Nattvarden, förbundsmåltiden

Judarnas påskfirande bestod av två högtider, dels själva påsken, då man åt påskalammet och dels det osyrade brödets högtid. Det osyrade brödets högtid skulle i enlighet med andra Moseboks tolfte kapitel hållas varje år i sju dagar, och då fick man inte äta jäst bröd, utan skulle bara äta osyrat, ojäst, bröd, eftersom judafolket, när de befriades ur fångenskapen i Egypten, inte hann göra jäst bröd. De lämnade Egypten i all hast och hade inte tid att låta surdegen ha sin verkan i degen om de skulle få med sig något bröd i matsäcken. Dessa två högtider, påsken och det osyrade brödets högtid, hörde alltså ihop. Med tiden kom de två nästan att smälta samman.

När nu lärjungarna och Jesus skulle fira påsk firade de den som de andra judarna. Nu skulle de äta påskalammsmåltiden. I vår text idag står det – som i många andra översättningar – tre gånger ordet ”påskalammet”. I grekiskan står det dock inget eget ord här som betyder lamm, utan det står helt enkelt ”påsken”. Men ordet ”påsk” kan också betyda ”påskalammet” (se t.ex. 1 Kor. 5:7). Det står alltså ordagrant att de skulle ”äta påsken” och ”reda till påsken”, men det betyder ju att de skulle äta påskalammet och tillreda påskalammet.

Påsken i Gamla Testamentet

Påsken var och är judarnas viktigaste högtid. Som ni minns befriade Gud sitt folk från Faraos skräckvälde i Egypten och gjorde dem till ett helt folk och en egen nation. Mose ledde Israels folk så att de kunde tåga med hast ut ur Egypten. För att de inte skulle glömma hur Gud befriat dem och slutit förbund med dem instiftade Gud påsken.

Påskfirandet tillgick så att varje husfar slaktade ett lamm och strök av lammets blod runt kring ytterdörren. Därefter stekte man det helt över eld och åt upp det. Det var så man gjorde, i enlighet med föreskrifterna från Mose, alltifrån den första påsken som ägde rum just den dagen då israeliterna tågade ut ur Egypten. Det var då dödsängeln dödade den förstfödde i alla hus i Egypten men inte hos israeliterna, för de hade strukit påskalammets blod runt sina ytterdörrar för att visa att de tillhörde Guds folk. Dödsängeln gick därför förbi deras hus. De blev räddade genom lammets blod.

Nya Testamentets förbundsmåltid

När nu tiden var inne för det nya förbundet anknöt Gud till det gamla förbundet. Det är ju alldeles naturligt, eftersom det gamla förbundet förebildar det nya. Den gamla påskmåltiden syftar fram mot den nya förbundsmåltiden, som är nattvarden. Den gamla påsken stod för befrielsen ur fångenskapen i Egypten, den nya påskmåltiden är nattvarden som står för befrielsen från fångenskapen hos djävulen. Ja, inte bara det att den står för befrielsen från djävulen, den till och med befriar från djävulen och hans rike. Nattvarden är inte bara en måltid till minne av Jesus, något vi firar för att minnas Jesus och tänka på hans välgärningar, utan han kommer själv till oss och välsignar oss. Vi brukar säga att nattvarden är ett nådemedel, det är ett sätt som Gud använder för att ge oss sin nåd och förlåtelse.

Den gamla påskmåltiden var vad vi kan kalla ett gammaltestamentligt sakrament som var ett tecken på tillhörigheten med Gud. Man åt påskalammet som en bekännelse att man var jude, i lydnad mot Guds instiftelse och Ord. Och detta stämmer ju även på nattvarden, det nya förbundets påskmåltid. Det är ett sakrament, en helig handling. När vi äter och dricker är det en bekännelse att vi är kristna, att vi tror på Jesus. Vi gör detta i lydnad mot Guds Ord. Och det rätt och riktigt. Så ska det vara.

Om realpresensen

Men nattvarden är mer än så. Nattvardens bröd och vin är inte bara bröd och vin och en symbolisk minnesmåltid. Brödet är inte bara bröd, det är Kristi kropp. Det säger Jesus klart och tydligt. I bägaren är, enligt vad han själv säger, Kristi blod. När sankt Paulus skriver till korintierna om det här skriver han så här: Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? (1 Kor. 10:16) När vi dricker vinet i nattvarden får vi del av Jesu eget blod. Inte så att brödet och vinet upphör att vara bröd och vin, nej det är fortfarande bröd och vin. Om vi ser på brödet och vinet ur naturvetenskaplig synpunkt ser vi bara bröd och vin. Vi är inte kannibaler och äter inte på ett kannibalistiskt sätt. Men Jesus säger ändå att brödet är hans kropp och vinet är hans blod.

