(Confessio Augustana)
Ur Samfundet Pro Fide et Christianismos utgåva 1957 av de lutherska bekännelseskrifterna. Översatt av Sigfrid von Engeström. Ålderdomliga pluralformer och negationer har här anpassats till nutida språkbruk. Bibelhänvisningarna i marginalen har lyfts in i texten.
Innehåll
Företal till Kejsar Karl den femte
XIII. Om bruket av sakramenten
XVII. Om Kristi återkomst till domen
Artiklar i vilka uppräknas missbruk som avskaffats
XXII. Om nattvarden under båda gestalterna
XXIII. Om prästernas äktenskap
XXVI. Om skillnaden mellan olika slag av föda
Trosbekännelse
överlämnad till
den stormäktige, segerrike
kejsar Karl V vid riksdagen i
Augsburg år 1530.
Psalm 119:46. Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall inte komma på skam.
Stormäktige, segerrike kejsare, allernådigste herre! Eders kejserliga Majestät har utlyst en riksdag i Augsburg för överläggningar om hjälp mot turkarna, sedan gammalt de grymma arvfienderna till den kristna religionen och allt, vad kristen heter, och om åstadkommande av varaktiga försvarsåtgärder till skydd mot deras hätska angrepp och slutligen om meningsskiljaktigheterna beträffande vår heliga religion och vår kristna tro, i syfte att de olika parternas åsikter och satser skulle i kärlek, saktmod och hovsamhet framläggas till ömsesidig upplysning och prövning, för att på båda sidorna de ting som ur Skriften framställts och förståtts på olika sätt skulle avlägsnas eller rättas och för att i dessa avseenden en återgång skulle ske till den enda enhetliga sanningen och den kristliga endräkten skulle återställas, så att framdeles en och samma uppriktiga och sanna religion måtte vara och bestå ibland oss, så att liksom vi är och kämpar under en enda Kristus, vi också måtte kunna leva i en kristen kyrka, i endräkt och frid.
Vi undertecknade kurfurste och furstar jämte andra med oss förbundna, som tillika med andra kurfurstar och furstar och ständer kallats till denna riksdag, har också, efterkommande den kejserliga befallningen, kommit i god tid till Augsburg, ja, om det tillåts att säga det, varit tillstädes bland de allra första.
Då nu Eders kejserliga Majestät även här i Augsburg vid början av riksdagen lät tillkännage för kurfurstar, furstar och andra riksständer bland annat, att ständerna var för sig enligt sagda kungörelse skulle framlägga sin mening och åsikt på tyska och latin, så svarades efter hållen överläggning förra onsdagen, att vi för vår del nästkommande fredag skulle till Eders kejserliga Majestät överräcka våra bekännelsepunkter. Till efterkommande av Eders kejserliga Majestäts vilja framlägger vi denna religionsfråga våra predikanters och vår egen trosbekännelse innehållande den lära som i enlighet med den heliga Skrift och Guds rena Ord av dem hittills förkunnats hos oss.
Och om nu även övriga kurfurstar, furstar och riksständer i liknande skrifter på tyska och latin enligt det ovannämnda kejserliga förslaget framställer sina åsikter i denna religionsfråga, är vi beredda att i skyldig lydnad för Eders kejserliga Majestät såsom vår nådige härskare vänskapligt överlägga med förmälda furstar och våra vänner samt med riksständerna om lämpliga och antagliga utvägar och åtgärder för att, så långt det kan ske utan orätt, åvägabringa samförstånd och med Guds hjälp genom förhandlingar, förda på detta sätt mellan oss parter med stöd av från bägge håll framlagda skrifter i vänskaplighet utan all hätskhet och bitterhet, häva oenigheten och återställa den religiösa endräkten. Liksom vi alla bör vara och kämpa under en enda Kristus och bekänna en enda Kristus, såsom det sägs i Eders kejserliga Majestäts riksdagskallelse, så bör också allt bringas till överensstämmelse med Guds sanning, vilket vi ber till Gud i ivriga böner, för att han måtte ge sin hjälp i denna sak och skänka frid.
Men om den andra parten, övriga kurfurstar, furstar och ständer, inte vill följa samma tillvägagångssätt i denna religionsfråga enligt anvisning i Eders kejserliga Majestäts edikt och det blir utan någon frukt, så låter vi åtminstone det bli klart betygat, att vi inte i någon måtto undandragit oss någonting som varit möjligt för återställandet av kristlig endräkt, såvitt denna utan kränkande av vår plikt mot Gud och vårt samvete kunnat ernås, vilket Eders kejserliga Majestät, övriga kurfurstar och riksständer och alla som är besjälade av uppriktig kärlek till och nitälskan för religionen, och alla som fördomsfritt kommer att ta del av denna sak, skall komma att benäget förstå och inse av denna vår och de våras bekännelse.
Eders kejserliga Majestät har för kurfurstarna, furstarna och övriga riksständer inte blott en, utan upprepade gånger i nåder tillkännagivit samt vid riksdagen i Speier 1526 genom en offentligt uppläst kejserlig instruktion kungjort, att Eders Majestäts i denna religionsfråga av bestämda skäl som i Eders Majestäts namn uttryckligen meddelades inte ville besluta eller avgöra något, utan att Eders kejserliga Majestät å ämbetets vägnar ville göra allvarliga framställningar till påven om att sammankalla ett allmänt kyrkomöte. För ett år sedan framlades denna plan utförligare vid den då hållna riksdagen i Speier, varest Eders kejserliga Majestät genom Herr Ferdinand, konung över Böhmen och Ungern, vår vän och nådige herre, samt vidare genom den kejserliga oratorn och kejserliga kommissarier bland annat enligt uppdrag meddelade, att Eders kejserliga Majestät övervägt det yttrande som framlagts av den kejserliga ståthållaren och presidenten samt råden i riksregimentet och ombud för andra ständer som sammankommit i Regensburg, beträffande sammankallande av ett allmänt kyrkomöte, och att Eders kejserliga Majestät prövat det vara gagneligt, att ett kyrkomöte sammankallades. Och emedan de saker som då förhandlades mellan Eders kejserliga Majestät och påven, var ägnade att främja endräkt och kristligt samförstånd, betvivlade Eders kejserliga Majestät ej, att påven skulle kunna förmås att hålla ett allmänt kyrkomöte. Därför meddelade Eders kejserliga Majestät i nåder, att Eders kejserliga Majestät skulle bemöda sig om att utverka påvens samtycke till att utfärda kallelse till ett allmänt kyrkomöte så snart som möjligt.
För den händelse att tvistigheterna i religionsfrågan mellan oss och vår motpart inte kan i vänskaplighet och samförstånd biläggas, förklarar vi oss inför Eders kejserliga Majestät i all underdånighet fullkomligt beredda att inställa oss på och framlägga vår sak vid ett dylikt fritt, kristligt, allmänt kyrkomöte, för vars sammankallande kurfurstar, furstar och andra riksständer alltid på tungt vägande grunder enhällig arbetat och röstat på alla riksdagar som hållits under Eders kejserliga Majestäts regeringstid. Till ett sådant allmänt kyrkomöte liksom också till Eders kejserliga Majestät har vi i denna stora viktiga sak redan förut på vederbörligt sätt och i laga form vädjat och appellerat. Vid denna vädjan till Eders kejserliga Majestät och till ett allmänt kyrkomöte fasthåller vi alltjämt och varken kan eller vill avstå därifrån vare sig genom denna eller någon annan förhandling, försåvitt inte tvistefrågan mellan oss och motparten i enlighet med innehållet i senaste kejserliga riksdagskallelsen i sämja och broderlighet blir behandlad och bilagd i enlighet med den kristna endräktens krav. Det betygar vi även här högtidligen och offentligen.
Våra kyrkor lär endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: nämligen att det finns ett enda gudomligt väsende, som både kallas och är Gud, evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt. Likväl finns tre personer med samma väsende och samma makt, som av evighet är till jämte varandra, Fadern, Sonen och den helige Ande. De använder här ordet person i samma betydelse som det har hos kyrkans gamla författare i detta sammanhang; det betecknar något som inte är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt.
De fördömer alla kätterier som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antog två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika. De fördömer även samosatenerna, gamla och nya, som förfäktar, att det endast finns en person, och därför om Ordet och den helige Ande illfundigt och hädiskt säger, att de inte är särskilda personer, utan att Ordet blott betyder av stämman frambragt ord och Anden endast är en skapad rörelse hos tingen.
Vidare lär de, att efter Adams fall alla människor som fötts på naturligt sätt föds med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem som inte föds på nytt genom dopet och den helige Ande.
De fördömer pelagianerna och andra som förnekar att arvsynden är synd, och för att förringa den ära som tillkommer Kristi förtjänst och hans välgärningar påstår, att människan genom förnuftets egna krafter kan rättfärdiggöras inför Gud.
Vidare lär de, att Ordet, det vill säga Guds Son, antagit mänsklig natur i den saliga jungfrun Marias liv, så att de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, oupplösligt förenade i personens enhet, är en enda Kristus, sann Gud och sann människa, född av jungfru Maria, verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer inte allenast för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder. Han nedsteg ock till dödsriket och uppstod i sanning på tredje dagen, uppsteg därefter till himmelen för att sitta på Faderns högra sida och regera i evighet och råda över alla skapade varelser, helga dem som tror på honom, i det att han sänder den helige Ande i deras hjärtan, vilken skall leda, trösta och levandegöra dem samt försvara dem mot djävulen och mot syndens makt. Denne Kristus skall ock i uppenbar måtto igenkomma till att döma levande och döda, osv. enligt den apostoliska trosbekännelsen.
