Trons trygghet

Denna stilla söndag strax efter jul handlar om ”Barnaskapets trygghet”. Alla barn har behov av att vara älskade och få känna trygghet. Alla barn som kommer till världen borde få uppleva det. Alla vet hur viktigt det är för barnen och deras uppväxt att tidigt mötas av kärlek och trygghet. Men alla barn får tyvärr inte göra det i världen som den ser ut.

Jesus föddes till jorden för att göra oss till Guds barn. Som Guds barn, födda genom dopet och tron, behöver vi också kärlek och trygghet för att växa som kristna. Hos oss kan det finnas stor brist på kärlek och omsorg om andra. Någon sådan brist finns inte hos Gud. Han älskar sina återlösta barn med en fullkomlig kärlek. Och tryggheten som han lovar sina barn är den allra största trygghet som finns. Ty Gud är en allsmäktig Fader som förbarmar sig över barnen. Och däri ligger deras trygghet. ”Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på’”, står det i Ps. 91, den stora trygghetspsalmen.

Men att Gud är Fader och allsmäktig är en sak, att tro det är en annan. Det är med det senare som vi har problem. När allt går bra, är det inte svårt att förtrösta. Men när vi råkar ut för sorger, motgångar och personliga katastrofer, då skakas och prövas vår tro på tryggheten hos Gud. Så var det säkert också för mödrarna i Betlehem, när barnen slets ur deras famn och mördades av Herodes soldater. Deras tro på Guds barns trygghet sattes på hårt prov.

Om vi var fullkomliga i vår tro så skulle vi inte oroa oss för något. Vad som än hände skulle vi vara fullständigt lugna och trygga i Gud. Men det är vi inte. Även som kristna, som Guds barn, fylls vi ofta av oro och vånda för allt möjligt. Vi kan sova oroligt och vakna med ångest inför vad både den nya dagen och morgondagen skall föra med sig. All denna oro visar hur svårt vi har att verkligen tro och förtrösta på Gud. Att inte lita på Gud och vänta sig allt gott av honom är egentligen en brott mot första budet, som bjuder oss att ”frukta och älska Gud över allting och sätta all vår förtröstan till honom”, som Luther säger i Lilla katekesen. Det har vi svårt för.

Det är väl att Gud inte satt upp den fullkomliga tron som villkor för saligheten, ty då skulle ingen bli frälst. Lärjungarna brast ofta i tro och Jesus förebrådde dem för deras svaga tro. Men han försköt dem inte, utan lärde dem tålmodigt att tro och förtrösta. Och så gör Gud hela Skriften igenom. Hur ofta sägs det inte till Guds barn: ”Var inte rädda, oroa er inte, gör er inte bekymmer!” Jesus säger: ”Inte en enda sparv faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar” (Matt. 10:29-31). Sådana trosstärkande ord behöver vi.

I dagens evangelium möter vi två gamla i Jerusalems tempel, Simeon och Hanna. Av dem skall vi i dag lära oss något om tro och trygghet.

1. Trons trygghet skänks åt de ödmjuka

Simeon var en rättfärdig och gudfruktig man som väntade på ”Israels tröst” (Luk. 2:25). Den Helige Ande hade låtit honom förstå att han inte skulle dö förrän han med egna ögon fått se Messias. Han kände genom Anden igen barnet som Josef och Maria bar in i templet denna dag. Full av glädje skyndar han sig fram och tar det i sina armar. Och så utbrister han i en lovprisning: ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, såsom du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning” (Luk. 2:29-30). Det är denna sång som brukar kallas Nunc dimittis efter begynnelseorden på latin.

Simeon står med Guds Son i sina armar, med Frälsaren som han visste skulle bli syndens och dödens besegrare. Han såg ”Israels tröst”. Det var nog för honom. Nu kunde han dö i frid och lämna världen utan oro och fruktan. Hans ögon hade sett Guds frälsning. Det var hans trygghetsgrund, inte att han var känd för att vara en rättfärdig och gudfruktig man.

