Luther levde i en politiskt orolig tid starkt präglad av rädsla för ”turken”. Riksdagen i Worms 1521, dit Luther kallats för att stå till svars för sina skrifter, inleddes med att kejsar Karl V talade om turkfaran. Den var för honom ett betydligt större hot än Luther och reformationen. När Konstantinopel (Istanbul) föll 1443 och blev huvudstad i det osmanska riket, sändes chockvågor över hela Europa. När sedan turkarna på 1520-talet började tränga in i Öst- och Centraleuropa, lade större delen av Ungern under sig och t.o.m. hotade Wien, blev turkfaran en ytterst påtaglig realitet. Alla såg med förskräckelse på det osmanska imperiets expansion västerut och risken att hamna under islams välde.
Pamfletter spreds om muslimernas förfärliga grymheter och spädde på den rädsla som redan fanns. Men det fanns också några röster som varnade för besinningslösa och förhastade åtgärder. Dit hörde humanisten Erasmus av Rotterdam. Han såg ett krig mot turkarna som den alla yttersta utvägen. Visst skulle man försvara sig om man angreps, men Erasmus tyckte inte om krigshetsen. Han försökte kyla ner den, bl.a. genom att påpeka att det kristna västerlandet under historiens lopp faktiskt gjort sig skyldiga till värre illgärningar än dem man beskyllde turkarna för. Erasmus såg med avsky på religionskrig. Kristendom främjades inte av krig och våld. Den kunde, menade han, bara spridas genom övertygelse.
Vad sade Luther om turkfaran? Till en början inte så mycket. Han var upptagen av kampen mot påvekyrkan. Turken var inte hans huvudmotståndare. I en förklaring 1518 till de 95 teserna som startade reformationen, hade han skrivit att många, även högt uppsatta inom kyrkan, bara drömde om krig mot turkarna. Men det var, menade han, ”att sätta sig upp mot Gud”, eftersom turkarna var ”ett Guds gissel för våra synder”. Det uttalandet sågs med oblida ögon av den romerska kyrkan och blev en av de punkter som påven i bullan Exurge Domine hotade att bannlysa honom för, om han inte återtog det. Luther beskylldes för att ha förlett till passivitet och flathet mot turkarna och på så vis gjort sig medskyldig till deras framgångar.
När sultanen Suleiman den stores arme på 200 000 man närmade sig Wien, blev trycket på Luther allt större. Hans vänner bad honom att säga något. Till sist gav han med sig och kom på våren 1529 ut med skriften ”Om krig mot turken”.
Med sin skrift ville Luther utifrån Guds Ord ge kristna stöd att tänka och handla rätt i det farliga läge som Europa befann sig i. Som alltid var hans djupaste syfte att värna om det sanna evangeliet och ge oroade samveten råd.
För Luther var ”turken” detsamma som ”Muhammeds religion”. Självfallet var han inte opåverkad av alla rysliga historier om turkens grymma framfart som var i omlopp. Han, liksom de flesta andra i väst hade en begränsad kunskap om islam. Vad visste han? Det fanns inte mycket skrivet. Luther beklagar att det fanns så lite forskning om ”muhammedanerna” och deras tro och seder. Han påpekar också i sin skrift att han inte haft tillgång till hela Koranen, utan bara till några delar av den. Möjligen rör det sig om de avsnitt ur Koranen som fanns återgivna i en medeltida traktat om islam, skriven av domikanen Broder Rickard. Den översattes senare av Luther till tyska. Hursomhelst är det värt att notera att Luther hade en klar ambition att ge en så korrekt beskrivning av ”Muhammeds religion” som möjligt. Han säger att han vill inte föra vidare sådant han bara hört ryktesvägen men inte hade klara belägg för.
