[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

2 sönd. e. Påsk

TEXT: Joh. 10:1-10


Herdarna och dörren

Jesus målar i vår text upp en bild av en fårfålla omgiven av en mur eller ett staket. I en sådan fålla kan flera fårhjordar finnas. När en herde kommer känner hans får igen honom på rösten när han kallar på dem. Fårfållan har en enda ingång som bevakas av en dörrvakt. Och han släpper inte in vem som helst, utan bara herdar som fåren känner igen som sina. Vill andra, främmande herdar in, måste de smyga sig in på natten, hoppa över staketet eller göra en öppning i det. Den som inte går in genom dörren har onda avsikter: ”han är en tjuv eller en rövare”, säger Jesus.

Fårfållan använder Jesus som en bild av Guds rike eller kyrkan, där de döpta och troende fåren har sitt hem. I liknelsen har dörren en avgörande betydelse. Jesus säger: ”Jag är dörren till fåren.” Han är porten till livet, dörren in till Gud, till glädjen och tryggheten hos honom. ”Den som går in genom mig skall bli frälst”, säger han. Vill vi finna den sanna gemenskapen med Gud, måste vi alltså gå in genom den dörren.

I kyrkan har Jesus, som genom sin död och uppståndelse blivit ”fårens store herde” (Hebr. 13:20), insatt några att vara hans underherdar och för hans räkning ta hand om fåren. Det är kyrkans präster. Men djävulen, som varken tål Kristus eller hans får, vill gärna nästla sig in i kyrkan och få in sina onda herdar där. De är främmande herdar, tjuvar och rövare, som inte går in genom dörren. De vill locka fåren bort från den Gode Herden som gav sitt liv för dem.

Vår text handlar om herdarna och dörren. Jesus lär oss med sin liknelse i dag att känna igen onda och goda herdar. Vi känner igen dem på deras inställning till dörren.

1.   Främmande herdar undviker dörren

Detta är typiskt för herdar som inte är Jesu underherdar. De vill gärna in till fåren, men de använder inte den rätta ingången, den som Gud har anvisat. Gud visar med hela handen på Jesus och säger såsom han gjorde på förklaringsberget: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” (Matt. 17:5). Han säger till alla: Jesus är dörren, gå in genom honom!

Men främmande herdar undviker dörren. De tror inte på Jesus, när han t.ex. säger om sig själv: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). De tror inte att Kristus gav sitt liv för fåren genom att ta på sig deras syndabörda och försona all synd. De tror inte att hans offer är det enda som öppnar vägen till Gud för syndare. I början säger främmande herdar för det mesta ingenting om detta. De undviker dörren helt enkelt genom att inte prata så mycket om den. De pratar hellre om annat. Men när fåren vant sig vid dem börjar de tala mer i klartext. I dag finns det både biskopar och präster som rent ut säger att det är ute med kyrkan om hon håller fast vid den gamla tron på Jesus och hans försoning som enda vägen. De säger rent ut, att det inte alls är nödvändigt att i dag tro på Jesus på det sättet. Man kan vara kristen ändå, säger de. Gud är inte trångsynt. Han är kärleken. Han låter det finnas många vägar och dörrar in till sig.

Vad säger Jesus om sådana herdar? Han säger att de är tjuvar och rövare: de ”kommer bara för att stjäla, slakta och döda.” De bryr sig inte om de på Jesus troende fåren utan vill ha bort dem. De vill bli populära, prisade av världens människor och säger därför vad de vill höra. Aposteln Paulus säger om dem: ”Sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:18).

De talar mycket om kärlek och om Jesus som en förebild i kärlek. För det mesta utläggs denna kärlek så, att man inte skall döma, inte synd- och skuldbelägga människor utan i stället tala om för dem hur bra de är, vilken potential till det goda de har. Vad blir följden av det? Jo, att det heliga evangeliet ersätts av gärningslära i olika former. Så blir det alltid, när man inte talar om fårens synd och om Herden som tog på sig deras syndabörda och gick i döden för dem för att de skulle få leva. Då förleds vi att tro att vi själva och vad vi gör är dörren till Gud. Och det är precis vad den onde herden och hans underherdar vill att vi skall tro. De vill få bort oss från Jesus som Frälsaren.

När de falska herdarna undviker dörren, så blir också annat som de lär om den kristna tron fel. Luther säger om trosartikeln om rättfärdiggörelsen av nåd för Kristi skull: ”Där den inte förblir oförvanskad, där är det inte möjligt att avvärja villfarelse och sektanda” (SKB s. 578). Om centrum eller själva hjärtat i den kristna tron – nämligen att den uppståndne Jesus är vår rättfärdighet inför Gud – blir skadat påverkas synen på lagen, synden, nåden, helgelsen osv. Saker och ting kommer i fel ordning eller tillämpas i fel sammanhang. Allt i Skriften visar in mot centrum, mot Kristus, mot dörren, för att vi skall gå in igenom den och bli frälsta genom tro på hans seger över synden, döden och djävulen. Det står: ”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn” (Apg. 10:45).

Jesus säger om den yttersta tiden: ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många” (Matt. 24:11). Det gäller se upp med främmande herdar, dessa som undviker dörren. Men nu lämnar vi dem och ser i stället på de herdar Jesus sänder.

2.   De rätta herdarna går in genom dörren och sköter om fåren

De är Kristi underherdar, präster som Gud genom kyrkan har kallat och insatt att vara herdar för Guds hjord. De utmärks av att de själva gått in genom dörren, dvs. av att de för egen del tror på Jesus som sin Gud och Frälsare. De lyssnar till honom och till hans ord, och ger dem vidare till fåren. Därför säger Jesus till dessa herdar: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig” (Luk. 10:16).Och aposteln Petrus formulerar de goda herdarnas uppgift i kyrkan så här: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord” (1 Petr. 4:11).