Aposteln Paulus varnade korintierna för att ta emot nattvarden som vore den en vanlig måltid med vanligt vin och bröd: Ty den som äter och dricker utan att besinna att detta är Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. (1 Kor. 11:29) Och Paulus säger att brödet och vinet är Kristi kropp och blod när han varnade korintierna för att delta i nattvarden utan att tro på Herren Kristus: Den som äter brödet eller dricker av kalken på ett ovärdigt sätt, han försyndar sig mot Herrens kropp och mot hans blod. (1 Kor. 11:27)

Bibelns enkla lära om att brödet och vinet är Herrens kropp och blod har särskilt många teologer försökt bortförklara de senaste fem hundra åren ungefär. Först sådana teologer som vi kallar reformerta och sedan har de som vi kallar liberala stämt in i deras kör. De reformerta tror inte att Gud skänker sin nåd, förlåtelse och välsignelse genom särskilda medel, i det här fallet genom bröd och vin, och de liberala tror inte att Gud gör under. Deras gemensamma problem är att de inte får ihop Bibelns undervisning med sitt eget förnuft och med vad de kan se med sina ögon. De säger därför att brödet är tecken för Kristi kropp eller att vinet symboliserar Kristi blod. Men det står inte så i texten. Jesus sade inte så, och det finns ingenting i Bibeln som tyder på att dessa hans ord ska förstås bildligt. Så vem är den som dristar sig att ändra på vad Jesus sade? Inte vi i alla fall. Vi förblir enkelt och barnsligt troget vid det som Jesus säger, så får de andra säga vad de vill.

Nattvarden är ett sakrament, någonting som vi inte kan utgrunda med förnuftet. Därför kan man kalla nattvarden för ett mysterium. Inte på så vis att Bibelns lära skulle vara oklar och svårbegriplig, ty det framgår ju klart att brödet och vinet är Kristi kropp och blod, utan just därför att det för den mänskliga tankeförmågan är svårt, för att inte säga omöjligt, att fatta hur det går till. Det är övernaturligt. När den himmelska världen träder in i den jordiska verkligheten räcker våra sinnen och egna tankar inte till.

Realpresensen hos kyrkofäderna

Går man sedan till kyrkofäderna finner man överväldigande vittnesbörd om att det var den gamla kyrkans tro att brödet och vinet är Kristi kropp och blod och inte bara symboler. Realpresensen (den verkliga närvaron) är oemotsagd i den gamla kyrkan. Justinus martyren skriver omkring år 150: Vi mottar inte nattvarden som vanligt bröd och vanlig dryck, utan […] måltiden över vilken tacksägelse har blivit utsagd genom de böneord som kommer från honom […] är hans kropp och blod. (Apol I:66) Och biskop Ignatius av Antiokia som dog omkring år 107 klandrar irrlärarna i sitt brev till kyrkan i Smyrna eftersom de inte bekänner att nattvarden är vår Frälsares kropp, som har lidit för våra synders skull, och som Fadern i sin godhet har uppväckt.

Självfallet grundar vi inte vår tro på kyrkofäderna. Vi grundar vår tro enbart på Bibeln. Men att kyrkofäderna var eniga om att nattvarden inte består bara av bröd och vin utan också av Herrens kropp och blod är ett trösterikt vittnesbörd.

Nattvarden skänker syndernas förlåtelse

Förutom att nattvarden i sig är en måltid där Herren Kristus själv är närvarande med sin kropp och sitt blod, så har den också välsignade följder för oss kristna. För som Jesus säger är det hans kropp och blod som är där. Det är inte bara en minnesmåltid, att vi tänker på Jesus när vi firar nattvarden.

