[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. e. Påsk

TEXT: Joh. 15:10-17


Att ha Jesus till sin vän

Herrens älskade skall bo i trygghet hos honom. (5 Mos. 33:12) Så sade Mose om Benjamin, när han välsignade Israels tolv stammar. Att Benjamin var Herrens älskade visade sig på så vis att Herren byggde sin helgedom på Benjamins stams område, i Jerusalem.

Det är stort att ha Herren till sin vän! Och hur märkligt är det inte, hur få som i vårt land bryr sig om han har universums Herre, Gud, till sin vän eller inte. För den som har Herren till sin vän har någon som tar hand om honom, någon som hjälper honom. En som inte sviker även när vi misslyckas.

En sådan vän har vi i Jesus. Han har gett sitt liv för sina vänner och byggt sig en kyrka, en församling, dit vi får komma för att höra vad han vill säga till oss, där vi får äta med honom vid hans bord och leva som hans egna i de uppgifter han givit åt oss.

Vad innebär det att ha Jesus till sin vän? Vi ska stanna vid fyra saker, och det första som texten säger oss är:

Att vara Jesu vän innebär att vara utvald av honom.

Jesus säger: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. Att vara Jesu vän är en gåva, något som vi inte kan bestämma över eller helt enkelt kräva. Det är inte någon rättighet. Vi är hans tjänare och han är vår Herre. Det är stort nog, att få vara Guds den allsmäktiges tjänare. Lärjungarna var som Jesu tjänare helt underordnade sin Herre. Så är det. Ju mer man hör Guds Ord och förstår, desto mer underordnad blir man. Den som har sagt och bekänt: Du är Messias, den levande Gudens Son (Matt. 16:16), han kan inte mästra Gud och försöka göra sig till jämlike.

Och ändå! När nu Jesus är tillsammans med sina lärjungar den sista kvällen före sin död, så säger han: Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er. Efter uppståndelsen gick han ett steg längre och sade till Maria vid graven: Gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud (Joh. 20:17) Att ha Jesus till sin vän är att ha honom till sin bror. Och har man Jesus till sin bror har man Gud till sin far.

Den rätten hade vi människor för länge sedan förverkat. Men det förunderliga skedde, att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. Jesus led för oss, som var hans fiender. Han led i vårt ställe, sonade vad vi brutit och gav oss rätten att få kallas Guds barn: Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn. (Joh. 1:12) Det medför att var och en som tror på denne Jesus får allt förlåtet, också det som bränner längst in i hjärtats djupaste vrå.

Därför är det så viktigt att ha Jesus till sin vän. Och det har vi, därför att han utvalt oss. Vi kunde inte åstadkomma detta av oss själva.

För det andra säger vi

Att ha Jesus till sin vän betyder att hålla hans bud

Det står så i texten. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Hur går detta ihop? Blir man frälst genom gärningar? Blev man inte Jesu vän genom hans val? Jo, det blev man. Det går inte att komma förbi. Men nu är det så, att den som har Jesus till sin vän gärna vill göra det som han befallt. Så är det ju redan oss människor emellan. Den som håller av en annan människa vill gärna göra som den andra vill. Så också med den som har Jesus till sin vän. Som kung David säger i den fyrtionde psalmen: Salig är den man som sätter sin förtröstan till Herren och inte vänder sig till de stolta, de som viker av till lögngudar… Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta. (Ps. 40:5, 9) Den som tror på Jesus har fått en ny håg, en ny vilja. Han har fått inte slaveriets eller träldomens ande, utan barnaskapets Ande (Rom. 8:15).

Detta betyder inte, att man lyckas att göra allt vad Herren befallt. De betyder inte ens att vi lyckas göra visserligen mindre än allt men ändå  tillräckligt av vad Herren befallt, så att det liksom kunde duga. Det trodde fariseerna på Jesu tid, och det tror vår tids alla fariseer, dessa självtillräckliga människor som är så många ibland oss. Ja, vi måste medge att vi alla bär en farisé inom oss, den gamla människan, som tycker det är självklart att man blir accepterad av Gud genom att uppträda anständigt, hålla buden och göra goda gärningar. Men då prutar man på Guds lag, för Guds lag kräver ett rent hjärta.

