Nattvardens under och gåva

Vår text i dag handlar om nattvardens instiftelse. Den hör egentligen till skärtorsdagens texter, men när den dagen avskaffades som allmän helgdag kom dessa texter att flyttas över till palmsöndagen i det kyrkoår som vi använder.

Vi firar i vår kyrka enligt urkristen sed nattvard varje söndag. Jesus har instiftat denna måltid för att vi skall fira den ofta. Men när vi firar nattvarden ofta kan det lätt bli så, att den bara blir en ceremoni som vi slentrianmässigt deltar i utan att tänka på vilken hög, helig och härlig måltid den är och vad den ger. Därför är det viktigt att vi inte bara firar nattvard, utan också gång på gång hör vad Guds Ord lär oss om nattvarden. Själafienden och vårt eget onda kött vill alltid förleda oss bort från nattvardens verkliga innehåll och mening. Därför är det nödvändigt att vi av och till frågar oss: Vad är det som gör nattvarden till en så välsignad måltid där vi får näring till ett evigt och saligt liv i gemenskap med Gud? Vad skiljer den från alla andra måltider? I dag skall vi på nytt lyssna till vad Gud säger om Herrens heliga nattvard.

1. Nattvarden skapas av Jesu allsmäktiga ord när det kommer till brödet och vinet

I nattvarden möter vi Jesus på ett mycket konkret och innerligt sätt. Under en kort stund kommer vi Jesus mycket närmare än vad vi annars gör. Han stiger ner från himmelen och ger sig själv åt oss i en vanlig jordisk handling: en måltid.

Ändå är det ingen vanlig måltid. Brödet och vinet som vi tar emot är inte bara bröd och vin, utan också Kristi kropp och blod, samma kropp och blod som föddes av jungfrun Maria, pinades under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och blev begraven för att sedan uppstå på tredje dagen. Vårt förnuft kan inte fatta hur det är möjligt att denna kropp hel och odelad finns i varje oblat, ja, i varje liten del av den, och att hans heliga blod finns i varje droppe av vinet. Denna Kristi särskilda närvaro i sakramentet är fullständigt ofattbart för förnuftet, och ändå är den verklig, eftersom Jesus klart och tydligt säger: ”Detta är min kropp … Detta är mitt blod.” För honom som är Gud är detta inget omöjligt eller märkligt, men för oss är det ett mysterium. Det som händer med brödet och vinet i nattvarden kallades också i fornkyrkan för ”de heliga mysterierna”.

Låt det vara ett gudomligt mysterium! Försök inte förklara det så att det går ihop med förnuftet. Många har försökt göra det, och det har då ofelbart lett till att nattvarden blivit något symboliskt eller något annat och mycket mindre än vad Jesus instiftade den till. Inför nattvardens under måste vi alltid ödmjukt böja oss och ge Jesus rätt i vad han säger. Han är Guds Son och ljuger inte.

Att kristna bestämmer sig för att samlas, äta bröd, dricka vin och tänka på Kristi offer för oss på Golgata skapar ingen nattvard. Något mer måste till, nämligen Kristi ord. De ord som han själv vid den första nattvarden uttalade över brödet och vinet måste finnas med för att det skall bli det heliga och välsignelsebringande sakrament som Jesus instiftade. Hans egna ord måste läsas över det framdukade brödet och vinet. När vi gör det, uppfyller Jesus löftet om sin närvaro i nattvarden som han gav när han instiftade den: han förenar sig med bröd och vin. Då är det inte längre bara bröd och vin utan också hans heliga kropp och blod, precis som Jesus själv säger: ”Detta (bröd) är min kropp … Detta (vin) är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt. 26:26-28).

Det är alltså Jesu egna ord som verkar nattvardens stora under. ”När ordet kommer till elementet (den jordiska materian, här bröd och vin), så blir det ett sakrament”, sade kyrkofadern Augustinus. Och just så förhåller det sig i den heliga nattvarden.

Om nu dessa ord, som kommer till nattvardens bröd och vin, bara hade varit människoord och uttryck för mänskligt önsketänkande, så skulle inget under ske. Hur högt och intensivt vi än ropat över ett stycke bröd: ”Detta är Kristi kropp”, så hade det inte blivit Kristi kropp för det. Det hade hänt lika lite som om vi tagit en sten eller ett trästycke och sagt: ”Detta är rent guld!” Det blir inget guld.

