▲ Innehåll

3.   Om världens skapelse

Vi tror och lär

–  att Gud på sex dagar har skapat allt ur intet, såväl synligt som osynligt, genom sitt allsmäktiga ord, så som det står beskrivet i 1 Mos. 1-2,

–  att änglarna, den förnämsta delen av den osynliga skapelsen, är Guds goda och heliga tjänsteandar som lovar Gud, utför hans befallningar och som särskilt sänds ut till hjälp för de kristna,

–  att människan, den förnämsta delen av den synliga skapelsen, var skapad till Guds avbild för att råda över skapelsen, leva i harmoni med Gud och återspegla hans godhet, visdom och sanning, rättfärdighet och helighet,

–  att Gud har skapat människan med en kropp och själ som hör samman,

–  att Gud varken har skapat onda änglar (djävulen och demonerna) eller onda människor, utan dessa har själva avfallit från Gud och blivit onda,

–  att Gud uppehåller och styr världen, förser både onda och goda med mycket gott och har omsorg om de skapade varelserna.

 

Kommentar

Under tidernas lopp har Bibelns skapelseberättelse sällan eller aldrig överensstämt med den rådande naturvetenskapens eller filosofins försök att förklara universums och jordens tillkomst och meningen med tillvaron. Den moderna naturvetenskapen och filosofin söker förklara tillvaron utifrån människans begränsade perspektiv, som om Gud inte fanns, med hjälp av forskning och förnuftets slutsatser. Bibeln talar däremot om världens tillkomst utifrån Guds perspektiv.

 

Skaparen själv avslöjar i Ordet inte bara att han har skapat världen och människan, utan också i stora drag hur han gjorde det. Ingen mänsklig vetenskap kan någonsin bevisa att skapelsen inte har skett så som Bibelns beskriver den. Gud, den Allsmäktige, har på kort tid skapat en värld som enligt dagens naturvetenskap ser ut att ha utvecklats under årmiljarder. Men det ligger i sakens natur att vetenskapen ifråga om världens skapelse bara kan framställa skiftande teorier, som inte kan kontrolleras och verifieras, t.ex. genom upprepade försök. Ingen människa var med och såg hur skapelsen gick till. ”Var var du, när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd”, säger Gud till Job (Job. 38:4). Den enda riktigt tillförlitliga skapelseberättelsen är därför vad Skaparen själv uppenbarar i den heliga Skrift.

 

Den moderna utvecklingsläran och dess livsåskådning är både osannolik och oförenlig med Bibeln och leder till förnekelse av den kristna tron såväl på skapelsen som frälsningen. Adam i paradiset var inte en lågt utvecklad gränsmänniska, en ur apflocken som fått mänskligt medvetande. I sitt nyskapade tillstånd stod han långt över nutidens människor.

 

Kroppen och det kroppsliga är i Bibeln inte något lågt och mindervärdigt, utan hör – både före och efter syndafallet – till Guds goda skapelse. Människan är till skillnad från djuren även skapad med en förnuftig och odödlig själ, ett personligt och unikt jag, som i Bibeln ofta omtalas som hennes ”ande” eller ”hjärta”. Människan har ett samvete och är ansvarig inför Gud själv. Hennes särställning och ansvar i skapelsen framgår inte minst av att hon kallas att göra räkenskap för sitt liv på den yttersta dagen.

 

Gudslikheten som människan skapades till har sin huvudsakliga plats i själen. Avbilden är inte ett utflöde av Guds väsen eller en del av gudomen och upphäver inte på panteistiskt vis skillnaden mellan Skaparen och det skapade. Den är en andlig och moralisk likhet med Gud. I Jesus Kristus ser vi klart och tydligt hur en människa är som är Guds avbild.

