[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. e. Påsk

TEXT: Joh. 15:10-17


Jesu vänners glädje

”Helgelsens väg” är denna söndags överskrift. Jesus talar om denna väg i vår predikotext, när han säger: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek” och ”Ni är mina vänner, om ni gör det jag befaller er.” Om inte vår tro på Jesus leder till att vi som hans vänner håller hans bud, då är det något fel på den. ”Tron utan gärningar är död”, säger Jakob i sitt brev (Jak. 2:26).

När vi hör det kan vi få för oss att vi blir frälsta genom tro och goda gärningar. Men så är det inte. Det är bara tron på att Gud av nåd rättfärdiggör oss för Kristi skull, som ger oss det goda förhållandet till Gud. Här får vi aldrig blanda in minsta lilla bit av vad vi gör, för då förstör vi det heliga evangeliet. Då blir det som Kristus har gjort för oss inte nog, utan måste kompletteras av oss. Allt sådant skall vi akta oss för. Frälsningen av nåd allena för Kristi skull är och förblir alltid vår salighets enda grund.

Men just på denna tro följer helgelse. För Guds mål är inte bara förlåta oss för Kristi skull, utan också att göra oss till människor som lever heligt, avskyr synden och gör det som är rätt enligt Guds bud. ”Gå, och synda inte mer”, sade Jesus till äktenskapsbryterskan som fick allt förlåtet av nåd (Joh. 8:11). Rättfärdiggjord kallades hon omedelbart till helgelsens nya liv.

Denna helgelse förknippar nu Jesus i vår text med glädje. Han säger: ”Detta (dvs. att hålla mina bud) har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er, och för att er glädje skall bli fullkomlig.” Ofta blir det så för oss att glädjens sol skyms av det dåliga samvetets gråa och hotfulla moln. När vi ser hur dåliga vi är på att hålla Kristi ord och bud uteblir glädjen och vi grips av missmod och tvivlar på att vi verkligen är kristna.

Men nu är det så, att Jesus med sina ord om helgelse inte alls vill förminska vår glädje utan tvärtom väcka och föröka den. Fast han vet hur sköra och otillräckliga hans lärjungar är vill han skänka dem helgelsens glädje. I vår text säger han till sina lärjungar, att han nu kallar dem sina vänner. Han vill inte se dem som vanliga tjänare eller slavar som bara blint gör vad de blir befallda. De är hans vänner, ”ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta”. Han har varit förtrolig med dem, som man är med vänner, och invigt dem i frälsningens hemligheter, uppenbarat Guds kärleks plan för dem. Så vill han göra också med oss i dag, när han talar med oss om sina vänners glädje.

1.   Jesu vänners glädje består i att han har utvalt dem

”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.” Med dessa ord påminner Jesus oss om hur det kom sig att vi blev kristna och hans vänner. Det var inte vi som tog initiativet och fick Jesus att bli vår vän den bäste. Det var inte vi som genom vår andliga läggning eller vårt sympatiska sätt vann hans förtroende. Nej, det började med att vi var Guds ovänner, var onda och ogudaktiga människor som inte frågade efter Gud och hans vilja, utan bara var intresserade av att tillfredsställa våra egna själviska begär. Jesus skulle inte ha några vänner alls, utan bara fiender om han inte hade övervunnit dessas fiendskap och motstånd med sin vänskap och gudomliga kärlek.

Jesus säger: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.” Det är – med mänskligt mått mätt – den största kärleken. Människor kan gå i döden för att rädda sina nära och kära, sin älskade eller sitt barn. Men det är ingen naturlig sak för oss att gå döden för ovänner, för fiender och onda människor. Det förmår vi inte. Där går gränsen för oss. Men inte för Jesus. I Romarbrevet står det: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe.” Han gjorde det ”medan vi ännu var syndare … medan vi var Guds fiender” (Rom. 5:6, 8, 10). Sådan var hans kärlek till oss.

