Innehåll

5.   Om synden och dess följder

Vi tror och lär

–  att synd är att bryta mot Guds lag,

–  att synden kom in i världen genom syndafallet, då djävulen frestade människan till uppror mot Gud och hon av egen fri vilja föll för frestelsen att göra sig själv till gud och gå sina egna vägar,

–  att människans ursprungliga rättfärdighet och gudslikhet gick förlorad i syndafallet, så att hon på det andliga området inte längre har någon fri och god vilja, som vill det Gud vill,

–  att Adams fall medförde en sådan djup skada på människans liv att ett oemotståndligt mörkt begär till det onda fortplantas och går i arv från generation till generation, och att denna medfödda arvsynd är orsak till alla andra synder i tankar, ord och gärningar (verksynder),

–  att arvet från Adam har förgiftat människans förstånd och vilja så, att hon är andligt blind och okunnig om Gud och lever utan att rätt frukta, älska och lita på honom,

–  att varje människa för syndens skull står med verklig skuld inför Gud och hotas av hans heliga vrede och straffande rättfärdighet,

–  att syndens straff är döden, som är av tre slag: den andliga döden (själen lever här utan gemenskap med Gud), den kroppsliga döden (själen lämnar kroppen) och den eviga döden (människan är definitivt och för alltid skild från Gud),

–  att människan själv inte inser syndens allvar, djup och omfattning, utan att det är något som Gud måste uppenbara för henne genom sitt ord, för att hon skall förstå sitt stora behov av frälsning.

 

Kommentar

Gud är aldrig orsak och upphov till synd i någon form. Han förbjuder och hatar synden, eftersom den både strider mot hans innersta väsen och fördärvar oss. Synden kommer ytterst från djävulen.

 

Bibeln räknar inte endast medvetna verksynder, sådana som sker med vett och vilja, som verkliga synder. Så har t.ex. den romersk-katolska kyrkan lärt. Men enligt Skriften är arvsynden den svåraste och allvarligaste synden. Den är en synd som vi inte begår, utan har införlivad i vår karaktär. Arvsynden är källan, roten och drivkraften till alla andra synder. Den är djävulens bundsförvant i oss.

 

Arvsynden är inte bara att Adams skuld tillräknas oss människor. Dess innersta väsen är dels en verklig brist på rättfärdighet, och delsett ont begär i moraliskt och religiöst avseende. Detta visar sig främst i människans obotligt egocentriska sinne. Hon sätter inte Gud, utan sig själv i medelpunkten, och hon är besatt av tron på sig själv och sina egna krafter på det andliga området. Hon vill alltid sätta sitt förnuft över Gud och hans ord och göra sig egna föreställningar om honom, vilka hon gärna dyrkar. Ingen älskar av sig själv Bibelns Gud, utan är tvärtom fientligt inställd till honom. Arvsynden gör att människan är slav under synden och inte äger någon fri vilja på det andliga området. Hon kan leva skötsamt enligt samhällets reducerade krav, men förmår inte alls prestera den hjärtats rättfärdighet som Gud kräver.

 

Det kroppsliga döden är här i livet den mest skrämmande och påtagliga följden av syndafallet. Den framställs i Skriften aldrig som ett naturligt inslag i skapelsen, utan som ett syndastraff. Döden, med alla dess förspel av sjukdomar, borde för alla vara en predikan om syndens allvar och förfärliga konsekvenser. Kristus tog både vår andliga, kroppsliga och eviga död på allra största allvar, och bekämpade och besegrade den som en svår fiende.

 

När vi människor reagerar mot att Gud låter en enda människas fall få sådana katastrofala följder för efterföljande generationer, så är även det ett uttryck för vår tendens att alltid vilja förringa synden och anklaga Gud. Vi bör också tänka på att Bibeln även lär att frälsningen kommit genom en enda människas lydnad (Rom. 5:15 ff.). Vi skall ta åt oss läran om arvsynden och förskräckas av hur allvarligt det är att sätta sig upp emot Gud. Verkligheten bekräftar arvsyndens bittra faktum: människorna har, trots allt tal om utveckling, inte blivit bättre, utan fortsätter att t.ex. hata, mörda och plundra varandra i en aldrig sinande ström av ogärningar. Läran om arvsynden, som av världens människor i dag ofta förnekas allra mest, är märkligt nog den av verkligheten mest bevisade.