Men i nattvarden handlar det inte om våra ord och deras kraft. Det handlar om Kristi Ord och hans gudomliga makt. Om Guds makt, när han skapade världen, står det: ”Ty han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps. 33:9). Med sitt blotta ord fyllde han universum med himlakroppar, planeter och galaxer. Med sitt blotta ord skapade han jorden och allt som är på den. Jesus, som är Guds Son och en gång var med och skapade världen, äger denna gudomliga makt. När han i nattvarden genom prästen säger: ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”, då sker undret, samma under som vid den första nattvarden. Men det sker inte, som katolikerna säger, genom att prästen i sin prästvigning fått en särskild makt att göra detta under. Det sker enbart för att det är Kristi egna mäktiga ord som verkar. Även om en ogudaktig präst, som innerst inne inte tror på Jesus, celebrerar nattvarden och uttalar Kristi ord över brödet och vinet, så sker undret.

Jesus instiftade och överlämnade nattvarden till sin kyrka som ett under som skulle upprepas gång på gång. Det ligger i befallningen: ”Gör detta till minne av mig.” Alltsedan dess har kristna firat mässa. De har tagit bröd och vin, sagt det Jesus sade, delat ut, ätit och druckit. Och de har gjort så i fast förvissning om att när hans ord kommer till elementet, blir det ett sakrament.

I församlingen i Korint började en del medlemmar fira nattvard på ett lättsinnigt sätt och tänkte inte så mycket på vilket under nattvarden är. Till sist började många tycka att det inte var någon större skillnad mellan nattvardens måltid och andra måltider man åt tillsammans. Det här var inte alls bra. När Paulus hörde om detta, beslöt han sig för att skriva till församlingen om saken. I ett avsnitt av första Korintierbrevet talar han om nattvarden och säger: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?” (1 Kor. 10:16) – eller med andra ord: ”Förstår ni inte vilket stort och heligt mysterium nattvarden är? Det är ju Frälsarens kropp och blod ni får del av!” Längre fram säger han varnande: ”Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig” (1 Kor. 11:29). Att gå till nattvarden och tro att den bara är en vanlig måltid eller är något annat än vad Jesus säger är en allvarlig synd, ett svårt missbruk av nattvarden.

För att motverka det använder vi oss i vår kyrka av den gamla seden med klockringning efter instiftelseordens läsande över brödet och kalken. Om denna sed säger Luther i en predikan:

Prästens upphöjande av sakramentet och kalken, tillsammans med ringandet i klockan, har inget annat mål än att påminna oss om Jesu Kristi ord. Det är som om prästen och den som ringer i klockan sade till oss alla: Lyssna, ni kristna, och se, ta och ät, ta och drick! ”Detta är Kristi kropp och detta är Kristi blod.”… Förlita dig på sanningen i detta gudomliga löfte och ta sedan emot sakramentet.

Ja, så skall vi fira nattvard. Men det räcker inte med att bara tro på undret som sker, när Kristi allsmäktiga ord kommer till brödet och vinet. Vi måste fråga oss varför det sker, eller som Luther frågar i katekesen: Vad nytta har detta ätande och drickande med sig? Och svaret är: Det framgår av dessa ord: För er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse. Och då säger vi för det andra i dag:

2. I nattvarden får vi del av det sanna påskalammet som tar bort all synd

Vår text berättar om hur Jesus och hans lärjungar för sista gången firade Gamla förbundets måltid, där man åt påskalammet, drack vin och läste psalmer ur Psaltaren till minne av Israels befrielse ur slaveriet i Egypten. Detta påskalamm, vars blod natten före uttåget ströks på dörrposterna till israeliternas hus, skyddade dem från straffdomens som skulle gå över Egypten, så att de kunde lämna landet. Påskalammets blod förkunnade befrielse från slaveriet. Men det förebildade också Jesus blod och befrielsen ur det andliga Egypten, ur slaveriet under synden, döden och djävulen.

Det är en stor skillnad mellan det Gamla och det Nya förbundets måltid. Det slaktade påskalammet i Gamla förbundet, liksom offren i templet av bockar och kalvar, var symboliska offer. Djuroffer i sig kunde inte ta bort några synder utan förebildade bara det stora offret som en gång skulle ske på Golgata. När Jesus kom, pekade Johannes Döparen på honom och sade: ”Se, Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Vad han sade var detta: Där kommer det verkliga påskalammet. När Jesu blod utgöts på Golgata, var det inget symboliskt offer, utan ett verkligt offer som tog bort synd och kunde befria människor ur dödens och djävulens våld.