Vidare lär de, att människorna inte kan rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggörs utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tror att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.
För att vi skall få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänks den helige Ande, vilken hos dem som hör evangelium frambringar tron, var och när det behagar Gud. Det vill säga, att det inte är för vår förtjänsts skull, utan för Kristi skull som Gud rättfärdiggör dem som tror, att de för Kristi skull upptas i nåden. Gal. 3:14: För att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden.
De fördömer vederdöparna och andra som menar att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling genom deras egna förberedelser och gärningar.
Vidare lär de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, inte för att vi skall tro, att vi genom dessa gärningar förtjänar rättfärdiggörelse inför Gud. Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse tas emot genom tron, såsom även Kristi ord betygar: När ni har gjort allt som har blivit er befallt, då skall ni säga: ”Vi är blott ringa tjänare: vi har endast gjort, vad vi var pliktiga att göra.” Luk. 17:10. Detsamma lär även kyrkans gamla lärare. Ty Ambrosius säger: Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus skall bliva frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförskyllt får syndernas förlåtelse.
Vidare lär de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. Ef. 4:5 f.
Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.
De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.
Om dopet lär de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjuds genom dopet samt att barnen bör döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptas i hans nåd.
De fördömer vederdöparna som bestrider att barnen bli frälsta genom dopet.
Om Herrens nattvard lär de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden är verkligen tillstädes och utdelas åt dem som undfår sakramentet. De ogillar dem som lär annorlunda.
Om bikten lär de, att den enskilda avlösningen bör bibehållas i kyrkorna, ehuru i bikten uppräknandet av alla synder inte är nödvändigt. Ty det är omöjligt, så som det står i psalmen: Vem märker själv, hur ofta han felar etc. Ps. 19:13.
Om boten lär de, att syndernas förlåtelse av dem som efter dopet fallit i synd kan vinnas, närhelst de omvänder sig, och att kyrkan bör meddela avlösning åt dem som på detta sätt vänder åter för att göra bot.
Men boten består till sitt väsen av dessa två stycken: dels förkrosselsen eller den ångest som injagas i samvetet, då man insett sin synd, dels tron som väcks genom evangeliet eller avlösningen och som tror, att synderna förlåts för Kristi skull, och som ger samvetet tröst och befriar det från dess ångest. Därpå bör följa goda gärningar, vilka är botens frukter.
De fördömer vederdöparna som påstår att de en gång rättfärdiggjorda inte kan förlora den helige Ande, och vidare dem som förfäktar att somliga i detta livet vinner en sådan fullkomning att de ej kan synda.
Vidare fördöms novatianerna som inte ville avlösa dem som fallit, när de efter dopet återvände för att göra bot.
Även de förkastas som inte lär att syndernas förlåtelse erhålls genom tron, utan ålägger oss att förtjäna nåden genom våra egna tillfyllestgörelser.
Om bruket av sakramenten lär de, att sakramenten inrättats ej blott till att vara tecken, varigenom man avlägger bekännelse för människor, utan fastmer för att de skulle vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja med avseende på oss, givna till att väcka och stärka tron hos dem som tar emot sakramenten. Därför bör sakramenten brukas på det sättet, att en sådan tro är med som tror löftena, vilka genom sakramenten tillbjuds oss och ställs oss för ögonen.
De fördömer sålunda dem som lär att sakramenten rättfärdiggör, blott sakramentshandlingen företas, och vid bruket av sakramenten inte anser den tro erforderlig som tror att synderna förlåts.
Om det andliga ståndet lär de, att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligt eller förvalta sakramenten.
Om kyrkans religiösa bruk lär de, att de religiösa bruk bör bibehållas som utan synd kunna behållas och som främjar lugn och god ordning i kyrkan, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.
Om sådana ting upplyses likväl människorna, så att samvetena inte betungas genom föreställningen, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten.
De upplyses även om att nedärvda människobud, som införts i syfte att försona Gud, att förtjäna nåd och tillfyllestgöra för synderna, strider mot evangelium och mot läran om tron. Klosterlöftena och särskilda bud i fråga om olika slag av föda, i fråga om dagar etc., som införts för vinnande av nåd och som tillfyllestgörelse för synder, är fördenskull onyttiga och stridande mot evangelium.
Om det borgerliga livet lär de, att lagliga borgerliga ordningar är Guds verk, att det är de kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma mål enligt kejserlig eller annan gällande lag, ådöma kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna fordrar det, samt ingå äktenskap.
De fördömer vederdöparna som förbjuder de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.
De fördömer även dem som inte anser den kristliga fullkomligheten bestå i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det inte stat och familj, utan fordrar eftertryckligt att de skall vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. Därför bör de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa inte bjuder något som är synd, ty då bör de mer lyda Gud än människor. Apg. 5:29.
Vidare lär de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han ge evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
De fördömer vederdöparna som anser att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.
De fördömer även andra som nu utsprider judiska läror att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.
Om den fria viljan lär de, att den mänskliga viljan är i någon mån fri att åstadkomma borgerlig rättfärdighet och välja mellan ting som förnuftet kan döma över. Men den är inte mäktig att utan den helige Andens bistånd prestera den rättfärdighet som Gud kräver, eller den andliga rättfärdigheten, ty en ’själisk’ människa tar inte emot vad som hör Guds ande till, 1 Kor. 2:14, utan denna rättfärdighet uppkommer i hjärtana, när den helige Ande meddelas genom Ordet. Detta säger Augustinus med samma ord i tredje boken av Hypognostikon; ”Vi erkänner, att alla människor har fri vilja, i och genom förmågan av förnuftigt omdöme, ehuru viljan inte härigenom blir i stånd att utan Guds hjälp vare sig göra början till eller fullborda något som har betydelse för förhållandet till Gud, utan blott i fråga om i jordisk mening goda eller onda handlingar. Goda kallar jag då de handlingar som har sin grund i strävan efter ett naturligt gott, t. ex. vilja arbeta på åkern, vilja äta och dricka, vilja ha en vän, vilja ha kläder, vilja bygga hus, vilja ta hustru, föda upp boskap, tillägna sig olika goda färdigheter, eller vad som helst som är gott ur det timliga livets synpunkt. Allt detta består dock ej utan den gudomliga styrelsen, det leder sitt ursprung från honom, är till genom honom och blev till genom honom. Med onda handlingar förstår jag sådant som att vilja dyrka en avgud, vilja mörda etc.”
De fördömer pelagianerna och andra som lär att vi utan den helige Andens hjälp enbart av våra naturliga krafter kan älska Gud över allt och i fråga om handlingarnas innehåll uppfylla Guds bud. Låt vara att den mänskliga naturen någorlunda kan åstadkomma den yttre handlingen – den kan ju avhålla händerna från stöld och mord – så kan den likväl inte förvärva det rätta sinnelaget, såsom fruktan för Gud, förtröstan på Gud, kyskhet, tålamod etc.
Om orsaken till synden lär de, att ehuruväl Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, dvs. djävlarnas och de ogudaktigas vilja, vilken då Gud undandrager sitt bistånd vänder sig bort från Gud, såsom Kristus säger i Joh. 8:44: När han talar lögn, då talar han av sitt eget.
Med orätt anklagas de våra för att förbjuda goda gärningar. Ty deras skrifter om tio Guds bud och andra med liknande innehåll bestyrker, att de beträffande alla olika levnadsstånd och plikter givit en nyttig undervisning om vilka levnadsstånd och vilka gärningar i alla olika kall som behagar Gud. Om dessa ting gav förr i världen predikanterna mycket ringa undervisning; de blott uppfordrade till barnsliga och inte nödvändiga gärningar, såsom vissa helgdagar, vissa fastor, brödraskap, vallfärder, helgondyrkan, rosenkransar, munkliv och liknande ting. Sedan detta framhållits för våra motståndare, har de nu lagt bort det och predikar inte längre dessa onyttiga gärningar såsom förr i världen. De har även börjat tala om tron, varom man förr iakttog en märklig tystnad. De lär, att vi rättfärdiggörs ej av gärningarna endast, utan de förbinder tron och gärningarna och säger, att vi rättfärdiggörs genom tro och gärningar. Denna lära är det mindre att anmärka mot än den tidigare uppfattningen, och den kan skänka mer tröst än deras gamla lära.
Då sålunda läran om tron, som bör vara huvudläran i kyrkan, så länge legat bortglömd – alla måste ju medge att man i predikningarna fullständigt tigit om trons rättfärdighet och i kyrkan blott uppehållit sig vid läran om gärningarna – undervisas man i våra kyrkor på följande sätt om tron:
Först: att våra gärningar ej kan försona Gud eller förtjäna syndernas förlåtelse och nåd och rättfärdiggörelse, utan att vi vinner denna blott genom tron, då vi tror att vi upptas i nåden för Kristi skull, vilken står som medlaren och försoningsmedlet och genom vilken Fadern försonas. Den som förlitar sig på att han genom gärningar förtjänar nåden, försmår därför både Kristi förtjänst och nåden och söker utan Kristus en väg till Gud, genom mänskliga krafter, ehuru Kristus sagt om sig själv: Jag är vägen sanningen och livet. Joh. 14:6.
Denna lära om tron behandlas överallt hos Paulus. Ef. 2:8: Av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar.
Och för att ingen må göra undanflykter och påstå, att vi hittat på en ny tolkning av Paulus, kan vi hänvisa till att allt detta har stöd i fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus försvarar i många böcker nåden och trons rättfärdighet mot gärningarnas förtjänst. Och detsamma lär Ambrosius i skriften De vocatione gentium och annorstädes. Så säger han i nämnda verk: Återlösningen i Kristi blod skulle bli värdelös och de mänskliga handlingarna skulle i betydelse inte träda tillbaka för den gudomliga barmhärtigheten, om rättfärdiggörelsen, som sker genom nåden, berodde av förutgående förtjänster, så att den inte vore en givarens oförtjänta gåva, utan lön för vad någon utfört.