Prästämbetet är ett ansvarsfullt herdeämbete. En präst är en pastor. Det är ett latinskt ord som betyder herde, en som för fåren i bet. ”Var en herde för mina får”, sade Jesus till den upprättade Petrus, som vi hörde om förra söndagen (Joh. 21:16).Det säger han till alla präster.

Fåren skall föras till gott bete. Goda herdar vet var betet finns: på de rena och oförfalskade nådemedlens gröna ängar. Och dit leder de fåren. De går före och visar vägen. De vakar också över sin hjord och varnar den för faror av olika slag. De lutherska bekännelseskrifterna sammanfattar fint deras uppgift. De säger: ”Trogna herdar bör, såsom Luther säger, dels föra sina får på bete och föda dem, dels skydda dem för ulvarna, så att de tar sig till vara för främmande röster” (SKB s. 545).

I slutet av vår text säger Jesus, att han har kommit för att fåren ”skall ha liv, ja, liv i överflöd”. Det är liv, nytt, andligt och evigt, som han vill ge genom sina underherdar. Därför skall de förkunna lag och evangelium, lag till syndakännedom och ånger, och evangelium till tro, liv och salighet. De är ”Kristi tjänare” och ”förvaltare av Guds hemligheter” (1 Kor 5:1). De har en stor och ansvarsfylld uppgift som de en gång skall göra räkenskap för.

Men vår text är inte bara ett ord för präster att ta till sig. Det är ett ord också till fåren. Även de har ett ansvar. Om det säger vi till sist:

3.   De sanna fåren följer de rätta herdarna, men flyr de främmande

Jesus säger om en rätt herde: ”fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom.” Det sägs ibland att lekmän i kyrkan inte kan avgöra vad som är rätt eller fel enligt Guds Ord. Bibeln är inte tillräckligt klar för det, menar man. Det måste till auktoriteter och teologisk expertis. Och så omyndigförklaras fåren. Men av vår text i dag ser vi att Jesus inte ser fåren som en aningslös skock som blint låter sig ledas hit och dit. Han säger att främlingar följer de inte. De är inte dumma och låter sig inte luras av vad som helst. Jesus förutsätter att de kan bedöma om deras herdar är falska eller inte. Ja, han låter dem förstå att det är deras skyldighet att göra det.

Prästämbetet är inte prästens privata egendom, som fåren inte har något att göra med. Ämbetet tillhör kyrkan, dvs. fåren. Det är ju de som på Jesu befallning har kallat och vigt några ur sin mitt att betjäna alla med Ordet och sakramenten. De har därmed också ett ansvar för hur detta sköts. Det är en viktig punkt i den kristna tron. Fåren får inte vara får som undergivet följer vilken präst som helst. De skall vörda och lyda sina präster när de talar Guds Ord och säger detsamma som överherden Kristus. Men gör de inte det, skall de inte följa dem.

Varje kristen har ett eget ansvar för sin själ, för vad han hör och tror och för vem han lyssnar till. På yttersta dagen skall vilseledda får inte kunna skylla på att de blev lurade av falska herdar. Gud kommer att fråga: Varför lyssnade du till dem, fast du märkte att de inte höll sig till Guds Ord? Varför lät du dig bedåras och bedras av dem?

I saker som gäller själen och dess eviga väl och ve, får vi aldrig slå oss till ro med att se med andras ögon. Tänk om de ser fel? Vi måste se med egna ögon. Vi måste själva gå till Skriften och ta reda på vad den gode Herden lär. Då gör vi som judarna i Berea i Grekland, när Paulus och Silas kom och predikade för dem: ”De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så” (Apg. 17:11). Vi måste ”pröva andarna om de kommer från Gud”, som aposteln Johannes säger (1 Joh. 4:1) Gör vi inte det, kan vi råka mycket illa ut.

Varför hamnar en del kristna i klorna på även mycket extrema och farliga sekter och rörelser? Därför att man går efter känslor, okritiskt lyssnar till vältaliga och fängslande ledargestalter utan att ha kunskap om vad Bibeln säger. Redan detta att man kan sin Lilla katekes, Luthers mästerliga sammanfattning av Bibelns lära om salighetens väg, är en god hjälp att inte gå på vad som helst.

Blir det så en dag, att vi upptäcker att det inte är bara den Gode Herdens röst vi hör i kyrkan, utan också främmande röster som börjar smyga sig in, vad skall vi då göra? Jo, vi skall lära av fåren som Jesus talar om i vår text: ”En främling följer de inte, utan flyr bort från honom.” Om en kyrka upplåter sin predikostol för främmande röster och tillåter dem att verka, måste vi fly bort ifrån den och söka oss en annan andlig hemvist. Så bjuder oss den Gode Herden att göra för att rädda våra själar. Han gör det av stor kärlek och omsorg om sina får. Han vill inte att någon enda av dem skall gå förlorad.

Så hämtar vi även ur dagens text ett klart stöd för Bibelns lära om kyrkogemenskap. Den Gode Herdens får firar inte gudstjänst och nattvard med vilka som helst. Aposteln Paulus säger: ”Ni kan inte dricka både Herrens bägare och onda andars bägare. Ni kan inte ha del både i Herrens bord och i onda andars bord” (1 Kor. 10:21). Detta går stick i stäv med den moderna ekumenikens kyrkor, som inte tror att dörren och vägen är en utan många. Hos dem är det vidöppet och högt i tak. Men i Kristi kyrka får inte sanning och lögn blandas och existera tillsammans. Där får inte motstridiga röster ljuda. Där skall endast den Gode Herdens röst höras. Amen.

S Bergman (2008)

[^]

 

 

 

 

 

 

Site Meter