Petrus fyra förmaningar

Predikan idag, den tredje söndagen efter Trefaldighet, utgår från episteltexten, som vi nyss hörde från altaret. Det är aposteln Petrus som skrev sitt brev till de utvalda, det vill säga till de kristna, som levde i vad vi nu kallar trakterna kring nordvästra Turkiet. Han skriver till dem för att de ska få hjälp att stå fasta i den kristna tron, ty den kristna tron är alltid hotad. Den kristna tron är inte något som man förvärvar, en gång för alla. Den kristna tron är inte en sak, som man kan köpa och äga. Nej, den kristna tron är en del av livet, en dimension av livet, ett sätt att leva. Ja, vi kunde till och med säga att den kristna tron är det sanna livet. Utan gemenskapen med Gud och vår Herre Jesus är livet egentligen dött och tomt, ty man har tappat kontakten och gemenskapen med Gud sin skapare och Herre. Man har kommit bort från honom som är livets källa.

Det finns så mycket som vill dra oss bort från Gud. Därför förmanar oss Petrus idag att göra fyra saker: Ödmjuka er under Guds mäktiga hand. Kasta alla era bekymmer på honom. Var nyktra och vaksamma. Gör motstånd mot djävulen.

Så säger vi för det första:

Ödmjuka er under Guds mäktiga hand

Vad är det att vara ödmjuk? Låt oss tala något i allmänhet om att vara ödmjuk. Att vara ödmjuk är att inse sina egna begränsningar och att inte skryta. Att vara ödmjuk innebär att man ger Gud eller andra människor äran. Motsatsen är att vara högmodig. Då ger man sig själv ära som man inte ska ha.

Ordet ödmjuk använder vi inte särskilt ofta i dagligt tal. Det är inget inneord. Att vi inte använder ordet så ofta gör kanske inte så mycket. Det är värre att ödmjukhet som egenskap alltför ofta inte anses som eftersträvansvärd.

Låt mig direkt säga, att vi måste skarpt skilja på ödmjukhet inför Gud och inför människor. Om vi blandar ihop dessa två områden blir det tokigt. Ödmjukhet inför Gud kommer av att man insett att man inte förtjänar någonting av frälsningen. Inför Gud kan vi inte berömma oss av någonting. Inga av våra handlingar håller måttet inför Guds måttstock. Allt andligt gott som Gud ger oss ger han oss av sin egen suveräna vilja, för att han har bestämt det, för att han ville det, för Jesu Kristi skull. Frälsning och himmelrike kan man aldrig till minsta del förtjäna. Det är en gåva. Guds barn får vi vara endast av hans nåd. Så ödmjukhet inför Gud är åtminstone teoretiskt sett enkel: Vi har inga som helst meriter. Allt är en gåva, vi kan inte kräva någonting, inte det minsta lilla.

Ödmjukhet inför människor är en annan sak. Det är även då en bra sak. Vi ska inte vara högmodiga inför människor heller. Men om vi sade att vi inte förmår någonting inför Gud, när det gäller frälsningen, så är det annorlunda här. Ty Gud har i skapelsen gett oss gåvor och förmågor som vi med vår egen kraft ska ta vara på. Det är klart att allt är gåvor från honom, vi har inte förtjänat att födas, vi har inte förtjänat att utrustas med alla de förmågor vi har. För vi har fått mycket, allihopa. Var och en av oss är fantastisk! Men på skapelsens plan ska vi inte ständigt säga ”jag kan inte, jag duger ingenting till”. Nej, vi ska vara glada och stolta över alla de Guds gåvor som vi har fått. Vi ska ta vara på dem och utveckla dem. Alla vi, var och en, kan många saker, vi duger till mycket. Det ska vi inte förneka.

Samtidigt kan det här förstås gå till överdrift. I vårt samhälle har det kommit något vi kan kalla positivt tänkande. Det började faktiskt för runt hundra år sedan. Är det bra eller dåligt? Det finns det inget enkelt svar på. För under beteckningen positivt tänkande finns många olika föreställningar. Och det kan tillämpas på många sätt. Det är inget enhetligt fenomen. Men inom det som kallas positivt tänkande finns sådant som strider mot den kristna tron. Det ska vi vara uppmärksamma på. För visst ska vi tänka positivt, men vi ska samtidigt vara ödmjuka. Så om positivt tänkande består i att inte ständigt gnälla, inte ständigt leta fel på allting, inte ständigt se sig själv som ett offer och utsatt, utan i stället ta vara på det positiva, se till möjligheter och inte främst se problem, att ha mål och visioner, då är det en bra sak. Men vi måste se till att vi inte blåser upp oss själva, tror oss vara bättre än andra, eller driver det därhän att vi förnekar problemen.

