Är Jesus den rätte?

Johannes Döparen var en stor väckelse- och botpredikant, sänd av Gud att bereda vägen för Herren Jesus. Han åstadkom en omfattande väckelserörelse bland folket där många lät döpa sig till syndernas förlåtelse och nytt liv. Detta omtalas även i utombibliska källor: historieskrivaren Josefus från första århundradet berättar om det.

Johannes predikade omvändelse med starka och märgfulla ord för både hög och låg. Han sade åt självaste landsfursten Herodes Antipas, son till Herodes den store, att han behövde göra bot, eftersom han levde i äktenskapsbrott med sin brors hustru. För det blev Johannes satt i fängelse och snart halshuggen.

I dagens evangelium möter vi Johannes i fängelset. Han har fått höra om Kristi gärningar. Då skickar han sina lärjungar till Jesus med frågan: ”Är du den som skulle komma, eller skall vi vänta på någon annan?” Många har funderat över varför Johannes frågade så. Tvivlade han på att Jesus var Messias? Somliga menar att detta är ett exempel på att också en stor profet kan råka in i nattsvart tvivel.

Andra, som t.ex. Luther, ser inte alls Johannes fråga som något uttryck för tvivel. Johannes själv var viss om vem det var han beredde vägen för. Hans fråga var bara ett sätt för honom att skicka sina vacklande lärjungar till Jesus, för att de skulle hålla sig till honom och följa honom i fortsättningen.

Den senare tolkningen har gott stöd i vad Jesus själv säger om Johannes Döparen. Han var inte ”ett strå som vajar för vinden”, en som vacklade hit och dit i sitt budskap. Ingen har berömt och upphöjt Johannes Döparen så som Jesus gjort: han var den störste född av kvinna (Matt. 11:11), han var ”ännu mer än en profet!” Han fick göra det som ingen profet före honom fått göra. Han fick döpa Messias i Jordans vatten, se den Helige Ande komma ner över honom som en duva och höra rösten från himmelen: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje” (Matt. 4:17). Han fick peka ut Messias och säga: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29).

Den store Johannes Döparen, som prisas så högt av Jesus och som gick fram ”i Elias ande och kraft”, såsom ängeln hade förebådat (Luk. 1:17), han tvivlade knappast. Men bland hans lärjungar fanns det säkert de som tvivlade och var förvirrade. Hade deras mästare tagit miste? Var Jesus verkligen den som skulle komma?

Tvivlet kan slå sina skarpa klor i oss också. Tänk om Jesus, vars födelse vi nu snart skall fira, trots allt bara var en människa, om än en ovanligt god sådan! Tänk om det är så, som många säger, att tron på Kristi gudom uppfanns av teologer på 300-talet?

Tvivel och anfäktelser är inte att leka med. De är farliga. I dag prisar många tvivlet som något ödmjukt och fint. Det är mycket bättre att tvivla än att vara säker, säger t.o.m. präster. Men så säger inte Jesus. Han berömde aldrig tvivlet. Det var något ont som kom från djävulen och som måste bekämpas. Jesus berömde inte utan förebrådde ofta sina lärjungar för deras klentro, deras svaga tro. Till den tvivlande Tomas som hade så svårt att tro att Jesus uppstått från de döda, sade han: ”Tvivla inte utan tro!” (Joh. 20:27). Och så säger han också till oss i dag.

”Är du den som skulle komma?” I det svar som Jesus sände med lärjungarna ger han oss tre goda och starka skäl att tro att han verkligen är den rätte Messias.

1.   Jesus hänvisar oss till sina undergärningar

Det första Jesus gör, när han svarar Johannes, är att peka på de under som han utför. Han säger: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår…”

Alla de fyra evangelierna berättar om dessa under. Också Jesu motståndare var tvungna att erkänna att oförklarliga ting faktiskt skedde där Jesus gick fram. Det bekymrade dem. För att hindra folk att tro på Jesus sade de att han gjorde sina under med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste (Mark. 3:22).