Ehuru denna lära föraktas av oprövade, erfar dock fromma och bävande samveten, att den skänker den största tröst, emedan samvetena inte kan vinna lugn genom några gärningar, utan blott genom tron, då de är fast övertygade om att de för Kristi skull har en försonad Gud. Så lär Paulus i Rom. 5:1: Då vi nu har blivit rättfärdiggjorda av tro, har vi frid med Gud. Hela denna lära har avseende på det förskräckta samvetets kamp och kan inte förstås utan denna kamp. Fördenskull har oprövade människor dåligt omdöme i denna sak, dvs. sådana som inbillar sig, att den kristna rättfärdigheten inte är något annat än borgerlig eller filosofisk rättfärdighet.
Förr plågades samvetena genom gärningsläran; de fick inte höra tröst ur evangeliet. Somliga drev samvetet ut i öknen eller klostren; de hoppades nämligen att de där skulle förtjäna nåd genom munkliv. Andra åter fann på andra gärningar, genom vilka nåd och tillfyllestgörelse för synderna skulle förtjänas. Därför var det i högsta grad nödvändigt att frambära och återuppliva denna lära om tron på Kristus, för att de bävande samvetena inte skulle sakna tröst, utan veta att nåd och syndernas förlåtelse (och rättfärdiggörelse) tas emot genom tron på Kristus.
Det klargörs även för människorna, att ordet tro här inte betecknar blott kunskap om vad som en gång timat, sådan som även de ogudaktiga och de onda andarna har, utan därmed betecknas en tro som tror ej blott på de historiska händelserna, utan på det som är frukten av dem, nämligen denna artikel, syndernas förlåtelse, dvs. att vi genom Kristus har nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse.
Och den som vet att han genom Kristus har en nådig Fader, han har verklig kunskap om Gud, att Gud vårdar sig om honom, han åkallar Gud och är sålunda inte utan Gud som hedningarna. Ty de onda andarna och de ogudaktiga kan ej tro denna artikel, syndernas förlåtelse. Därför hatar de Gud, som vore han deras fiende, de åkallar honom inte och väntar intet gott av honom. Även Augustinus undervisar sin läsare på samma sätt om begreppet tro, att ordet tro i Skrifterna inte får uppfattas som betydande ett inlärt vetande, sådant som de ogudaktiga kan ha, utan förtröstan som hugsvalar och upprättar förskräckta sinnen. Hebr. 11:1.
Därjämte lär de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, inte för att vi skall tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. Endast genom tron tas syndernas förlåtelse och nåd emot. Och emedan den helige Ande tas emot genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kan åstadkomma goda gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande. De mänskliga krafterna är nämligen utan den helige Andes bistånd fulla av ogudaktiga böjelser, och de är för svaga för att kunna åstadkomma goda gärningar som håller måttet inför Gud. De är därjämte i djävulens våld, och han driver människorna till olika synder, till ogudaktiga tankar och till uppenbara missgärningar. Det kan man se hos filosoferna, som själva försökte leva ostraffligt, men inte förmådde det, utan fläckade sig genom många uppenbara synder. Sådan är människans svaghet, då hon är utan tro och utan den helige Ande och låter sig styras endast av mänskliga krafter.
Härav framgår tydligt, att denna lära inte bör beskyllas för att förbjuda goda gärningar, utan mycket hellre prisas, därför att den påvisar hur vi sätts i stånd att göra goda gärningar. Ty utan tro kan den mänskliga naturen alls inte fullgöra vad första och andra buden kräver. Utan tro åkallar den ej Gud, väntar intet gott av Gud, och bär ej korset med tålamod, utan begär hjälp av människor och förtröstar på mänskligt bistånd. Så härskar i hjärtat allsköns begär och mänsklig klokskap, när tron och förtröstan på Gud saknas. Därför säger också Kristus: Mig förutan kan ni intet göra, Joh. 15:5. Och kyrkan sjunger:
Om ej av din Andes fläkt
Liv hos människan blir väckt,
Intet gott hos henne är.
Om dyrkan av helgonen lär de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skall lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och utdriva turken ur fäderneslandet. Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte att vi skall åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, emedan den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan täckes honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd. 1 Joh. 2:1: Om någon syndar, så har vi en förespråkare hos Fadern etc.
– – –
Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår, att den inte innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan, så långt denna är känd genom de gamla författarna. Under sådana förhållanden dömer de obilligt som fordrar att vi skall betraktas som kättare. Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna. Även om beträffade dem någon olikhet skulle förefinnas, skulle det anstå biskoparna att visa så mycken mildhet, att de på grund av den bekännelse som vi nu uppläst, fördrog de våra, då ju inte ens de gamla kyrkoordningarna (canones) är så stränga, att de fordrar samma religiösa bruk allestädes; de religiösa bruken har inte heller någonsin varit lika i alla kyrkor. Och hos oss bibehålls i stor utsträckning noggrant de gamla bruken. Ty det är en falsk beskyllning, att alla yttre former för gudsdyrkan och alla kyrkans gamla ordningar hos oss skulle utrotas. Men det är en allmän klagan, att vissa missförhållanden var förknippade med allmänna religiösa bruk. Då dessa inte utan kränkning av samvetet kunde gillas, har på vissa punkter rättelse skett.
Då våra kyrkor inte avviker från den allmänneliga kyrkan i fråga om någon trosartikel, utan blott avlägsnat några få missbruk, som uppkommit senare och insmugit sig på grund av olika tiders missgrepp i strid mot de gamla kyrkoordningarnas mening, ber vi att Eders kejserliga Majestät i nåder ville höra, både vad som blivit ändrat, och skälen till att folk inte tvingas att mot sitt samvete bibehålla dessa missbruk. Må Eders kejserliga Majestät inte heller sätta tro till dem som i syfte att väcka hat mot de våra utsprider otroliga beskyllningar bland folket. Genom att på detta sätt upphetsa rättänkande människor lyckades de i början skapa möjlighet till denna söndring och försöker nu med samma medel öka den. Ty Eders kejserliga Majestät skall utan tvivel finna, att både läran och religionens yttre former i våra länder är mindre förkastliga, än de beskrivs av orättfärdiga och illvilliga människor. Sanningen kan heller inte utrönas genom rykten bland folket eller genom fiendernas smädelser. Men det är lätt att inse, att intet mer bidrar till att bevara den utvärtes gudsdyrkans anseende och vidmakthålla vördnad och gudsfruktan hos folket, än om gudsdyrkan sker i kyrkorna på vederbörligt sätt.
Vid Herrens nattvard får lekmännen sakramentet under båda gestalterna, emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt. 26:27: Drick härav alla. Där föreskriver Kristus med klara ord om kalken, att alla skall dricka av den. Ock för att ingen skall kunna göra undanflykter och påstå att ordet gäller endast prästerna, anför Paulus för korintierna ett exempel, av vilket det framgår att hela församlingen tagit emot sakramentet under båda gestalterna. 1 Kor. 11:20. Och detta bruk fortlevde länge i kyrkan, och man vet inte när och genom vem en ändring infördes, låt vara att kardinalen av Cusa meddelar när ändringen blivit stadfäst. Cyprianus betygar på några ställen, att folket undfick Herrens blod. Detsamma betygar Hieronymus, som säger: Prästerna förvalta eukaristien och utdelar Kristi blod åt folket. Ja, till och med påven Gelasius befaller, att sakramentet ej skall utdelas, Dist. II de consecratione, cap. Comperimus. Det är blott sedvana, ej ens särdeles gammal, som föreskriver annorlunda. Men det är allmänt erkänt, att en sedvana som införts i strid mot Guds ord ej skall godtas, såsom kyrkoordningarna säger, Dist. VIII, cap. Veritate och följande. Men denna sedvana är upptagen ej allenast i strid mot Skriften, utan även mot de gamla kyrkoordningarna och kyrkans föredöme. Om några hellre velat ta emot sakramentet under båda gestalterna, har de fördenskull inte bort tvingas att mot sitt samvete göra annorlunda. Och emedan en uppdelning av sakramentet ej överensstämmer med Kristi instiftelse, plägar man hos oss även underlåta den procession som hittills brukat äga rum.
Det har klagats allmänt över de dåliga exemplen från präster som inte levt avhållsamt. Därför berättas det också, att påven Pius skall ha sagt att vissa skäl funnits, på vilka man förbjudit prästerna äktenskap, men att det fanns mycket starkare skäl som talade för att åter tillåta det. Så förmäler nämligen Platina. Då våra präster ville undvika denna allmänna anstöt, har de tagit sig hustru och lärt, att det är dem tillåtet att ingå äktenskap. Först och främst emedan Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man ha sin egen hustru, samt: Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär. 1 Kor. 7:2, 9. För det andra säger Kristus: Inte alla kan ta emot detta ord. Matt. 19:11. Därigenom lär han oss att inte alla människor är skickade till celibat, emedan Gud har skapat människan till att fortplanta sig, 1 Mos. 1:28. Och utan en särskild gåva och utan gudomligt bistånd står det inte i mänsklig makt att förändra skapelsen. De som inte lämpar sig för celibat, bör följaktligen ingå äktenskap. Ty Guds befallning och den av Gud inrättade ordningen kan ingen mänsklig lag och intet löfte upphäva. Av dessa skäl lär prästerna, att det är dem tillåtet att ta sig hustru.
