Innehåll

8.   Om prästämbetet

Vi tror och lär

–  att Kristus, när han kallade apostlarna, instiftade det särskilda prästämbetet, som skall bestå till tidens slut,

–  att Gud har gett prästämbetet åt hela kyrkan (alla kristna), för att hon skall kalla och viga dugliga och beprövade män till präster som på hennes vägnar utövar ämbetet,

–  att prästernas uppgift är att vara Ordets tjänare, som på Kristi och kyrkans vägnar förkunnar Ordet rent och klart och förvaltar sakramenten enligt Kristi instiftelse,

–  att kyrkan, som på Guds befallning kallar och viger präster, har det yttersta ansvaret för hur prästämbetet utövas,

–  att predikan, dop och avlösning endast i nödfall bör ombesörjas av annan än den som är präst,

–  att prästämbetet kan utformas olika och inte nödvändigtvis behöver vara knutet till tjänst i en viss församling.

 

Kommentar

Läran om präst- eller predikoämbetet hör nära samman med den lutherska kyrkans huvudartikel om rättfärdiggörelsen genom tron. Prästämbetet är rättfärdiggörelsens eller syndaförlåtelsens ämbete, ”evangeliets levande röst” (viva vox evangelii), varigenom den Helige Ande skapar och uppehåller den frälsande tron. Ty tron kommer enligt Skriften genom evangelium, som predikas av Guds utsända budbärare (Rom. 10:14 ff.).

 

Evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete är kyrkans högsta och enda egentliga ämbete. Detta ämbete är ingen fri mänsklig ordning som det finns exempel på i Nya testamentet, utan en gudomlig instiftelse. Det särskilda prästämbetet inrättades av Kristus själv, när han kallade apostlarna och gav dem och hela kyrkan befallning att predika evangelium, förvalta dop och nattvard och bruka ”himmelrikets nycklar” (Matt. 16:19), dvs. öppna himmelen för botfärdiga syndare och tillsluta den för de obotfärdiga. Nådemedel och ämbete hör alltid ihop i Nya testamentet. Uppdraget till apostlarna att predika och förvalta sakramenten var ett uppdrag ”intill tidens ände” (Matt. 28:20). Det var således ett ämbete som skulle bestå även efter deras död. Apostlaämbetets nådemedelsförvaltning fortsätter just i prästämbetet. I alla Jesus befallningar till apostlarna att predika och förvalta sakramenten ligger också det särskilda prästämbetets gudomliga instiftelse. Den lutherska bekännelsen säger om detta: ”Vi har en säker lära, att predikoämbetet kommer av apostlarnas gemensamma kallelse” (Om påvens makt och överhöghet, Trigl. s. 506, tyska texten).

 

Huvuddelen av såväl Jesu som apostlarnas verksamhet bestod av predikan och undervisning. På samma sätt är prästämbetet alltid ett predikoämbete. En präst är Verbi Divini Minister, det gudomliga Ordets tjänare. Prästens viktigaste uppgift är att offentligt och i enskild själavård förkunna lag och evangelium genom vilka Guds Ande verkar en sann omvändelse med ånger över synden och tro på syndernas förlåtelse. Även sakramenten förutsätter predikan och undervisning för att de inte skall bli tomma ceremonier. När en präst troget förkunnar Guds Ord och förvaltar sakramenten enligt Kristi instiftelse, skall han ses som Kristi ombud eller representant enligt ordet: ”Den som hör er, han hör mig” (Luk. 10:16). Den lutherska bekännelsen säger om ämbetes innehavare: ”Då de frambär Kristi ord och sakrament, gör de det å Kristi vägnar och i hans ställe” (Apologin, s. 179).

 

Ämbetet tillhör hela kyrkan och ägs av alla troende kristna som innehavare av det allmänna prästadömet enligt 1 Petr. 2:9: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar.” Men detta betyder inte att alla skall utöva ämbetet offentligt eller å kyrkans vägnar. Det skall endast de göra som särskilt har kallas till det av kyrkan. När kyrkan kallar och viger präster är det alltid Kristus själv som kallar och viger dem. Vigningsakten är normalt den slutliga och offentliga bekräftelsen på kallelsen. De yttre formerna för kallelse och vigning är inte dogmatiskt föreskrivna i Bibeln och kan därför skifta, men de skall alltid ge uttryck för att kyrkans samfällda kallelse är en gudomlig kallelse.

 

Till präster skall män kallas som har de moraliska och pedagogiska kvalifikationer som anges i de s.k. pastoralbreven (1 och 2 Tim., Tit.). Att Gud inte har givit det apostoliska prästämbetet åt kvinnor är ingen diskriminering eller nedvärdering av kvinnan, utan ett uttryck för att Gud i skapelsen har gett män och kvinnor olika uppgifter.

