Tecknen som förebådar Kristi ankomst

I dag talar texterna till oss om Kristi sista advent eller ankomst på den yttersta dagen. Något av Domssöndagens tema återkommer i adventstidens beredelse för julen. Vår Frälsares födelsedag skall vi fira med den stora räkenskapsdagen för ögonen.

Jesus föddes inte i Betlehem för att skänka oss vacker och trivsam julstämning. Han kom för att rädda oss undan vredesdomen så att vi genom tron på evangelium förs över från getternas till fårens sida. Det stora och glädjefyllda i detta förstår bara den som räknar med att en räkenskapens dag verkligen kommer och som har bävat för den med tanke på hur det skulle gå om vi dömdes efter vad vi förtjänat.

I dagens evangelium från Luk. 21, som utgör vår predikotext, talar Jesus om tecken som förebådar hans ankomst på jordens sista dag. Luk. 21 är tillsammans med parallellerna i Matt. 24 och Luk. 13 grundläggande kapitel för den kristna läran om den yttersta tiden. Låt oss i dag se vad Jesus i dessa säger om tecknen. Vi kan dela upp dem i två grupper.

1. Tecken som visar sig före hans ankomst

Jesus säger: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. Så snart ni ser att de knoppas, förstår ni av er själva att sommaren redan är nära. När ni ser att detta händer, vet ni på samma sätt att Guds rike är nära.” Med riket menar Jesus här det synliga härlighetsriket som bryter in när Jesus kommer tillbaka och förhärligas i sina troende. Det är då den lidande kyrkan blir den triumferande kyrkan.

Bland ”knopparna” eller tecken på att dagen är nära nämner Jesus allra först i de aktuella kapitlen villfarelsens och avfallets tecken. Det gör han i alla de aktuella kapitlen. Han säger: ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många” (Matt. 24:11). Han varnar de sina för avfall: ”Se till att ni inte blir vilseledda. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och: Tiden är nära. Men följ dem inte!” (Luk. 21:8). Lägg märke till att villfarelsen kommer med skenbart kristna förtecken: de falska profeterna utger sig för att tala i Jesu namn. Villfarelsen inom kyrkorna kommer vara så utbredd och avfallet från tron på hans ord så stort, att Jesus t.o.m. ställer frågan: ”Skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?” – dvs. finna en sådan tro som verkligen längtar efter honom som Frälsaren som kommer för att hämta hem sin brud, sin kyrka (Luk. 18:8). En sådan tro kommer förvisso att finnas, för Jesus lär att hans kyrka skall bestå till tidens slut. Men Jesus vill med sina ord markera att de trogna då kommer vara försvinnande få och att avfallet mycket stort. Han vill inte att vi, när vi ser detta tecken, skall tappa fattningen utan stå fasta i tron. Han är mån om att finna varenda en av oss vakande och väntande, så att han får föra oss in i sitt härlighetsrike när han kommer.

Vi ser i dag med förfärande tydlighet hur det stora avfallets tecken slagit in. Det har alltid funnits men nu brutit ut som aldrig tidigare. Under de sista 150 åren har den ena kyrkan efter den andra gett efter för den s.k. vetenskapliga bibelkritiken som lärs vid universitet och högskolor och övergett tron på Bibeln som Guds andeingivna och ofelbara ord. Djävulen har alltid vetat att bara han får bort människan från tron på Guds Ord, så vinner han snart spelet. När man inte låter Guds Ord vara kyrkans högsta och enda norm som avgör vad som skall tros och inte tros, så öppnar man dörren på vid gavel för vad aposteln kallar ”onda andars läror” (1 Tim. 4:1). Då ersätts Guds tankar av människotankar som präglas av högmod och tro på människogjorda gudsbilder i stället för tro på Kristus. Då tillbeds snart en annan Kristus än den som är Guds Son, avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria, och som kom för att på korset försona all världens synd. Då får vi en Jesus som bara är en förebild i medmänsklighet och kärlek och inspiratör i kampen för mänskliga rättigheter.

I takt med att avfallet breder ut sig ökar avskyn för kristna som fortfarande envisas med att hålla fast vid Bibeln klara ord om den människoblivne Frälsaren som kallar alla till omvändelse och tro på evangelium. De som predikar att Jesus är den enda vägen till frälsning och håller fast vid Skriftens ord som Guds sanning ses i dag som trångsynta och farliga extremister, instängda i en föråldrad föreställningsvärld. En församling som vår stämplas ofta som en sekt med alla de negativa associationer som det ordet förknippas med.

