Luther brukar häcklas för två saker som de flesta känner till: dels hans rekommendation 1525 om slakt på bönder under bondeupproret, dels hans hätska angrepp på judarna i en skrift 1543. Jag har blivit ombedd att i denna tidning kommentera dessa två uttalanden som ofta tycks vara det enda folk i dag vet om Luther. Låt oss denna gång uppehålla oss vid bondeupproret, i synnerhet som det aktualiseras i den nya filmen om Luther som nu i höst haft premiär på biograferna. Den innehåller en del plågsamma scener från bondeupproret, som ligger kvar och kastar en skugga över lutherdomen.
Allra först bör vi kanske upprepa vad vi tidigare sagt i denna tidning, nämligen att vi inte känner oss förpliktigade att rättfärdiga allt vad Luther sagt och gjort och till varje pris försvara det. Luther var förvisso en man sänd av Gud, men han var också en människa med fel och brister, vilket han var den förste att erkänna.
Luther och hans agerande under bondeupproret måste sakligt och kritiskt granskas utifrån de historiska källor vi har tillgång till. Vad är bakgrunden till hans våldsamma utfall mot de upproriska bönderna, där han uppmanar alla som kan att ”hugga, dräpa och sticka ner” dem? Varför kastade sig Luther – som menade att kyrkans uppgift inte var att bära svärdet och syssla med politik – in i dessa frågor?
Allra först bör det sägas, att Luther och reformationen inte var orsak till den jäsning bland bönderna som ledde till det stora bondeupproret 1524-25. Det är en myt som inte minst den romerska kyrkan tidigt och flitigt har odlat. Oroligheter bland bönder hade förekommit i minst hundra år i Europa. Revolter hade av och till slagits ner, inte minst i det katolska Sydtyskland. Bönderna som levde under svåra förhållanden hade redan före reformationen organiserat sig i olika kampförbund, det mest kända hette ”der Bundschuh”, förbundsskon, (efter bondens arbetssko som knöts med läderremmar). Med framväxten av bonderörelse hade Luther inget att göra.
Men med tiden blev det svårt att hålla reformationen och bonderörelsen isär. Bönderna hoppades på Luthers stöd. Hans evangeliska frihetsbudskap, som handlade om samvetsfrid med Gud, feltolkades av en del i politisk och revolutionär riktning. Bönderna skrev ett manifest, ”De tolv artiklarna”, som började med orden ”Till den kristne läsaren, nåd och frid av Gud genom Kristus… Evangeliet är inte orsak till uppror och omvälvningar, därför att det är ett budskap om Kristus, den utlovade Messias, vars ord och liv inte lär annat än kärlek, frid, tålamod och enhet”. Det lät ju bra. En del av artiklarna handlade om krav på religiösa friheter som t.ex. rätten att välja och utse präster. I övrigt handlade artiklarna om krav på att fritt få jaga, fiska, hämta ved från skogen, avskaffa livegenskapen, frihet från vissa tunga pålagor etc. Det var ganska modesta krav. Dessutom sade man att om något av de framförda kraven stred mot Guds ord borde de inte beaktas.
Luther såg ganska positivt på böndernas tolv artiklar och tog till orda i skriften ”Förmaning till fred”. Den var utformad som en medlingsskrift. Han vände sig, dels till furstarna och landsherrarna, dels till bönderna och manade båda parter till besinning. han talar mycket skarpa ord mot landsherrarnas behandling av bönderna: ”Vi har enbart er på jorden att tacka för dessa förödande uppror… som världsliga herrar gör ni ingenting annat än lurar och bedrar folket så att ni själva kan leva i lyx och överflöd… Er falska säkerhet och tjurskallighet kommer knäcka era nackar.” Guds straffdom skall komma över dem: han ”utgjuter sitt förakt över furstarna” (Ps. 107:40). Bönderna står inte ut längre. Han ber dem lyssna på deras krav av vilka flera var rimliga och rättfärdiga, inte minst deras krav på att välja präster: ”Ingen härskare bör hindra någon från att lära och tro vad han vill, det må vara evangeliet eller lögner. Det är nog om man stävjar uppvigling och revolt” – ett mycket starkt uttalande om religionsfrihet för att vara på den tiden. Om denna Luthers hudflängning av furstarna sägs aldrig något i dag.
Luther vänder sig sedan till bönderna, kommenterar deras krav, men varnar dem för att gripa till vapen och försöka ta rätten i egna händer. det kunde leda till ett blodbad som ruinerade hela Tyskland. De hade ingen rätt att kalla sig kristna om de grep till svärd och våld. Här som på andra ställen möter vi Luthers avsky för allt vad väpnad revolution hette. Det ledde, menade han, bara till mord och en ständig ström av blod, en olycka som drabbade även många oskyldiga.