Det är även uppenbart, att prästerna i gamla kyrkan var gifta. Ty Paulus säger, att till biskop skall väljas någon som är gift. 1 Tim. 3:2. Och i Tyskland var det först för fyra hundra år sedan som prästerna blev tvingade med våld till celibat, ja, de motsatte sig detta till den grad, att ärkebiskopen i Mainz nära nog blivit bragt om livet vid ett upplopp av de förbittrade prästerna, när han skulle tillkännage påvens edikt om denna sak. Och man bedrev saken så hårt, att inte blott för framtiden äktenskap förbjöds, utan redan bestående äktenskap blev även upplösta, mot all gudomlig och världslig rätt, ja, mot själva kyrkoordningarna, som uppställts ej blott av påvarna, utan av de berömdaste kyrkomötena.
Och enär den mänskliga naturen blir svagare, allt efter som världen åldras, må man se till, att ej ännu fler laster utbreder sig över Tyskland. Men Gud har instiftat äktenskapet till ett botemedel mot den mänskliga svagheten. Själva kyrkoordningarna säger, att i senare tider någon gång den gamla strängheten bör mildras för människornas svaghets skull, och det är att önska att så skedde även i denna angelägenhet. Det kanske också kommer att tryta präster för församlingarna, därest äktenskapsförbudet bibehålls längre.
Men då vi har ett gudomligt bud, då kyrkans sedvänja är känd och då det orena celibatet föder så mycken anstöt, så många äktenskapsbrott och andra synder som en god överhet borde ingripa mot, är det förvånande att det likväl inte finns någon punkt, på vilken man förfar med mer hårdhet än mot prästernas äktenskap. Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, har lagarna omgivit det med stor ära. Men mot kyrkoordningarnas mening plågas nu framför allt prästerna med de svåraste straff endast och allenast för äktenskap. Att förbjuda äktenskap kallar Paulus en onda andars lära, 1 Tim. 4:1. Nu för tiden är det lätt att förstå något dylikt, då förbudet mot äktenskap upprätthålls med sådana straff.
Men liksom ingen av människor påbjuden lag kan upphäva Guds bud, så kan inte heller något löfte upphäva Guds bud. Därför råder även Cyprianus kvinnor, som inte kan hålla ett avgivet kyskhetslöfte, att gifta sig. I första boken av hans Brev, brev XI, säger han följande: Men om de antingen inte vill eller kan hålla ut, är det bättre att de gifter sig, än att de genom sina lustar kastas i elden; på inga villkor får de bli sina bröder och systrar till anstöt. Och kyrkoordningarna lägger i dagen en viss mildhet mot dem som givit kyskhetslöfte före den rätta åldern, vilket i våra dagar allmänt varit brukligt.
Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålls nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla sedvanliga bruk vid gudstjänsten iakttags även, utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. Ty yttre gudstjänstformer behövs framför allt till de olärdas undervisning. Och Paulus bjuder, att ett tungomål som folket förstår, skall användas i kyrkan, och så är stadgat även i mänsklig lag. 1 Kor. 14:9 ff. Folket plägar därvid också gå till nattvarden, om gudstjänstbesökare finns vilka är rätt beredda. Detta ökar även vördnaden och andakten vid den offentliga gudstjänsten. Ty inga får tillträde som inte därförinnan förhörts. Folket upplyses även om sakramentets höghet och rätta bruket av detsamma: vilken tröst det bringar förskräckta samveten, för att de må lära sig att lita på Gud och vänta och begära allt gott av honom. Att dyrka Gud på detta sätt är honom till behag, och ett sådant bruk av sakramentet förökar gudshängivenheten. Därför tycks mässan inte firas med större andakt hos våra motståndare än hos oss.
Alla vet att sedan länge alla rättsinniga kristna öppet och synnerligen häftigt klagat över att mässorna skändligen vanhelgats, i det man använt dem till vinning. Ty det är inte obekant, hur utbrett detta missbruk är i alla kyrkor, av vad slags präster mässor hålls blott för betalnings eller inkomsts skull och hur många som håller mässa i strid mot kyrkoordningarnas förbud. Men Paulus uttalar de allvarligaste hotelser mot dem som behandlar eukaristien ovärdigt, då han säger: Den som på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han gör sig skyldig till synd mot Herrens lekamen och blod. 1 Kor. 11:27. Då prästerna hos oss blivit upplysta om denna synd, har därför privatmässorna upphört; nästan inga privatmässor hålls ju för annat än förtjänstens skull.
Biskoparna var inte heller okunniga om dessa missbruk, och om de vidtagit rättelse i tid, skulle det nu varit mindre oenighet. Förut har de genom sin slapphet tillåtit många fel att insmyga sig i kyrkan. Nu börjar de sent omsider klaga över kyrkans skador, ehuru den nuvarande oron inte har någon annan orsak än just dessa missbruk, som var så uppenbara att de inte längre kunde fördras. Det har uppkommit stor oenighet om mässan och sakramentet, kanske för att världen så skulle straffas för ett så långvarigt vanhelgande av mässorna, vilket tolererats i kyrkan så många århundraden av dem som både kunnat och bort rätta detsamma. Ty det är skrivet i dekalogen: Herren skall inte låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn. 2 Mos. 20:7. Men från världens begynnelse syns inte någon helig handling i samma grad som mässan ha utnyttjats till vinning.
Härtill kom en åsikt som i det oändliga ökade antalet privatmässor, nämligen att Kristus genom sitt lidande tillfyllestgjorde för arvsynden och instiftade mässan, för att den skulle vara ett offer för de dagliga synderna, både dödssynder och förlåtliga synder. Härav uppkom den allmänt vedertagna åsikten, att mässan är en prestation som i och med den yttre gärningens fullgörande utplånar både levandes och dödas synder. Så började man avhandla, huruvida en enda mässa, läst för flera, hade samma kraft som om en mässa lästes för varje person. Dylika utredningar gav upphov till den oändliga mängden av mässor.
Om dessa åsikter har de våra förfäktat, att de står i strid med den heliga Skrift och kränker den ära som tillkommer Kristi lidande. Ty Kristi lidande var ett offer och en tillfyllestgörelse, ej blott för arvsynden, utan även för alla övriga synder, såsom det är skrivet i Hebréerbrevet: Vi har blivit helgade därigenom, att Jesu Kristi kropp en gång för alla har blivit offrad. Hebr. 9:26. Och: Med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som blir helgade. Hebr. 10:14.
Vidare lär Skriften, att vi rättfärdiggörs inför Gud genom tron på Jesus Kristus, då vi tror att synderna förlåts oss för Kristi skull. Om nu mässan utplånar levandes och dödas synder genom den yttre gärningens fullgörande, så sker rättfärdiggörelsen i kraft av mässans verk och inte i kraft av tron. Detta är ej förenligt med Skriften.
Men Kristus befaller oss att göra den till hans åminnelse. Luk. 22:19. Därför är mässan inrättad, för att tron hos dem som gå till nattvarden skall påminna sig, vilka välgärningar den tar emot genom Kristus och upprätta och trösta det förskräckta samvetet. Ty att minnas Kristus, det är att minnas Kristi välgärningar och förnimma, att de verkligen tillbjuds oss. Och det är ej nog att ha de yttre händelserna i minne, ty dem kan även judar och ogudaktiga komma ihåg. Mässan bör fördenskull firas i syfte att sakramentet där må bjudas dem som behöver tröst, såsom Ambrosius säger: Emedan jag oavlåtligt syndar, behöver jag oavlåtligt ta emot läkedom.
Då mässan är ett sådant meddelande av sakramentet, bibehålls hos oss en enda allmän mässa alla helgdagar och även andra dagar, om några då vill gå till nattvarden, varvid den utdelas åt dem som önskar få den. Och denna sed är inte ny i kyrkan, ty fäderna före Gregorius omnämner inte privatmässan. Om den allmänna mässan talar de däremot mycket. Krysostomus säger att prästen varje dag står vid altaret och inbjuder somliga till sakramentet och avvisar andra. Och av de gamla kyrkoordningarna framgår det, att en enda präst celebrerade mässan och att de övriga prästerna och diakonerna tog emot Herrens lekamen av honom. Ty så lyder orden i Niceabeslutet: Diakonerna må i tur och ordning efter prästerna ta emot den heliga kommunionen av biskopen eller av en präst. Och Paulus föreskriver om kommunionen, att den ene skall vänta på den andre, så att man gemensamt undfår nattvarden. 1 Kor. 11:33.
Då mässan således hos oss sker efter kyrkans föredöme enligt Skriften och fäderna, är vi förvissade om att den inte kan ogillas, i synnerhet som till stor del yttre former för den offentliga gudstjänsten, lika de brukliga, bibehålls; blott antalet mässor är olika, och det skulle utan tvivel vara till stort gagn på grund av de många, uppenbara missbruken, om det inskränktes. Ty fordom firades inte ens i de mest besökta kyrkorna överallt mässan dagligen, såsom bestyrks av Historia tripartita lib. IX: Men i Alexandria åter föreläses på onsdag och fredag de heliga Skrifterna, och lärarna tolkar dem, och allt annat förekommer utom det högtidliga firandet av offret.
Bikten är inte avskaffad i våra kyrkor. Ty Herrens lekamen brukar inte ges annat än åt dem som förut förhörts och fått avlösning. Och folket undervisas omsorgsfullt om tron på absolutionen, varom man förut tigit. Folket lärs att sätta högsta värde på avlösningen, emedan den är Guds eget ord och avkunnas på Guds befallning. Nyckelmakten hålls högt i ära, och man erinrar om vilken tröst den bringar förskräckta samveten och att Gud fordrar tro, så att vi tror på denna avlösning som på en från himmelen ljudande röst, och att denna tro på Kristus verkligen erhåller och undfår syndernas förlåtelse. Förut framhävde man över alla gränser betydelsen av tillfyllestgörelser för synderna, men tron och Kristi förtjänst och trons rättfärdighet nämnde man inte alls. Därför bör man i detta stycke ingalunda klandra våra kyrkor. Ty även våra motståndare nödgas erkänna, att läran om boten blivit mycket ingående behandlad och klargjord av de våra.
