Av Jürgen Diestelmann
Ur Brüdern-Rundbrief Nr 10/1994 (St. Ulrici-Brüdern, Braunschweig)
Om någon frågar er: ”Känner ni prästen Wolferinus?” så kommer ni säkert svara ”Nej!” För ni kan ju inte alls känna honom. Han är nämligen redan död, sedan mer än 400 år tillbaka. Ändå har ni nog säkert mött honom, i vart fall i hans uppfattningar och övertygelser. Dessa lever öppet och outrotligt kvar. De flesta som i dag för dem vidare menar t.o.m. att de företräder Luthers inställning, fast det bara är fråga om prästen Wolferinus mening. Genom att läsa följande utläggning kommer ni kanske bara av hans namn att tänka på sådana människor. På slutet kommer jag därför att än en gång fråga er: ”Känner ni prästen Wolferinus?”
Vad handlar det om? Wolferinus var präst i Luthers födelse- och senare dödsort Eisleben. Att reformatorn just därifrån fick höra en prästs avvikande övertygelse var särskilt smärtsamt för honom. Wolferinus företrädde nämligen denna mening: ”Sakramentet är bara sakrament som fullbordad handling.” Därför – så resonerade han – behöver man inte bekymra sig, om det efter nattvardsgången skulle finnas kvar något av det välsignade brödet och vinet. Han menade tvärtom att det var ”svärmeri”, ”avskyvärt” och ”onaturlig okunnighet” att påstå, att konsekrerat bröd och vin, som blivit över efter fullbordad nattvardsgång, fortfarande var sakrament. Det överblivna brödet och vinet är bara bröd och vin, som om det aldrig hade träffats av Kristi välsignelseord. Luther blev förfärad över denna inställning och bemötte den i två skarpt formulerade brev. Han förebrådde Wolferinus med följande ord:
Varifrån har du fått denna din besynnerliga fräckhet som gör att du inte avhåller dig från att handla så uppenbart illa? Du borde ha förstått, att det är skandalöst, när du blandar det överblivna vinet och brödet (som du säger) med vanligt vin och bröd. Vems exempel följer du då? Du inser uppenbarligen inte vilka farliga frågor som du tar upp, när du i ditt omåttligt höga förnuft hävdar att sakramentet upphör med utdelandet, med givandet och tagandet. Vill du kanske att man skall hålla dig för en zwinglian? Jag är böjd att tro att du redan har insjuknat i en sådan zwingliansk galenskap.
När prästen Wolferinus därefter ville urskulda sig, varvid han också åberopade en lärd teologiprofessor som stöd för sin mening, skrev Luther ett andra, ännu tydligare, brev till honom. I det heter det:
Vad ni uppnår med detta är att ni hålls för att överhuvudtaget inte ha något sakrament mer. Ty när en sådan förkortning av sakramentet sker, följer med nödvändighet att efter de uttalade eller sjungna orden (konsekrationen), som är den förnämsta och mäktigaste handlingen i sakramentet, undfår ingen Kristi kropp och blod... Det frambesvärjer otaliga samvetsbekymmer och frågor i all oändlighet.
Därmed hade Luther avslöjat den svaga punkten i prästen Wolferinus åskådning. När denne nämligen bedyrade: ”Sakramentet är bara sakrament som fullbordad handling”, hade han helt glömt (eller medvetet undertryckt?), att en väsentlig del av den av Kristus med orden ”Gör detta till min åminnelse” instiftade nattvardshandlingen är uttalandet av de ord som Herren därvid själv uttalade. Prästen säger eller sjunger dem vid nattvardsfirandet i Kristi ställe. Han gör det i Kristi namn. Instiftelseorden förblir också i prästens mun Kristi egna skapande ord. De har den verkande kraften, vilket Luther ständigt betonade. Vid ett tillfälle beskrev han dem som ”de gudomliga, himmelska, heliga orden, som Kristus i nattvarden med sin heliga mun själv talade och befallde att de skulle uttalas”. Dessa ord verkar att bröd och vin nu är Kristi kropp och blod. Man får alltså inte se dessa ords betydelse bara i deras (nog så viktiga) karaktär av förkunnelse.
