Innehåll

15.   Om kyrkan

Vi tror och lär

–  att Kristi kyrka eller de heligas samfund (sanctorum communio) består av alla dem som den Helige Ande genom nådemedlen har fört till tro på Jesus Kristus,

–  att kyrkan är en helig och odelbar enhet (Una Sancta), eftersom det bara finns en enda Kristus, ett enda evangelium och en enda frälsande tro på honom,

–  att kyrkan till sitt innersta väsen är fördold för oss, eftersom det bara är Gud som kan se in i en människas hjärta och avgöra om där finns en sann tro på Frälsaren Jesus Kristus,

–  att kyrkan likväl är en påtaglig verklighet, bestående av troende människor över hela jorden som samlas kring Ordet och sakramenten,

–  att kyrkans yttre kännetecken (notae ecclesiae) är att förkunna evangeliets lära rent och klart och att sakramenten förvaltas i överensstämmelse med Kristi instiftelse,

–  att Gud har gett kyrka och stat olika uppgifter som inte får sammanblandas,

–  att Herren utöver nådemedelsförvaltningen inte har gett sin kyrka föreskrifter för hur hon skall organisera sig på jorden.

 

Kommentar

Till den lutherska kyrkans storhet hör, att den blev den första kyrka i historien som formulerade en enkel, tydlig och klar definition av vad kyrkan är. Det var den mäktiga påvekyrkans hot om bannlysning av reformatorerna och deras lära om frälsning av nåd genom tron allena, som tvang dessa att gå till Skriften och se vad den verkligen lärde om kyrkan. De fann då att evangeliet, ”rättfärdiggörelsen genom tron allena för Kristi skull”, också var nyckeln till Skriftens lära om kyrkan. Genom evangeliet, nådemedlen, skapar den Helige Ande tro hos människor, och så uppstår kyrkan, Guds kallade och utvalda folk på jorden. I Augsburgska bekännelsen går det också följdriktigt en rak linje från den stora huvudartikeln om rättfärdiggörelsen via artikeln om prästämbetet, som förvaltar nådemedlen, till artiklarna 7 och 8 om kyrkan.

 

Kyrkan ”är de heligas och sant troendes samfund”, står det i artikel 8. Luthers definition av Kristi kyrka har blivit klassisk: ”Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ’fåren som, som hör sin herdes röst’.”

 

Så enkel är i grunden Jesu och Nya testamentets lära om kyrkan. Men det betyder inte att den är utan djup. Det är med läran om kyrkan som det ofta är med Guds ord: enkelt och samtidigt outtömligt rikt. Skriften beskriver kyrkan i många djupa och sköna termer, som t.ex. att hon är Guds rike, Kristi andliga kropp, fåren i hans hjord, hans utvalda brud, dottern Sion, det nya Israel osv.

 

Den lutherska kyrkan betonar starkt kyrkans enhet. Hon är Una Sancta, en helig kyrka, med tonvikt på en – den enda heliga kyrkan, som består i evighet. Det stycke ur Skriften som Augsburgska bekännelsen särskilt bygger sin framställning på är Efesierbrevets beskrivning av kyrkans enhet som ”en Herre, en tro, ett dop och en Gud som är allas Fader” (Ef. 4:5-6). Denna kyrkans enhet går tillbaka på evangeliet. Ty det finns bara en frälsningsväg, en enda Frälsare, som Anden kallar oss att tro på, nämligen Jesus Kristus. Därför är och kan kyrkan vara bara en. Den moderna ekumenikens tal om Kristi sargade och splittrade kropp är något helt främmande för Nya testamentet. Kyrkan som Kristi kropp kan inte bestå av uppstyckade delar eller halvt avslitna lemmar. Antingen är man genom tron på evangelium en lem i Kristi kropp, eller så är man det inte.