På Wikipediasidan för New Age stod det när jag nu skrev denna predikan Grundtanken med positivt tänkande är att individen skapar sin egen verklighet. Då blir positivt tänkande ett slags religion, där problemen försvinner genom att vi förnekar dem. Botemedlet mot synd och dåligt samvete blir att tänka bort dem. Frälsning blir att komma till ett högre medvetande. Frälsning blir något jag själv gör. Detta tankesätt är mycket spritt i vår kultur, ofta utan att vi reflekterar över att det finns där. Ett exempel på ett sådant här jag-centrerat budskap är den så kallade Gabriellas sång, (från filmen Såsom i himmelen) som ställer det egna jaget i centrum, i klar motsats till den kristna tron. Hela filmen är för övrigt ett angrepp på den kristna tron.

Positivt tänkande kan också förekomma i kristen förklädnad. Mary Baker Eddy, grundaren av Christian Science, Kristen vetenskap, menade till och med att sjukdom och död endast är illusioner som kan övervinnas genom att man hänger sig åt Gud och sitt andliga medvetande. Vi har kanske inte hört talas om denna rörelse, men de har faktiskt fem församlingar i Sverige.

Man kan och bör vara ödmjuk samtidigt som man är realist. Man ska – på det jordiska planet – inte överdriva sina egna brister och man ska inte förminska dem. Problemet här är att vi inte ser klart på oss själva. Av vårt medfödda syndafördärv har en ständig tendens till egoism och självcentrering, så att vi gärna framhåller och förstorar våra egna förtjänster och inte tillräckligt uppmärksammar andras insatser och goda sidor. Och på samma sätt glider vi lätt in i att blåsa upp andras problem och svagheter och att negligera våra egna. Som Jesus säger i bergspredikan: Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? (Matt. 7:3) Det är lätt att bli uppblåst och högmodig. Det är därför som Paulus skriver till filipperna: Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. (Fil. 2:13)

Att ödmjuka sig under Guds mäktiga hand, som Petrus skriver i dagens text, det är att vara ödmjuk inför Gud. I versen före vår text står det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Så länge som vi tror att vi ska komma med något eget inför Gud är vi högmodiga, och då kommer vi inte få något. Som det står i Marias lovsång: Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.(Luk. 1:53)

Den som sett sin egen vanmakt och oförmåga och ödmjukat sig inför Gud, kommer sedan att leva sitt liv i ödmjukhet inför Gud. Den kristne har erfarit att Gud vet bäst. Vad som än händer, vet han att Gud har en plan med det. Och det leder oss fram till Petrus andra förmaning:

Kasta alla era bekymmer på honom

Detta är en viktig uppmaning. Ty vi kristna, vi har många bekymmer. Dels har vi allmänmänskliga bekymmer som alla människor har. Visserligen har vårt samhälle kommit långt i att förse våra medborgare med mycket som hör till de grundläggande behoven på det materiella planet, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem, och vi kan räkna dit sjukvård också. Men ändå är där bekymmer med allt detta.

Likväl tar bekymren i denna värld aldrig slut. Det finns inte för någon människa en dag utan bekymmer av något slag.

Utöver alla dessa bekymmer, finns det dessutom särskilda bekymmer som de kristna har. Vi har korset, de kristnas lidande som kommer av att de är kristna. Och en kristen kan bekymra sig över hur det går med vårt land i andligt avseende och över andra människors frälsning.

Ja, det är ingen ände på alla bekymmer och problem. Det är som Predikaren säger: Alla människans dagar är fyllda av plågor och bekymmer. (Pred. 2:23) Hur ska vi då förhålla oss till dem? Jo, säger Petrus, kasta alla era bekymmer på Gud.

Att kasta sina bekymmer på Gud, det är inte att blunda för dem eller strunta i dem. En kristen flyr inte problemen, tvärtom, frimodigt griper han sig an dem. För han vet att han inte är ensam med dem. Han har Gud till hjälp. När bekymren kommer, sänd då en bön till Gud om hjälp, var du än är. Hemma, på jobbet eller i tunnelbanan, Gud vill att vi ska be honom om hjälp. Visst ser Gud våra svårigheter och vår oro, och visst kunde han hjälpa oss vår bön förutan, men han vill att vi ska lita på honom, att vi ska kasta alla våra bekymmer på honom. Och det gör vi när vi ber honom om hjälp.

Om detta skriver också aposteln Paulus till filipperna: Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil. 4:6)

På detta sätt kan endast en kristen möta problem på det allra bästa, positiva sättet. En kristen tänker positivt, inte så att han framhäver och stoltserar med sig själv, utan eftersom han alltid räknar med Guds hjälp.