Av detta följer självklart att välsignat bröd och vin alltid noga skall skiljas från det icke välsignade. Luther har om detta bl.a. uttryckligen bestämt, att bara så mycket bröd och vin skall konsekreras som vid varje nattvardsgång behövs, och att om något blir över skall det förtäras under nattvardsfirandet. Reformatorn ville, att detta skulle iakttas med största omsorg, och det går inte att missta sig på att det för honom här rör sig om själva hjärtat i nattvardsfirandet: realpresensen, dvs. den verkliga och sanna närvaron av Kristi kropp och blod i den heliga nattvarden, genom vilken Kristus skänker sin nåd.
Sådan noggrannhet är naturligtvis inte nödvändig, om någon säger ”Sakramentet är bara sakrament som fullbordad handling”. Wolferinus och hans meningsfränder var förvisso (liksom hans företrädare i dag) beredda att medge att det från nattvarden överblivna inte utan vidare vårdslöst skulle slängas bort. Men detta ”medgivande” berodde inte på att de såg det konsekrerade som Kristi kropp och blod, utan bara på en viss ”pietet” och på att det fanns så många fåkunniga som kunde ta anstöt av ett vanvördigt förfarande med det allra heligaste.
Med vilken vördnad man – med utgångspunkt från tron på realpresensen – har umgåtts med sakramentet finns det i varje fall från den lutherska kyrkan rika vittnesbörd. Vi kan här av utrymmesskäl inte gå närmare in på det. Man så pass mycket kan vi säga, att vördnadsmomentet genomgående är teologiskt motiverat, eftersom det är en akt av fromhet inför det som Kristus välsignat. (I dag anser många att en sådan vördnad inte kan stödjas teologiskt.)
I den lutherska kyrkans bekännelse (Konkordieboken) är denna nattvardstro klart bevarad. Där heter det:
Kristi lekamens och blods sanna närvaro i nattvarden... bör helt och hållet tillskrivas Guds, den Allsmäktiges, kraft och vår Herres Jesu Kristi ord, instiftelse och ordning.*
Det betonas, att Kristi ord inte bara hade skaparmakt vid den första nattvarden, utan att de överallt är verksamma på liknande sätt,
där nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och hans ord brukas. --- Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord, som han talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden.**
Prästen Wolferinus, som glömde detta, är förvisso inget särfall. Redan under Luthers livstid ökade deras antal som sade: ”Sakramentet är bara sakrament som fullbordad handling.” Sådana människor kunde inte längre ge sina församlingsmedlemmar något klart besked om vad de egentligen tog emot ur sin prästs hand, när de gick fram till altaret för att fira nattvard i Jesus Kristi namn. I Frankfurt am Main fanns exempel på sådana präster. De undanhöll sina församlingsmedlemmar klart besked och gav dem bara det allt överslätande svaret: Det är den kropp ”som Kristus har menat”. Till detta tog Luther, med sitt kända drastiska språkbruk, ställning, när han förebrådde dem som sade så för att de talade likt en som med munnen full av gröt bara kunde säga ”hum-hum”. Ja, den bakomliggande inställningen betecknade han som hyckleri, gycklarkonster och bedrägligt spel under täcket:
Ty det finns väl på flera orter (vilket är en tröst för mig) folk som fortsätter att lära precis som vi, men andra... tolkar orden på annat sätt. De behåller i sinnet och i praktiken sin tidigare, falska uppfattning, fast de med munnen säger att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande i sakramentet. När nu den enkle mannen hör sådant, så går han sedan fram till sakramentet, men får likväl bara ta emot bröd och vin. Ty deras lärare ger ju inte mer och menar ju inte mer. Deras hemliga övertygelse är att Kristi sanna kropp och blod bara är andligt men inte kroppligt närvarande och bara blir mottaget i hjärtat med tron och inte kroppsligt med munnen. Ser ni inte vilket djävulskt gyckelspel som drivs med Kristi ord och hur enfaldiga hjärtan bedras och blir berövade sitt sakrament?