 

Kyrkan som Una Sancta kan inte ses med ögonen. Hon är en trosartikel, alldeles så som vi bekänner i den apostoliska trosbekännelsen: ”Jag tror på en helig, allmännelig kyrka...” Vi kan inte se det som ytterst införlivar en syndare i den heliga kyrkans gemenskap, nämligen hjärtats tro på evangelium. Här gäller exklusivt och bokstavligt ordet: ”Herren känner de sina” (2 Tim. 2:19). Vi kan veta vilka som tillhör ett visst kyrkosamfund. Men vilka av dem som verkligen är levande grenar i vinträdet Kristus och vilka som är döda grenar, hycklare och namnkristna, det kan vi inte säkert veta. Ingen av oss är kapabel att avgöra om en yttre bekännelse till Kristus och hans lära har sin rot i en levande tro eller inte. Det hör Herren till. Och väl är det. Han som ser och vet allt skall avslöja hur det ligger till med var och en på den yttersta dagen. Till dess får båda slagen sitta kvar på stammen, eller ogräset växa tillsammans med vetet, som Jesus säger i en annan liknelse (Matt. 13:24 ff.).

 

Kyrkan är således i visst avseende en osynlig storhet eller som Luther säger i sin bok om den trälbundna viljan: ”Fördold är kyrkan, gömda de heliga.” Men samtidigt måste vi hålla fast vid att kyrkan inte är någon overklig ”platonsk stat” (Apologin, s. 178), som bara existerar i en abstrakt idévärld. Tvärtom, kyrkan är i högsta grad verklig och består av människor av kött och blod, nämligen av alla dem som tror och äger den Helige Ande. Så beskrivs i Nya testamentet kyrkan omväxlande än som synliga samlingar av människor, än som heliga vars rättfärdighet och helighet inför Gud inte syns, utan måste tros. Det är på sätt och vis med kyrkan som med nattvarden. Vi ser och smakar brödet och vinet, men att det verkligen är Kristi kropp och blod kan vi inte se och smaka. Vi tror det för att Gud har sagt det.

 

Var finns då kyrkan i synlig mening? Även svaret på den frågan har med evangeliet att göra. Eftersom det är Anden som skapar, helgar och uppehåller kyrkan genom evangelium, så finns kyrkan där evangeliet förkunnas och sakramenten utdelas. Hon är ”allmännelig”, universell eller katolsk i ordets rätta mening, och finns överallt på jorden där människor samlas omkring Jesus Kristus i nådemedlen, som är de mötesplatser som han själv har instiftat och befallt. Där och ingen annanstans möter han syndare till liv och salighet. Därför är det bibliskt och rätt att säga: utanför kyrkan finns ingen frälsning (extra ecclesiam nulla salus). Där nådemedlen brukas finns kyrkan, och där kyrkan finns brukas nådemedlen. Kyrkans yttre, synliga kännetecken är således bruket av Ordet och sakramenten, varigenom den Helige Ande skapar kyrkan, ”behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i den enda rätta tron”, som Luther säger i Lilla katekesen.

 

Den lutherska kyrkan betonar starkt, att Kristi ord skall förkunnas rent och klart och att sakramenten skall förvaltas rätt, dvs. i enlighet med Kristi instiftelse. Det hör självfallet med till den sanna kyrkans kännetecken. Falsk lära och urholkade och förvrängda sakrament skapar inte bara ovisshet om var kyrkan finns. De förstör kyrkan, lurar och skadar människor. Kyrkan är ett sjukhus, där syndare botas och stärks av evangeliets hälsobringande föda. Det sker inte om gift blandas i maten.

 

Kyrkans stora uppgift är att förkunna Ordet och förvalta sakramenten. Evangeliet är ett fritt erbjudande och måste ske i ett fritt sammanhang, utan tvång och världsliga maktmedel. Statskyrkosystem är i grunden obibliska. De strider mot Kristi ord: ”Ge då kejsaren, vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” (Matt. 22:21) och leder i regel till en förödande sammanblandning av de olika uppgifter som Gud har gett kyrka och stat.

