Herre, lär oss att be

Att predika Guds Ord och evangelium och att be är den kristna kyrkans två största uppgifter. Bönen är en del av den kristna läran i Bibeln. Därför har vi en särskild söndag som påminner oss om bönen. Den kristna bönen är en hemlighet som uppenbaras för oss och skänks oss som en gåva i kraft av Kristi segerrika uppståndelse.

Den kristna bönen har ingenting att göra med hedningarnas eller den naturligt religiösa människans böner. Många människor, också i vår sekulariserade tid, ber nu och då, särskilt när de är i knipa. Men deras böner är rop ut i tomma intet och har inget löfte om bönhörelse. Bön som Gud hör är ingen naturgiven förmån som alla har. Den blindfödde mannen, som Jesus botade i Joh. 9, sade: ”Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då lyssnar han till honom” (v. 31). Däri hade han rätt. Skriften lär att Gud hör de gudfruktigas bön: ”HERREN är fjärran från de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han” (Ords. 15:29). En oomvänd människas bön når aldrig upp till himlen utan sjunker tillbaka till jorden, tyngd av synder och av egenrättfärdiga tankar om att hon trots allt har något gott i sig som kan beveka Gud att höra hennes bön. Det är en fåfäng bön.

Hur blir man då gudfruktig, en sådan vars bön verkligen når verkligen upp till Gud och besvaras av honom? Man blir det inte på hedniskt vis, av egen kraft och av egna gärningar. Man blir det genom att höra och tro evangelium om syndernas förlåtelse. Skall vår bön nå Gud måste nämligen våra synder, som är det stora bönehindret, vara undanröjda.

Vi kan inte ta bort våra synder, men Gud kan och han har gjort det. ”Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig”, säger Herren i Jes. 44:22. Han har återlöst oss genom att sända återlösaren Jesus som tagit hand om vår syndaskuld, och genom sin död och uppståndelse vunnit liv och salighet åt oss alla. Utan tro på syndernas förlåtelse kan ingen be så att Gud hör.

I Ps. 32 berättad David om hur det var så länge han teg och inte ville bekänna sin synd utan bara ville ursäkta och dölja den. Då var Guds hand tung över honom dag och natt, hans livskraft försvann. Hans synder var som ett tryckande svart moln som skilde honom från Gud. Men när han till sist gav upp och sade: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN”, då förvandlades allt på ett ögonblick: ”Då förlät du mig min syndaskuld.” Molnet upplöstes och försvann, det dåliga samvetets svåra tryck över bröstet släppte och han upplevde en enorm lättnad. Han kunde åter be och tala med Gud. Han säger: ”Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna”¸ och visar med de orden på att bönens grundval är syndernas förlåtelse.

När vi tror på Jesus och syndernas förlåtelse blir vårt förhållande till Gud gott, rätt och riktigt. Då öppnas bönens väg för oss. Förlåtelsen gjorde David till bedjare igen. Det första som sägs om Paulus efter hans omvändelse är: ”Se, han ber” (Apg. 9:11). Som farisé hade han bett mycket, men då bad han i eget namn, i tro på sin egen förtjänst, nu bad han i Jesu namn. Nu nådde hans bön fram till Guds hjärta.

Till påsktidens glada budskap hör också att Jesus har öppnat bönens väg. Han har gjort det enkelt att be. Vi behöver inte längre ägna oss åt det slitsamma och omöjliga att försöka få Gud att höra vår bön genom böneteknik av olika slag eller genom försök att beveka Gud med våra gärningar och vår fromhet. Vi vet att Gud hör oss när vi ber i Jesu namn, i tro på syndernas förlåtelse. Det är något oändligt stort som borde göra oss till flitiga bedjare.

I dagens text lär oss Jesus varför vi skall be, vad vi skall be om och hur vi skall be.

1. Vi skall be för att Jesus befaller oss göra det

Han säger: ”Be och ni skall få.” När Jesus befaller oss att be, vilket han i evangelierna ofta gör, är det en kraftig uppmuntran att utnyttja bönens gåva som följer på tron på evangelium. Gud vill att hans barn skall be.

Många tycker att be kan man väl göra om man känner för det och låta bli om man inte känner för det. Men så kan vi inte tänka när Gud och Jesus befaller oss att be oavsett vad vi för tillfället känner.

Gud har återlöst oss för att ha en personlig och levande gemenskap med var och en av oss. I ett gott förhållande umgås man och talar med varandra. Därför är de kristnas liv ett liv i ständig bön, ständig suckan och längtan efter Gud som i nåd vänder sitt ansikte till oss för att höra våra böner. Gud skyddar och bevarar oss på många sätt, men det behagar honom alldeles särskilt att hjälpa oss som svar på bön.