Här ska vi se litet på ordval. Folkbibeln översätter i instiftelseorden Gör detta till minne av mig. (Luk. 22:19, 1 Kor. 11:24). Och visst är det sant och riktigt. Vi ska fira nattvarden till minne av Jesus, ja, men det är mer än det! Det är inte bara att vi tänker på Jesus, och att han så att säga finns i himlen, utan han är verkligen hos oss, han är i brödet och i vinet. För att framhäva realpresensen, används i framför allt äldre svenska bibelöversättningar ordet ”åminnelse”: Gör detta till min åminnelse. På så vis visar man hur instiftelseorden är förbundna med 2 Mos. 20:22ff, där Gud upprepar och förklarar bildförbudet, förbudet att göra gudabilder. Där används i Septuaginta också ordet åminnelse (på grekiska heter det ἀνάμνησις): Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.

Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

Och det är det Jesus gör när han instiftar nattvarden: Han stiftar en åminnelse. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig. Och där hans åminnelse är, dit kommer han själv, han är närvarande och välsignar sitt folk. Så ordet åminnelse är väl värt att bevara.

Vi får del av Kristus själv i nattvarden. Hans gudomliga natur uppfyller oss och verkar i oss. Vi får gemenskap med honom. Han är vinträdet och vi är grenarna, som Jesus sade. Vinet är som saven i trädet. Det är saven som transporterar ut näringen i trädet, och på samma vis transporterar vinet ut den andliga näringen i de kristna. Så förenas vi med honom och med varandra.

En annan bild för gemenskapen i Kristus är ju att de kristna är Kristi kropp. Kristus är huvudet, och vi är hans kropp. Vi är delar i honom. Och blodet transporterar näringen ut i kroppen, på samma sätt som saven i trädet. När vi så i nattvarden uppfylls av honom, då får vi hans nåd och välsignelse. Paulus talar om kalken som ”välsignelsens bägare” (1 Kor. 10:16). Så är det redan med tanke på detta klart att vi får syndernas förlåtelse i nattvarden, för syndernas förlåtelse är själva huvudinnehållet i vad vi får från Gud. Att vara i Gud är att ha syndernas förlåtelse. Att vara i gemenskap med Gud är att ha syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Detta är välsignelse från Gud. Och helt i linje med detta, så säger Jesus i vår text att vinet i bägaren är förbundsblodet. Genom att Gud sluter förbund med oss får vi del av alla hans gåvor.

Nu invänder svärmarna att detta inte stämmer, eftersom Bibeln lär att vi blir frälsta genom tro. Det här skulle alltså visa att vi inte blir frälsta genom att ta del av nattvarden. Men då spelar de ut mot varandra det som ska samverka, man har skapat en motsättning där det inte finns någon. För att vi får frälsning genom nattvarden betyder inte att det sker automatiskt, oavsett om vi tror eller inte, nej, det är tvärtom så att nåden i nattvarden framhäver tron. För vi har ingen nytta av nattvarden om vi inte tror.

Men de som inte tror att Kristi kropp och blod är närvarande, de förkastar läran om syndernas förlåtelse i nattvarden. Dessa två hänger ihop.

Vilka är inbjudna till nattvarden

Låt oss nu se på frågan om vilka som är inbjudna till nattvarden. När Jesus säger att han i nattvarden instiftar ett nytt förbund – eftersom blodet är förbundsblodet, – så ser vi att denna måltid är till för dem som tror på honom, till dem som står i hans förbund och hör till hans kyrka. Och Paulus varnar ju för missbruk av nattvarden när man firar den ovärdigt. Därför tillämpar vi i vår kyrka slutet nattvardsbord, det vill säga vi låter inte dem som inte är medlemmar i vår gemenskap få del av nattvarden. Nattvarden är för lärjungarna, och alla människor är välkomna att bli lärjungar.

Hur firar man då nattvarden på ett värdigt sätt? Jo, genom att tro på hans ord. Vi är inte rena och värdiga i oss själva, och vi kan aldrig bli det. Vi är syndare. Vår egen rättfärdighet är som en fläckad klädnad. Men här är det inte frågan om vi är duktiga och goda nog att få komma till Jesus. Då skulle vi aldrig få komma. Frågan är om vi tror på Jesus och hans ord och längtar efter hans välsignelse.

Också idag kommer Jesus. Han kommer till oss för att fira sin måltid med oss. Mästaren kommer till oss. Han säger: ”Hos er vill jag hålla min måltid, tillsammans med mina lärjungar. Jag kommer själv till er i brödet och vinet för att uppfylla er och vara med er. Jag är vinträdet och ni är grenarna.” Amen.

J Fjellander

[^]