Marias lovsång

Vi gör idag ett avbrott i Fastan och firar Jungfru Marie Bebådelsedag. Kyrkan är klädd i vitt, glädjens färg. Vi jublar med jungfru Maria över inkarnationens under, att Gud blev människa. Särskilt betänker vi idag Guds nåderika handlande med Maria.

Ordet bebådelse använder vi knappast idag om någonting annat än detta att ängeln Gabriel kom till jungfrun Maria och berättade att hon skulle bli mor till Gud. Ordet betyder förutsägelse, förebud, underrättelse, uppenbarelse. Som verb bebåda förekommer det något oftare. Detta har en kortform båda, som vi använder när vi säger att något bådar gott inför framtiden till exempel.

Vid bebådelsen lyssnade jungfru Maria till ängeln Gabriels Ord. Hon tog emot dem på ett fint och riktigt sätt, som ett budskap direkt från Gud. För det var det ju. Hon begav sig sedan till sin släkting Elisabet för att dela glädjen med henne. Den Helige Ande uppenbarade då för Elisabet vilket under som skett, att Maria blivit havande med Guds Son. När hon fick denna hälsning brast hon ut i det vi kallar Marias lovsång, som också kallas Magnificat efter det första ordet i den latinska versionen Magnificat anima mea Dominum. Denna lovsång är vår predikotext idag, som vi nu lyssnar till (Textläsning).

Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare.

Så började Maria sin välkända lovsång. Hon förklarade sedan varför hon prisade Gud med många exempel på Guds nådiga handlande. Men det första hon säger, det hon börjar med som grundförutsättning för alltihopa, är att Gud är hennes Frälsare. Att Gud av sin nåd gjort henne till sitt barn är det första, det grundläggande. Ty hon, liksom vi, var född i synd från sin första levnadsdag. Hon behövde verkligen en Frälsare, och det visste hon, och det bekände hon frimodigt. Maria är här en förebild för oss alla, män och kvinnor, unga och gamla. Hon ställer Herren och hans handlande i centrum. Hennes vittnesbörd går inte ut på att berätta vilka upplevelser hon har haft eller något sådant, utan hon ger Gud äran, hon prisar Gud för hans gärningar. Vi lär oss av henne att tacka Gud.

Vi ska självklart tacka Gud för alla hans redskap och vittnen. Maria var ett gott vittne om Guds barmhärtighet. Men hon var en syndare som vi andra, i sig själv värd fördömelse och evigt straff. För när vi står inför Guds lag med alla sina krav är vi alla syndare. Romersk-katolska kyrkan däremot lär att Maria var obefläckad av arvssynden, men detta har inget stöd i Bibeln. De lär också att hon upptogs med kropp och själ direkt till den himmelska härligheten där hon nu regerar som himladrottning, vilket har om möjligt ännu mindre stöd i Bibeln.

Nog ska vi förundras och glädjas över vad jungfru Maria och apostlarna fick utföra för Guds rike. Och det finns många heliga män och kvinnor som är goda exempel på vad Guds nåd kan uträtta. Vi ska ha dem till förebilder. Och man kan kalla dem helgon. Men man ska inte tro som den romerska kyrkan att dessa varit så duktiga att de har goda gärningar till övers som de kan liksom dela med sig av till så att säga vanliga kristna. Det är på grund av att de tror så som de ber till Maria och helgonen, för att dessa ska hjälpa dem i deras sak inför Gud. Ja, de kallar Maria till och med för medåterlöserska, eftersom de anser att hon hjälpte Jesus med återlösningsverket.

Men detta är en svår skymf mot Jesus Kristus och vad han gjort för oss. Ty Jesus har gjort allt. Han ensam har förvärvat syndernas förlåtelse åt oss arma syndare. Och han delar själv ut den alldeles gratis till alla som vill ha.

Så låt oss ta efter Maria: Hon framhäver inte sig själv, hon bekänner att hon är en syndare, hon framhåller Guds verk. Och hon prisar Gud och gläder sig i honom.

Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn.

Varför prisade Maria Gud och varför gladde hon sig i honom? Jo, Gud hade sett till sin tjänarinnas ringhet. Gud hade gjort stora ting. Precis som vi sade nyss så ger Maria all ära åt Gud. Och vi prisar Maria salig som fick vara med om detta fantastiska, detta enastående som ingen annan människa fått vara med om. Ingen har fått vara med om något som är ens i närheten av att vara så ofattbart som det Maria fick vara med om: Maria fick bli mor åt Gud, hon fick föda Guds Son.

Hur är något sådant möjligt? Det klarar i alla fall inte jag av att förklara. Hur kan Gud som är evig och allsmäktig bli en liten, begränsad människa? Hur ska det ändliga kunna rymma det som är oändligt? Det går ju inte.

Nej, det går inte om man bara använder sitt förnuft. Men Gud finns, och han har gripit in i vår värld. Han som är universums Herre och skapare kan ju göra vad han vill.

All visdom, vetenskap och filosofi i världen kan inte hjälpa oss här. Ty detta håller vi fast vid eftersom det är uppenbarat för oss i Guds Ord. Den kristna tron är gudomlig sanning som vi får genom att Gud uppenbarat den för oss i sitt Ord. Lagen med alla sina krav, den känner vi till genom samvetet. Men evangelium, de glada nyheterna från Gud om frälsning ifrån synden genom att Jesus har dött i vårt ställe, det kunde ingen människa tänka ut om han så tänkte i tusen år. Det är som Paulus skriver i 1 Kor. 2: Vi förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss. Denna vishet har ingen av den här världens härskare känt - - - Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.