 

Kallelsen att vara präst är inget tillfälligt kallelse, utan en kallelse för livet att vara trogen och likt apostlarna ”hålla ut intill slutet” (Matt. 10:22). Om prästen likväl sviker sin kallelse, t.ex. genom att förkunna villfarelse, kan och skall han skiljas från prästämbetet, om han inte vill bättra sig. Kyrkan, som delegerat sitt ämbete till prästerna, har inte avhänt sig det, utan är fortfarande dess ägare. Hon har makt att tillsätta och avsätta, och bär alltid det yttersta ansvaret för hur kyrkans högsta ämbete förvaltas. Alla kristna är skyldiga att bedja för sina präster, vörda dem i ämbetet och bidra till deras uppehälle, men också att vaka över deras förvaltning och ingripa, om de missköter sig.

 

Den lutherska kyrkan erkänner ingen s.k. lekmannaförkunnelse, där icke prästvigda uppträder offentligt på grund av ”inre kallelser” eller i kraft av särskilda talegåvor och dylikt. Augsburgska bekännelsen säger mycket bestämt, ”att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligt eller förvalta sakramenten” (s. 61). Endast i nödfall, när ingen präst finns att tillgå, träder lekmannen tillfälligt in, predikar, döper och avlöser. Nattvarden faller inte in under sådant nödfall, eftersom det frälsande evangeliet finns att tillgå på annat sätt.

 

Vad skall man då säga om kyrklig lekmannamedverkan vid samlingar för barn och ungdom? Sådan verksamhet är närmast att se som hjälp och stöd åt föräldrarna i deras av Gud givna ansvar för barnens kristna undervisning och fostran (Ef. 6:4, 2 Tim. 1:5). Luther härleder i Stora katekesen (under fjärde budet) skollärartjänsten från föräldrarnas auktoritet och inte från kyrkans ämbete. Lärare i kristna skolor, söndagsskollärare och liknande kan här hjälpa till och fungera som föräldrarnas förlängda arm. De fullgör då en viktig uppgift, utan att de fördenskull innehar eller ingriper i det av Gud instiftade särskilda prästämbetet. Denna typ av organiserd verksamhet i kyrkan är naturligtvis till god hjälp också för prästen och bör stå under dennes tillsyn.

 

Kyrkan har frihet att organisera prästämbetets utövning på olika sätt. I Nya testamentet utövas Ordets ämbete varierat av bl.a. apostlar, profeter, evangelister, äldste, herdar och lärare, var och en med sin särskilda profil. Så kan även hos oss prästtjänsten benämnas olika och t.ex. bestå i att vara biskop, vanlig församlingspräst, missionär, präst med ansvar för undervisning av särskilda grupper eller präst som avdelas att resa runt och bistå församlingar i ett stift eller i en särskild region. Den som är prästvigd innehar alltid hela ämbetet även om han vissa tider inte utövar det till alla delar.

 

 

Skriftens egna ord

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. (Matt. 16:19)

 

Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig, så sänder jag er. När han sagt det andades han på dem och sade: Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem. (Joh. 20:21-23)

 

Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28:19, 20)

 

Hur skall det kunna predikas, om ingen sänder ut budbärare? Det står skrivet: Hur ljuvligt är det inte att höra stegen av dem som kommer med det glada budskapet... Alltså kommer tron av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord. (Rom. 10:15, 17)

 

Den som hör er, han hör mig, och den som förkastar er, han förkastar mig. (Luk. 10:16)

 

Alltså bör man se på oss som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Vad man sen har rätt att begära av en förvaltare, det är att han skall vara trogen. (1 Kor. 4:1, 2)

 

Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift av Gud som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium. (Apg. 20:24)

 

Predika Ordet, träd fram i tid och otid, avslöja, tillrättavisa och trösta, med mycket tålamod och grundlig undervisning. (2 Tim.4:2)

 

Men var du nykter i allt. Bär ditt lidande, gör din plikt som evangelist och fullgör allt som hör till ditt ämbete. (2 Tim. 4:5)

 

Ha nu akt på er själva och på hela den hjord, där den helige Ande har satt er till föreståndare för att ni som herdar skall ha vård om Guds kyrka, den som han har vunnit med sitt eget blod. (Apg. 20:28)

 

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9)

 

I kyrkan har Gud för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare... Inte är väl alla apostlar? Inte är alla profeter? Inte är alla lärare? (1 Kor. 12: 28, 29)

 

Jag kan inte tillåta en kvinna att själv uppträda som lärare, inte heller att härska över mannen, utan hon bör lyssna i stillhet. (1 Tim. 2:12)

