▲ Innehåll

12.   Om altarets sakrament

Vi tror och lär

–  att brödet och vinet i altarets sakrament är Kristi sanna kropp och blod som ges åt kristna till syndernas förlåtelse, liv och salighet,

–  att Kristi kropp och blod på ett underbart och övernaturligt sätt förenas med brödet och vinet, när Kristi instiftelseord uttalas över dem (konsekration),

–  att denna sakramentala förening innebär, att bröd och vin är Kristi kropp och blod och Kristi kropp och blod är bröd och vin (unio sacramentalis),

–  att altarets sakrament är gudomligt, heligt och tillbedjansvärt,

–  att Kristi kropp och blod är närvarande under hela nattvardshandlingen till dess allt det som är konsekrerat har förtärts enligt Kristi befallning,

–  att Gud genom detta sakrament vill stärka vår tro på evangelium och ge oss kraft till ett heligt liv,

–  att altarets sakrament är ett enhetens sakrament, vars gemensamma firande förutsätter gemensam bekännelse till Kristus och hans lära.

 

Kommentar

Altarets sakrament eller Herrens Heliga Nattvard intar en central plats i den lutherska kyrkans gudstjänstfirande. På fornkyrkligt vis firas mässan söndagligen med stor vördnad. En högmässa utan ”mässa” (nattvard) är en stympad gudstjänst och gör inte skäl för namnet.

 

Den heliga nattvarden ger oss, liksom de övriga nådemedlen, syndernas förlåtelse. Därutöver ger nattvarden en underbar, individuell bekräftelse eller pant på förlåtelsen, nämligen Kristi kropp och blod, som offrades på Golgata för våra synders skull.

 

Det viktigaste i sakramentet, det som verkar nattvardens stora under, är konsekrationen, dvs. läsandet av instiftelseorden över det framdukade brödet och vinet. Dessa ord är inte prästens ord, utan Kristi egna mäktiga och skapande ord, som omedelbart ger vad de säger. De gör att brödet och vinet inte längre bara är bröd och vin, utan också Kristi sanna kropp och blod. När Kristus instiftade nattvarden och gav denna måltid till kyrkan, så gjorde han det med befallningen: ”Gör detta till min åminnelse.” Denna befallning innebär att vi likt Jesus tar bröd och vin (och inget annat), säger det som han sade över brödet och vinet och sedan firar denna måltid i trons glädje och tacksamhet över Kristi offer till syndernas förlåtelse. Konsekrationen är således ingen underordnad liturgisk fråga, utan det som sakramentet står och faller med. Även här gäller kyrkofadern Augustinus ord: ”När Ordet kommer till elementet, så blir det ett sakrament.” Men där detta inte sker, firas ingen nattvard, utan endast en måltid med bröd och vin.

 

Den lutherska kyrkans syn på Bibeln som enda källa och norm för kristen tro ger tydligt utslag även i läran om nattvarden och skiljer den både från den romersk-katolska kyrkan, som låter elementen förvandlas till att enbart vara Kristi kropp och blod, och från reformerta kyrkor, som tillmäter nattvardens bröd och vin endast en symbolisk betydelse.

 

Luthersk tro värjer sig mot alla religiösa spekulationer och försök till filosofiska och förnuftsmässiga förklaringar av nattvardens gudomliga mysterium. Den håller sig bokstavligt till vad som sägs i instiftelseorden. Gud måste tas på orden. När Kristus tar brödet i sina händer och säger: ”Detta är min kropp”, då är – inte symboliserar – verkligen detta synliga bröd i varje del hans kropp helt och fullt. Sakramentet är enligt ordens klara lydelse både bröd och vin och Kristi kropp och blod förenade till ett. Denna sakramentala förening, unio sacramentalis, är ett slags tidsbegränsat inkarnationsunder. Liksom vi om Kristi person kan säga: ”Denna människa är Gud” och ”Denne Gud är människa” kan vi i nattvardsfirandets stund säga att brödet och vinet är Kristi kropp och blod och Kristi kropp och blod är bröd och vin.

 

På grund av denna sakramentala förening, som inträder vid instiftelseordens läsande, är tillbedjan av Kristus i brödets och vinets gestalt både möjlig och tillåten, utan att det blir fråga om någon form av avgudadyrkan. Kristus vilar verkligen på altaret – just därför heter det ”altarets sakrament” – och han är värd all vår tro och tillbedjan. Elevationen – den gamla, liturgiska seden att prästen strax efter instiftelseordens läsande lyfter upp sakramentet inför församlingen – ger fint uttryck för detta.