Innehållet i Luthers skrift ”Om krig mot turken” kan sammanfattas i följande punkter:
1. Luther vidhöll sitt påstående från 1518, att turkfaran var ett straff, ett Guds gissel för den kristna världens avfall och synder. På liknade sätt hade Gud i GT straffat det avfälliga Israel genom att låta främmande härar tåga in i landet. Det viktigaste i kampen mot turken var därför självrannsakan, bot, bättring och bön. Endast så kunde Guds gissel avvärjas eller mildras. Omvändelse med tro på rättfärdiggörelsen av nåd allena följt av Andens nya liv var här, liksom så ofta annars, det genomgående grundtemat i Luthers skrifter.
2. Turkarnas invasion skall med all kraft bekämpas. Därom råder ingen tvekan hos Luther. Men, säger han, det är inte vars och ens sak att gripa till vapen. När turkarna angriper områden som inte är deras, är det överhetens, det världsliga regementets sak att försvara landet. Luther uppmanar de styrande att göra sin av Gud givna plikt och avvärja faran. Kristna kan med gott samvete tjäna som soldater i kriget mot de turkiska inkräktarna. Luther betonar att ett krig mot turkarna inte är kyrkans sak, utan kejsarens. Kriget får inte bli ett religiöst korståg. Han vänder sig mot alla planer på krig i syfte att ”utrota de otrogna och icke-kristna”. Om något sådant vore kejsarens uppgift ”skulle han få börja med påven, biskoparna, prästerskapet och kanske inte ens skona oss eller sig själv… Låt turken tro och leva som han vill, precis som vi låter påven och andra falska kristna leva”.
3. Luther ger sedan sina läsare en bild av vad ”Muhammeds religion” står för i jämförelse med kristendom. Denna den läromässiga analysen är för honom den viktigaste delen. Han ser islam som ”ett lappverk av judisk, kristen och hednisk tro”, där slutresultatet är att ”Fadern, Sonen och den Helige Ande, sakramentet, evangeliet, tron och all kristen lära och kristet liv är borta.” Han noterar dock att tron på den yttersta domen och på uppståndelsen från de döda finns kvar. Luther medger att Koranen hämtat en hel del från både GT och NT och att Jesus, Maria och andra bibliska gestalter hyllas. Men profeternas och apostlarnas budskap är grovt förvanskade genom förnekelsen av Kristi gudom och av hans försoning. Inget annat än Muhammed och hans grova gärningslära blir kvar. I detta avseende var turken inget annat än djävulens hantlangare.
4. Luther ansåg vidare att i turkarnas tro fanns väl mycket smak för svärdet som medel för utbredning. Även om han hört att muslimerna var toleranta mot oliktroende, tror han inte på någon verklig religionsfrihet under muslimskt välde, i vart fall inte så att man under deras regim öppet kunde bekänna Kristus och ta avstånd från Muhammed och hans lära.
5. Luther ansåg vidare att Koranen genom att tillåta månggifte förstör äktenskap och hemliv. Turkarna med sina harem präglades av kvinnoförakt. Deras kvinnor ”köps och säljs som boskap.”
Luthers läromässiga avståndstagande är klart och koncist. Turkarnas tro är fjärran från allt vad sann kristendom heter. Den bild han i övrigt målar upp av dem är – även om han medger att undantag kan finnas – att de är lögnaktiga, mordiska och farliga både i andligt och samhälleligt avseende. Vad vi vet träffade Luther själv aldrig någon turk.
Som genom ett under avvärjdes efter några månader det omedelbara hotet från turkarna. Belägringen av Wien misslyckades och sultanens trupper fick lov att dra sig tillbaka. Men fruktan för deras återkomst levde länge kvar.