Men om bikten lär de, att syndernas uppräknande inte är nödvändigt och att samvetena inte bör betungas genom bekymret för uppräknandet av alla synder, emedan det är omöjligt att omnämna alla synder, såsom psalmsångaren betygar: Vem märker själv, hur ofta han felar? Ps. 19:13. Jeremias säger också: Ett outrannsakligt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Jer. 17:9. Men om endast de synder som yppats blev förlåtna, skulle samvetena aldrig få ro, emedan man varken kan märka eller komma ihåg de flesta synderna. De gamla författarna betygar även, att uppräknandet av synderna ej är nödvändigt. Ty i Dekreten citeras Krysostomus’ ord: Jag tillsäger dig inte, att du skall yppa dina synder offentligt, och inte att du skall anklaga dig själv inför andra, utan jag vill att du skall lyda profetens ord: Befall (lat. ”uppenbara”) din väg åt Herren. Bekänn fördenskull under bön dina synder för Gud, den sanne domaren. Omtala dina överträdelser, inte med tungan, utan för ditt samvete i minnet. Och i Glossa de poenitentia Dist. 5 cap. Consideret erkänns det, att bikten blott är påbjuden av människor. Men bikten bibehålls dock hos oss dels på grund av den stora välgärning som avlösningen innesluter, dels på grund av det gagn den i övrigt medför för samvetena.
Det har varit en allmän övertygelse inte blott hos gemene man, utan även bland teologerna och prästerna, att man kunnat förtjäna Guds nåd och tillfyllestgörelse för sina synder genom att skilja på olika slag av föda och följa dylika människobud. Att hela världen tänkt på det sättet framgår därav, att dagligen nya yttre former för gudsdyrkan, nya klosterordnar, nya helgdagar och nya fastor inrättats, och prästerna i kyrkorna fordrade dessa gärningar såsom religiösa akter, nödvändiga för förtjänandet av nåden. Och man uppskrämde våldsamt samvetena, om de försummade något. Denna uppfattning om människobud har vållat kyrkan stor skada.
För det första fördunklades läran om nåden och om trons rättfärdighet, som är huvudsaken i evangeliet och som bör gå före allt annat i kyrkan, så att man väl lär känna Kristi förtjänst och så att tron som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull sätts vida över gärningarna och alla andra religiösa akter. Fördenskull vinnlägger sig Paulus mycket om denna sak, han skjuter undan lagen och människobud för att ådagalägga, att den kristna rättfärdigheten är något annat än dylika gärningar, nämligen tro som tror att vi för Kristi skull upptas i nåden. Men denna Paulus’ lära har blivit nästan helt och hållet undertryckt genom människobud, vilka gett upphov till den meningen, att man vore tvungen att genom ett skiljande mellan olika slags föda och liknande former av gudsdyrkan förtjäna nåd och rättfärdighet. Ty i botsakramentet talade man inte om tron, endast dylika satisfaktioner förelades. Hela boten troddes bestå i dylikt.
För det andra fördunklades Guds bud genom dylika människobud, i det nämligen människobud sattes vida över Guds bud. Hela kristendomen ansågs bestå i iakttagande av vissa helgdagar, religiösa bruk, fastor och bärandet av viss dräkt. Iakttagandet av dylika ting gav man de förnämligaste namn, det kallades det andliga livet och det fullkomliga livet. Men de gudomliga buden i enlighet med kallelsen prisade man inte: att en familjefader uppfödde och fostrade sin avkomma, att en mor födde barn, att en furste styrde sitt land. Det ansågs vara världsliga och ofullkomliga gärningar, som var mycket ringare än följandet av nämnda höga regler. Denna villfarelse plågade högeligen de fromma samvetena, som smärtades av att kvarhållas i ett ofullkomligt levnadsstånd, i äktenskap, i överhetsställning eller andra borgerliga uppgifter, allt under det att de beundrade munkar och dylika och hade den oriktiga uppfattningen, att dessas levnadsregler behagade Gud mer.
För det tredje har dessa människobud varit till stor fara för samvetena, emedan det var omöjligt att efterkomma alla sådana nedärvda bud och människorna likväl ansåg dessa levnadsregler vara nödvändiga former av gudsdyrkan. Gerson skriver, att många hamnat i förtvivlan, några till och med berövat sig livet, emedan de sett, att de inte kunde efterkomma människobuden, och de i sin nöd inte fick höra något enda tröstande ord om trons rättfärdighet och nåden. Vi ser väl hur summisterna och teologerna sammanställer människobuden och söker få fram mildare tolkningar för att kunna skänka lättnad åt samvetena. Men de lösgör dem inte nog, utan insnärjer understundom samvetena ännu mer. Och med sammanställandet av människobud har högskolor och möten varit så upptagna, att de inte har haft tid till övers för att befatta sig med Skriften och söka efter den mer gagneliga läran om tron, om korset, om hoppet, om det borgerliga livets hedersamhet och om tröst för samvetena i svåra anfäktelser. Därför klagade också Gerson och några andra teologer djupt över att de genom dessa strider om människobud hindrades från att sysselsätta sig med ett bättre slag av lära. Och Augustinus förbjuder att betunga samvetena med dylika stadgar och ger Januarius det kloka rådet att göra klart för sig, att det var utan betydelse, om man höll dem. Så säger han verkligen.
Fördenskull bör man inte anse, att de våra tagit upp denna sak i lättsinne eller av hat mot biskoparna, såsom några med orätt misstänker. Det var i högsta grad nödvändigt att upplysa kyrkorna om de villfarelser som alstrats genom orätt förstådda människobud. Ty evangelium nödgar oss att i kyrkan med all kraft förkunna läran om nåden och trons rättfärdighet, men denna kan inte förstås, om människorna tror sig kunna förtjäna nåd genom iakttagande av självvalda regler.
Det är sålunda deras lära, att vi inte kan förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för synder genom hållandet av människobud. Därför bör man inte anse, att iakttagandet av sådana regler är en nödvändig form av gudsdyrkan. De tillägger även vittnesbörd från den heliga Skrift. Kristus urskuldar i Matt.15:9 apostlarna som inte iakttagit gängse nedärvda bruk, vilka dock tycktes gälla ej förbjudna, utan indifferenta ting och vara besläktade med lagens tvagningar. Han säger: Fåfängt dyrkar de mig, eftersom de läror, de förkunnar, är människobud. Matt. 15:11. Alltså kräver han inte onyttiga former av gudsdyrkan. Kort därefter tillägger han: Inte vad som går in i munnen, orenar människan. Vidare Rom.14:17: Guds rike består inte i mat och dryck. Kol. 2:16: Låt ingen döma er i fråga om mat och dryck, eller angående högtid eller nymånad eller sabbat, och om ni nu har dött med Kristus och så blivit frigjorda från världens makter, varför låter ni då allehanda stadgar läggas på er, liksom levde ni ännu i världen: ’Det skall du inte ta i’, ’det skall du inte smaka’, ’det skall du inte komma vid’. I Apg. 15:10 säger Petrus: Varför frestar ni då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi har förmått bära? Vi tror ju fastmer, att det är genom Herren Jesu nåd som vi blir frälsta, vi likaväl som de. Här förbjuder Petrus att betunga samvetena med flera utvärtes religiösa bruk, vare sig de härrör från Moses eller andra. Och i 1 Tim. 4:1-3 kallas förbud mot viss föda för onda andars läror, emedan det är i strid mot evangeliet att föreskriva eller utföra dylika gärningar i syfte att genom dem förtjäna nåd eller i den tanken, att den kristna rättfärdigheten inte skulle kunna bestå utan sådana former av gudsdyrkan.
Här förebrår oss våra motståndare, att de våra liksom Jovinianus motsätter sig, att man tyglar och späker sitt kött. Men något helt annat kan utrönas av deras skrifter. Ty de har alltid lärt om korset, att de kristna måste tåligt fördra lidandena. Den sanna, verkliga och inte låtsade späkningen är att prövas i mångfaldiga lidanden och korsfästas med Kristus.
De lär därjämte, att varje kristen genom lekamlig självtukt eller genom lekamliga övningar och mödor bör så öva sig och skaffa sig ett sådant herravälde över sig själv, att inte överflöd eller sysslolöshet eggar till synd, men inte för att vi genom dessa övningar skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller åstadkomma tillfyllestgörelse för synder. Och denna lekamliga självtukt bör den kristne ständigt öva, inte blott på ett fåtal bestämda dagar, såsom Kristus säger: Tag er tillvara för att låta era hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap. Luk. 21:34. Vidare: Detta slag kan inte drivas ut genom något annat än bön och fasta. Mark. 9:29. Och Paulus säger: Jag tuktar min kropp och kuvar den. 1 Kor. 9:27. Med detta ord ådagalägger han tydligt, att skälet till att han tuktar sin kropp, är inte, att han genom denna tukt skall göra sig förtjänt av syndernas förlåtelse, utan att han vill hålla kroppen underdånig och skicklig till andliga ting och till pliktuppfyllelse enligt kallelsen. Därför fördöms inte fastorna i sig, utan de människobud som till fara för samvetet föreskriver bestämda dagar och bestämda slag av föda, som vore dylika gärningar en nödvändig form av gudsdyrkan.