Nåväl, ingen lyssnade på vad Luther sade. Bönderna kom i stället att lyssna till andra, framför allt en man som hette Thomas Müntzer som en kort tid också dök upp i Wittenberg och ställde till med oro. Denne man hade anslutit sig till reformationen 1519, och blev präst i Zwickau inte långt från Wittenberg. Han var en svärmisk radikal som lierade sig med de s.k. Zwickauprofeterna. Dessa hade ingen användning för Bibeln utan litade bara till Anden, som talade direkt till dem och manade dem att gripa till svärd, till ”Gideons svärd”. Med våld skulle de ogudaktiga förintas, och de rättfärdigas välde upprättas i ett tusenårsrike av jämlikhet och fred på jorden. Müntzer och Zwickauprofeterna är tidiga föregångare till den moderna kommunismen. Naturligtvis kom Müntzer i skarp konflikt med Luther och avsattes. Fördriven anslöt han sig till de upproriska bönderna i Sydtyskland. Men han lyckades ta sig tillbaka och bli präst igen, nu i Alstedt. Massor kom dit och lyssnade till honom. För han var en glödande och demagogisk folktalare som verkligen kunde lägga ut texten om det nya riket som skulle följa på de ogudaktigas förintelse. Han utnämnde bl.a. tolv ledare som han kallade apostlar och organiserade en här på några tusen bönder. Luther, som många såg upp till, försökte han på allt sätt misskreditera. Han kallade honom föraktfullt för ”Doktor Länsstol” eller ”Doktor Gå försiktigt”, en feg stövelslickande lakej som bara bockade och sade ”Amen” till allt vad furstarna sade.
Luther avskydde Müntzer som pesten och varnade i ett tidigt skede furstarna för denne galning, som han kallade för ”Satan från Alstedt”. Men upproret var redan i gång. Müntzer eggade bönderna, som bestod av både katoliker och protestanter, allt vad han kunde: ”Nu är tiden inne”, ropade han ”Framåt! Framåt! Framåt! Skona ingen. Förbarma er inte över de gudlösa när de gråter.” Rader av kloster, slott och borgar plundrades och brändes, godsherrar och adelsmän överfölls, stacks ner eller hängdes. Flera städer gav upp inför de framryckande horderna som härjade och brände i Guds namn, under rop om Anden och psalmsång, bl.a. sjöng man Luthers psalm ”Kom Helge Ande, Herre Gud”. På en resa neråt Thüringen såg Luther själv spåren av böndernas härjningar. Det fyllde honom med fasa och förfäran. Hans reaktion skulle kunna jämföras med den fasa och avsky som många i dag känner inför de skrämmande attentat som dagens terrorister ägnar sig åt.
Luther försökte tala förstånd med bönderna både från predikostolen och nedanför den, men insåg snart att det inte hjälpte. De mötte honom med hån och knutna nävar. Då skrev han i maj 1525 skriften ”Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna”. Det var en kort skrift på sex, sju sidor som vände sig till furstarna och manade dem att ta sitt ansvar som överhet. Han hänvisar gång på gång till Rom 13 där det står: ”Överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda.” Det är i detta sammanhang som Luther fäller de ord som sedan kom att förfölja honom genom historien: ”Låt alla som kan hugga, dräpa och sticka ner dem, öppet eller i hemlighet, eftersom ingenting kan vara vidrigare, mer nedbrytande eller mer djävulskt än en som gör uppror. Det är som om man måste döda en vansinnig hund: om man inte dödar den, blir man själv dödad och hela landet tillika med en själv.” Detta är skarpa ord. Även bland Luthers vänner fanns det de (bl.a. Melanchton) som tyckte att han uttryckt sig lite väl brutalt.
Det är oklart hur mycket Luthers stridsskrift kom att påverka furstarna. Skriften blev fördröjd och kom förmodligen ut först när kriget mot bönderna redan var igång. Hur som helst gick furstarna, både katolska och lutherska, väldigt hårt fram, inte så mycket i Luthers Sachsen som i de södra delarna av Tyskland. Det sista stora slaget stod vid Frankenhausen där största delen av Müntzers bondehär höggs ner. Bara omkring 600 bönder överlevde. Müntzer själv lyckade fly men infångades snart och halshöggs. Det är svårt att säga hur många människor som fick sätta livet till under bondeupproret som helhet. Man har uppskattat att det kan ha rört sig om mellan femtio och hundra tusen.
Luther fick kritik för sina hårda ord och kände sig föranledd att förklara sig närmare. Det gjorde han samma år i ”Ett öppet brev om den stränga skriften mot bönderna”. Luther tar i sak inte tillbaka någonting av vad han tidigare sagt, men betonar kraftigt att hans ord var riktade inte till gemene man utan till fromma och förståndiga furstar för att de skulle sätta stopp för upproret på ett vettigt sätt. Med rebeller kan man inte ha något förbarmande, menade han, de är värre än vanliga tjuvar och mördare, eftersom de kastar landet över ända. Luther påpekar också att han hade aldrig sagt att man hänsynslöst skulle slå ner alla, även dem som besegrats och gett upp, utan bara de galna och oresonliga. Men han kunde nu konstatera att en del hade uppträtt som blodtörstiga tyranner, bestar och vilddjur. Dem hade han inget till övers för: de var ”ledda av djävulen” och skulle få sin lön.
Bondeupproret ledde till djup tragik för alla parter. Bönderna blev kuvade och tystade för århundraden framåt. Många av dem såg sig svikna av Luther och tog sin tillflykt till svärmarna och vederdöparna. Bondeupproret höll nästan på att kasta reformationen över ända. Luther själv sörjde över vad som hänt. Hela livet fruktade han att det någonstans i buskarna gömde sin en ny Thomas Müntzer.
I den aktuella filmen om Luther, som annars är ganska bra och historiskt korrekt i det mesta, nämns tyvärr ingenting om Müntzer. Luther framställs närmast som den som tog på sig skulden för utgången av bondeupproret. Men i verkligheten gjorde han det aldrig.
Utan uppviglaren Müntzer hade det aldrig blivit något bondeuppror, i vart fall inte i den omfattning som det blev.
S. Bergman