Det är just han som på korset gav sitt liv för oss som säger: ”Detta är min kropp, som utges för er ... Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” Det betyder att Kristus varje gång vi firar nattvard stiger ner till oss och låter hans på Golgata offrade kropp och blod räckas oss i bröd och vin till liv. Han ger oss i nattvarden det offer som tar vår synd ifrån oss och förklarar oss rättfärdiga inför Gud som om vi aldrig begått någon enda synd. Vi får del av det offer som uppslukat all vår synd och skuld. Den är utstruken, utplånad och existerar inte längre. Vi får liv och salighet i stället för död och helvete, som är syndens lön. Så bevisar Gud på det allra kraftigaste sätt sin kärlek till oss genom att i nattvard räcka oss sin Sons rättfärdiggörande offer som besegrat synden, döden och djävulen för att vi inte bara skall ta emot det med munnen utan ta emot det som ett kraftigt bevis på att vi får syndernas förlåtelse som medför liv och salighet för både kropp och själ. Att tro detta är, som Luther säger, ”huvudsaken i detta sakrament”. Sakramentet är till för att utrota varje misstanke eller tvivel om att Kristi försoning inte gäller oss. Därför skall vi noga ge akt på de två orden: ”för er” – de är riktade till dig och mig personligen för att vi här med full visshet skall ta emot Kristi offer som tecken på att vi, just vi, är återlösta och tillhör Gud.

Syndernas förlåtelse, vunnen åt oss i Kristi kropp och blod, är nattvardens stora gåva. Men själafienden gör allt vad han kan för att fördunkla denna gåva, förvränga den och hindra oss att ta emot den i tro. Han följer oss ända fram till nattvardsbordet, splittrar våra tankar så att de far hit och dit och sår tvivel på att Jesus verkligen är i brödet och vinet osv. Det måste du bekämpa. Tänk därför hela tiden: Jesus är här, gåvan är för mig! Han är ute efter prästen också och hans tankar. När jag därför förvaltar de heliga gåvorna beväpnar jag mig med böneverser. När t.ex. kalken upphöjs och klockan ringer ber jag tyst: ”Klippa du, som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet, som går fram från ditt hjärta, o Guds Lamm, låt det bli en dubbel bot emot synd och lagens hot”. När jag själv fått ta emot nattvarden ber jag; ”För mig sitt liv sitt dyra blod han ville icke spara, att för den dom som förestod jag måtte tryggad vara …”. Beväpna också du dig med sådana böner. De hjälper dig att koncentrera dig på det väsentliga i nattvarden.

3. Tron på nattvardens nåd ger oss kraft att bekämpa synden

I slutet av vår text faller en mörk skugga över det första nattvardsfirandet. Jesus säger: ”Se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet.” Det är lite osäkert om Judas var med vid själva nattvardsgången eller om han gick ut strax innan. Men hursomhelst var Judas ingen rätt nattvardsgäst. Han var besviken på Jesus, trodde inte på honom och hade inget till övers för hans evangelium. Han satt i nattvardssalen med svek och förräderi i sitt hjärta. Och Jesus varnar honom: ”Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrådd.” Det högg till i Judas hjärta: Jesus visste om hans förräderi! Men efter en stund skakade han av sig varningen. Han var besatt av att genomföra sin onda plan. Satan hade honom fast.

Det kan också bland oss bli så att vi från nattvardssalen går ut i mörkret och fortsätter vårt gamla liv, utan avsikt att på allvar förändra våra liv och bekämpa synderna i det. Då har vi inte förstått att nattvardens nåd inte bara förlåter synden utan också vill ge kraft till krig mot synden. Den ger näring för ett liv i Jesu efterföljd. Så skickar oss Jesus – efter nattvardens tröstrika och saliga stund i hans famn – ut att i hans kraft ta itu med våra synder, vårt slarviga andaktsliv, vår feghet och tröghet i bekännelsen till Jesus, våra elaka ord till eller om andra, vår grälsjuka och avundsjuka, otålighet och olydnad, osv.

Vid nattvardsbordet är vi inga givare som har något fint att erbjuda Gud. Vi är mottagare – fattiga, förlåtelsehungrande syndare som kommer på Jesu bud, dragna till honom genom hans ord ”för er”. Men kom ihåg att detta sakrament är död och pina för allt vad synd heter i ditt liv. Kristus förlåter i nattvarden våra synder för att få bo i våra hjärtan och driva oss till daglig kamp mot synden och göra oss till bättre kristna. Så skapas genom nattvardens under och gåva helgon som mognar för livet i himlen. Amen.

S Bergman (2014)

[^]