Men inte bara Jesu befallning att be skall driva oss till bön. Nöden kräver det också. Vi lever ibland som om inget kan drabba oss, bara andra. Men plötsligt råkar vi ut för något, en olycka, en motgång eller en svår besvikelse, och vi blir svaga stackare som ropar ur djupen. Det behövs inte mycket för att vi skall råka i obalans och känna oss oroliga, små och hjälplösa, sova oroligt och vakna med ångest. I allt detta vill Gud höra våra bönerop.

Vår fiende djävulen är ständigt ute efter att förstöra våra förbindelser med Gud. Han är skicklig på att hitta våra svaga punkter och skjuta sina giftiga pilar mot oss. Han unnar oss inte livet med Gud. Han hatar alla sanna bedjare, vill få tyst på deras böner i Jesu namn.

Låt därför både Guds befallning, nöden och hans löften driva dig till bön. ”Ropa till mig på nödens dag, så skall jag rädda dig”, säger Gud (Ps. 50:15). Bönen är ett mäktigt vapen mot Guds fiende. Han fruktar alla sanna bedjare, som genom Jesus har direktkontakt med allsmäktig Gud.

2. Vi skall be om det Jesus lär oss i Fader vår

Jesus bad ofta. När lärjungarna såg och hörde Jesus be naturligt, enkelt och levande, önskade de att de också kunde be så. Därför sade de till Jesus: ”Herre, lär oss att be.” Det är en god bön. Tycker du att du inte kan be så börja med den bönen.

Jesus svarade inte med att ge lärjungarna bönetekniska anvisningar om hur de skall bete sig för att få Gud att höra. Han ger dem i stället dem en färdig, formulerad bön: Fader vår. Han gjorde som föräldrar brukar göra, när de skall lära sina små att be. De får lära sig korta, färdiga böner, lätta att säga efter.

Fader vår innehåller allt vad vi skall be om. Den är en mönsterbön, som i stora drag talar om för oss vad vår bön skall handla om. Vi har Fader vår i Bergspredikan (Matt. 6) och här hos Lukas i något förkortad form. Naturligtvis får vi tala till Gud och utgjuta våra hjärtan för honom också med våra egna ord. Men dessa våra böner skall alltid vara i samklang med mönsterbönen Fader vår.

I den lär vi oss att be om det viktigaste först. De tre första bönepunkterna handlar om Guds namn, Guds rike och Guds vilja. Guds namn är Ordet som uppenbarar vem Gud är och vad han vill med oss. Vi ber att vi skall få ha detta ord rent och klart bland oss, en högst angelägen bön i den tid vi lever i, där villfarelsen flödar och låter människotankar ersätta Guds Ord. Vi skall alltid be att Jesu namn, som är gudsuppenbarelsens kärna och stjärna, skall bli känt och hållas heligt av oss och alla i världen. Om Jesus säger aposteln Petrus, när han efter pingsten blev ställd inför Stora rådet i Jerusalem: ”Hos ingen annan finns frälsning. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:12).

I den andra bönen ber vi att riket där Jesus är konung skall komma till oss och till andra. Det sker, säger Luther, när ”vår himmelske Fader ger oss sin helige Ande, så att vi genom hans nåd tror hans heliga ord och lever gudfruktigt.” I tredje bönen ber vi om att Guds vilja skall ske i våra liv på jorden såsom den sker i himmelen. Det är en bön om helgelse, om kraft att lyda Guds bud och göra gott. Den förvekligas, som Luther säger i katekesen, ”när Gud bryter och förhindrar vår onda och köttsliga vilja”. Denna bön är död och pina för vår själviska människa.

I de följande fyra bönepunkterna lär oss Jesus be om vad vi behöver för livet här på jorden: Vi ber om dagligt bröd, om mat och kläder, hus och hem, pengar och ägodelar osv. Vi ber också om nåd att förlåta dem som handlar illa mot oss, om kraft att stå emot frestelser av alla slag och till sist ber vi om befrielse ifrån allt ont, dvs. om den slutliga saligheten i himlen. Detta är innehållet i den kristna bönen.

