Såväl den romersk-katolska kyrkan som den grekisk-ortodoxa kyrkan har både Skriften och traditionen som källa och norm för den kristna tron. Bägge förkastar bestämt den lutherska synen på ”Skriften allena”. Den lutherska kyrkan är – i den mån hon fortfarande är trogen sitt arv – den enda kyrkan i världen som konsekvent håller på ”Skriften allena”.
Var det då något helt nytt som Luther och reformationen kom med? Nej, det var det inte. Reformatorerna var mycket noga med att påpeka att de inte kom med några nya trossanningar utan bara ville återvända till kyrkans gamla grundval. Var det verkligen så?
Tradition betyder ”överlämnande” – något som lämnas över och förs vidare i generation efter generation. Paulus säger att han meddelade församlingen i Korint ”det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot” (1 Kor. 15: 3). Han hade fått och gav det vidare. Apostlarna hade fått sin lära av Kristus för att föra den vidare till alla kommande generationer intill tidens slut. Därför skrev de ner Kristi ord eller såg till att det blev gjort. I detta apostoliska uppdrag hade de ett särskilt löfte om hjälp av den Helige Ande, Hjälparen, som skulle påminna dem om allt vad Jesus sagt och föra dem ”in i hela sanningen” (Joh. 16:13). Det är denna av Anden ledda tradition eller överföring från Kristus till apostlarna som skapade Helig Skrift. Nya Testamentet blev på detta sätt fogat till Skriften, Guds andeingivna och ofelbara ord. När man i fornkyrkan använde ordet tradition, så var det oftast just denna nedskrivna tradition från Kristus och apostlarna som man avsåg.
Men det finns också ett annat slag av tradition som kan vara god, fast den inte står under löftet om Andens ofelbara ledning. Dit hör muntliga berättelser, kyrkofäders skrifter och kyrkomötens uttalanden, kyrkliga ordningar, liturgier, seder och bruk som växte fram i den tidiga kyrkan och sedan levde vidare. Det är den här typen av kyrkliga ”överlämnanden” som vanligtvis går under beteckningen traditionen.
Mellan Skriften och traditionen uppstod ganska snart ett spänningsförhållande. Synen på apostoliska ordets överhöghet blev snart ifrågasatt. Heretiker eller villolärare började dyka upp. Dessa insåg ofta själva att vad de lärde inte stämde överens med de apostoliska skrifterna. Man försvarade sig då i huvudsak efter två linjer. Somliga menade att de apostoliska skrifterna inte var den enda uppenbarelsekällan. Man hänvisade till andra traditioner, framför allt till muntlig tradition från apostlarna. Dessa hade ju sagt och gjort mycket mer än vad som var nedskrivet. Andra menade att de apostoliska skrifterna ofta var dunkla och motsägelsefulla och därför måste förtydligas och kompletteras av andligt sinnade människor. Gnostikerna talade gärna om en hemlig tradition från apostlarna, given åt några få. I dessa traditioner vid sidan av Skriften finner vi fröet till den spänning mellan Skriften och traditionen som tidvis har varit mycket stark och vållat strid ända in i våra dagar.
Traditionen blev således ett växande problem för den tidiga kyrkan. Hur skulle man se på alla hörsägner och på olika gnostiska skrifter som dök upp och gjorde anspråk på hemlig kunskap, ”gnosis”, eller tradition från apostlarna?
Det blev framför allt kyrkofäderna Irenaeus och Tertullianus på 100- och 200-talet som tog tag i denna fråga. De försvarade hårt Skriften gentemot nya traditioner. Bägge var skriftteologer i verklig mening. Mot gnostikernas hemliga läror hävdade Irenaeus med stor kraft att den apostoliska traditionen inte var hemlig utan öppen. Den hade vidare förmedlats oförändrad fram till hans tid och förvaltats av kyrkans biskopar: ”Då den apostoliska traditionen är och förblir i kyrkan, så vill vi återvända till beviset ur de apostoliska skrifterna”, förklarar han bestämt. Tertullianus kallar den tro som bygger på apostlarnas skrivna ord för ”trosregeln”, den enda norm som kyrkan skall följa. Skriften är fullt tillräcklig: ”Att intet veta gentemot trosregeln, är att veta allt”, säger han. Hörsägner, legender, hemliga uppenbarelser och påstådda apostlaord, som inte stämde överens med eller gick att återföra till deras skrifter hörde inte med till kyrkans trosregel.
Dessa två kyrkofäder är också av intresse för att de ger oss en inblick i den gamla kyrkans tolkningstradition, dvs. hur man läste och förstod Skriftens budskap. Kyrkan var väl medveten om att också heretiker läste och tolkade Skriften. Men man fann att dessa gärna läste Bibeln på ett annat sätt. Man uppehöll sig företrädesvis vid Skriftens poetiska delar, dess bildspråk, symboler och liknelser och utifrån dessa gjorde man sedan djupa, ”andliga” tolkningar. Både Tertullianus och Irenaeus vände sig starkt mot detta sätt att läsa Skriften. Ingen kristen, apostolisk lära kunde bygga på ställen som var dunkla och lätt kunde tolkas i den ena eller andra riktningen. Man måste därför alltid utgå från de läromässigt klara, tydliga ställena i Skriften och tolka det övriga i ljuset av dem. Till detta anknyter senare Luther, när han prisar kyrkofäderna för ”att de tar de klara ställena och med dessas hjälp gör de dunkla, svävande ställena klara”.