 

I fråga om kyrkans yttre organisation (kyrko- och gudstjänstordningar m.m.) ger oss annars Nya testamentet inga bindande anvisningar. Fast lokalförsamlingen är en grundläggande och ouppgivlig del av kyrkan är varken lokalförsamlingar, kyrkosamfund eller andra former av kristna sammanslutningar reglerade till sin struktur eller oganisation. Prästämbete, predikan av Guds ord och sakramentsförvaltning skall naturligtvis finnas enligt gudomlig ordning. Men det är överlåtet åt kyrkan att på bästa sätt i kärlek och god ordning organisera evangelie- och sakramentsförvaltningen och de kristnas gemenskap omkring dem. Augustanas artikel 7 säger mycket klart, att kyrkans enhet inte är beroende av att ”religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”. Till skillnad från både katoliker och reformerta tror inte den lutherska kyrkan att det finns några gudomligt givna ordningar för hur kyrkan skall organiseras och styras.

 

Av allt vad vi här har sagt om den enda, heliga, allmänneliga kyrkan följer att inget kyrkosamfund kan göra anspråk på att ensamt och i exklusiv mening vara Una Sancta, Kristi kyrka på jorden. Att hävda något sådant är en svår villfarelse. Men därav får vi inte sluta oss till att det inte spelar någon roll vilket kyrkosamfund vi tillhör. Vi återkommer till den frågan i nästa avsnitt.

 

 

Skriftens egna ord

Jag är den gode herden. Jag känner de mina, och de mina känner mig... Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de följer mig. (Joh. 10:14, 27)

 

Men Guds fasta grundval består och bär ett sigill med orden: ”Herren känner de sina”. (2 Tim. 2:19)

 

Alltså är ni inte längre gäster och främlingar. Ni har fått medborgarskap med de heliga och är Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. I honom fogas det samman, allt det som bygges, och reser sig så till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni tillsammans med oss andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden. (Ef. 2:19-22)

 

Liksom vi har många lemmar i en och samma kropp, men alla lemmarna inte har samma uppgift, så utgör vi, fast vi är så många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar till tjänst åt varandra. (Rom. 12:4, 5)

 

Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Inte heller kommer man kunna säga ”Se här är det!” eller ”Där är det!” Nej, Guds rike är mitt ibland er. (Alt. övers.: inom er. Luk. 17:20, 21)

 

Jesus svarade (Pilatus): Mitt rike är inte av denna världen. (Joh. 18:36)

 

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:3-6)

 

Kristus älskade kyrkan och gav sitt liv för henne. Han helgar henne och renar henne med vattnets bad, i kraft av Ordet, för att kunna ställa fram kyrkan som sin brud, strålande, utan fläck eller rynka eller annan brist. Helig och obefläckad skulle hon vara. (Ef. 5:25-27).

 

De som nu tog emot hans (Petrus) ord blev döpta, och den dagen ökades församlingen med ungefär tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och församlingsgemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:41, 42)

 

... till Guds kyrka i Korint och till alla andra som åkallar vår Herres Jesu Kristi namn, de i Kristus helgade, de kallade, de heliga, var på sin ort, hos dem och hos oss. (1 Kor. 1:2)

 

Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vidare lär de [våra kyrkor], att en helig kyrka skall äga bestånd till evig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika.

