva verket omvändelsens början. Men inga tårar kunde ta bort hans synder. Något annat behövdes. Jesu förbön för honom var verksam och höll på att gå i uppfyllelse. Petrus skulle förstå varför Jesus måste dö.

Denna söndags överskrift är ”Försonaren”. Jesus kom till världen för att dö, ge sitt liv till lösen, till försoning för den fallna världens alla synder. Han, den helige och rene utan synd, skulle byta plats med oss, och låta Guds rättmätiga vredesdom drabba inte oss utan sig själv. Så skulle han bli ”Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29), bli Försonaren som öppnar vägen för alla till förlåtelse, försoning och frid med Gud. Stunden för hans offerdöd var nära.

Det är som Försonaren på väg till Golgata kors som Jesus kämpar om Simons själ och säger: ”Jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet.” Han bad att Simons tro inte skulle gå under, att hans tro på honom som den levande Gudens Son också skulle bli en tro på att denne Sons död på korset var försoningen för alla människors synder – också för den högmodige Petrus fega och skamliga svek.

”Jag har bett för dig ...” Jesus ber för dig och mig när vi frestas att falla i synd och förnekelse. Det är en bön som bär och omsluter oss svaga. Den återkommer i Jesu översteprästerliga förbön för lärjungarna i Johannesevangeliet: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, dem som du har givit mig ... Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem från det onda ... Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning” (Joh. 17:11, 15, 17).

Lägg märke till att Jesus inte ber att de skall tas ur världen där det onda råder. Han ber inte: ”Fader, låt alla frestelser och anfäktelser upphöra. Tillåt inte Satan att sålla dina barn!” Gud tillåter att vår tro sätts på prov. Han tillät att den lidande Job sattes på svåra prov av Satan. Syftet med denna tillåtelse är naturligtvis inte att vi skall falla och gå under. Det sker, som Jesus uttryckligen säger till Simon, för att ”din tro inte skall bli om intet”. Syftet är att vår tro i prövningens eld skall övas, bli starkare och mer uthållig. Till och med ett sådant förfärligt syndafall som Simons, förvandlades i kraft av Jesu förbön till något som i slutänden gjorde honom till en bättre och ödmjukare apostel än tidigare.

Det var vad som skedde med Simon. Efter mötet med den Uppståndne och hans kärlek upprättades han och blev återinsatt som apostel. Han blev åter Petrus, klippan, men nu på ett nytt och bättre sätt. Den förlåtelse och upprättelse han fick av Jesus glömde han aldrig. Och den väckte en mycket djupare och starkare kärlek till Jesus än han tidigare haft. Han blev en apostel som lärt sig tro mer på sin Herre och Frälsare än på sig själv och på sin egen kraft. Han som trodde sig kunna göra allt för Jesus och t.o.m. gå i döden för honom fick se vad den tron ledde till. Nu förstod han att hans salighet inte hängde på vad han trodde sig kunna göra för Jesus utan att allt hängde på att Jesus hade gett sitt liv för honom.

Därigenom blev han också en apostel som nu på ett nytt och bättre sätt kunde styrka sina bröder. Nu gjorde han det, inte som en som ansåg sig vara förmer än de andra, utan som en syndare upprättad av Jesus helt och hållet av nåd. I sina brev framhåller han Jesus som Försonaren för sina bröder: ”Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud” (1 Petr. 3:18), säger han – underförstått: Vilken nåd är inte detta för mig och er! Detta, mina bröder, är vår tros kärna! Glöm aldrig det.

När vi plågas och anfäktas av Satans sållningsförsök skall vi veta att vi har en försonare i himlen som för vår talan och ber för oss. Hoppet är inte ute ens om vi faller mycket djupt och svårt. För det finns ingen synd så stor, att den inte täcks av Kristi försoning som gör oss rättfärdiga inför Gud. Därför skall vi frimodigt ropa till Jesus i all anfäktelse och nöd. Och om vi likväl faller skall vi se till att vi inte blir liggande utan genast vända om till Jesus, så att han får göra Satans seger över oss till en kortvarig historia. Har du svårt att tro att han verkligen vill göra det med dig, så gå till bikt och ta emot den villkorslösa avlösningen som ett ord från Försonaren själv, riktad till dig och ingen annan.

