Innehåll

10.   Om dopet

Vi tror och lär

–  att Gud genom Kristus har instiftat det heliga dopet, genom vilket han skänker syndernas förlåtelse, liv och salighet åt alla som tror på dopets gåva,

–  att Gud i dopet driver ut djävulen och föder oss på nytt genom vatten och den Helige Ande,

–  att dopets vatten har sin saliggörande kraft av Guds Ord och löfte,

–  att dopet är ett och detsamma, oavsett om man döps som barn eller vuxen,

–  att även spädbarn behöver bli frälsta genom dopet och tron,

–  att undervisning i den kristna trons huvudstycken skall föregå dop av vuxna, och att dop av barn skall följas av kristen undervisning,

–  att barn inte skall döpas utan föräldrars eller faddrars löfte om kristen fostran och undervisning,

–  att dopet är nödvändigt, men inte på så sätt att frälsning är omöjlig, där dop inte har kunnat ske,

–  att dopet är ett sakrament för hela livet.

 

Kommentar

Vi är alla från början i syndens, dödens och djävulens våld och behöver räddas ur denna fångenskap. I dopet driver Kristus ut ondskans andemakter som håller oss fångna, renar oss från all synd, fyller oss med Helig Ande och gör oss till Guds barn.

 

Gud har instiftat det heliga dopet och befallt att det skall ske med vatten. Någon befallning om att det skall ske på visst sätt, t.ex. genom nedsänkning finns inte. Även begjutning eller bestänkning kan därför användas vid dop. Så döptes sannolikt de tre tusen i Jerusalem på den första Pingstdagen. Det grekiska ordet för ”döpa” täcker alla här nämnda sätt att använda vatten.

 

Det som ger dopets dess frälsade kraft är Guds Ord och löfte, som Gud låter komma till vattnet. Dopet skall enligt Kristi instiftelse ske i den treenige Gudens namn. Orden ”I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” är ingen magisk formel som verkar bara den uttalas, oberoende av vilken innebörd som läggs i orden. Det är endast i förbindelse med Skriftens lära om de tre personerna i en gudom som frälsningens källa som dopet är verksamt. Lägger kyrkan eller prästerna genom sin bekännelse eller förkunnelse in något annat i dopformel och förändrar ordens betydelse, så är det inte längre Guds Ord som kommer till vattnet. Det är då inte ett kristet och saliggörande dop, utan endast en tom vattenceremoni, till vilken människan kan knyta vackra men verkningslösa förhoppningar. Dop i kyrkor som förnekar Treenigheten – även om treenighetsformeln används – är därför inget giltigt dop, utan måste göras om vid konvertering till en luthersk kyrka.

 

Eftersom dopbefallningen gäller ”alla folk” skall även spädbarn döpas. Dopet är den gammaltestamentliga barnomskärelsens fortsättning och fullbordan. Om barn skulle undantas från nya förbundets dop, så hade detta säkert angivits. Villfarelsen att små barn inte skall döpas är vanligtvis en följd av två andra villfarelser. Den ena är att barnen inte behöver frälsning, den andra att de inte kan tro. Men Bibelns lära om arvsynden visar klart, att nyfödda barn bär på synd och behöver bli frälsta och tas upp i Guds rike. När Jesus säger ”Låt barnen komma till mig” och ”Den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, han kan inte komma in där” (Mark. 10:13 ff.), så har han därmed uttryckligen sagt, att barnen behöver honom och kan komma till honom. Och att komma till Jesus och ta emot Guds rike är detsamma som att tro (Joh. 6:37). Jesus låter också barnens – enligt Luk. 18:15 spädbarnens – tro stå som en förebild för de vuxna. Den lutherska kyrkan lär därför att den tidiga, oreflekterade barnatron (fides infantium) är en äkta och riktig tro, verkad av Guds Ande. Ingen, varken barn eller vuxna, undantas i Skriften från regeln att evangelium måste tas emot eller tros för att bli till nytta och välsignelse. Dop och tro hör oupplösligt samman. Detta återspeglas också i det lutherska kyrkans dopritual, där frågor om tron riktas till den som skall döpas. Ritualet är detsamma för vuxna som för barn, bortsett från att i det senare fallet svarar faddrarna på frågorna i barnets ställe.

 

Att Gud vill att ”alla folk” skall döpas betyder dock inte att kyrkan urskillningslöst skall döpa människor. Varken Johannes Döparen eller apostlarna gjorde så. De döpte endast dem som bekände sina synder och ville omvända sig till Gud. Dopet är enligt dopbefallningen förbundet med predikan och undervisning. För vuxna gäller därvid att undervisning och muntligt bejakande av den kristna tron skall gå före dopet. Vid dop av små barn, som ännu inte kan tala och tillgodogöra sig undervisning, kommer dessa ting efter dopet. Det bör alltid finnas ett trovärdigt löfte om kristen fostran och undervisning i kyrkans tro från barnets föräldrar eller från dess faddrar. Krav eller önskemål om dop av andra skäl än vad det är instiftat för måste alltid bestämt avvisas.