Detta leder oss in på det andra stora tecknet som Jesus nämner, nämligen att svåra förföljelser skall drabba dem som är trogna honom och hans ord i den allra yttersta tiden. Jesus nämner i Luk. 21 det som kommer bli mest plågsamt för dem: ”Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull” (21:16-17). Det skall vara så fult och avskyvärt att höra till de Jesus- och bibeltrogna att t.o.m. de närmaste förråder dem. De kan t.ex. göra det för att rädda sitt eget och andra familjemedlemmars skinn. Sådant händer i dag när kristna i dag av fanatiska terroristorganisationer ställs inför valet att avsvära sig sin tro eller halshuggas.

Hos oss rör det sig – än så länge – inte om sådana svåra prövningar. Vi kan för vår tros skull förlora heder, ära och anseende och ibland riskera jobb och karriärmöjligheter i vissa yrken men inte så mycket mer. Men det räcker med att vi känner oss udda och avvikande för att vi skall anfäktas och frestas att inte hålla så hårt på Bibelns ord. Det finns starka krafter som vill dra med oss i det stora avfallet och få oss att släppa taget om Jesu ord och anpassa oss till tidens villfarelser. Till det kommer vårt onda kött som inte vill lida obehag för Jesus utan vill få oss att svika och ge upp. I den yttersta tiden skall det mer än någonsin vara onormalt att vara en kristen som håller fast vid Kristi ord. Men då skall vi komma ihåg vad Jesus i dag gör oss uppmärksamma på: att allt detta är yttersta tidens tecken och att vi inte skall låta oss bedras utan förbli trogna intill slutet.

Jesus talar i NT också om andra tecken som krig, jordbävningar, hungersnöd och farsoter (Luk. 21:11) som kommer före den yttersta dagen. De är tecken som kunde ses redan av Jesu samtid. De är som knoppar som växer och utvecklas mer och mer under tidens gång. Trots alla förebyggande åtgärder, alla ansträngningar till fred, alla nya mediciner, så härjas jorden ständigt av nya och grymma krig, svält och svåra epidemier. Många oroas i dag över jordens framtid med tanke på miljöförstöring och global uppvärmning och sådant. Men jorden kommer inte att gå under på det sätt man befarar. Gud uppehåller jorden och livet intill sista stund. Vid tiden för Jesu ankomst skall det – som vi hörde för några söndagar sedan – vara som på Noas tid. Människor skall äta och dricka, ta sig hustrur osv. Livet skall i det stora hela gå sin gilla gång. Ingen väntar sig någon katastrof. Men då, säger Jesus, skall dagen plötsligt komma ”som en snara” över människorna.

Alla dessa tecken som förebådar Jesu återkomst har således funnits sedan lång tid tillbaka. Knopparna har vuxit och är nära att slå ut. Nu kommer vi till en annan grupp av tecken, vilka Jesus särskilt lyfter fram i början av dagens evangelietext.

2. Tecken som visar sig vid hans ankomst

Jesus talar skrämmande ord om vad som skall ske bland människor på den dag då han kommer på himmelens skyar. Jesus säger: ”Tecken skall visa sig i solen, i månen och stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen.” I Matt. 24 säger Jesus uttryckligen att dessa tecken inträffar efter de svåra tider han tidigare talat om. Där förklarar han också närmare tecknen i solen, månen och stjärnorna. Han säger: ”Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas” (Matt. 24:29). Detta är tecken som inte kommer en tid före, utan inträffar just på den dag då Människosonen kommer på himlens skyar. Det är först då som de naturkrafter som hållit sol, måne och stjärnor på plats och som haft en stor betydelse för vår fantastiska planet Jorden, vars like ingen har funnit ute rymden, slutar fungera och hela systemet brakar samman.

Jordens sista dag blir en fruktansvärd stund för många. Vi ser att den stora skräcken och fasan drabbar dem som under sitt jordeliv inte velat veta av den kärlek till den fallna världen som Gud uppenbarat i Kristus. Det bör leda var och en av oss som hör Jesu ord i dag till allvarlig självrannsakan. Är jag en levande kristen? Har jag tagit emot Guds utsträckta hand till frälsning? Lever jag i dopets nåd eller har det jordiska livets många omsorger förkvävt mitt andliga liv och den tro på Jesus som jag döptes till? Advent är en bottid då vi skall pröva oss själva och vårt förhållande till Jesus. Aldrig blir den självprövningen så allvarlig som när vi ställs inför vad den yttersta dagens dramatiska händelser, då fåren skiljs från getterna och jorden och himlakropparna sedan går under i dånande eld (2 Petr. 3).