 

Akta er för de falska profeterna. De är klädda som får, när de kommer till er, men invärtes är de rovlystna vargar. (Matt. 7:15)

 

Sådana äldste som sköter sin uppgift väl, skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. Ty Skriften säger: ”Du skall inte binda för munnen på oxen som tröskar” och: ”Arbetaren är värd sin lön”. (1 Tim. 5:17, 18)

 

När ni ber, så bed också för oss att Gud hjälper oss och öppnar en dörr för sitt ord, så att jag kan förkunna Kristi hemlighet – den för vars skull jag nu sitter fången – och lägga fram den klart och tala som jag bör. (Kol. 4:3, 4)

 

Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro. (Hebr. 13:7)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänks den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det inte är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror, att de för Kristi skull upptas i nåden.  (Augustana, art. 5, s. 58)

 

Men de [våra kyrkor] anser, att nyckelmakten eller den biskopliga makten betyder befogenheten eller Guds befallning att predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten. Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Joh. 20:21-23, Mark. 16:15.  (Augustana, art. 28, s. 82)

 

… prästerna är kallade till att förkunna evangelium och att åt menigheten dela ut sakramenten. … Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så har vi inget emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1:16: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning … Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi vet att Gud gillar detta ämbete och är närvarande i det.  (Apologin, s. 223)

 

Då de frambär Kristi ord och sakrament, gör de det å Kristi vägnar och i hans ställe. Detta lär oss nämnda Kristus-ord [Luk. 10:16), för att vi inte skall ta anstöt av av de tjänsteförrättandes ovärdighet.  (Apologin, art. 7 och 8, s. 179).

 

Om det andliga ståndet lär de [våra kyrkor], att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.  (Augustana, art. 14, s. 61)

 

Då Kristus i Matt. 18 talar om nycklarna, tillägger han: ”Varhelst två eller tre är församlade i mitt namn” osv. Han överlämnar sålunda nycklarna i första hand och omedelbart åt kyrkan, såsom ock kyrkan för denna saks skull i första hand har rätten att kalla innehavare av nyckelämbetet.  (Om påvens makt och överhöghet, s. 345)

 

Där den sanna kyrkan är, där föreligger med nödvändighet rätten att välja och viga kyrkans tjänare, såsom i nödfall även en lekman kan ge en annan avlösning och sålunda bli präst och herde för denne. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning. Härpå ha Kristi ord avseende, då han betygar, att nycklarna är givna åt kyrkan och inte bara åt vissa personer... Matt. 18:20.

 

Slutligen bekräftas detta även av Petri ord: ”Ni är ett konungsligt prästerskap”, 1 Petr. 2:9. Dessa ord har avseende på den sanna kyrkan, som då den ensam innehar prästadömet, också i sanning har rätt att välja och viga sina tjänare. Detta betygas också av det allmänna bruket inom kyrkan. - - -

 

Av allt detta är det uppenbart, att kyrkan innehar rätten att välja och viga sina tjänare. Därför, då biskoparna antingen omfattar falsk lära eller vägrar att meddela vigning, är församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya.  (Om påvens makt och överhöghet, s. 352)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att prästämbetet inte är en gudomlig instiftelse, utan bara en praktisk ordningsfråga,

–  att för ett giltigt prästämbete krävs s.k. apostolisk succession, dvs. att prästvigningen sker i en obruten biskoplig handpåläggningskedja ända från apostlarna (romersk villfarelse),

–  att Gud har kallat kvinnan att vara präst (gammal, gnostisk villfarelse),

–  att man kan gå ut och in i prästerliga uppgifter efter eget gottfinnande,

–  att lekmän för omväxlings skull bör få predika i gudstjänsten, hjälpa till med att dela ut nattvarden eller göra annat som hör det särskilda prästämbetet till (smygande upplösning av ämbetet),

–  att lekmännen inte kan och skall pröva prästens förkunnelse utifrån Skriften (blind tro och lydnad),

–  att lekmän inte skall bryta kyrkogemenskapen med villolärare och att de själva aldrig har rätt att kalla och viga präster.

 

 

BÖN  

 

Av dig förordnad, store Gud,
Den helga tjänst är vorden,
Som himlens dyra ord och bud
Förkunna skall för jorden
Och leda folken i ditt råd
Och lära dem att med din nåd
I Kristus kristligt leva.

 

Så skicka herdar till din hjord,
Som den för ulvar vaktar,
Som föder den med livets ord
Och på dess bästa aktar,
Att i din sanna kännedom
Den förblir din egendom
Och evigt salig prisas. Amen.

(J. Svedberg)

 

Upp