Därför ger Luther de om denna sak osäkra församlingsmedlemmarna rådet att begära ett klart svar från sin präst:
... Så gå eller skicka bud till honom och begär klart besked om vad det är som han räcker dig med sina händer och som du tar emot med din mun. Och lämna denna gång därhän vad man tror eller inte tror i hjärtat, utan fråga rätt och slätt, vad hand och mun här griper tag i...
Varför församlingsmedlemmarna skall fråga sin församlingspräst så, förklarar Luther på detta sätt:
Här gäller det att inte tugga gröt och säga ”hum-hum”. Man får inte lära folket: ”Tro på den kropp, som Kristus menar”... De måste sluta att mumla och i stället öppet och rent ut säga, om man med munnen tar emot enbart bröd och vin... Man skall tala om för församlingsmedlemmarna vad brödet och vinet är i sakramentet och inte sälja något osett i säcken. Ty här gäller det att inte spela under täcket och jaga möss i mörkret.
Man märker av dessa ord i hur hög grad Luther själv bekände sig till Kristi sanna kropp och blod i altarsakramentets bröd och vin och med vilket själavårdande allvar han ansträngde sig att varje enskild kristen skulle få del av den nådens och förlåtelsens visshet som skänks oss i sakramentet. Ett sådant allvarligt, själavårdande nit ligger också bakom Luthers bekännelse till elevationen, denna urgamla sed att i nattvarden, efter Kristi välsignelseord, högtidligt lyfta upp Kristi kropp och blod. Även om Luther tidvis menade, att den var ett uttryck för den medeltida mässoffersteologin, som han ända från början avvisade och bekämpade, så gav han den en annan tolkning. Elevationen fick för honom karaktär av förkunnelse. Genom att upphöja hostian och kalken efter konsekrationen förkunnar prästen: Detta är Kristi kropp och blod, för er utgiven och utgjutet!
Men folk som prästen Wolferinus tog anstöt av elevationen och krävde att den skulle avskaffas. De avvisade i stort sett Luthers tro på realpresensen. Därför tolkades allmänt deras krav på att avskaffa elevationen som ett avståndstagande från tron på realpresensen. Luther protesterade lidelsefullt mot att elevationen inte längre brukades i Wittenbergs stadskyrka. När han blev tillfrågad om saken svarade han:
... förr än jag går med på eller tar på mig ett sådant samvete att jag måste låta bli elevationen, för att den skulle få mig att känna mig som en som mördar, korsfäster och avrättar Kristus, vill jag än hellre i dag inte bara bibehålla elevationen, utan, där det inte är nog med en, hjälpa till att införa tre, sju, tio elevationer.
Och nu än en gång den inledande frågan: ”Känner ni prästen Wolferinus?” Om ni har läst uppmärksamt ända hit och så får frågan, kommer ni säkert inte svara ”Nej!” Ty det finns också i dag – t.o.m. bland biskopar och professorer – många, som visst inte heter Wolferinus, men tänker precis som han.
Namnet Wolferinus betyder på tyska ”vargunge” eller ”liten varg”. Det påminner samtidigt om Jesu ord om vargar i fårakläder. För dem varnar Herren sin hjord. De ser så oskyldiga ut till det yttre i sina fårakläder men är ändå lika farliga som vargar. Inte bara de små utan också de stora vargarna i fårakläder – som t.ex. Jean Calvin – är ända till i dag övertygade om att de förstår Luther mycket bättre än Luther förstod sig själv. Men de misstar sig, ty på Luther och bekännelseskrifterna kan de inte åberopa sig – och ännu mindre på Jesu Kristi ord.
* SKB sid. 622 ** SKB s. 623
Översatt från tyskan av S Bergman