3.   Till sist något om vår kamp för Guds rike

I sista delen av vår text talar Jesus med sina lärjungar om att svåra tider väntar dem. Hittills hade det varit en härlig tid för dem då de vandrat med Jesus och fått se hans makt och under. På senare tid hade han sänt ut dem på egen hand, utan börs och packning, för att predika om Guds rike. Hade då något fattats dem? frågar Jesus. ”Nej, inget”, svarade de. Det hade varit en underbar tid. De flesta hade bemött dem vänligt och gett dem mat och logi. ”Men nu” skulle det bli annorlunda. Det vänliga bemötandets tid var över. Snart skulle Jesus gripas som en förbrytare, dömas till döden och korsfästas mellan två rövare. Profetian hos Jesaja om honom skulle gå i uppfyllelse: ”Han blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe” (Jes. 53:12). När de framöver som apostlar skulle gå ut i världen och predika att han som korsfästes mellan två rövare var Guds Son och världens Frälsare, så skulle de mötas av hån, förakt och hårt motstånd. De måste nu rusta sig för detta. Nu behövdes i andligt avseende både börs, lädersäck och svärd.

Vad menar Jesus med detta? Han bar själv aldrig svärd och lärde aldrig lärjungarna att använda våld i kampen för Guds rike. Han lärde dem i stället Bergspredikans liv, att vända andra kinden till i stället för att ge igen. Men lärjungarna fattar hans ord om svärd bokstavligt. De pekar på ett par svärd som råkade finnas i salen där de var och sade: ”Herre, här är två svärd.” Då säger Jesus: ”Det räcker” – eller som det ordagrant står: ”Det är nog”. Vad menar Jesus med det? Men av vad Jesus i klartext säger på andra stället och av vad som kort efter dessa ord sker förstår vi vad han inte menade. Han menade inte att kristna skall kriga för hans sak och hugga ner sina fiender med vapenmakt. Vad betyder då Jesu ord: ”Det är nog!”. Förmodligen är det bara hans sätt att sätta punkt för samtalet: ”Nog talat om detta, nu vi måste gå.” Hans stund var inne. Det var mycket hans lärjungar ännu inte förstod. Men Jesus visste att den Helige Ande, efter hans uppståndelse, skulle ge dem klarhet i allt.

Satans besegras inte av vanliga vapen. Jesus hade kunnat tillkalla tolv legioner änglar och slå ner alla sina fiender, om han hade velat. Men han gör inte det. Han låter sig fängslas, gisslas och korsfästas. Han besegrar Satan genom att bli svag som ett lamm och dö till försoning för den ogudaktiga världen. De enda vapen han har gett sina lärjungar är Ordets svärd, bekännelsen och bönen. Och strax får lärjungarna en tydlig påminnelse om detta. När en patrull med påkar och svärd kom för att gripa Jesus, då frågade lärjungarna honom om de skulle slå till med svärd. En av dem tog det för givet och högg, innan Jesus hunnit svara, till mot huvudet på en av översteprästens tjänare. Denne duckade och svärdet träffar örat som går av. Evangelisten Johannes avslöjar att den som gjorde detta var Petrus (Joh. 18:10). Jesus säger till honom på skarpen: ”Stick ditt svärd i skidan! Ty alla som drar svärd skall dödas med svärd” (Matt. 26:52). Han säger enligt Johannes också: ”Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?” (Joh. 18:11). Hur skulle han annars kunna bli Försonaren? Han rör vid tjänarens öra och helar det. Det är det sista miraklet Jesus gör under sin tid på jorden. Inget blodigt jihad i mitt rike! är hans budskap. Gör i stället gott mot dem som förföljer er. Så gjorde Jesus här och in i det sista då han bad för dem som korsfäste honom. Rustade med Ordet och bönen och med Jesus som förebild skall vi föra kampen mot Satan enligt ordet: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda” (Rom. 12:21).

Hur ofta har vi inte svikit i bekännelsen i långt mindre farliga situationer än den Petrus var i. Hur många gånger har vi inte av rädsla försökt dölja att vi är kristna som tror på Kristi ord och evangelium och skrattat med där vi inte borde ha gjort det. Det finns skäl även för oss att gråta över vår feghet och våra svek. Jesus ser med sin rannsakande blick också på oss. I sin kärlek ber han för oss liksom för Petrus. Vi behöver alla hans Andes nåd och kraft att tro på försoningens evangelium och inte skämmas för det. Amen.

S Bergman (2014)

[^]

 

 

 

 

 

 

Site Meter