 

Till den lutherska kyrkans doppraxis hör att de nyfödda tidigt, utan att hindras av ovidkommande skäl, bärs fram till det heliga dopet. Dop bör inte skjutas upp i veckor, t.ex. av hänsyn till släkt och vänners möjlighet att närvara. Dopbefallningen och omsorgen om barnet, som snarast behöver tas upp i Guds rike, måste alltid gå före.

 

När den lutherska bekännelsen säger att ”dopet är nödvändigt till saligheten” (Augustana, s. 59), så menas därmed inte att dopet under alla omständigheter är absolut nödvändigt för frälsning. Det absolut nödvändiga är dopets innehåll, evangeliet, och tron. Vi skall döpa för att Kristus har befallt det, men om vi inte hinner eller kan döpa någon på grund av omständigheter som vi inte rår över, så är inte allt förlorat, som om dopet vore det enda nådemedlet. Tron på evangeliet kan ändå finnas där, så som den gjorde hos den botfärdige rövaren på korset, han som gick in i paradiset utan dop (Luk. 23:43). Den som däremot föraktar dopbefallningen och dopets evangelium blir inte frälst, vare sig med eller utan dop.

 

Allt som behövs för vår salighet har Gud en gång för alla skänkt oss i dopet. Dess saliggörande verkan varar hela livet. Därför skall dopet inte upprepas. Vad som däremot behöver upprepas är att vi dagligen ångrar våra synder och tröstar oss med dopets nåd. Dopet verkar också helgelse i den Helige Andes kraft, så att vi dagligen dör bort från synden och uppstår till ett nytt liv. Så levs hela det kristna livet under dopets skimrande regnbåge av löften, nåd, Ande och liv.

 

 

Skriftens egna ord

Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, i det ni döper dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.  (Matt. 28:19, 20)

 

Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. (Mark. 16:16)

 

Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet det är kött, och det som är fött av Anden det är ande. (Joh. 3:5)

 

Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det, visade de bort dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin” (Luk. 18:15)

 

I honom blev ni också omskurna. Den omskärelsen gjordes inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. (Kol. 2:11, 12)

 

Omvänd er och låt er döpas, var och en, i Jesu Kristi namn till förlåtelse för era synder. Då skall ni få den helige Ande som gåva. (Apg. 2:38)

 

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. (Gal. 3:26, 27)

 

Kristus älskade Kyrkan och gav sitt liv för henne. Han helgar henne och renar henne med vattnets bad, i kraft av Ordet, för att kunna ställa fram kyrkan som sin brud, strålande utan fläck eller rynka eller annan brist. (Ef. 5:25-27)

 

Men när Gud vår Frälsare uppenbarade sin godhet och sin kärlek till människorna, då frälste han oss, inte på grund av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan för sin barmhärtighets skull, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han frikostigt utgöt över oss genom Jesus Kristus vår Frälsare, för att vi skulle bli rättfärdiggjorda genom hans nåd och arvingar till det eviga livet, det som är vårt hopp. (Tit. 3:4-6)

 

Vet ni inte, att vi alla som blivit döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död? Vi är alltså begravna med honom genom dopet till döden för att också vi skall vandra i ett nytt liv, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet. (Rom. 6:3, 4)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Om dopet lär de [våra kyrkor], att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjuds oss genom dopet samt att barnen bör döpas, för att de genom dopet må bäras fram till Gud och så tas upp i hans nåd.

 

De fördömer vederdöparna,* som bestrider, att barnen blir frälsta genom dopet.  (Augustana, art. 9, s. 59)     * vederdöpare eller anabaptister = de som döper om barndöpta när dessa blivit äldre.

 

Vid dessa ord [Matt. 28:19, Mark. 16:16] skall du nu för det första märka, att vi här har att göra med en Guds befallning och instiftelse, på det att vi inte skall tvivla på att dopet är något gudomligt och icke blott något av människor uttänkt eller uppfunnet. Ty lika visst som jag kan påstå, att de Tio buden, Tron och Fader vår inte blivit frambragta av någon människohjärna, utan är av Gud själv uppenbarade och givna, lika visst kan jag också frimodigt betyga, att dopet inte är något människopåfund, utan av Gud själv instiftat, samt att det är av honom allvarligt och strängt påbjudet, att vi måste låta döpa oss eller eljest gå miste om saligheten. Vi skall alltså inte mena, att det här är fråga om en så lättvindig sak som att ta på sig en ny rock. Ty det ligger den högsta makt uppå, att man aktar dopet såsom något förträffligt, härligt och stort. - - -

 