Det är intressant att lägga märke till att under de första århundradena förnekade kristendomens fiender sällan att Jesu faktiskt gjorde under, och inte heller att han uppstod från de döda. Varför inte det? Högst sannolikt för att de var så väl omvittnade och låg så nära i tiden. Det fanns fortfarande de som med egna ögon hade sett dessa under eller vars föräldrar eller farföräldrar hade gjort det. Jesu gärningar var vida omtalade.

Det var långt fram i tiden, efter upplysningstidens vurmande för förnuft och vetenskap, som förnekelsen av undren tog fart och spred sig. Den liberala teologin och bibelkritiken under 1800- och 1900-talet skalade bort alla under i Bibeln och sedan blev det inte så mycket kvar. I våra dagar säger man att det inte spelar någon roll om undren inträffade eller inte. Gud finner man nämligen inte i under och yttre ting utan i inre upplevelser, sägs det. Så såg inte Jesus på sina undergärningar.

Han gjorde under för att väcka tro. De vittnade om vem han var, om hans gudomliga ursprung. Folk frågade häpet: Vem är denne som kan göra sådant? Rådsherren Nikodemus kom till denna slutsats: ”Ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom” (Joh. 3:2). Många fler än han tänkte i samma banor.

De under som Jesus gjorde skiljer sig på ett avgörande sätt sig från de under som profeter gjorde i GT:s tid. Jesus uppträdde och talade på ett omedelbart och direkt sätt som Gud. Det gjorde inte profeterna. De hänvisade till Gud och sade: ”Så säger HERREN.” Men Jesus talade i jag-form, som t.ex. när han uppväckte änkans son i Nain. Han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!” (Luk. 7:14). Jesus bara befaller, som Gud i skapelsen, och så sker undret. När han säger ”jag säger dig”, talar han som Gud själv, som den som har all makt. Han visade att han suveränt rådde över naturlagarna och över onda andar och demoner. Med några få befallande ord tvingade han onda andar, sjukdomar och död att vika undan.

Buddha gjorde inga under, inte heller Muhammed, men Jesus gjorde stora under, inte under mystiska seanser, utan mitt bland människor, offentligt och i dagsljus. Till dessa sina synliga och påtagliga gärningar hänvisar Jesus själv. De var hans legitimationshandlingar, tecken på att han var Guds Son, var av samma väsen som Fadern. ”Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull” säger han (Joh. 14:11).

Johannes lärjungar fick med sig tillbaka ett trosstärkande budskap från Jesus. Deras mästare i fängelset hade inte tagit miste. Budskapet som de fick av Jesus når också oss mitt i allt ifrågasättande och förnekande av Jesu eviga gudom som florerar i vår tid. Hans undergärningar var verkliga, historiska händelser. De vittnar än i dag om att han som föddes i krubban är ”Messias, Herren”, precis som ängen sade på julnatten (Luk. 2:11).

2.   Jesus hänvisar oss till Skriftens vittnesbörd

I sitt svar till Johannes anspelar Jesus tydligt på Jesaja bok, där det sägs att Messias skall göra under med blinda, lama, döva (Jes. 29:18-19, 35:5). Även denna hänvisning till Skriften var en tröstande hälsning till Johannes där han satt i sin fängelsehåla. Ovanför honom pågick Herodes födelsedagsfest, där Salome, enligt sin mors önskan, med eggande dans framför Herodes höll på att dansa sig till ett löfte att få Johannes Döparens huvud på ett fat.

När Jesus senare talar till folket och prisar Johannes Döparen anför han ett citat från GT:s sista bok, Malaki. Johannes är den budbärare som där omtalas som den som skall komma och bereda vägen för Herren (Mal. 3:1). Både Johannes Döparens och Jesu verksamhet sker som uppfyllelse av Skriftens löften.

Skriften är en märklig bok på flera sätt, inte minst för att den innehåller så många profetior om Messias som har gått i uppfyllelse. Jungfrufödelsen i Betlehem, undren, korsdöden, uppståndelsen och himmelsfärden, alltsammans är förutsagt i de heliga Skrifterna, ibland mycket detaljerat. Dessa profetior är i GT så tydliga och klara att bibelkritiska översättare, som inte tror att sådana förutsägelser är möjliga, antingen förvränger texten eller skyndar sig att i noter till texten förklara att utsagorna syftar på något i samtiden inte i framtiden. Så sker t.ex. i noterna till Bibel 2000. Därmed säger man också att Jesus, som ofta hänvisade till GT, måste ha tagit miste.