Det är i detta sammanhang som Jesus säger: ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” Det han säger skall verkligen ske, och den räddning han skänker oss i evangelium är orubbligt sann och viss. Må därför hans ord få skaka om oss i vår andliga sömn och verka bot och bättring, ånger och tro i våra hjärtan, så att vi, som Jesus säger, kan ”undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen”.

Jesu syfte med sina ord är inte att vi skall leva i oro och ångest inför jordens sista dag. Han uppmanar oss att inte på något sätt låta oss nedslås av tidens tecken utan i stället lyfta upp våra huvuden, ”ty då närmar sig er förlossning”, er befrielse. Också när den stora och sista dagen plötsligt kommer då människor tappar andan av skräck, skall vi räta på oss och lyfta upp våra huvuden. Därför säger vi till sist:

3. Tecknen skall fylla oss med glädje

För föraktare av Kristi ord och evangelium kommer den yttersta dagen ”som en snara”, säger Jesus. En snara är ett fångstredskap, en fälla som man fastnar i. Så vill inte Jesus att vi skall uppleva dagen då han kommer. Han vill att vi skall få uppleva den stora och slutliga befrielsen från all nöd och bedrövelse i denna värld. I en tid då det verkar som om kristendomen har spelat ut sin roll och att Bibelns Gud är död, vill vi gärna krypa ihop och gå med nedböjda huvuden. Men så vill inte Jesus se oss.

Mitt i den yttersta tidens nöd kommer han till oss och säger att det inte finns någon anledning att hänga med huvudet. Det finns tvärtom allt skäl att lyfta upp våra huvuden och frimodigt se framåt med förväntansfull glädje. Tecknen som vi så lätt skräms av är i själva verket glädjebud. De säger oss att frälsningens, den slutliga segerns och triumfens dag är nära! När knopparna börjar slå ut är sommaren nära. Då skall vi räta på oss och lyfta upp våra huvuden.

Men att verkligen göra det förmår vi inte av oss själva. Vi ser inte fram mot den yttersta dagen: vi oroas och ängslas för den och undrar oroligt om våra gärningar eller vårt kristna liv varit tillräckligt bra. Det ger ingen grogrund för glädje och längtan efter Jesu ankomst på skyarna. Tvärtom, vill vi helst slippa höra talas om den. Kraften att frimodigt och med glädje lyfta upp våra huvuden får vi bara när vi sliter blicken från oss själva och vänder oss till Kristus själv som alltid förlåter och upprättar oss när vi kommer till honom med våra synder. Gud säger: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5:24). Kristi förlåtelse, det heliga evangeliet som rättfärdiggör oss av nåd från topp till tå, upphäver all dom. När synden är förlåten finns inget att döma. När denna nåd som Jesus ger oss i evangelium sjunker in i våra hjärtan och ger oss tröst och förvissning, då kan vi lyfta upp våra huvuden och frimodigt se fram mot den yttersta dagen, ja, t.o.m. längta efter den.

När Herren kommer förvandlas allt. Då tar plågan och sorgen, kampen och striden slut och allt förbyts i fullbordan och fulländning. Jesus kallar den yttersta tidens nöd som ”början på födslovåndorna” (Matt. 24:8). Den är värkarnas tid. Sedan kommer förlossningen, den slutliga befrielsen och glädjen. Kyrkan, de återlösta, heliga och troende är Guds barn som på förlossningens dag föds in i en ny underbar tillvaro. De föds till ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr. 3:13). Det är något helt nytt och ofattbart härligt som väntar oss. Aposteln Johannes säger till de kristna: ”Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (1 Joh. 3:2).

När vi lyssnar till hans Jesu ord som består när himmel och jord förgår behöver vi inte gripas av förtvivlan. Vi har det som aldrig förgår: Kristi rike och hans skänkta rättfärdighet som vi av nåd är klädda i. Så vill Jesus i dag bereda oss inför julens högtid och fylla oss med stor glädje både över hans första och sista ankomst till jorden. Amen.

S Bergman (2011)

[^]