 

Världens människor och förnuftet inser att ondska finns och att det måste sättas gränser för den, för att samhället och mänsklig samlevnad skall bestå. Det finns därför i alla samhällen en strävan efter omsorg och medmänsklighet, ett hederlighet och anständigt liv och skydd av god lag och ordning. Alla sådana goda och förnuftiga krafter skall vi som kristna stödja och befrämja. Men även om olika grader av yttre rättfärdighet kan uppnås, och det onda i viss mån hindras och hållas under kontroll, så förblir likväl människan en syndare inför Gud. Arvsynden lever i hjärtat och dess begär kan inte utrotas. Först genom tron på evangelium blir en människa född på nytt och kan i Andens kraft med framgång strida mot köttet. Men det är en strid som varar livet ut. Ty det köttsliga sinnet kan aldrig förbättras eller botas, utan endast dagligen dödas.

 

Läran om synden är av avgörande betydelse för förståelsen av nåden och frälsningen genom Jesus Kristus. Det bibliska evangeliet om frälsning av nåd utan gärningar svarar mot den bibliska läran om synden och kan bara förstås mot denna bakgrund. Om människan efter syndafallet hade haft kvar en inre kärna eller gnista av godhet, kraft och förmåga att besegra synden och bli rättfärdig, så hade Kristus inte behövt komma till jorden och utföra sitt gudomliga frälsningsverk.

 

Ingen annan religion i världen talar så djupt och pessimistiskt om synden och människans fångenskap under den som kristendomen. Ingen annan religion skänker å andra sidan hjälplösa och förlorade syndare nåd och frihet, liv och hopp så som kristendomen.

 

 

Skriftens egna ord

Alla som gör synd bryter också mot Guds lag, ty synden är brott mot lagen. (1 Joh. 3:4)

 

Var och en som gör synd, är syndens träl. (Joh. 8:34)

 

Alla som gör synd lyder under djävulen, ty djävulen lever i synd ända sen begynnelsen. (1 Joh. 3:8)

 

Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7)

 

Människans hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. (1 Mos. 8:21)

 

Det som är fött av köttet det är kött, och det som är fött av Anden det är ande. (Joh. 3:6)

 

Jag vet att i mig – jag menar: i mitt kött – inte bor något gott. (Rom. 7:18)

 

Köttets sinne är fiendskap mot Gud. (Rom. 8:7)

 

Därför fick ni lära er att avlägga den gamla människan – den som går mot fördärvet, förvillad av sina begär. (Ef. 4:22)

 

Människan, sådan hon är av naturen, tar inte emot det som har att göra med Guds Ande. (1 Kor. 2:14)

 

Också ni var en gång döda i era överträdelser och synder. (Ef. 2:1)

 

Vi var vredens barn genom vår natur, vi som de andra. (Ef. 2:3)

 

Ty från hjärtat går de onda tankarna ut: mord, äktenskapsbrott, otukt, stölder, falskt vittnesbörd och hån. (Matt. 15:19)

 

Ett dåligt träd bär dålig frukt. (Matt. 7:17)

 

Alla har ju syndat och ingen har kvar den härlighet vi fått av Gud. (Rom. 3:23)

 

De som hävdar sig själva och är olydiga mot sanningen och i stället lyder orättfärdigheten, de skall drabbas av vrede och förtörnelse. (Rom. 2:8)

 

Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom. 5:12)

 

Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus. (Rom. 5:17)

 

Ty den lön som synden ger är döden, men den oförtjänta gåva som Gud ger är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom. 6:23)

 

Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Kor. 15:56, 57)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vidare lär de [våra kyrkor], att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, föds med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem som inte föds på nytt genom dopet och den helige Ande.  (Augustana, art. 2, s. 57)

 

Här måste vi bekänna, att såsom den helige Paulus säger i Rom. 5, synden har genom en enda människa, Adam, kommit i världen, och genom dennes olydnad har alla människor blivit syndare och underkastats döden och djävulen. Detta kallas arvsynd eller ursprungs- och huvudsynd.