Men Jesus, Guds Son, tar aldrig miste. Profetiorna om Jesus är mycket starka bevis för Skriftens sanning. I dagens epistel hörde vi att Jesus trädde fram: ”för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna” (Rom. 15:8). Han är löftenas uppfyllelse. Det ger oss ett starkt skäl att tro och den ger oss tröst och styrka i kampen mot otron runtomkring oss och i vårt eget hjärta.

3.   Jesus hänvisar oss till själva evangeliet

Det allra största under som Jesus gör är det som nämns sist i hans bud med lärjungarna: ”och för fattiga förkunnas glädjens budskap.”

Såväl Johannes Döparen som Jesus själv hade ett enda syfte med sin predikan: att förkunna glädjens budskap för fattiga, små och hjälplösa till tro och salighet. Men för att vi skall bli de små och fattiga för vilka evangelium är ett glädjens budskap måste vi först låta Johannes Döparens botpredikan bereda vägen för oss.

Johannes började inte sin predikan med vackra, mjuka och inlindade ord. Han gick rakt på sak och talade om människornas synd och om vredesdomen. ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen?” frågar Johannes med bitande skärpa (Luk. 3:7). Här finns inget utrymme för ursäkter och undanflykter. Det är absolut nödvändigt att gå in under Guds dom över våra liv som är förgiftade av egoism, kärlekslöshet och alla möjliga onda begär. Ställda inför helighetens Gud, som är som en förtärande eld, blir vi med rätta förskräckta, fattiga, små och tillintetgjorda, i starkt behov av den som Johannes pekade på och sade: ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Så bereder lagen, som sårar och krossar oss, väg för Jesus och tro på evangelium. Endast den dömda och ångrande människan hungrar efter och tar emot förlåtelsens evangelium, aldrig den som försvarar och ursäktar sina synder.

Hos profeten Jesaja är Messias Herrens lidande tjänare som ”var sargad för våra överträdelsers skull” (Jes. 53:5). I den korsfäste Kristus blev vår synd straffad och vår skuld utraderad. Där går den gudomliga kärleken i dagen och uppenbarar att den Heliges innersta väsen inte är vrede som dömer oss till döden, utan nåd och barmhärtighet som vill förlåta och ge oss frid i hjärta och samvete. Gud själv ”var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19). Han bar våra bördor och dog vår död. I Kristus vänder Gud sitt ansikte till oss syndare i nåd. Det är det glada budskap som förkunnas för fattiga, för sådana som själva inget har. Så vill Gud verka det största av alla under: att en syndare omvänder sig, tror evangelium och blir född på nytt.

”Salig är den som inte tar anstöt av mig” – så avslutade Jesus sin hälsning till Johannes. Och så säger han också till oss i dag, särskilt till dem som plågas av syndafall och tvivel. De två brukar hänga ihop. När vi faller och besegras av synden börjar vi tvivla på Guds nåd. Evangeliet gäller andra men inte mig, tänker vi. Och det är vad den onde vill få oss att tro. Antingen driver han oss till högmod och falsk tro på att vi själva kan sona vår synd utan tro på Jesus, eller så driver han oss att tro att vi sjunkit så djupt att inte ens Jesu försoning kan rädda oss. Ingetdera skall vi lyssna till och låta oss luras av. Vi skall i stället lyssna till svaret på Johannes Döparens fråga: Jesus är den rätte Messias, den gudomlige Frälsaren, som av nåd frälser var och en som åkallar honom i nöden. Honom skall vi ta vår tillflykt till. Vi skall inte vända oss till eller vänta på någon annan.

Det finns ingen som helst anledning att tvivla på Jesus, när han bjuder oss att resa oss upp ur synden, tro evangelium och glada leva för Gud. Salig är den som lyssnar och tror. Så bereds vi av Guds Ande för en välsignad jul i glädje över att oss är en Frälsare född. Amen.

S Bergman (2014)

[^]