Mitt i allt detta var Luthers intresse för muslimsk tro och livsstil väckt, inte minst genom arbetet med ovan nämnda skrift. Han ville veta mer om ”muhammedanerna” och deras tro och seder. Förgäves sökte han få tag på en översättning av hela Koranen. Han läste det lilla som fanns skrivet om islam. Det rörde sig framför allt om två medeltida traktater om islam, den ena skriven av teologen och filosofen Nicolaus Cusa, den andra av ovan nämnde Broder Rickard. Men han var inte riktigt nöjd. Det som skrivits var tendentiöst: man ville ”skrämma allvarliga kristna bort från muhammedanism” och bemödade sig därför om ”att citera det mest låga och absurda sakerna ur Koranen som väckte hat och illvilja hos folk.” Därigenom blev det som sades mindre trovärdigt.
Men så fick Luther i sin hand en liten skrift om turkarnas religion och seder (Libellus de ritu et moribus turcorum) som skilde sig från de övriga. Den tros vara skriven av en man som i sin ungdom hamnade i fångenskap under den turkiska ockupationen av Ungern. Han deporterades och tvingades leva nästan tjugo år bland turkar innan han släpptes fri. Luther lät publicera skriften 1530 med ett förord skrivet av honom själv.
Detta förord är intressant. Luther anbefaller skriften som i högsta grad trovärdig, därför att författaren inte bara berättar om muslimernas sämsta sidor, utan också om de bästa och gör det på ett sådant sätt att det leder till eftertanke och självrannsakan hos läsaren. Författaren skrev av egen erfarenhet, och han skrev inte av hat för att svartmåla, ”utan av kärlek till sanningen”.
I företalet framträder en annan bild av turkarna än att de bara var vilda och lössläppta barbarer. Luther låter förstå, att man här kan se att turkarnas religiösa ceremonier, seder, bruk och livsstil i långa stycken var mycket högtstående, ja, t.o.m. överglänste våra egna: ”Vår religion är blott en skugga i jämförelse med dem, och vårt folk är klart världsligt i jämförelse med deras.” Han insåg också att den islamska kulten och livsföringen gjorde starkt intryck på många besökare och lockade dem att konvertera till Muhammeds religion.
Men ändå vill han publicera skriften för att visa att evangeliet är vida överlägset. Den kristna tron ”är något helt annat” än vackra pråliga ceremonier, goda seder och goda gärningar, där ”turkarna vida överglänser den romerska kyrkan”.
Luthers huvudmotståndare är alltid påvekyrkan och det märks även här. Han ser likheter mellan turkarnas tro och påvekyrkans förkastande av evangeliet om frälsning genom tron allen. Tron på gärningarna förenade dem. Luther säger sig nu förstå varför turkarnas tro länge mörklagts av den romerska kyrkan och varför bara negativa saker spritts om dem: om de började diskutera turkarnas religion, ”skulle hela påvedömet med all sin grannlåt falla.”
Att Luther här ger en mer nyanserad bild av turkarna, innebär inte att han viker i huvudfrågan. Det rör sig om en falsk religion: ”de förnekar och förföljer ivrigt Kristus minst lika mycket som våra papister”. Syftet med hans publikation av Libellus är att öppna ögonen på kristna, så att de inte låter sig förföras av falsk lära under lysande förklädnad. Det starkaste skyddet och vapnet mot den islamska förnekelsen, säger han, är trosartiklarna om Kristus: att han är Guds Son, att han dog för våra synder och uppväcktes till liv för oss, och att vi rättfärdiggörs och blir frälsta genom tron på honom. Det är ”det tordön som slår ner inte bara Muhammed, utan också helvetets portar.”
Tre år före sin död fick Luther äntligen i sin hand ett för honom läsbart exemplar av hela Koranen. Det är märkligt att det blev reformatorn Luther som på ett avgörande sätt kom att medverka till att en latinsk översättning av Koranen gavs ut och blev spridd.
Översättningen var ombesörjd av Theodor Bibliander, en språkkunnig orientalist och teolog i Zürich. Han utgick sannolikt från den gamla, mestadels bortglömda, 1100-talsöversättningen som gjordes i Spanien av britten Robert Ketton 1142-43 på begäran av abboten Petrus Venerabilis. När den biblianderska översättningen skulle tryckas, stoppades och bannlystes den av det styrande rådet i Basel. Luther fick reda på detta och skrev då ett brev och lyckades förmå rådet att upphäva sitt beslut, bl.a. med hänvisning till behovet av vederhäftig forskning.