Detta är ett fundament i den kristna tron: Att vi tror vad Gud uppenbarat för oss. Tar vi bort detta blir resultatet bara hedendom och avgudadyrkan. Då har man gjort förnuftet till sin avgud.

Så på grund av Guds uppenbarelse i Bibeln håller vi fast vid inkarnationen, att Gud blev människa. Och Jesus blev till i Marias moderliv utan någon mans medverkan. Det var den Helige Andes verk. Så sade ängeln Gabriel.

Något som hänger ihop med inkarnationen är jungfrufödelsen. Ty Jesus föddes av en jungfru, som inte haft umgänge med någon man. Maria sade ju: Hur skall detta kunna ske? Ingen man har rört mig.

Om man tror att Gud finns är detta inget problem. Gud grep in i vår tillvaro och gjorde ett under, det är det som Maria kallar stora ting när hon säger. Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn.

Det märkliga inträffar nu att det finns de som säger sig tro på Gud, men som på allt sätt värjer sig mot att Gud skulle gjort några under. Som ni vet finns det högt uppsatta och ansedda personer, till och med biskopar bland dessa förnekare. Jungfrufödelsen till exempel försöker de bortförklara på alla möjliga och omöjliga sätt. De vränger orden, och försöker fördärva tron. Bland annat ifrågasätter de jungfrufödelsen genom att påstå att Jesajas profetia har misstolkats. Jesaja som levde sjuhundra år före Kristus säger nämligen i sitt sjunde kapitel: jungfrun skall bli havande och föda en son och hon skall ge honom namnet Immanuel.

Jamen, invänder de, det hebreiska ordet för jungfru betyder ”ung kvinna”, inte jungfru. Jesaja har alltså inte talat om någon jungfrufödsel. Allt sådant där är senare tiders påfund. Så säger de.

Det är bara det att dessa två saker, ung kvinna och jungfru, är samma sak. För även vårt ord jungfru betyder ung kvinna, vi har lånat det från tyskans Jungfrau, som betyder ung kvinna. Och till att vara en ung kvinna hör att inte ha haft umgänge med någon man. Annars är man inte en ung kvinna, utan antingen en gift kvinna eller en äktenskapsbrytare. Så var det hos oss när vårt språk formades, och så var det i den gammaltestamentliga kulturen, formad av Mose lag. Men det är verkligen inte så hos oss idag i vårt samhälle, där är det inte många som förstår vad som hör till att vara en ung kvinna eller man. Vårt samhälle som man anser är så utvecklat och högtstående. Och det är det på många områden, särskilt på det tekniska området. Men moraliskt är det inte särskilt högtstående, tvärtom. Att bryta mot Guds bud anses helt normalt. Man flyttar glatt ihop och lever med varandra innan man är gifta. Må allt detta vara fjärran från oss! Ingen ung, vare sig ung man eller ung kvinna, ska ha sådant umgänge med det andra könet före äktenskapet. I äktenskapsbrott lever hedningarna som inte bryr sig om vad Gud har sagt. De borde lära sig av Maria som förklarar att Gud inte tål synden när hon säger Heligt är hans namn. Att Guds namn är heligt, det är ett annat uttryckssätt för att Gud är helig.

Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom.

Här hör vi igen hur jungfru Maria bekänner sig till Guds nåd. Allt vilar på Guds barmhärtighet. Det är Gud som av sin godhet skänker oss alla sina gåvor. Guds nåd gäller alla människor, men det är bara de som står i hans förbund, som fruktar honom, som får del av dem. Där man tar emot hans ord och sätter sin förtröstan till honom, där varar hans barmhärtighet från släkte till släkte.

Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.

Detta är Guds sätt att handla. De som litar på sig själva och har stolta hjärtan sänder han iväg. De får ingenting, de får gå bort tomhänta. Dem som är hungriga, som frågar efter hans gåvor, dem mättar han. Dem som bekänner sin synd, dem upphöjer han. Ty den som är nöjd med sig själv, han frågar inte efter Guds förlåtelse.

Hur är det med oss, är vi nöjda med oss själva? Har vi stolta hjärtan och sinnen? Anser vi att vi är rika? Tycker vi att vi är så duktiga som inte lever i uppenbar synd som världen, så duktiga att vi rentav börjar förtjäna Guds godhet? Det är bra och duktigt att inte leva i grov synd, men vi förtjänar inte Guds nåd för det. Ty även när vi gör goda saker är det besmittat av synden. Bland annat vår själviskhet och vårt högmod är så gärna där och fördärvar för oss. Vem av oss kan göra en enda fullkomligt god gärning? Och Gud begär att vi ska göra idel fullkomliga gärningar.

Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.

Israel, det är Guds folk. Den förste stamfadern, det var Abraham. Detta folk, Abrahams barn, de var utvalda av Gud. Det var han som hade tagit sig an sitt folk. Han gav dem sitt löfte och han visade dem sin barmhärtighet. Ända från början var detta hans utväljande en akt av hans nåd som inte berodde på någon förtjänst hos den som blev utvald.

Så är det, han har tagit sig an oss. Också oss gäller detta löfte. Må vi ta vara på det och göra Marias lovsång till vår, så att vi också av hjärtat med henne kan säga: Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare. Amen.

Jakob Fjellander

[^]