 

De goda änglarna skapades någon gång under de sex skapelsedagarna. De är personliga andeväsen och skapades i stort antal. Gud kallas ”HERREN Sebaot”, härskarornas Herre, som råder över härar av både stjärnor och änglar. Änglarna är i sig okroppsliga men de kan tillfälligt göra sig synliga för människor och visa sig i olika gestalter. De lovsjunger Gud och är hans tjänare med stor makt i världen och särskilt i kyrkan. Eftersom de är skapade varelser skall de inte åkallas eller dyrkas. De onda änglarna, djävulen och hans demoner, är den goda skapelsens fiender och fördärvare. De hatar Gud och bekämpar särskilt Guds Ord och Guds kyrka på jorden. Självfallet är dessa onda andemakter inte skapade av Gud, eftersom han aldrig kan vara upphov till ondskan. Att de ändå finns, måste bero på att någon form av uppror och avfall från Gud har ägt rum i änglavärlden, vilket Skriften också antyder. Något närmare svar på frågan hur detta kunde hända eller varför Gud lät det ske ges inte. Därför skall vi inte spekulera i sådan frågor, utan hålla oss till vad som är uppenbarat, nämligen att Gud är starkare än ondskan, och att han vill och kan frälsa oss från dess makt genom Jesus Kristus, som har kommit ”för att göra djävulens gärningar om intet” (1 Joh. 3:8).

 

Efter fullbordad skapelse drog sig inte Gud undan och lämnade världen och människorna åt sitt öde (en föreställning som brukar kallas deism). Han är i stället ständigt sysselsatt med att uppehålla och styra världen. Utan detta, som vi kallar Guds försyn, hade ingen kunnat tänka, arbeta med sina händer, leva och röra sig. Gud ger alla människor, oavsett tro, sol, regn och fruktbara tider och låter dem njuta av skapelsens rikedom.

 

Till Guds försyn hör också att han styr universum och världen både i stort och smått. Ingenting sker av en tillfällighet. Guds vägar är dock outgrundliga, och vi kan ur vårt begränsade perspektiv inte alltid förstå meningen med det som sker. Vi skall som kristna ändå alltid förlita oss på att Gud är rättfärdig och god. Han har som ingen annan överblick över hela tillvaron, och han gör inte några misstag.

 

Läran om försynen missbrukas om den leder till lättja, fatalism (ett uppgivet ”vi kan ändå inte påverka något”) och ett ansvarslöst liv. Vi är kallade att på ett förnuftigt sätt bruka de gåvor och medel som Gud ger och ta ansvar för vår tillvaro på jorden. Alla människor är skyldiga att tacka och lova Gud för den underbara skapelsen, för livet och den gudomliga försynens goda.

 

 

Skriftens egna ord

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. (1 Mos. 1:1)

 

På sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt vad som är i dem. (2 Mos. 20:11)

 

Han sade, och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps.33:9)

 

I tron förstår vi att universum har skapats genom Guds ord och att det vi ser blivit till genom något som inte syns. (Hebr. 11:3)

 

Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. (1 Mos. 1:26, 27)

 

Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. (1 Mos. 2:7)

 

Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. (Pred. 3:11)

 

Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda… Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. (Ps. 139:14-16)

 

Ni fick lära er... att förnyas till själ och sinne och ikläda er den nya människan, den som är skapad till Guds avbild, för att leva i den rättfärdighet och helighet som kommer av sanningen. (Ef. 4:23, 24)

 

I honom (Kristus) skapades allting i himmelen och på jorden, synligt som osynligt – tronänglar, andemakter, furstar, väldigheter eller vad det vara må. (Kol. 1:16)

 

Lova HERREN, ni hans änglar, ni starka hjältar, som uträttar hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallning. (Ps. 103:20)

 

Är de (änglarna) inte allesammans andar i Guds tjänst, som sänds ut för att hjälpa dem som får frälsning till arvedel? (Hebr. 1:14)

 

En mandråpare har han (djävulen) varit ända från början, och i sanningen står han inte, ty någon sanning finns inte i honom. När han säger en lögn, då talar han av sitt eget, ty en lögnare är han och fader till all lögn. (Joh. 8:44)

 

Gud skonade ju inte de änglar som syndade, utan störtade dem ned i avgrunden i mörka hålor för att förvaras till domen. (2 Petr. 2:4)

 

Han bär allting med sitt mäktiga ord. (Hebr. 1:3)

 

Det är genom honom som vi lever och rör oss och är till. (Apg. 17:28)

 

Allas ögon väntar på dig, och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd. (Ps. 145:15, 16)

 

Han låter sin sol gå upp över onda och goda. Han låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt. 5:45)

 

Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall kläda er med. (Matt. 6:25)

 

Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er. (1 Petr. 5:7)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