 

Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc. Ef. 4:5.  (Augustana, art. 7, s. 59)

 

Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. Endast i denna bemärkelse kallas kyrkan Kristi kropp, emedan Kristus med sin Ande förnyar, helgar och regerar den, såsom Paulus betygar i Ef. 1:22 f., då han säger: Och honom gav han åt kyrkan till att vara ett huvud över allting, ty den är hans kropp, nämligen fullheten av, dvs. gemenskapen med honom, som uppfyller allt i alla. Därför är de i vilka Kristus intet verkar, inte hans lemmar. - - -

 

Och det heter här [i trosbekännelsen]: en allmännelig kyrka, för att vi inte må mena, att kyrkan är ett yttre rike av vissa folk, utan fasthellre de över hela jorden spridda människor, vilka samtycker till evangeliet och har samme Kristus, samme helige Ande och samma sakrament, vare sig de sedan har lika eller olika människostadgar. - - -

 

Ehuru … skrymtare och ogudaktiga människor är medlemmar av den sanna kyrkan med avseende på dess yttre bruk, så måste man, när man skall ange vad kyrkan är, bestämma den så, att den är Kristi levande kropp, likaså att den är både till namnet och i verkligheten kyrka.  (Apologin, s. 175 f.)

 

Men inte fantiserar vi om någon platonsk stat*, såsom somliga gudlöst förvränger vår mening, utan vi säger, att denna kyrka verkligen finns, dvs. att den existerar såsom alla sant troende och rättfärdiga, som finns spridda över hela jordens yta. Och såsom kännetecken lägger vi till: den rena evangeliska läran och sakramenten. Och denna kyrka är i egentlig mening sanningens stödjepelare. 1 Tim. 3:15. - - -

 

Därför menar vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tror på Kristi evangelium och har den helige Ande.  (Apologin, s. 178 f.)

 

* platonsk stat = en stat som bara existerar som idé, helt skild från sinnevärlden, enligt filosofen Platons idélära.

 

Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren som hör sin herdes röst”. Joh. 10:3.  (Schmalkaldiska art. s. 335)

 

Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar inte själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff. Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden.

 

Den andliga och den världsliga makten bör fördenskull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall inte ge sig in på främmande uppgifter, inte förfoga över kungakronor, inte upphäva överhetens lagar, inte frita från lagstadgad lydnad, inte lägga hinder i vägen för domar, som rör världsliga ordningar eller avtal, inte föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är inte av denna världen. Joh. 18:36. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över er? Luk. 12:14. Paulus säger även i Fil. 3:20: Vi har vårt medborgarskap i himmelen, i 2 Kor. 10:4: Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art; de är tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankebyggnader etc.

 

På detta sätt skiljer de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuder även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänner, att båda är en Guds gåva och välgärning.  (Augustana, art. 28, s. 83)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att något annat än tron på Kristus och hans evangelium konstituerar medlemskap i Guds kyrka (all slags förnekelse av frälsningen genom ”tron allena”),

–  att man kan vara kristen på sitt eget vis, utan att gå i kyrkan, höra Guds Ord och bruka sakramenten (privatreligiositet, svärmeri),

–  att kyrkan är ett inomvärldsligt rike som syftar till fred, social välfärd och ekonomisk rättvisa för alla (socialt evangelium),

–  att kyrkan bör eftersträva världslig makt och politiskt inflytande (statskyrkosystem),

–  att kyrkan skall vara underkastad påven eller någon annan mänsklig institution som kräver gudomlig respekt och lydnad (antikristlig villfarelse).

 

 

BÖN  

 

Evige Konung, himlarnas höge härskare, Jesu din ära sjunga alla helgon. Hör, då vi ropar, vilsna förlorade söner, vi som vandrar fjärran från vår Faders boning, suckande i tåredalen. Du som frälste Petrus utur faran, bär oss, Herre, på dina starka armar över mörka djupen. O Jesu, rikt välsignad, full av nåd och sanning. Du är oss vägen, sanningen och livet. O Herre, o Kriste, o Guds Lamm, syndares frälsare, du som sitter på Faderns högra sida, bed för din lidande kyrka.

 

Upptag, o Herre, i nåd din kyrkas böner. Befria henne från alla hinder och villfarelser. Giv henne frid och frihet till att tjäna dig. Dig, levande Herre, och Fadern och Anden tillhör äran i evighet. Amen.

(Ur Tidegärden)

 

Upp