 

Att Kristi närvaro inträder eller blir viss först när vi med munnen tar emot sakramentet är en villfarelse som brukar kallas receptionism eller filippism (efter Filip Melanchtons avvikelser i denna riktning). Det är en lära som allvarligt undergräver instiftelseordens kraft och i stället låter vårt mottagande skapa sakramentet.

 

Eftersom allt det som är konsekrerat är Kristi kropp och blod, så skall det självfallet också förtäras inom mässans ram. Mässan är slut, när det konsekrerade är utdelat. Till en luthersk prästs ansvar hör alltid att hålla reda på vilka som avser att delta i nattvardsgången, duka upp tillräckligt med bröd och vin och sedan se till att inget konsekrerat blir över. Att kasta bort, spara eller använda det som är konsekrerat för tillbedjan eller andra ändamål är i direkt strid med Kristi uttryckliga befallning: ”Tag och ät!”.

 

Vårt ätande och drickande i nattvardens heliga måltid sker dels fysiskt med munnen, när vi tar emot Kristi kropp och blod som har offrats för oss på Golgata, dels andligt med tron som tar emot syndernas förlåtelse för Kristi skull.

 

Kristi sanna kropp och blod tas emot på ett himmelskt och övernaturligt sätt – underbart men ofattbart för förnuftet. Detta ges helt och oförstörbart åt var och en av nattvardsgästerna. Kristi kropp och blod kan i sakramentet aldrig slitas sönder eller brytas ner som vanlig föda genom vårt ätande och drickande. Nattvarden innebär således inte något slags kannibaliskt eller ”kapernaitiskt” ätande (så som folket i Kapernaum krasst misstolkade Jesu ord enligt Joh. 6:51 ff.).

 

Altarets sakrament är instiftat för att ätas och drickas till syndernas förlåtelse. Det är en måltid för fattiga syndare, som längtar efter att få vara rättfärdiggjorda bordsgäster i Guds rike. Hur starkt och rätt vi än tror på undret med Kristi verkliga närvaro i brödet och vinet (realpresensen), så är sakramentet oss till ingen nytta, om vi inte tar emot den nåd och frid som där skänks och så kraftigt bekräftas. Nattvarden är således till för de troende, inte minst för dem som har en svag och vacklande tro, för att de skall bli styrkta i tron och få kraft att följa Jesus och leva efter hans vilja. Den är missa fidelium, de troendes mässa. Men att obotfärdigt eller tanklöst gå till nattvarden, utan att fråga efter vad sakramentet är och ger, är att missbruka Kristi heliga kropp och blod – en synd som faller under Guds stränga dom (1 Kor. 11:27 ff.).

 

På frågan om nattvarden kan ges till spädbarn svarar vi, att några läromässiga hinder för det inte kan utläsas ur Bibeln. Kan spädbarn ta emot evangelium i dopet, så kan de också ta emot samma evangelium i nattvarden. Men vi lutheraner brukar ändå inte ge nattvarden till spädbarn. Vi tror helt enkelt att dopets nåd är nog för dem. De behöver inte nattvarden, när de är så små. Bibeln lär inte heller att barnkommunion är nödvändig. I Martin Chemnitz berömda Examen Concilii Tridentini från 1500-talet finner vi klart att barnkommunion i allmänhet inte fördömdes av lutheranerna. Den ansågs endast vara onödig.

 

Ordningen med barns och ungdomars konfirmation som förberedelse till den första nattvardsgången är inte något sakrament. Den är varken omnämnd eller befalld i Skriften. Men vi behåller den gärna som en god och nyttig kyrklig ordning

 

I en rätt kyrka sammanfaller alltid nattvardsgemenskap och lärogemenskap. De förutsätter varandra. I nattvarden är vi ett med Kristus, ett med de övriga nattvardsgästerna och ett med alla de trogna i härligheten. Altarets sakrament är i särskilt hög grad den synliga enhetens sakrament, där olikhet i läran inte får tolereras. Guds Ord förbjuder all gudstjänstgemenskap med dem som lär annorlunda (jfr avsnittet ”Om kyrkogemenskap”). Därför skall nattvardsbordet vara öppet endast för församlingens medlemmar, för dem som fått undervisning och bekänner sig till Kristus och kyrkans lära – eller som Augsburgska bekännelsen uttrycker det: för dem ”som förut förhörts och fått avlösning” (s. 73). Så samlar Herren de trogna omkring sig i altarets högheliga sakrament för att styrka dem med evangelium och hålla dem samman i en och samma tro.