Att vi räknar med Guds hjälp är dock inte något som ska leda till att vi slappnar av, slumrar till och mister uppmärksamheten. Vi säger därför med Petrus för det tredje

Var nyktra och vaksamma

Ordet nykter betyder i grekiskan och svenskan samma sak: Att vara vaken och skärpt. Och det kan man ju inte om man druckit för mycket vin. Då tappar man omdömet. Nykter betyder alltså särskilt motsatsen till drucken. Men man kan alltså mista sin nykterhet också på annat sätt än att dricka för mycket. Varför ska en kristen vara vaksam? I liknelsen om de oförståndiga jungfrurna sade Jesus att vi ska vaka så att vi kan följa med i bröllopståget när brudgummen kommer. Och av liknelsen om husbonden som reste utomlands och lämnade över vården av sina egendomar till sina tjänare lär vi oss att vi ska vaka så att inte husbonden finner oss sovande när han kommer åter. Här ger Petrus oss ännu ett skäl till att vaka: Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.

Ett lejon är ett fruktansvärt rovdjur. Lejon kan döda alla djur på land och människor. Nu har vi inte några vilda lejon hos oss, men lejonet är känt och mycket fruktat över hela världen. Idag finns lejon bara i Afrika, söder om Sahara, och i en delstat i Indien, men på Bibelns tid var lejonet spritt över stora delar av världen. Minns hur Simson en gång dödade ett lejon med sina bara händer. Kung David dödade lejon när han var en herde. Och Daniel blev kastad i lejongropen i Babylon.

Ja, lejon är farliga. För att förklara och inskärpa hur farlig djävulen är, liknar Petrus honom vid ett rytande lejon, ett lejon som är ute på jakt. Därför måste vi vara vaksamma och alerta. Och vi måste, lyssna till den fjärde förmaningen:

Gör motstånd mot djävulen

För vad är det djävulen vill göra? Hur går det till när han uppslukar sitt byte? Vi ser av texten att vi står emot djävulen genom att vara orubbliga i tron. Satan vill skilja oss från Gud, och det gör han genom att angripa vår tro. Särskilt angriper han Guds Ord, som ju är det som håller vår själ vid liv. Redan på skapelsens morgon var djävulen, den gamle ormen där och sade: Har Gud verkligen sagt? (1 Mos. 3:1) Han sådde tvivel på Guds Ord. Han försöker få Bibeln att framstå som föråldrad och ovetenskaplig, att Bibeln inte är något att sätta sin lit till.

Men vi ska inte låta oss luras av detta. Vi ska göra motstånd. Orubbligt ska vi hålla fast vid att Bibeln är Guds Ord. Orubbligt ska vi hålla fast vid att Jesus Kristus är vår och hela världens ende frälsare. Orubbligt ska vi hålla fast vid att alla andra religioner och åskådningar som strider mot detta är lögn och förförelse.

Petrus hade fått lära sig att vara vaksam och göra motstånd. Och att göra motstånd, bekänna Jesus, det kan man göra samtidigt som man är ödmjuk. Att vara ödmjuk är inte samma sak som att vara feg. Se vilken förändring hos Petrus! När Petrus var feg förnekade han Jesus på översteprästens gård och svek sin Herre, men blev upprättad igen. Efter Kristi himmelsfärd blev Petrus och Johannes gripna av prästerna, tempelvakten och sadduceerna när de predikade och helade en sjuk man. De blev förda inför Stora rådet och alla överstepräster, som ville stoppa den nya villoläran som uppstått om Jesus från Nasaret. Inför dem bekände Petrus frimodigt och ödmjukt: Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta. (Apg. 4:12) Så hade han lärt sig att göra motstånd mot djävulen.

Ett sådant motstånd får konsekvenser. Det uppväcker världens hat och ibland även förföljelse. Därför skriver Petrus i vår text idag: Tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden.

För att bli beredda att möta detta säger vi avslutningsvis:

Gud är med oss

Det är ett genomgående tema i hela detta brev, att vi ska vara beredda på kamp och lidande. Men vi står inte ensamma. Med oss har vi Gud, som skänker oss sin förlåtelse och frid. Inte har vi förtjänat det. Inte har vi bidragit det allra minsta till att vi får vara Guds barn. Allt beror på hans nåd och kärlek.

När vi så har barnaskap hos Gud genom tron, då är vi beredda på allt. Ty Gud är med oss. Han är hos oss i vår gudstjänst där han talar till oss sitt Ord, och han kommer till oss i den heliga nattvarden. Så blir vi redo att möta världen och vardagen. Med Petrus ord: All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit. Amen.

J Fjellander

[^]