Kyrkan såg sig ganska snart nödsakad skilja ut den växande floran av falska gnostiska skrifter från de äkta apostoliska skrifterna. De skrifter som bevisligen och allmänt erkänt var apostoliska kom senare att ingå i Nya testamentets kanon. Dit fördes också några andra skrifter som det inte fanns 100-procentig enighet om vad gällde deras apostoliska ursprung (de s.k. antilegómena, av somliga ifrågasatta). De togs ändå med i kanon – fast med viss gardering; de skulle alltid tolkas i ljuset av de oomstridda skrifterna. Så räddades i kamp mot en konkurrerande och farlig traditionslinje det apostoliska ordet till att förbli kyrkans högsta rättesnöre i allt som har med kristen tro och kristet liv att göra.
Den lutherska kyrkan har velat fortsätta på denna väg och skiljer därför mellan Skriften och traditionen i ett bestämt avseende. Den ger inte traditionen någon auktoritet över Skriften och inte heller vid sidan av den – detta trots att Luther och reformatorerna respekterade och hyllade många kyrkofäder och de gamla konciliernas ställningstaganden mycket högt. Men frågan om Skrift och tradition var principiellt viktig. Man ville på allt sätt hålla fast vid den gamla kyrkans tro att bara det som var apostoliskt var kristet. Gläntade man det minsta på dörren för någon annan tradition än den apostoliskt nedtecknade, så kunde hela den kristna tron rivas upp. Kyrkofäder och kyrkomöten, hur katolska eller universella de än är, har inget löfte om ofelbarhet. De kan ta miste, men aldrig Skriften.
Den romersk-katolska motreformationen – särskilt Tridentinska mötet (1545-63) – hävdade motsatsen. Den oskrivna traditionen måste tas emot och äras ”med samma hängivenhet och vördnad” som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som två helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sådan syn som påvedömet föddes. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara påvedömet möjligt. Enligt romersk syn måste Skriften kompletteras av traditionen som står för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstås av kyrkans enskilda medlemmar. Det måste finnas en gudomligt given instans, i detta fall påven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är påven, ”Hans Helighet påven, biskopen av Rom och Jesu Kristi ståthållare på jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan på jorden”, som det heter i hans officiella titel. Den romerska utgångspunkten liknar på sitt sätt den gnostiska: Skriften är varken nog eller tillräckligt klar.
Den grekisk-ortodoxa kyrkan hyser en liknande misstro mot ”Skriften allena”. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan måste förstås i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att låta kyrkans tradition stråla samman i en enda person, påven, så utgår man från kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte så mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri låg deras auktoritet. På liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frågor. Vad kyrkan på detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid (se Lutheranen nr 4/200) har en så stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. Då är kyrkan ofelbar. Då har Gud talat och då är vägen som skall vandras klar.
För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. De ger uttryck för ”vad som alltid och av alla trotts”. Eftersom inga fler sådana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stånd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som något större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sådant. Tyngdpunkten ligger på annat håll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsång. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin får sin tyngd av läran.
Både den romerska och den grekisk-ortodoxa kyrkan har i sin strävan att balansera Skrift och tradition hamnat i ett läge där traditionen till sist blir det avgörande och i själva verket ställs över Skriften. Traditionen ses som den levande, dynamiska utvecklingen, medan Skriften mer står för början och ansatser.
Jesus sade om Gud och mammon: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre” (Matt. 6:24). Detsamma kan sägas om kyrkans förhållande till Skriften och traditionen. Någon av dem måste vara främst.
Många har i dag så gott som helt förlorat tron på Skriften som en bok som talar sanning i vanlig mening. Den klassiska bibelsynen med sund, texttrogen bibeltolkningen, har ersatts av luddig, symbolisk, mytisk-mystisk bibeltolkning som helt enkelt inte får definieras i klara lärosatser. Saken blir ju inte bättre av att tolkningen utgår utifrån en bibelöversättning (Bibel 2000) som ser Bibeln som en rent mänsklig produkt.
Även s.k. bekännelsetrogna präster inom folkkyrkan tycks i praktiken inte längre tro på ”Skriften allena”, fast de gärna använder uttrycket. De betvivlar att det på Bibelns grund skulle vara möjligt att nå full klarhet eller enighet om hela den kristna läran. Det som starkast håller ihop dem är det gemensamma motståndet mot kvinnoprästreformen, som om det vore Skriftens huvudlära. Tvivlet på Skriften allena i kombination med ett starkt traditionstänkande (fädernas kyrka kan man ju inte svika!) gör att många stannar kvar i folkkyrkan, fast man är medveten om att den är grovt villfarande. Man skakar på huvudet åt de lutherska frikyrkorna och betraktar dem som extrema. Att det som en gång var en av reformationens självklara utgångspunkt, Skriften och läran om kyrkogemenskap, numera betraktas som utopisk extremism, är ett tecken på hur främmande man egentligen blivit för klassisk, luthersk kristendom.