Efter sin lovsång vände sig Simon särskilt till Maria. Han har något viktigt att säga henne om barnet: ”Se, han är satt till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som kommer att bli motsagt.” Han ville förvarna henne, låta henne förstå att det sannerligen inte skulle vara så lugnt och stilla omkring hennes barn som det var denna dag i templet. Det skulle storma kring det när det vuxit upp och blivit man. Jesus skulle bli ett tecken som väckte strid och motsägelse. En del skulle tro på honom och bli upprättade, andra skulle ta anstöt av honom och falla som när man snubblar på en sten.

Lägg märke till att Simeon säger att Jesus ”är satt” till fall och upprättelse. Satt av vem då? Av Gud själv som bestämt att människans förhållande till Sonen som han sänt till världen skulle bli avgörande för hennes frälsning eller förtappelse.

Vad betyder upprättelse? När vi hör det ordet tänker vi närmast på någon som blivit rentvådd från falska anklagelser eller blivit oskyldigt dömd. För en sådan människa är upprättelse något underbart. Hon fick äntligen rätt till sist! Men här handlar det inte om upprättelse efter oförätter man blivit utsatt för av andra. Det handlar om att få förlåtelse för det onda man själv har gjort. Det är en upprättelse av det slag som den förlorade sonen fick uppleva, när han djupt ångerfull över sitt förslösade liv vände tillbaka till fadershuset igen. Han togs emot med öppna armar och blev återinsatt som son i huset med fest och gamman, något som han sannerligen inte var värd. Hans upprättelse var ren och skär nåd. Det är en sådan upprättelse som Jesus ger.

Vilka var det som drogs till Jesus, kom till honom, upprättades och fördes in i den totala förlåtelsens rike och därmed också in i Guds barns trygghet? Det var alltid de fattiga och små, de ödmjuka och hjälplösa. Det var syndare och publikaner som ropade ur djupet av sina misslyckade liv. För dem öppnade Jesus dörren till Guds rike. För vilka stängde han dörren? För de högmodiga, de stora och starka som kände sig ganska nöjda med sig själva och sina liv. Det var med dessa som hårt försvarade sitt liv som Jesus alltid kom i konflikt med. Av dem blev han motsagd, avskydd och hatat.

"Satt till fall och upprättelse" – så var bestämt av Gud. Och det gäller än. Han har gjort Jesus till ett antingen eller. För varje människa i varje tid blir han antingen det ena eller det andra. Detta grundvillkor för umgänget med Gud måste vi böja oss för. Bibeln uttrycker det så: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (1 Petr. 5:5). Det är ett tema som löper igenom hela Skriften, både före och efter Kristi födelse. De stora och starka finner aldrig Gud, men de svaga och små, de som ingenting är, av dem låter han sig finnas.

Vad är Jesus för oss? Är han till fall eller upprättelse? Det är inget en gång för alla givet. Aposteln säger: ”Den som menar sig stå, må se till att han inte faller” (1 Kor. 10:12). Vi har lätt att växa oss stora igen och bli sådana som egentligen inte har något verkligt behov av den gudomliga upprättelse som Jesus ger. Vi behöver därför alltid ropa till Gud att han med sin Ande och sitt ord bevarar oss i den ödmjukhet som består i att vi bekänner vår synd och far efter den gudomliga upprättelsen. Den möter vi i olika former av evangelium där Gud förklarar oss rättfärdiga för Kristi skull – han som föddes i Betlehem för att bära vår synd och i vårt ställe uppfylla all rättfärdighet. Blott så, vilande på trygghetsgrunden, klippan Kristus, kan vi vara trygga i liv och död, vissa om att vi ”sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga.”

2. Trons trygghet får näring i kyrkan

Om det har Hanna något att säga oss. Hon var åttiofyra år gammal. Hon blev tidigt änka, efter bara sju års äktenskap. Hon hade inga barn och barnbarn att ta hand om. Därför kunde hon viga sitt liv till att vara i templet och tjäna Gud ”under fastor och böner natt och dag”. Det var något som hon gjorde inte av lagiskt tvång utan villigt och med glädje.