Lägg alltså märke till denna åtskillnad, att dopet är något helt annat än allt vatten i övrigt, inte för den naturliga beskaffenhetens skull, utan för att här något ädlare kommer till. Ty Gud ger vattnet del av sin egen ära och lägger in sin kraft och makt däri. Därför är det icke blott ett naturligt vatten, utan ett gudomligt, himmelskt, heligt och saligt vatten och allt varmed man nu ytterligare må prisa det. Ty det innesluter i sig hela Guds rikedom och kraft. Detta ger nu dopet dess egentliga väsen, så att det med rätta kallas för ett sakrament, såsom också S:t Augustinus har lärt: ”accedat verbum ad elementum, et fit sacramentum”, dvs. ”när ordet kommer till elementet eller det naturliga stoffet, så blir det ett sakrament därav”, dvs. ett heligt, gudomligt ting och tecken. - - -

 

För det andra, då vi nu vet vad dopet är och vad vi bör anse därom, måste vi också lära oss, varför och vartill det är instiftat, dvs. vad dess nytta, gåva och verkan är. Detta kan man inte ange bättre än med Kristi ovan anförda ord: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst (salig).”

 

Fatta därför saken helt enfaldigt så, att dopets kraft, uppgift, gagn, frukt och ändamål är att saliggöra. Ty man döper ingen därför, att han skall bli en furste, utan, som orden lyder, för att han skall bli salig. Men att bli salig betyder, såsom vi vet, ingenting annat än att, förlossad från synder, död och djävul, komma i Kristi rike och evigt leva med honom. - - -

 

För det tredje. Då vi nu har lärt känna denna dopets stora nytta och kraft, så må vi nu vidare se till, hurudan den person är, som blir delaktig av dopets gåva och gagn. Det är återigen på bästa och klaraste sätt uttryckt just i orden: ”Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst.” Dvs. tron ensam gör personen värdig att till gagn ta emot det frälsande gudomliga vattnet. Ty emedan det är i de till vattnet fogade orden som denna gåva framställs och utlovas, kan den inte tas emot på annat sätt än så, att vi med hjärtat sätter tro till därtill. Utan tro är gåvan till intet nyttig, även om den i och för sig vore en översvinnelig gudomlig skatt. Därför förmår det enda ordet: ”den som tror” så mycket, att det utesluter och tillbakavisar alla gärningar vi månde göra i tanke att därmed vinna och förtjäna salighet. Ty det står orubbligt fast, att det som inte är tro intet betyder för saligheten och ej heller kan ta emot något. - - -

 

Därför har envar kristen hela sitt liv nog att skaffa med att lära sig förstå dopet och öva denna kunskap. Ty han måste beständigt fara efter att fast tro, vad dopet lovar och ger, nämligen seger över djävulen och döden, syndernas förlåtelse, Guds nåd, Kristus i hans fullhet och den Helige Ande med alla hans gåvor. - - -

 

Fördenskull blir dopet alltjämt beståndande, och även om någon skulle avfalla därifrån och synda, så står dock alltid en återgång dit öppen för oss, så att vi åter kan vinna herravälde över den gamla människan. Men med vatten behöver man inte mera begjuta oss; ty även om man hundra gånger läte sig sänkas ned i vatten, så ges det dock inte mer än ett dop. Men dess verkan och betydelse fortfar och förblir.  (Stora katekesen, s. 472 ff.)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att dopet inte är ett verksamt nådemedel utan endast en högtidlig ceremoni som symboliserar en människas upptagande i kyrkan (reformert villfarelse),

–  att ingen tro behövs hos barn, eftersom dopet verkar ändå (romersk villfarelse),

–  att dopet är verksamt bara vissa formuleringar används (magi),

–  att man måste växa upp och mogna, innan man kan tro och ta emot dopet (baptistisk villfarelse),

–  att barn inte har någon synd och därför inte behöver döpas (baptistisk villfarelse),

–  att vattendopet inte ger den Helige Ande, utan att andedop med tungotal måste till (karismatisk villfarelse).

 

 

BÖN  

 

O allsmäktige, evige Gud, du som i din stränga och rättvisa dom fördömde den otrogna världen i syndafloden, men av din stora barmhärtighet räddade den troende Noa och hans familj, du som dränkte den förstockade Farao och hela hans här i Röda havet, men förde ditt folk Israel torrskott igenom det och därigenom förebildade det heliga dopet, du som också genom din älskade Sons, vår Herres Jesu Kristi, dop helgat och insatt Jordan och alla andra vatten till en hälsosam flod och ett rikligt bad till ny födelse.

 

Vi ber dig, se i nåd till denne din tjänare och ge honom en rätt tro. Förnya honom i anden genom denna hälsosamma flod, så att all hans synd, som han har från Adam, må dränkas och förgås, och så att han skiljs från de otrognas skara och blir tryggt bevarad i arken, som är din heliga kyrka. Låt honom där få tjäna dig, uppfylld av glädje och hopp i den Helige Ande, och till sist enligt ditt löfte få del av det eviga livet tillsammans med alla heliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

(”Syndaflodsbönen” i kyrkans dopritual)

 

Upp