I det rådande läget finns det dock de som kastar längtansfulla blickar mot Rom eller mot den ortodoxa kyrkan som något fast, stadigt och bestående under århundraden. Flera av dem som konverterar blir dock efter den första hänförelsen besvikna. Det var inte så fast och stadigt som man kanske trodde. Rom har efter andra Vatikankonciliet rasat utför och i flera avseenden blivit lika liberal och ekumenisk som någonsin den protestantiska världen. Att prästämbetet inom en inte alltför avlägsen framtid öppnas för kvinnor även i den romersk-katolska kyrkan är inte längre en utopi.
Vad gäller den ortodoxa kyrkan i dess olika självständiga, nationalkyrkliga former tror en del lite aningslöst att den inte känner av någon splittring. Men också här, trots anspråk på att äga den ”gudomliga liturgin” med rätt lära och rätt lovsång, finns en uppslitande inre splittring mellan olika fraktioner och biskopar, ibland t.o.m. i samma stad. Ofta gäller det ganska invecklade frågor om ordningar, klosterregler, kalendrar och liturgiska finesser som vi lutheraner närmast skulle betrakta som adiafora.
Till frågan om Skriftens klarhet skall vi återkomma senare i en annan artikel. Men redan nu skall sägas att det är en av vår tids allra starkaste myter, att Skriften skulle vara så oklar och otillräcklig att den kristna läran inte uteslutande kan byggas den. Men så är det inte. Bibelns lära är inte en svårgenomtränglig dogmatisk snårskog med mängder av läror. Den är ganska kort och enkel, och låter sig väl sammanfattas t.ex. i Luthers Lilla katekes. Traditionen är däremot verkligen en komplex massa, mångskiftande och snårig. Den är mycket svår att få grepp om och håller inte som grund för Guds kyrka på jorden.
Jesus förde en kamp mot sin tids traditionsförespråkare, de skriftlärde och fariséerna med de många buden i ”de äldstes stadgar”. Fariséerna såg den som en muntlig tradition ända från Mose, som en kompletterande utveckling av den skrivna lagen. Dessa stadgar utvecklades senare till judarnas Talmud, två jättelika samlingar med olika rabbiners uttalanden. Den judiske historieskrivaren Josefus betecknar dem som ”saker som bestämts genom traditionen från fäderna”. Det var denna tradition som drabbades av Jesu stränga dom: ”Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare” (Mark. 7:13). Jesus ställde Skriften över traditionen. Därom råder ingen tvekan.
Traditionsförespråkarna både i väst och öst har alltid häcklat och hånat den lutherska kyrkan för hennes tro på ”Skriften allena”. Lutheraner tror på en ”papperspåve”. Den största olyckan var att Luther satte Bibeln i händerna på vanligt folk – se, vilken splittring det har åstadkommit! En gammalkatolsk biskop (tidigare präst i Svenska kyrkan) kallar reformationen ”en kyrkoförstörelse utan motsvarighet i gamla tider”. Eftersom den lett till splittring (som vanligt får lutheranerna skulden också för den reformerta splittringen), så ”har den misslyckats”. Biskopen tror inte ett ögonblick att vanliga kristna kan läsa och förstå Bibeln rätt: ”Människor som läser Bibeln, sedd genom glasögon i deras egen tradition och deras egen personlighet placerad på näsan finner olika sanningar.” Man måste vara vägledd av traditionen, den samlade kyrkans tolkning, hävdar han med emfas.
Men vad är egentligen den ”samlade kyrkan”? Ofta har de rättrogna varit i minoritet. Är det minoriteten eller majoriteten som är den ”samlade kyrkan”? Kyrkan har i yttre mening varit splittrad och plågad av strider ända från början. Den ”odelade kyrkans tid” som man talar lyriskt om och tror sig finna under de första 1000 åren har aldrig existerat. Det fanns gott om kamp och strid och brutna kyrkogemenskaper även under denna tid. Jesus utlovade inte heller någon tid då Satan skulle låta kyrkan vara i fred. Hon är från början och till slut här på jorden ecclesia militans, den stridande och lidande kyrkan.
Kommer den lutherska kyrkan att dö ut? Den dör inte så länge hon håller fast vid ”Skriften allena”. Fortfarande gäller den gamla kyrkans trosregel, den som aposteln Paulus uttrycker så: ”Ni skall lära er den regeln, när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger” (1 Kor. 4:6). Så sade han till församlingen i Korint mitt i en mångkulturell och religionsblandad tid som i flera avseenden påminner om vår.
”Skriften allena” är källan, anvisad av Kristus själv och hans apostlar. Att ösa ur den är det enda som är möjligt, det enda som fungerar och det enda som har Guds löften med sig. Jesus sade: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar” (Joh. 8:31) och ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det” (Joh. 15:7). Också traditionen har rikedomar att ge. Men den är alltid underordnad Skriften. Endast så finner och bevarar vi rätt traditionens många skatter.
S Bergman