 

Denna synds frukter är de onda gärningar, vilka är förbjudna i Tio Guds bud och utgör otro, vantro, avgudadyrkan, att inte frukta Gud, andligt högmod, förtvivlan och förstockelse, med ett ord att inte känna eller fråga efter Gud. Därefter lögn, svärjande vid Guds namn, försumlighet i bön och anropande av Gud samt i hörande av hans ord, olydnad mot föräldrar, mord, vara okyskhet, stöld, bedrägeri osv.

 

Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse. Ps. 51:7, Rom. 5:12 ff., 2 Mos. 33:20, 1 Mos. 3:6 ff.  (Schmalkaldiska art. s. 322)

 

Gud är inte skapare, anstiftare eller orsak till synden, utan på djävulens anstiftan har ”genom en enda människa synden” (som är ett djävulens verk) ”kommit i världen”, Rom. 5:12, 1 Joh. 3:8. Och inte heller i den dag, som i dag är, skapar och verkar Gud detta naturens fördärv i oss, utan tillsammans med naturen, som Gud fortfarande skapar och verkar i människorna, fortplantas arvsynden genom den köttsliga avlelsen och födelsen av fader och moder på grund av syndig säd.  (Konkordieformeln, s. 548)

 

Om den fria viljan lär de [våra kyrkor], att den mänskliga viljan är i någon mån fri till att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting som förnuftet kan döma över. Men den är inte mäktig att utan den helige Andes bistånd prestera den rättfärdighet som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten.  (Augustana, art. 18, s. 62)

 

1. Vår lära, tro och bekännelse härom [om den fria viljan] är, att människans förstånd och förnuft är blint i andliga ting och förstår av egna krafter ingenting, såsom det står skrivet: ”Den naturliga människan fattar intet av det som tillhör Guds Ande; det är henne en dårskap och hon kan inte förstå det”, 1 Kor. 2:14, när hon tillfrågas om andliga ting.

 

2. Likaså tror, lär och bekänner vi, att människans icke pånyttfödda vilja inte blott är bortvänd från Gud, utan även fientlig mot Gud, så att hon blott har lust och begär till vad som är ont och emot Gud, såsom det står skrivet: ”Människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”, 1 Mos. 8:21. Och vidare: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud, emedan det inte är lagen underdånigt, ej heller kan vara det”, Rom. 8:7. Ja, lika litet som en död kropp kan göra sig själv levande och återge sig det lekamliga, kroppsliga livet, lika litet förmår människan, som genom synden är andligen död, uppväcka sig till det andliga livet, såsom det står skrivet: ”Då vi var döda i våra synder, har han gjort oss levande med Kristus”, Ef. 2:5. Därför är vi inte av oss själva, såsom komme det från oss, ”skickliga att tänka ut något gott, utan detta att vi är skickliga, det kommer från Gud”, 2 Kor. 3:5.  (Konkordieformeln, s. 505)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att syndafallet inte är en händelse i historien, utan bara är en myt eller exempelberättelse,

–  att Gud på något sätt har skapat människan med synd,

–  att människan inte har något ansvar för vad hon är och gör,

–  att endast medvetna synder i ord och handling räknas som verklig synd,

–  att människan, trots synder och brister, innerst inne är god (fariseism),

–  att människan kan söka och finna Gud i sitt inre (gnosticism och självförgudning i olika former),

–  att människan har kvar en fri vilja och förmåga att själv omvända sig till Gud (pelagianism*) eller medverka till sin frälsning (synergism),

–  att kristna här i livet kan bli fullkomliga och syndfria.

* efter Pelagius, engelsk munk (död omkr. 418) som betonade den fria viljan och förnekade arvsynden.

 

 

BÖN  

 

Helige Gud, du har av nåd visat mig mina stora och svåra synder. Fortfar med din barmhärtighet mot mig. Giv mig den ånger som är efter ditt sinne. Kasta hela min skuld i havets djup, så att du i din stränga dom aldrig mer tänker på den. Väck hos mig avsky för synden och hjälp mig att alltid leva efter din vilja. Trösta och upprätta mig i din godhet. Hör mig, arme syndare, för Jesu Kristi skull. Amen.

(Bernhard av Clairvaux)

 

Upp