Koranen gavs ut 1543 med ett företal av Luther. Den blev mycket efterfrågad och följdes efter några år av en ny upplaga. Översättningen bidrog otvivelaktigt till att öka västs kunskap om islam, vilket också var Luthers främsta syfte med att stödja utgivningen. Han var absolut övertygad om att det bästa sättet att bekämpa islam var att låta Koranen själv komma till tals, inte att sprida ovederhäftiga och groteska påstående om den. På så sätt kunde var och en se den stora och tydliga skillnaden mellan Muhammed och Kristus, mellan evangeliets och lagens religion.
I slutet av företalet skymtar missionsmotivet. Luther påminner om Daniel, som under fångenskap i Babylon vann många för den sanna kunskapen om Gud. Han slutar med orden: ”Låt oss rusta oss mot Muhammed. Men vad kan vi säga om ting som fortfarande ligger utanför vår kunskap? Därför är det av värde att de lärda studerar fiendens skrifter i syfte att vederlägga dem med skärpa…, rädda några, och helt viss befästa vårt folk med robusta argument.”
Efter 11 september-attackerna 2001 mot USA och attentaten i Madrid och London några år efter breder åter fruktan för islam ut sig. Muslimer finns numera över hela världen, också i vårt land. Till skillnad från Luther har vi dem boende mitt ibland oss.
Hur skall vi förhålla oss till dem? Sprida nidbilder av deras profet och religion? Driva ut dem ur landet? Stänga deras moskéer? Naturligtvis inte. Har vi religionsfrihet, har också de rätt att utöva sin religion. Den stora majoriteten av muslimer i vårt land är människor som vill leva fredligt tillsammans med oss. De är lika förfärade som vi över islamistiska självmordsbombare som spränger civila och oskyldiga människor i bitar.
Vi har sett att Luther, som led av sin tids begränsade och ofta snedvrida föreställningar om turken och hans religion, ändå hela tiden envist sökte ny och mer vederhäftig information. Det skall vi lära av honom. Okunnighet parad med rädsla föder fördomar, förtal, främlingsfientlighet och annat ont som bara skapar aggressivitet och spelar galna och destruktiva krafter i händerna.
Den västerländska kristenheten har en mörk sida av svärdsmission, tvångsdop och förtryck. Korstågen i Guds namn mot Palestina på 1000- och 1100-talet med jakt och slakt på ”de otrogna”, likaså senare tiders kolonialism med hänsynslös exploatering av andra länders människor och naturtillgångar, blev en draksådd vars frukter vi sett och alltfort ser.
Avkristningen av vårt land har skett med benäget bistånd av kyrkoledare, biskopar och präster som (likt islam) talat om Jesus som stor och god människa, men inte mer. Det har följts av andra religioners intåg, av tro på astrologi, reinkarnation m.m. Det är inget att förvåna sig över. Där Guds Ord och kristen tro går ut, där kommer annat in.
Luthers budskap till de kristna inför vad han såg som ”Guds gissel för våra synder” tål att tänka på: vi måste börja med oss själva, med självrannsakan, bot, bättring och bön.
Sist men inte minst: Kristus har dött och uppstått också för muslimer. Han vill nå även dem. Mission i muslimska länder har alltid varit svår. Men nu finns tusentals av dem här: en ny situation både för dem och oss. Skall vi nå muslimer med evangeliets sanning krävs både en rätt kunskap om dem och att vi drivs av Kristi kärlek.
Staffan Bergman
Huvudsakliga källor:
M. Luther: On War Against the Turk (LW
46:155-205).
S. Henrich, J. Boyce: Martin Luther – Translation of Two Prefaces on Islam,
Luther Seminary, St. Paul, Minnesota, 1996.