Vi har inte valt Gud, men han har valt att bevisa oss sin kärlek genom att bli människa och med sin död och uppståndelse vinna frälsning åt oss och alla syndare oavsett vad vi trodde på eller hur vi levde. Det står: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Han gjorde det medan världen var försänkt i synd och galenskaper av alla slag. I Jesus Kristus räcker Gud alla syndare handen till försoning och vänskap. Men vi måste ta den utsträckta handen för att ömsesidig vänskap skall uppstå. När vi gör det blir vi Guds och Jesu vänner.

I GT är det bara Abraham, som Gud kallar sin vän (2 Krön. 20:7, Jes. 41:8, Jak. 2:23). Det var han, trons fader och stamfadern för Israel, som fick löftet om att en avkomma till honom skulle bli till välsignelse för alla släkten på jorden. Det uppfylldes genom Jesus. I GT är Gud oändligt hög, helig och upphöjd. Man kunde inte nalkas honom hur som helst utan bara genom offer. Men i Jesus och hans enastående försoningsoffer kommer Gud oss oändligt nära. I NT är alla som tror på Jesus hans vänner. Och Jesu vänner är alltid Guds vänner.

På en del låter det som om de blivit Jesu vänner för att de själva valt honom eller avgjort sig för honom. Ibland låter det nästan som om det var en förmån för Jesus att de valt honom, att det är något som han borde vara tacksam för. Men i själva verket är det alldeles tvärtom. Jesus säger: ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.” Det är vi som har honom att tacka för allt.

Ingen blir Jesu vän om inte hans Ande och ord först överbevisat honom om hans stora synd och sedan kallat honom till tro på evangelium. Jesus har återlöst oss, sedan döpt oss till vänskap med honom och därefter många gånger sökt upp oss och kallat oss som vilsegångna får tillbaka till dopets nåd. Att vi sitter här i dag och lyssnar till Kristi ord är således ingen tillfällighet. Det är inte vår förtjänst. Det beror på att han utvalt oss. Eller som aposteln Paulus säger till de kristna i Efesus: ”Han har gjort oss levande tillsammans med Kristus … Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef. 2:5, 8). Just detta att vi inte tror på oss själva utan på Jesus och hans evangelium är ett tecken på att vi är utvalda. Något sådant gör aldrig den oomvända världen. Må detta, att han har kallat, sökt och utvalt oss, alltid vara vår stora glädje.

Nu går vi vidare till nästa aspekt av glädjen.

2.   Jesu vänners glädje består i att de är bestämda till att bära helgelsens goda frukter

Jesus har inte bara utvalt oss utan fortsätter med att säga: ”och jag har bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, en frukt som består”. Detta är stora ord som anger hans vänners höga bestämmelse, deras kallelse och livsuppgift. För Jesu sanna vänner är det inte en tung och svår börda utan en stor nåd. Jesus talar också om det som en stor förmån och en glädje.

Också detta är ett evangelium, ett glatt budskap om något som vi får. För det är så, att den som Gud har kallat och utvalt, den människan får inte bara frid med Gud utan också både vilja och kraft att fylla sin bestämmelse: nämligen att leva ett heligt och fruktbärande liv. Allt syftar fram mot detta. Jesu ställföreträdande död för oss hade det syftet: ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten” (1 Petr. 2:24). Även uppståndelsen hade detta syfte: Paulus säger att vi tillhör Kristus, ”honom som har uppstått från de döda, för att vi skall bära frukt åt Gud” (Rom. 7:4).

I helgelsen formas en kristen till att på nytt bli Guds avbild. Det står att Gud har bestämt oss ”till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skall vara den förstfödde bland bröder” (Rom. 8:29). Gud skapade människan till att vara hans avbild, till att återspegla hans helighet och godhet. Vi vet att i syndafallet gick denna avbild förlorad. Den blev totalförstörd. Men Gud gav aldrig upp tanken på oss människor som sin avbild. Därför sände han Jesus. Han är den andre Adam, den nya skapelsens stamfader. Genom tron på honom införlivas vi i det nya människosläktet. Eller som det stod i dagens epistel: ”I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstlingsfrukt bland dem som han skapat” (Jak. 1:18).