Hos oss iakttas likväl de flesta hävdvunna kyrkliga bruk, såsom ordningen av läsestyckena i mässan och de förnämsta helgdagarna etc., som bidrar till en god kyrklig ordning. Men samtidigt upplyses människorna om att sådan gudsdyrkan inte rättfärdiggör inför Gud och att det inte bör betraktas såsom synd att underlåta dylika ting, om det sker utan anstöt för andra. Denna frihet i fråga om av människor påbjudna religiösa bruk var inte okänd för fäderna. Ty i Österlandet firades påsk på annan tid än i Rom, och då romarna av denna anledning anklagade Österlandet för kyrklig söndring, erinrades de av de andra därom, att sådana bruk inte behövde vara lika överallt. Och Ireneus säger: Olika mening om fastan upphäver inte enheten i tro, och i Dist. XII skriver påven Gregorius, att dylik olikhet inte kränker kyrkans enhet. Och i nionde boken av Historia tripartita är sammanförda många exempel på olika religiösa bruk, och där anförs följande ord: Apostlarna åsyftade inte att fastställa högtidsdagar, utan att predika en god vandel och gudsfruktan.
Vad som hos oss lärs om munklöftena förstås bättre, om man erinrar sig, hurudant tillståndet varit i klostren och hur mycket mot kyrkoordningarna stridande som dagligen skedde i själva klostren. På Augustinus’ tid var klostren fria brödraskap. Då sedermera tukten överallt upplöstes, införde man överallt löftena, för att tukten skulle återställas liksom genom ett tänkt fängelse. Så småningom tillkom utöver löftena många andra regler som skulle iakttas. Och i strid mot kyrkoordningarna lades dessa bojor på många före den rätta åldern. Många har av misstag kastats in i detta stånd, i det att de, även om de var tillräckligt gamla, saknade förmåga att rätt bedöma sina krafter. De som blivit fångade i snaran på detta sätt, tvingades att stanna kvar, även om några enligt medgivande i kyrkoordningarna skulle kunnat befriats. Och detta hände till och med oftare i nunnekloster än i munkkloster, ehuru man bort vara mer skonsam mot det svagare könet. Denna stränghet uppväckte före vår tid många rättänkandes ogillande, då de såg unga flickor och ynglingar drivas in i klostren för levebrödets skull och även såg hur olyckligt detta avlöpte, vilken förargelse det åstadkom och hur samvetena snärjdes därigenom. Det smärtade dem djupt, att kyrkoordningarnas myndighet på en ytterst ödesdiger punkt fullständigt åsidosattes och föraktades. Till dessa olyckliga förhållande kom ytterligare en uppfattning angående munklöftena, som förr i tiden uppenbarligen ogillats av dem bland munkarna själva som hade något mer förstånd. Man lärde, att löftena hade samma värde som dopet; man lärde, att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse inför Gud förtjänades genom detta levnadsstånd. Ja, man tillade ytterligare, att ej blott rättfärdighet inför Gud förtjänades genom munklivet, utan ännu mer, emedan munken höll inte allenast buden, utan även de evangeliska råden.
Så intalade de människor, att avläggandet av munklöfte var långt värdefullare än dopet och att munkliv medförde mer förtjänst, än om man levde som överhetsperson, präst eller dylika, som uppfyllde Guds bud i sin kallelse utan att hänge sig åt någon självvald gudsdyrkan. Intet av detta kan bestridas, ty det framgår klart av deras böcker.
Vad skedde sedan i klostren? Förr i världen var de skolor för den heliga Skrifts studium och andra vetenskaper, vilka är till gagn för kyrkan, och därifrån hämtades präster och biskopar. Nu är det annorlunda. Det är onödigt att omtala välkända ting. Förr syftade det gemensamma livet till förkovran i kunskaper: nu påstår man att detta levnadsstånd inrättats, för att man därigenom skall förtjäna nåd och rättfärdighet, ja, man förkunnar, att munklivet är fullkomlighetens stånd, och man sätter det vida över alla andra av Gud inrättade levnadsstånd. Detta har vi framdragit utan alla illvilliga överdrifter, i syfte att man måtte bättre förstå de våras lära om denna sak.
Om dem som ingår äktenskap lär man hos oss för det första, att det är tillåtet för alla som inte är skickade för celibat att ingå äktenskap, emedan munklöftena inte kan upphäva Guds ordning och befallning. Detta är nämligen Guds bud: För att undgå otuktssynder må var man har sin egen hustru. 1 Kor. 7:2. Och inte blott budet, utan även Guds skapelse och ordning nödgar till äktenskap dem som ej genom Guds särskilda bistånd är undantagna härifrån. Det heter ju: Det är inte gott för mannen att vara allena, 1 Mos. 2:18. Därför syndar inte de som efterkommer denna Guds befallning och ordning.
Vad kan framdras häremot? Man må ställa löftets förbindande kraft aldrig så högt, man kan dock inte komma därhän, att munklöftet upphäver Guds bud. Kyrkoordningarna lär, att varje löfte som avges, är till sin giltighet begränsat genom överordnades rätt; så mycket mindre har då munklöftena giltighet emot Guds bud.
Men om det inte fanns några omständigheter, på grund av vilka man kunde lösas från munklöftena, skulle inte heller påvarna kunna lämna dispens från dem. Ty det är inte tillåtet för människan att upphäva en förpliktelse, som utan förbehåll är grundad på ett absolut gudomligt krav. Men det har varit klokt och riktigt, då de romerska påvarna funnit skäligt att förfara med en viss billighet i fråga om denna förpliktelse. Fördenskull förmäls det, att de ofta löst från munklöftena. Känd är historien om konungen av Aragonien, som kallades tillbaka från klostret. Det finns också exempel från våra dagar.
Varför talar vidare våra motståndare så höga ord om förpliktelsen eller löftets bindande kraft, allt under det de iakttar fullständig tystnad om vad som ligger i begreppet löfte: nämligen att det bör avse något som är möjligt att utföra, det bör vara frivilligt, avgivet utan tvång samt med klar insikt? Men det är inte okänt, hur det förhåller sig med människans förmåga att bevara ständig kyskhet. Och hur många har avlagt sitt löfte frivilligt, med klar insikt? Helt unga kvinnor och män övertalas att avlägga klosterlöfte, innan de har ett moget omdöme, ibland t.o.m. tvingas de därtill. Därför är det inte billigt att förfäkta en så sträng uppfattning angående löftenas förbindande kraft, då alla erkänner att det strider mot själva begreppet löfte, om det avges utan fri vilja och utan klar insikt.
De flesta kyrkoordningar förklarar munklöften, avgivna före uppnådda femton års ålder, för ogiltiga, emedan omdömet före nämnda tid inte anses ha vunnit en sådan utveckling, att man kan bestämma för hela det följande livet. En annan stadga, som tar mer hänsyn till mänsklig svaghet, lägger ytterligare till några år, i det den förbjuder munklöften före uppnådda arton år. Vilkendera bestämmelsen skall vi följa? De flesta har giltig förevändning att lämna klostren, emedan flertalet avgett sina löften före nämnda ålder.
Det är slutligen inte utan vidare klart, att dylika personers äktenskap bör upplösas, även om brytande av löftet kunde klandras. Ty Augustinus säger, att det inte bör upplösas, 27 Quaest. I, cap. Nuptiarum, och han är en betydande auktoritet, även om andra senare haft en annan åsikt.
Ehuru Guds bud om äktenskapet syns befria de flesta från munklöftena, åberopar de våra även ett annat skäl till att munklöftena inte är förbindande, nämligen att varje form av gudsdyrkan som människor utan Guds befallning inrättat och valt ut, för att därigenom förtjäna rättfärdiggörelse och nåd, är ogudaktig, ty Kristus säger ju: Fåfängt dyrkar de mig, eftersom de läror som de förkunnar är människobud. Matt. 15:9. Och Paulus lär överallt, att vi inte skall söka rättfärdighet i kraft av våra regler och former av gudsdyrkan som är uttänkta av människor, utan att rättfärdigheten kommer dem till del som tror att de för Kristi skull av Gud blir upptagna i nåden.
Men det är allmänt känt, att munkarna lärt att deras hopgjorda fromhetsövningar tillfyllestgör för synderna samt förtjänar nåd och rättfärdiggörelse. Vad innebär detta annat än att förringa och undanskymma Kristi ära och förneka trons rättfärdighet? Härav följer sålunda, att dessa övliga löften varit ogudaktiga former av gudsdyrkan, och att de för den skull är ogiltiga. Ty ett löfte som är ogudaktigt och avlagt emot Guds bud gäller inte; ty, såsom kyrkoordningarna säger, löftet bör ej binda oss till att begå en orättfärdighet.
Hos Paulus heter det: Ni har kommit bort från Kristus, ni som vill bli rättfärdiga i kraft av lagen; ni har fallit ur nåden. Gal. 5:4. Således kommer även de som vill rättfärdiggöras genom munklöften bort ifrån Kristus och faller ur nåden. Ty även de som låter löftena vara grund till rättfärdiggörelsen, låter det, vars ära uteslutande tillkommer Kristus, vara ett verk av egna krafter. Och det kan inte förnekas, att munkarna har lärt att de genom löftena och sina regler rättfärdiggörs och förtjänar syndernas förlåtelse, ja, de har t.o.m. funnit på ännu orimligare ting, de har berömt sig av att kunna överlåta sina gärningar på andra. Om någon i ond avsikt ville göra affär av detta, hur mycket skulle han inte kunna samla ihop härom som nu munkarna själva blygs över. Än ytterligare har de intalat människorna, att dessa hopgjorda fromhetsövningar skulle vara den kristna fullkomlighetens stånd. Är inte detta att låta gärningar vara grund till rättfärdiggörelsen? Men det är att ge en ej ringa anstöt i kyrkan att framställa för folket en av människor utan Guds bud uttänkt form av gudsdyrkan samt lära, att dylik gudsdyrkan rättfärdiggör människorna. Ty trons rättfärdighet, vilken man framför allt skall förkunna i kyrkan, fördunklas, då denna underbara ängla-andlighet, denna skenfattigdom och skenödmjukhet och detta skencelibat hålls fram för människors ögon.