… denna artikel handlar om skapelsen, så att man utgår ifrån det ordet: ”himmelens och jordens skapare”. Men vad är nu utsagt eller vad menar du med det ordet: ”Jag tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare”? Svar: Det menar och tror jag, att jag är av Gud skapad, dvs. att han har gett mig och oavlåtligt uppehåller kropp, själ och liv, lemmar, små såväl som stora, alla sinnen, förnuft och förstånd, vidare att han ger mat och dryck, kläder, näring, hustru och barn, tjänstefolk, hus och hem m.m. Därjämte låter han allt skapat tjäna till livets nytta och nödtorft, sol, måne och stjärnor på himmelen, dag och natt, luft, eld, vatten, jorden och allt vad den bär och alstrar, fåglar, fiskar, säd och alla växter. Och på samma sätt med allt annat lekamligt och timligt gott, god styrelse, fred och trygghet. Av denna artikel kan man därför lära sig, att ingen ibland oss av sig själv äger eller kan uppehålla vare sig livet eller något annat, som nu är uppräknat eller som skulle kunna uppräknas, huru smått eller ringa det än må vara. Ty detta allt innefattas i ordet skapare.

 

Dessutom bekänner vi också, att Gud, Fadern, icke blott har gett oss allt detta, som vi har och ser med våra ögon, utan också dagligen beskärmar och bevarar oss för olycka och allt ont, avvänder alla faror och vidrigheter, och det allt av idel kärlek och godhet, utan någon vår förskyllan, såsom en vänlig fader, som sörjer för oss, så att inget ont skall vederfaras oss.  (Stora katekesen, s. 443 f.)

 

Därför var den ursprungliga rättfärdigheten avsedd att innebära … även ägandet av dessa gåvor: en säkrare gudskännedom, gudsfruktan och förtröstan på Gud eller åtminstone en riktig inställning eller förmåga att fullgöra detta. Detta betygar Skriften, då den säger, att människan är skapad till Guds bild och likhet, 1 Mos. 1:27. Ty vad är detta annat än att i människan denna vishet och rättfärdighet framställts, varigenom hon fattade Gud och vari Gud själv lyste med sitt ljus, dvs. att människan mottagit gudskännedom, gudsfruktan, gudsförtröstan och dylika gåvor? Ty så tolkas gudslikheten av Irenaeus och Ambrosius, som i denna fråga bland mycket annat säger: Inte är den själ skapad till gudslikhet, i vilken inte Gud alltid är. Och Paulus visar i Ef. 5:9 och Kol. 3:10 att gudsbilden består i gudskännedom, rättfärdighet och sanning.  (Apologin, s. 98)

 

Dessa bibelord [5 Mos. 32:6, Jes. 45:11, 54:5, 64:8, Apg. 17:25, 26, Upp. 4:11 m.fl.] betygar klart, att Gud även efter fallet är människans skapare och skapar hennes kropp och själ. Därför kan inte den fördärvade människan utan all åtskillnad vara lika med synden själv. I annat fall vore Gud skapare av synden. På samma sätt bekänner också Lilla katekesen i förklaringen till första trosartikeln, där det heter: ”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och ännu håller det vid makt.”  (Konkordieformeln, s. 553)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid mot Skriften t.ex. lär

–  att Bibeln måste anpassas till gällande vetenskapliga hypoteser om världens uppkomst,

–  att skapelseberättelsen och den bibliska urhistorien inte återger verklig historia utan endast är en mytisk, symbolisk eller poetisk beskrivning (liberalteologi),

–  att livet på jorden är resultatet av en slumpartad utvecklingsprocess under årmiljoner och att människan utvecklats från djuren (ateistisk evolution),

–  att Gud har skapat världen genom att styra utvecklingen från lägre till högre livsformer bland vilka människan står högst (teistisk evolution),

–  att Guds avbild innebär att människan innerst inne är Gud eller har del av Guds väsen (panteism),

–  att det kroppsliga och materiella i skapelsen i sig är något ont, och att förakt för dessa ting är nödvändigt för människans andliga frigörelse och utveckling (gnosticism, asketism),

–  att livets mål är att hänge sig åt jordiska njutningar (epikurism och avgudadyrkan),

–  att man inte skall anlita läkekonst och mediciner, utan förvänta sig att Gud botar direkt utan sådana medel (att fresta Gud).

 

 

 

▲ Upp