Vi som har Jesus till vår vän förringar inte Guds lag. Vi ser att vi ständigt kommer till korta med oss själva. Inte älskar vi vår gode himmelske Fader över allting och inte vår broder som oss själva. Varför skulle vi i så fall bli så irriterade för bagateller och så avundsjuka när det går bra för vår nästa? Nej, en kristen gör samma erfarenhet som Paulus: Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, (i min gamla människa) bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. (Rom. 7:18) Det viktigaste han vet, är att han får ha Jesus till sin vän, härlighetens Herre, som har dött för sina vänner, som så ofta misslyckas. En kristen vet att han är innerligt älskad av Jesus. Han får leva i Jesu gemenskap, vara hans vän, vara i hans kärlek, hur illa det än går. Och därför, på grund av Jesu kärlek, gör en kristen allt som står i hans makt att följa Jesu bud. Så säger vi för det tredje

Jesu bud är att de kristna skall älska varandra

Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Så säger Jesus i dagens text. Han ger oss därmed en norm och måttstock, så som han har älskat oss ska vi älska varandra. Ribban ligger högt upp. Men att det är omöjligt att uppfylla Jesu bud ska inte avskräcka oss och få oss att ge upp, tvärtom, för vi är fria. Fria, inte från lagen, men från lagens förbannelse och hot. Kristus har uppfyllt hela lagen i vårt ställe. Lagen finns såklart kvar, för den är uttryck för Guds eviga, goda vilja, men den skrämmer oss inte längre. Kristus har gjort oss fria, för att vi skulle leva enligt hans vilja, inte för att vi skulle lägga oss platt på marken och göra ingenting.

De kristna ska älska varandra, säger Jesus. Hur går det till? Jo, till exempel genom att ödmjukt intressera sig för de medkristna, lyssna till dem och ställa upp för dem när det behövs. Något vi alla kan göra även om vi bor långt ifrån är att be för varandra. Kyrkofadern Tertullianus berättar att hedningarna utbrast om de kristna: Se, hur de älskar varandra!

De kristna är förenade genom den Helige Ande. De är bröder och systrar i tron och har samme Far. Lider en lider de andra med honom eller henne. Om någon lider nöd, hjälper de andra till. De samlas i gudstjänsten, prisar Gud tillsammans och förenas i den heliga gemenskapsmåltiden, kommunionen.

Så har vi kommit fram till den fjärde och sista punkten i vår text:

Den som har Jesus till sin vän har en fullkomlig glädje

Jesus säger i vår text: Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Utanför rummet, utanför salen på övre våningen där Jesus var tillsammans med lärjungarna den sista kvällen, där ligger Jerusalem, staden som dräper profeterna och stenar dem som är sända till dem. Där ligger korset redan tillyxat och planerna är färdigsmidda. Nu är det bara några få timmar kvar. Nu ska Jesus röjas ur vägen. Hur kan han tala om glädje i det ögonblicket? Är det inte orimligt? Glädje kan man väl tala om när allt går bra och lyckans sol ler mot en. Men nu, i en sådan stund? Hur är det möjligt?

Jo, det beror på att den glädje som det här är fråga om har en helt annan källa än denna världens glädje. Här är det frågan om den glädje som änglarna sjöng om i julnatten. Det är den glädje som möter i evangelium, det glada budskapet. Det är glädjen över att ha Jesus till sin vän, att man får komma till honom och leva med honom.

Därför är det så förunderligt, att den människa som känner sin fattigdom, som plågas av sin tröghet, som sörjer över sin synd, som aldrig kan bli nöjd med sig själv och sin kristendom, hon har Jesu glädje och frid i hjärtat. Ibland känner hon det, ibland känner hon det inte. Den glädjen bor alltid i hjärtat hos en Jesu vän, även om den inte alltid känns. Ja, man kan uppleva hela tillvaron som nattsvart och ändå ha denna glädje i hjärtat.

Kung David visste vad det innebär att ha det svårt, han skrev i den tjugotredje psalmen: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Även i plåga och sorg, i bekymmer och elände, i dödsskuggans dal, visste David vem som vandrade osynlig med honom.

Men för att det ska kunna vara så, måste man ständigt leva vid denna glädjens källa. Denna glädje kommer inte till oss på några hemliga vägar eller genom några mystiska upplevelser, utan man får den ständigt vid källan. Källan är Guds Ord och sakramenten. Där får vi den andliga maten. Precis som judarna när de vandrade i öknen. De fick manna från himmelen. Men detta fantastiska himlabröd hade en särskild egenskap, det blev dåligt om man förvarade det över natten, det ruttnade. Varje dag fick därför judarna nytt, färskt manna. På liknande sätt är det för oss, vi måste ständigt få påfyllning.

Låt oss därför ta vara på Ordet, som vi har i vår Bibel därhemma, och som vi finner här i Herrens hus. Låt oss också ta vara på bordet, det bord han dukar mitt ibland oss, nattvarden. Låt oss inte försumma dessa tillfällen.

I gudstjänsten, vid ordet och nattvardsbordet samlar Herren sina vänner, för att göra deras glädje fullkomlig. Det är en glädje inte över egna framsteg, utan över att man har Jesus till sin. Som bruden sjunger i Höga visan om sin brudgum, så sjunger församlingen om Kristus: Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet bland liljor. När dagen blir sval och skuggorna flyr, kom då tillbaka, min älskade, lik en gasell eller en ung hjort på de kassiadoftande bergen. (Höga visan 2:16f.) Amen.

J Fjellander

[^]