När Jesus ibland säger att allt vi ber om i hans namn skall vi få, så kan det låta som om det inte fanns några gränser för våra böner. Men det finns gränser. Gud lyssnar, tack och lov, inte till onda böner där vi själviskt försöker driva igenom vår egen vilja eller där vi ber med avund och hat i vårt hjärta. Gud hjälper oss aldrig till sådant som strider mot hans bud, tillfredsställer våra onda och själviska lustar och begär och blir till andlig skada för oss och andra. Han lovar att höra oss, när vi ber i Jesu namn. Men Jesus sätter inte sitt namn under vad som helst. Fråga dig själv när du ber, om Jesus enligt sitt ord skriver under på det du ber om. Till sist säger vi dag:

3. Vi skall be uthålligt i fast tro på bönhörelse

Det är vad Jesus lär oss med liknelserna i slutet av vår text. Först har vi mannen som kom och störde en vän mitt i natten. Han kom inte för sin egen skull, utan för att få bröd åt en vän på besök. Den som blev väckt mitt i natten är först sur och vresig men ger sedan upp och låter mannen få det han ville ha. Om inte annat gör han det av själviska skäl, för att slippa den andres tjat och kunna återvända till sin säng och sova och också för att efteråt slippa höra att han är en ohjälpsam typ, ”för att inte själv bli utskämd” som Folkbibeln säger. (Andra översättningar säger: ”därför att den andre är så påträngande.” Ordet ”påträngande” i grundtexten kan också betyda ”oförskämd”. Folkbibeln har valt det och låtit det syfta på den som blivit väckt. Frågan är om inte den traditionella översättningen ändå passar in bättre in i sammanhanget. Mannen utanför dörren uppträder oförskämt påträngande).

Sedan har vi ett par korta liknelser. Jesus säger att en far knappast ger sin son en orm, när denne vill ha fisk, eller en skorpion, när han ber om ägg. Han avslutar med poängen i alla dessa liknelser: ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom.”

Poängen är tydlig och klar. När redan vanliga syndiga människor förstår att ge sina vänner och barn det som är gott, så är det helt otänkbart att Gud skulle slå dövörat till, när hans troende, återlösta och älskade barn ber honom om hjälp. Gud är rena motsatsen till mannen i liknelsen som först inte ville göra sig något besvär. Gud gör sig gärna besvär för sina barn. Han älskar att vi är oförskämt störande och påträngande i våra böner.

Med sina liknelser vill Jesus uppmuntra oss att djärvt och enträget be i tro på hans godhet och barmhärtighet. Han är inte glömsk, så att han gång på gång behöver påminnas. Han behöver inte väckas, för han som bevarar dig, ”han slumrar inte, sover inte” (Ps. 121:4). Men vi behöver väckas och påminnas om att han sannerligen inte har glömt oss – det gör han aldrig. Därför skall vi fortsätta att be och vänta på svar. Men vi skall också tänka på, att vi inte kan föreskriva Gud när och hur han skall svara. Han svarar alltid i rätt tid och på bästa sätt. Vi har bara att lägga fram vår nöd och sedan förlita oss på att saken nu ligger i större och starkare händer än våra. Och det skall vi hålla ut med.

Många bönesvar upptäcker vi inte för att vi varit så fixerade av att det skall ske på ett visst sätt. David säger i Ps. 4: ”Ni skall veta hur förunderligt HERREN tar sig an den fromme. HERREN hör när jag ropar till honom”. Hans svar är ofta förunderliga: han visar oss perspektiv vi aldrig tänkt på.

Gud kan låta oss vänta på svar. Det kan vara påfrestande att uppleva vad många fromma kallat ”Guds tystnad”. Men i sådana perioder övas vi i att förtrösta på Gud i mörker, där ingen tänkbar lösning tycks finnas ur förnuftets begränsade perspektiv. Men lösningen finns. Om den gudfruktige säger profeten Jesaja: ”Om han än vandrar i mörkret och inte ser någon ljusning, skall han förtrösta på HERRENS namn och stödja sig på sin Gud” (Jes. 50:10). Att be i mörkret är en övning i tro som Gud låter oss genomgå.

Gud ser och vet långt mer än vi. Förr eller senare kommer svaret och hjälpen. Det kan ske genom att yttre omständigheter plötsligt förändras. Det kan också ske genom att vi förändras och ser saker på ett nytt sätt, ser vad som verkligen är väsentligt i livet och vad som inte är det. Gud har så många sätt att ge bönhörelse på.

”Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.” Dessa befallande ord är knutna till starka och härliga löftesord som Jesus uttalar för att driva oss till frimodig och uthållig bön. När vi tror evangelium får vi ”barnaskapets Ande” som lär oss att uthålligt och förtröstansfullt ropa ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15).

Det är aldrig lönlöst att be. Gud hjälper alltid. Det sker alltid något när vi ber, himmelska och gudomliga krafter sätts i rörelse i tillvaron. Människor som du ber för berörs på något sätt. Upphör därför inte med att be! Tänk på att det bästa du kan göra är att be i Jesu namn. För det är en bön som blir hörd. Amen.

S Bergman (2014)

[^]