Hanna var profetissa, står det. Det betyder inte att hon var kvinnlig präst och ledde gudstjänsterna i templet eller något sådant. Men hon hade en andlig nådegåva som gav henne djup insikt i de heliga skrifterna och av den insikten delade hon med sig till dem hon mötte och talade med i templet. Hon, liksom Simeon, hörde till "de stilla i landet", de som väntade och längtade efter den Messias som skrifterna talade om. Hon älskade templet. I alla de ceremonier och prästerliga offer som förekom där såg hon bilden av den store översteprästen som en dag skulle komma och med sitt offer en gång för alla bli Israels och världens Frälsare.

Här i templet fick Hannas tro näring. Här upplevde hon den stora tryggheten i Guds närhet, omsluten av hans godhet. Hon hade gjort psalmistens ord till sina: ”Ett har jag begärt av HERREN, det längtar jag efter: Att få bo i HERRENS hus i alla mitt livs dagar för att se HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel” (Ps. 27:4).

Också hon fick likt Simeon uppleva Herrens ljuvlighet på det sättet att hon med egna ögon fick se den nyfödde Frälsaren. Det står så fint om henne, att hon ”prisade Gud och talade om honom (dvs. om Jesus) med alla dem som väntade på Jerusalems förlossning”.

Kyrkan är Guds hus, där Guds storhet och makt, hans nåd och frälsning förkunnas för oss. Där ställs vi på nytt inför alla Skriftens löften om Guds barns trygghet som vi så väl behöver för att bli bevarade i tron. Ty vår tro, som ofta är så svag, dör utan näring. Då försvinner också tryggheten. Må Hanna och hennes beroende av att få vara i Gud hus få tjäna som en förebild för oss. Vi behöver platserna, där tron och tryggheten får kraft och styrka genom mötet med Jesus i Ordet och sakramenten.

3. Trons trygghet växer i lidandet

När Simeon talade till Maria om Jesus som ett tecken som skulle bli motsagt, så lade han till: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd.” Med de orden förberedde han henne på en särskild smärta som hon en dag skulle få uppleva. En dag skulle hon stå vid sin sons kors och se honom förnedras, bespottas, lida och dö.

Den stunden kom, och den blev mycket svår för Maria. Ett svärd av smärta skar igenom hennes modershjärta. Hur kunde det gå så med detta barn, barnet som änglarna, herdarna och Simeon och Hanna hade sagt så stora ord om? Hon måste ha anfäktats svårt av plågsamma tankar, men hon förlorade inte tron. I det svartaste mörker förtröstade hon ändå på Gud. Kanske kom hon att tänka på den gamle Simeons ord om svärdet som skulle gå igenom hennes själ. Nu förstod hon vad han menade. Det som skedde skulle ske. Det låg en Guds mening i det.

Trons trygghet består inte i att man slipper lidanden. Den består inte heller i att man alltid förstår meningen med plötsliga och smärtsamma vändningar som livet kan ta. Men tron gör att man kan gå igenom eld utan att förgås och gå under, ja, t.o.m. gå stärkt ur ur det obegripligt svåra. Det är just i lidandet som vår tro prövas allra mest och det är där vi lär är oss verklig förtröstan: att tro utan att se. Att kunna tro på Gud i det allra djupaste mörker – ”När allt är natt och mörker här, och hjälp av mänskor ute är”, som det står i en psalm – det är trons högsta konst. En sådan tro fick Maria nåd och kraft till och den bar henne igenom hennes stora smärta.

Guds barns trygghet ligger inbäddad i evangeliet. Det säger oss att Gud aldrig sviker och överger dem som tar sin tillflykt till Frälsaren som föddes i Betlehem. Det är helt otänkbart: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utelämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32). Och till detta ”allt” hör också allt som behövs för att vi inte skall falla och förgås på vägen utan nå målet – Guds barns eviga härlighet. Amen.

S Bergman (2002)

[^]