 

 

Skriftens egna ord

I den natt, då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, bad tacksägelsebönen, bröt det och sade: Detta är min kropp, den som offras för er. Gör detta till min åminnelse. På samma sätt tog han också kalken efter måltiden och sade: Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker den, så gör det till min åminnelse. Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av kalken förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor. 11:23-26, se även Matt. 26:26-28, Mark. 14:22-24, Luk. 22:19, 20)

 

Välsignelsens kalk, som vi välsignar, ger den oss inte del i Kristi blod? Brödet, som vi bryter, ger det oss inte del i Kristi Kropp? Ett bröd är det: därför är vi en kropp fast vi är många. Alla får ju del av detta enda bröd. (1 Kor. 10:16, 17)

 

Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro. (Matt. 11:28)

 

Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut (Joh. 6:37)

 

Den som äter brödet eller dricker av kalken på ett ovärdigt sätt, han försyndar sig mot Herrens kropp och mot hans blod. Därför skall en människa pröva sig själv och sedan äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker utan att besinna att detta är Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. (1 Kor. 11:27-29)

 

De höll troget fast vi apostlarnas undervisning och församlingsgemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:42)

 

Ni kan inte dricka både Herrens kalk och de onda andarnas. Ni kan inte vara gäster både vid Herrens bord och de onda andarnas. (1 Kor. 10:21)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Om Herrens nattvard lär de [våra kyrkor], att Kristi lekamen och blod i nattvarden är verkligen tillstädes och utdelas åt dem som undfår sakramentet. De ogillar dem som lär annorlunda.  (Augustana, art. 10, s. 60)

 

Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålls hos oss och firas med den största vördnad. … Folket upplyses även om sakramentets höghet och rätta bruket av detsamma: vilken tröst det ger förskräckta samveten, för att de må lära sig lita på Gud och vänta och begära allt gott av honom. Att dyrka Gud på detta sätt är honom till behag. Därför tycks mässan inte firas med större andakt hos våra motståndare än hos oss.  (Augustana, art. 24, s. 70)

 

Ty hos oss hålls alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem som vill ta emot det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning.  (Apologin, s. 265)

 

Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristus oss kristna förordnat till att äta och dricka. Och liksom det sades om dopet, att det inte är blott och bart vatten, så säger vi också här, att sakramentet är bröd och vin, men inte blott bröd och vin, sådant som man eljest sätter fram på bordet, utan bröd och vin omslutet av Guds ord bundet därvid.

 

Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod. Ty det heter: ”Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, det är ”när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament”. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet till sakrament, varom inte, förblir det rätt och slätt element. Nu är detta inte en furstes eller kejsares, utan själva det gudomliga Majestätets ord och påbud, inför vilket allt skapat borde falla ned på sina knän och erkänna, att det är så som han säger, samt ta emot det med all vördnad, fruktan och ödmjukhet.

 

Med det ordet kan du styrka ditt samvete och säga: ”Om än hundra tusen djävlar tillsammans med alla svärmare kommer med sitt tal: ’Hur kan bröd och vin vara Kristi lekamen och blod?’ så vet jag, att alla andar och lärda tillsammans inte är så kloka som det gudomliga Majestätet i sitt minsta finger.” Här står nu Kristi ord: ”Tag och ät! Detta är min lekamen. Drick härav alla! Detta är det nya förbundet i mitt blod” osv. Därvid förblir vi, och vi vill se den som skall kunna mästra Kristus och få annan mening i det han har talat.  (Stora katekesen, s. 485)

 

Liksom i Kristus två åtskilda, oförvandlade naturer är oskiljaktigt förenade, så är i den heliga nattvarden, de två väsendena, det naturliga brödet och Kristi sanna naturliga lekamen, tillsammans närvarande här på jorden i sakramentets instiftade handling. Dock är denna förening av Kristi lekamen och blod med bröd och vin inte en personlig förening såsom föreningen av de båda naturerna i Kristi person, utan den är… en sakramental förening, ”unio sacramentalis”.  (Konkordieformeln, s. 615)

 

Ty Jesu Kristi sanna och allsmäktiga ord, som han uttalade vid nattvardens instiftande, var icke blott verksamma vid den första nattvarden, utan gäller, verkar och har sin kraft allltfort, så att i kraft av samma ord som Kristus uttalade vid den första nattvarden Kristi lekamen och blod kommer att vara i sanning närvarande, utdelas och tas emot överallt, där nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och hans ord brukas. Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan delar ut det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas. - - -

 

Vidare skriver han [Luther]…: ”Även om jag över alla bröd uttalade orden: Detta är Kristi lekamen, så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säger: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller maktords skull, utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord.”