För övrigt fördunklas Guds bud och den rätta gudsdyrkan, då människor får höra att endast munkarna befinner sig i fullkomlighetens stånd. Ty den kristna fullkomligheten består i att allvarligt frukta Gud och dock tillika ha en stor tro och för Kristi skull förlita sig på att vi har en försonad Gud, samt av Gud begära och med visshet förvänta hjälp i allt som vi skall uträtta enligt vår kallelse, och samtidigt i det yttre samvetsgrant göra goda gärningar och fylla sin kallelse. Häri består den sanna fullkomligheten och den sanna dyrkan av Gud; den består inte i celibat eller tiggeri eller ovårdade kläder. Därför har folket bibragts många ödesdigra åsikter genom detta osanna lovprisande av munklivet. Man hör munklivet prisas omåttligt och lever därför med dåligt samvete i det äkta ståndet. Man hör att endast tiggarna är fullkomliga, och kan sedan ej utan dåligt samvete behålla sin egendom, ej utan dåligt samvete driva affärer. Man hör att det är ett evangeliskt råd, att man ej skall hämnas, och följaktligen blir det en del folk som ej skyr att såsom enskilda ta hämnd, ty de hör att det blott är ett råd, ej ett bud. Andra åter far ännu mer vilse, i det att de anser att det ej anstår de kristna att inta några överhetsställningar alls eller bekläda några borgerliga ämbeten. Sådant skall strida mot det evangeliska rådet.
Man kan också läsa om många som övergivit äktenskapet och sin samhälleliga tjänst och gömt sig i kloster. Detta kallade de att undfly världen och uppsöka ett heligt levnadsstånd som mer behagade Gud. Och de såg inte, att Gud skall tjänas i de bud som han själv givit, och ej i hörsammande av bud som uttänkts av människor. Det levnadsstånd är gott och fullkomligt som vilar på Guds bud. Härom är det nödvändigt att upplysa människorna. Och före vår tid förebrår Gerson munkarna deras oriktiga uppfattning om fullkomligheten och betygar, att det på hans tid var något nytt att munklivet var fullkomlighetens stånd.
Så många ogudaktiga åsikter är förknippade med munklöftena: att de rättfärdiggör, att den kristna fullkomligheten består i dem, att råden och buden uppfylls genom dem, att de innefattar överloppsgärningar. Då allt detta är oriktigt och grundlöst, blir munklöftena ogiltiga.
Det har förr skrivits mycket om biskoparnas makt. Därvid har somliga olämpligt sammanblandat den andliga och den världsliga makten. Och denna sammanblandning har gett upphov till stora krig och stora uppror, i det påvarna i kraft av nyckelmakten inte blott inrättat nya former av gudsdyrkan, och genom att undanta vissa fall från prästernas absolutionsmakt och genom obilliga bannlysningar lagt bördor på samvetena, utan än ytterligare försökt att förfoga över kungakronor samt beröva kejsare deras välden. Dessa försyndelser har långt tidigare fromma och lärda män i kyrkan klandrat. Därför har de våra, för att vägleda samvetena, tvingats att klargöra skillnaden mellan den andliga makten och den världsliga makten, och lärt att bådadera på grund av Guds bud skall omfattas med vördnad i Guds namn och visas all heder såsom Guds största välgärningar på jorden.
Men de anser, att nyckelmakten eller den biskopliga makten enligt evangeliet betyder befogenheten eller Guds befallning att predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten. Ty med denna befallning sänder Kristus ut apostlarna: Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag ock er. Tag emot helig Ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem. Joh. 20:21-23. Och i Mark.16:15 heter det: Gå ut och predika evangelium för allt skapat.
Denna makt utövas allenast genom att lära eller förkunna evangelium och genom att utdela sakramenten, det må ske till många eller till enskilda, efter vars och ens kallelse. Ty genom dessa ting skänks inte lekamliga, utan andliga gåvor, evig rättfärdighet, helig Ande och evigt liv. Dessa gåvor kan man inte få annat än genom Ordets och sakramentens ämbete, såsom Paulus säger: Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Rom. 1:16. Och psalm 119:50: Ditt tal håller mig vid liv. Då sålunda den andliga makten meddelar eviga gåvor och utövas blott genom Ordets ämbete, står den inte i vägen för den världsliga styrelsen, lika litet som konsten att sjunga gör intrång i densamma. Ty den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar inte själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff. Evangelium skyddar själarna mot ogudaktiga åsikter, mot djävulen och den eviga döden.
Den andliga och den världsliga makten bör fördenskull inte sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall inte ge sig in på främmande uppgifter, inte förfoga över kungakronor, inte upphäva överhetens lagar, inte frita från lagstadgad lydnad, inte lägga hinder i vägen för domar som rör världsliga ordningar eller avtal, inte föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är inte av denna världen. Joh. 18:36. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över er? Luk. 12:14. Paulus säger även i Fil. 3:20: Vi har vårt medborgarskap i himmelen, i 2 Kor. 10:4: Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art; de är tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankebyggnader etc.
På detta sätt skiljer de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuder även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna att båda är en Guds gåva och välgärning.
Om biskoparna har någon världslig makt, har de den inte såsom biskopar i kraft av evangeliets befallning, utan i kraft av mänsklig rätt, förlänad av konungar eller kejsare för den världsliga förvaltningen av sin egendom. Men detta är ett annat uppdrag än evangelii ämbete.
Då det är fråga om biskoparnas domsrätt, bör man sålunda skilja mellan världslig makt och andlig domsrätt. Ty enligt evangeliet eller, såsom de säger, enligt gudomlig rätt, har biskoparna såsom biskopar, dvs. såsom betrodda med Ordets och sakramentets ämbete, denna domsrätt: att meddela syndernas förlåtelse, bedöma läran, förkasta läror som strider mot evangeliet, och utan mänsklig tvångsmakt, men genom Ordet utesluta från kyrkans gemenskap sådana vilkas ogudaktighet är allmänt känd. I detta stycke bör församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör er, han hör mig. Luk. 10:16.
Men när de lär eller föreskriver något som strider mot evangeliet, då har församlingarna ett Guds bud som förbjuder lydnad mot dem, Matt. 7:15: Tag er tillvara för falska profeter. Gal. 1:8: Om en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad. 2 Kor. 13:8: Ty inte mot sanningen, utan allenast för sanningen förmår vi något. Ytterligare: Herren har givit mig myndighet till att uppbygga och inte till att nedbryta. Så föreskriver även kyrkoordningarna, II qu. VIII, cap. Sacerdotes och cap. Oves. Och Augustinus invänder mot Petilianus’ brev: Man bör inte instämma med katolska biskopar, om de tilläventyrs misstar sig i någon punkt eller har en mot de kanoniska, heliga skrifterna stridande mening.
Om de har någon annan makt eller domsrätt i avgörande frågor, t.ex. äktenskapsmål eller tiondemål etc., så har de den på grund av mänsklig rätt. Om då biskoparna sviker sin plikt, är furstarna till och med mot sin vilja skyldiga att skipa rätt bland sina undersåtar för bevarande av lugnet.
Därjämte avhandlar man, om biskoparna eller prästerna har befogenhet att i kyrkan föreskriva yttre former för gudsdyrkan och utfärda lagar beträffande fasta helgdagar och skilda grader inom det andliga ämbetet etc. De som tillskriver biskoparna en dylik befogenhet, åberopar som stöd: Jag hade ännu mycket att säga er, men ni kan inte nu bära det. Men när han kommer som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen. Joh. 16:12. De åberopar även apostlarnas exempel, då de påbjöd att man skulle avhålla sig från blod och från köttet av kvävda djur. Apg. 15:20. De åberopar även att sabbatsfirandet förlades till Herrens dag, i strid, som det syns, mot dekalogen. Intet exempel gör man så stort nummer av som denna förändring av sabbaten. De förfäktar, att kyrkan måste ha den största makt, då den kunnat lösa från iakttagandet av ett dekalogens bud.
Men om denna fråga lär de våra, att biskoparna inte har makt att föreskriva något mot evangeliet, såsom ovan ådagalagts. Detsamma lär kyrkoordningarna i hela Nionde distinktionen. Det strider även mot Skriften att fastställa kyrkliga bud eller fordra att vi genom deras efterlevande skulle tillfyllestgöra för våra synder eller förtjäna nåd och rättfärdiggörelse. Ty vi kränker den ära som tillkommer Kristi förtjänst, då vi anser oss genom sådan efterlevnad bli rättfärdiggjorda. Men det är uppenbart, att människobuden på grund av denna uppfattning förökats nästan i det oändliga inom kyrkan, medan däremot läran om trons rättfärdighet undertryckts. Undan för undan har ju allt flera helgdagar inrättats, fastor påbjudits, nya andaktsformer och nya ordnar införts, emedan upphovsmännen till dylika ting ansåg sig därigenom förtjäna nåden. Så utvidgades på sin tid botbestämmelserna, av vilka vi ännu har vissa spår kvar i våra satisfaktioner.