Fast vi är rättfärdiggjorda i Kristus och för hans skull i Guds ögon alltid heliga och rena, så är vi fortfarande syndare med många onda böjelser i oss. En del kristna låter det stanna vid det. Men Gud nöjer sig inte med det. Han vill att hans rättfärdiggjorda vänner också skall bära goda frukter i sina dagliga liv här på jorden. Han vill omforma dig och mig till att bli mer och mer lika Jesus, bli lika sanna, goda och barmhärtiga som han. Att Gud vill göra något sådant med oss, notoriskt egenkära syndare, borde fylla oss med allra största glädje.

Men glädjen över nåden att leva helgelsens nya liv vill Satan förhindra och släcka. Han gör allt för att Guds mål med evangelium skall gå förlorat. Världens människor eggar han att förlita sig på sig själva och sina gärningar. Jesu vänner däremot, söver han ner och gör dem lata, tröga och ovilliga att göra vad Jesus befaller. Låt dig inte bedras: vill du inte lyda Jesus och göra vad han ber dig göra, så är du ingen kristen, ingen Jesu vän. Tänk på vad Hebreerbrevet säger: ”utan helgelse kommer ingen att se Herren” (Hebr. 12:14).

Men bor verkligen Kristus i våra hjärtan genom tron, så uteblir inte helgelsens liv. För han är inte overksam, liksom inte heller tron är overksam. En Jesu vän far alltid efter helgelse. Han vill inget hellre än att förbli i hans kärlek och hålla hans bud. Han känner sin egen svaghet och oförmåga men hans glädje är att Jesus bor i honom och verkar det nya livet. I liknelsen om vinträdet och grenarna säger Jesus: ”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus (Joh. 15:5).

Den förnämsta av helgelsens frukter är kärleken. Det framgår också av vår text, där han två gånger säger: ”Detta är mitt bud, som jag ger er att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Och detta återkommer gång på gång i de nytestamentliga brevens förmaningar. Ta t.ex. vad aposteln Paulus säger till Jesu vänner i Kolosse: ”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet” (Kol. 3:12-14). Ett är säkert: där detta praktiseras, där växer glädjen, både hos dem som älskar och blir älskade med denna kristna kärlek. Det är en glädje som Jesus skänker.

3.   Jesu vänners glädje består i att Gud hör deras böner

När Jesus säger att vi skall ”gå ut och bära frukt, sådan som består”, så lägger han till: ”för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.” Detta tolkar en del som om man kan be om precis vad som helst. Det gäller bara att tro det, så har man det, säger man. Men hans löfte om bönhörelse måste förstås i sitt rätta sammanhang. Det är inget ord som ger fritt spelrum åt själviska önskningar om ett bekvämt och behagligt kristet liv. Något sådant har han aldrig lovat sina vänner. Tvärtom bereder han oss på världens förakt och motstånd och många bedrövelser. Den bönhörelse han lovar gäller där man förblir i hans kärlek och håller hans bud. Allt som vi ber om i hans namn och som gagnar helgelsens mål skall vi få.

När vi ber om helgelse, och det gör Jesu vänner, låter oss Gud gå i beredda gärningar, dvs. han förverkligar den plan han hela tiden haft med att sända Jesus. När du ber, så tänk på ord som dessa: ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem” (Ef. 2:10) och likaså: ”Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske” (Fil. 2:13). Du behöver be, därför att du varje dag och stund är beroende av Guds och Andens hjälp till att hans goda vilja skall ske med dig.

Helgelsen är både en smärtsam och glädjefylld process. Den är daglig död och pina för vår syndiga natur, men samtidigt en daglig glädje att få uppstå med Kristus och få vandra i förberedda gärningar. Gud förbereder oss i helgelsen redan här för det himmelska livet. En dag skall vi få uppleva den fullständigt rena och obesmittade glädjen, den som vi för syndens skull aldrig upplever här. En dag skall det inte längre finnas någon synd att bekänna och bekämpa. Idel godhet skall flöda fram ur oss fritt och obehindrat. Men då är vi längre inte kvar här utan bor i härlighetens hos Gud. Då har tron på Jesus nått sitt mål. Gud give att denna glädje blir vår. Amen.

S Bergman

[^]