 

Nu bör instiftelseorden vid förrättandet av den heliga nattvarden offentligen inför menigheten tydligt och klart uttalas eller sjungas och ingalunda utelämnas. Detta bör ske, för att Kristi befallning: Gör detta, må efterkommas och åhörarnas tro på vad detta sakrament till sitt väsen är och skänker … må genom Kristi ord uppväckas, stärkas och stadfästas. Det bör vidare ske, för att brödets och vinets elementer må i denna heliga handling helgas och välsignas ... såsom Paulus säger: ”Den välsigande kalken, som vi välsignar” 1 Kor. 10:16. Detta kan ju inte ske på annat sätt än genom att upprepa och återge instiftelseorden. - - -

 

För att bevara denna sanna kristna lära om den heliga nattvarden och för att avvisa och utrota mångahanda avgudiska missbruk och förvanskningar av detta Kristi testamente, har man ur instiftelseorden härlett denna nyttiga regel och norm: Nihil habet rationem sacramenti extra usum a Christo institutum eller extra actionem divinitus institutam, dvs. om man inte håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger inget sakrament. Denna regel bör ingalunda förkastas, utan kan med gagn användas och bevaras i Guds kyrka. Här betyder orden usus eller actio, dvs. bruk eller handling, inte närmast tron och inte heller ätandet med munnen, utan hela den yttre, synliga, av Kristus instiftade nattvardshandlingen, konsekrationen eller instiftelseorden, utdelandet och mottagandet eller ätandet med munnen av det välsignade brödet och vinet, Kristi lekamen och blod. Utanför detta bruk, när i den påviska mässan brödet inte utdelas, utan offras eller låses in, bärs omkring eller framställs för att tillbedjas, bör det inte anses såsom något sakrament.  (Konkordieformeln, s. 623 f.)

 

Det måste emellertid noggrant förklaras, vilka som är ovärdiga gäster vid nattvardsbordet. Det är sådana som utan sann ånger och smärta över sin synd och utan sann tro och uppriktigt uppsåt att bättra sitt liv går till detta sakrament och genom sitt ovärdiga ätande med munnen av Kristi lekamen över sig själva drar domen, dvs. timliga och eviga straff, och sålunda försyndar sig på Kristi lekamen och blod.

 

Men de i tron svaga, försagda och bedrövade kristna, som känner en hjärtats skräck och fasa inför sin stora och myckna synd och menar, att de i sin stora orenhet inte är värdiga denna ädla skatt och Kristi välgärningar, och som känner och sörjer över sin tros svaghet och av hjärtat ber, att de måtte kunna tjäna Gud i en starkare, frimodigare tro och med ren lydnad, dessa är de rätta, värdiga gästerna. För dessa främst är detta högheliga sakrament instiftat och förordnat, såsom Kristus säger: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag ge er ro”, Matt. 11:28. Likaså: ”De friska behöver inte läkare, utan de sjuka”, Matt. 9:12. Vidare: Guds ”kraft är mäktig i de svaga”, 2 Kor. 12:9. Likaså i Rom. 14: ”Upptag den i tron svage, ty Gud har upptagit honom.” Ty ”den som tror på Guds Son”, det må vara med en stark eller svag tro, ”han har evigt liv”, Joh. 3:16.  (Konkordieformeln, s. 622)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att nattvardens bröd och vin bara är symboler för Kristi kropp och blod (reformert villfarelse),

–  att brödet och vinet upphör att vara bröd och vin när de i nattvarden blir Kristi kropp och blod (transsubstantiation, romersk villfarelse),

–  att instiftelseorden inte har någon omedelbar verkan, när de läses i mässan, utan bara är ett allmänt löfte om att Kristi kropp och blod är närvarande, när de tas emot (filippism),

–  att tillbedjan av Kristus i sakramentet är förbjuden bröddyrkan (reformert och filippistisk villfarelse),

–  att eventuellt överblivet inom mässans ram inte står under Kristi befallning att förtäras som sakrament (filippism),

–  att nattvardsbordet bör vara öppet för alla som vill vara med, oavsett vad de tror och bekänner (falsk ekumenik).

 

 

 

▲ Upp