De som uppställer människobud handlar vidare mot Guds bud, då de låter förhållandet till vissa födoämnen och vissa dagar och dylikt bli synd och betungar kyrkan genom träldom under lagen, som om det bland de kristna för förtjänandet av rättfärdiggörelse behövdes en dylik gudsdyrkan, lik den levitiska, vars ordnande Gud anförtrott åt biskopar och apostlar. Så skriver somliga författare. Och påvarna syns till en del vara vilseledda genom den mosaiska lagens föredöme. Därav kommer sådana bördor som att det, även om ingen anstöt vållas därigenom, skall vara dödssynd att arbeta med sina händer på helgdagar, att vissa födoämnen fläckar samvetet, att fastor, avsedda ej till naturens betvingande utan till självplågeri, är gärningar som blidkar Gud, att det är synd att försumma de kanoniska bönetimmarna, att synd av sådan art att absolution därför förbehållits viss myndighet inte kan förlåtas utan bemyndigande från den som uppställt förbehållet. I själva verket är det ju så, att kyrkoordningarna talar om förbehåll beträffande kyrkostraffen, ej beträffande skulden.
Varifrån har biskoparna rätt att föreskriva församlingarna dessa människobud till att snärja samvetena? Petrus tillåter ju inte, att något ok lägges på lärjungarna. Apg. 15:10. Och Paulus säger, att Herren gett honom myndighet till att uppbygga och inte till att nedbryta. 2 Kor. 10:8. Varför förökar de då antalet synder genom att föreskriva iakttagande av sådana människobud?
Vi har ju dock klara utsagor, vilka förbjuder uppställande av sådana människobud för att försona Gud eller såsom nödvändiga till saligheten. Paulus Kol. 2:16: Låt därför ingen döma er i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat; vidare Kol. 2:20-23: Om ni nu har dött med Kristus och kommit ifrån världens ’makter’, varför låter ni då allehanda stadgar läggas på er, liksom levde ni ännu i världen: ’Det skall du inte ta i’, ’Det skall du inte smaka’, ’Det skall du inte komma vid’, och detta när det gäller ting som alla är bestämda till att gå under genom förbrukning – allt till åtlydnad för människobud och människoläror? Visserligen har allt detta namn om sig att vara ’vishet’. Tit. 1:14: Tillrättavisa dem, så att... de inte aktar på judiska fabler och vad som påbjuds av människor som vänder sig från sanningen. Och Kristus säger i Matt. 15:14 om dem som kräver lydnad för människobud: Fråga inte efter dem. De är blinda och blindas ledare. Han ogillar sådana former för gudsdyrkan: Var planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall uppryckas med rötterna. Matt. 15:13.
Om biskoparna har rätt att betunga samvetena med sådana bud, varför förbjuder Skriften så ofta uppställande av och lyssnande till människobud? Varför kallas de för onda andars läror? Är det utan någon mening, som den helige Ande varnat härför?
Det blir sålunda ofrånkomligt, att då föreskrifter, vilka uppställs som nödvändiga eller i syfte att man därmed skall förtjäna rättfärdiggörelse, är oförenliga med evangelium, har inte biskoparna någon rätt att införa dylika former av gudsdyrkan eller kräva dem såsom nödvändiga till saligheten. Ty det är nödvändigt att i kyrkorna bibehålla läran om den kristliga friheten, dvs. att träldomen under lagen inte är nödvändig för rättfärdiggörelsen, såsom det är skrivet i Galaterbrevet: Låt inte något nytt träldomsok läggas på er. Gal. 5:1. Det är nödvändigt att fasthålla vid det förnämsta stycket i evangelium, nämligen att vinna nåden utan egen förtjänst genom tron på Kristus, inte på grund av underkastelse under yttre regler eller på grund av former av gudsdyrkan som människor inrättat.
Vad bör man då anse om söndagen och liknande kyrkliga bruk? Härpå svarar de våra, att biskoparna och prästerna är berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men inte för att vi därigenom skall förtjäna nåd eller tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad eller anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan och tycka sig synda, då de, utan att vålla anstöt för någon, åsidosätter dem. Så skriver Paulus, att vid sammankomsterna kvinnorna skall hölja sina huvud, att utläggarna skall höras i tur och ordning i kyrkan etc. 1 Kor. 11:5, 6.
Sådana föreskrifter bör församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning, att den ene inte blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, men inte på sådant sätt att samvetena betungas, i det de håller dylika ting för nödvändiga till saligheten och anser sig synda, då de underlåter dem utan att bli till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna gör något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det inte väcker människors anstöt.
Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anser, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, har orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, inte kyrkan. Ty alla från Moses härstammande former för gudsdyrkan kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste när man skulle samlas till gudstjänst, syns likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tycks ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig.
Det finns vidunderliga utredningar om ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre former i den nya lagen, om förändring av sabbaten, som alla har sin upprinnelse i den falska uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en gudsdyrkan i stil med den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag att uttänka nya former för gudsdyrkan som var nödvändiga för frälsningen. Dessa villfarelser vann utbredning i kyrkan, då trons rättfärdighet inte förkunnades tillräckligt klart. Somliga förfäktar tesen, att iakttagandet av söndagen inte grundar sig på gudomlig rätt, men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriver, hur mycket man får arbeta på helgdagar. Vad är dylika utredningar annat än snaror för samvetet? Ehuru de försöker att åstadkomma en billig tolkning av de kyrkliga buden, går det dock inte att uppnå verklig billighet, så länge föreställningen om deras nödvändighet finns kvar, och den måste bli kvar, så länge man inte känner till trons rättfärdighet och den kristna friheten.
Apostlarna befallde de kristna att avhålla sig från blod. Apg. 15:20. Vem följer nu den föreskriften? Likväl syndar inte de som ej följer den, emedan ej ens själva apostlarna ville betunga samvetena med dylik träldom, utan de uppställde detta förbud till en tid för undvikande av anstöt. Ty vid bedömande av detta dekret måste man hålla i sikte evangeliets oföränderliga syfte.
Nästan inga kyrkoordningar iakttags noggrant, och många kom varje dag ur bruk även hos dem som allra ivrigast försvarar de kyrkliga buden. Man kan inte heller finna råd för samvetena, om man inte ger billigheten rum, så att vi vet oss iakttaga kyrkans bud utan att tillskriva dem nödvändighet och inte kränka samvetet, även om vid efterlevandet av dem någon ändring skulle ske.
Men biskoparna skulle med lätthet kunna förbli i åtnjutande av den tillbörliga lydnaden, om de inte tvingade till iakttagande av kyrkliga bud som inte kan följas med gott samvete. Nu påbjuder de celibat och tar inte emot några präster, såvida dessa inte svär att inte förkunna evangelii rena lära. Våra kyrkor begär inte, att biskoparna skall återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. De begär blott att biskoparna skall avlyfta orättmätiga bördor, som är av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja. Kanske hade dessa bestämmelser i början några godtagbara skäl för sig, men de passar inte för senare tider. Det är också uppenbart, att somliga av dem införts på grund av oriktiga föreställningar. Därför borde biskoparna visa mildhet och nu lätta på bestämmelserna. Ty en sådan förändring försvagar inte kyrkans enhet. Många människobud har ju med tiden ändrats, såsom själva kyrkoordningarna utvisar. Men om det inte kan utverkas, att sådana föreskrifter upphävs som inte kan åtlydas utan synd, måste vi följa den apostoliska regeln, vilken säger: Man måste lyda Gud mer än människor. Apg. 5:29.
Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. 1 Petr. 5:2 f. Nu är det inte fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan så mycket begärs, att de skall tillåta att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffar några få föreskrifter som inte kan följas utan synd. Om de inte gör detta, må de själva se till hur de inför Gud skall stå till svars för att de genom sin oböjlighet blir orsak till kyrkosöndring.
Vi har angivit de viktigaste artiklarna som syns vara omstridda. Ehuru man kunde ingå på flera missbruk, har vi för att undvika för stor omständlighet endast sammanfattat de viktigaste, med stöd av vilka de övriga lätt kan bedömas. Det har varit häftiga klagomål över avlaten, över vallfärderna, över missbruket av bannet. Församlingarna hade många obehag genom avlatskrämarna. Oavlåtliga strider hade prästerna med munkarna om de rättigheter som tillkommer församlingsprästen, om hörandet av bikt, om jordfästningar, om tillfällighetspredikningar och oräkneliga andra ting. Dessa frågor har vi förbigått, för att det som i denna fråga är det viktigaste genom en kort framställning lättare skulle bli klargjort. Vi vill inte heller med något som här sagts och framställts dra vanära över någon. Blott det har omnämnts som nödvändigt måste framhävas, för att det skall bli klart, att hos oss ingen lära och inga former för gudsdyrkan införts som strider mot Skriften eller den allmänneliga kyrkan. Ty det är uppenbart, att vi med största omsorg sökt förhindra, att några nya, okristliga läror skulle spridas i våra kyrkor.
Förestående artiklar har vi velat framlägga i enlighet med det kejserliga påbudet, för att man här måtte finna vår bekännelse och för att huvudpunkterna av våra teologers lära skulle bli klargjorda. Om i denna bekännelse något saknas, är vi beredda att, om Gud vill, lämna utförligare upplysning enligt de heliga skrifterna.
Eders kejserliga
Majestäts
trogne och underdånige
Johan, Hertig av Sachsen, kurfurste
Georg, Markgreve av Brandenburg
Ernst, Hertig av Lüneburg
Filip, Lantgreve av Hessen m.m.
Johan Fredrik, Hertig av Sachsen
Frans, Hertig av Lüneburg
Wolfgang, Furste av Anhalt
Rådet och borgmästaren i Nürnberg
Rådet i Reutlingen.