Kristet föräldraskap

Från jul och fram till nu har vi här i kyrkan talat om Jesus som ett nyfött barn, som Maria och Josef ömt vårdade. Men i dagens evangelium möter vi Jesus som en ung pojke som sitter i templet och undervisar vuxna och lärda män. Därav denna söndags överskrift: ”Guds Son i Guds helgedom.”

Vi vet inte mycket om Jesu barndomsår. Lukas är den ende av evangelisterna som ger oss en glimt av Jesu uppväxt. Men hans berättelse här säger oss ändå en del om Jesu ungdomsliv fram till dess han började sin offentliga verksamhet.

Vid 12 års ålder upptogs på Jesu tid en judisk pojke som en bar mitzvah, ”en lagens eller budets son” som det hebreiska uttrycket betyder. Det skedde ofta i samband med ett besök i templet vid någon av de stora högtiderna. När en pojke blev bar mitzvah räknades han som religöst myndig med samma rättigheter och skyldigheter som de vuxna. Judarna har kvar denna sed än i dag och firar den på olika sätt. Man kan se det här som en slags motsvarighet till konfirmationsseden i vårt land. Den uppfattas av många just som ett välkommen in i vuxenvärlden. Riktigt så ser inte vi på vår konfirmation. Den är en kristen akt där de unga offentligt bekänner sig till sitt dop och den tro de har döpts till. Konfirmationstiden är också en förberedelse för deras första nattvardsgång.

På Jesu tid fick barnen tidigt undervisning i Guds Ord och bud av sina föräldrar. I GT talas det inte om några skolor för barn. All undervisning skedde i hemmet. Men under det första århundradet f. Kr. började judarna organisera barnskolor. På Jesu tid började barn gå i skola vid fem års ålder. Undervisningen var i regel förlagd till synagogan. Där var den första läsboken 3 Mos. som man fick lära sig utantill. Sedan fick barnen läsa 4 och 5 Mos. och till sist 2 och 1 Mos. Detta höll man på med i tio år. Det är ganska troligt att Jesus gick i skola tillsammans med andra barn.

I bland får man höra dumheter om att Jesus och hans lärjungar var obildade analfabeter. Det var de inte alls. I jämförelse med folk i det romerska riket hade judarna hög läskunnighet. Och det uppmärksammades. Man talade om Israel som ett bokens folk.

Det ser alltså ut som om Jesus vid tolv års ålder, vid hans familjs besök i templet under påskhögtiden, var på väg att bli en bar mitzvah, ”en budets son” enligt judarnas sed. Men det är inte säkert att detta var första gången han kom till templet gående på egna fötter. Det fanns inget förbud för något sådant före tolvårsåldern. Men för en del var resan lång och ansträngande och man väntade därför med att ta med barnen tills de blev större.

Men vare sig Jesus varit där tidigare eller inte, så var det den här gången som det hände något särskilt minnesvärt, som Lukas ville bevara till eftervärlden. Under detta besök försvann Jesus från sina föräldrar i tre dagar, innan de till sist hittade honom i templet, där han satt och talade med lärarna och slog dem med häpnad över sina djupa och förståndiga svar på deras frågor. De hade aldrig sett maken till en så kunnig och klok bar mitzvah kandidat.

Josef och Maria kände stor vånda för sin pojke, när de på hemvägen tappade bort honom i vimlet av människor i ressällskapet. De fick vara med om dagar av sökande, oro och skuldkänslor för att de inte hållit rätt på sitt barn. De fick uppleva att föräldraskap är inte bara glädje och lycka. Dessutom var deras son inte vem som helst, utan en som Herrens ängel sagt stora och märkliga ting om. Hur skulle det nu bli med allt vad Gud sagt om honom?

I dag skall vi låta händelserna vid Jesu besök i templet bli ett ord från Gud till oss om det kristna föräldraskapet.

1. Marias och Josefs föräldraskap var unikt

Deras föräldraskap var unikt i den meningen att de var satta att vara föräldrar åt Guds människoblivne Son. Maria och Josef fick en påtaglig påminnelse vid det här tillfället om vem deras son var. När det såg ut som om gossen Jesus varit olydig och olovandes smitit ifrån sina föräldrar, fick de tänka om. När de återfinner sitt barn, och Maria med förebrående föräldraröst säger: ”Varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig”, så svarar Jesus lugnt: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” Det var en hänvisning till hans gudomliga släktskap med Fadern, som templet var helgat åt. Templet och det som hörde Fadern till var hans hem före hemmet i Nasaret. Som Guds Son stod han över Josef och Maria och behövde inte lyda dem. Maria kom återigen tänka på ängelns ord om hennes barn. Det står i slutet av vår text: ”Hon bevarade allt detta i sitt hjärta.”

Men det var bara för ett kort ögonblick Jesus lät sin gudom och höga ställning glimta fram. Även framöver var det så att han mestadels inte gjorde bruk av sina gudomliga egenskaper utan levde som en vanlig människa. Det står också att Jesus sedan följde med sina föräldrar till Nasaret ”och han var alltid lydig mot dem.”

När det står om Jesus att han ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor”, så är det ett uttryck för inkarnationens mysterium, att han som är Gud av evighet låter sig fostras som andra barn av jordiska föräldrar. Han som visste och kunde allt måste lära sig att äta och gå, läsa och skriva, akta sig för faror av olika slag osv. Förstå det den som kan! Men detta hör till inkarnationens underbara mysterium. Hen blev som en av oss, ”frestad i allt liksom vi, men utan synd” (Hebr. 4:15).

Fast Marias och Josefs föräldraskap var unikt, har det stora likheter med vanliga kristnas föräldraskap.

2. Kristna föräldrars viktigaste uppgift

Vilken uppgift är det? Att se till att barnen får gå i bra skolor och får utbildning och examina som leder till välbetalt arbete som de trivs med? Eller att de blir gifta och får barn och ett gott familjeliv? Nog är sådana saker bra, men de är inte det viktigaste. Långt därifrån! Vi föräldrar vill gärna kunna vara stolta över våra barn och deras framgångar. Det blir liksom ett kvitto på att vi lyckats som föräldrar. Men vi kan bli så upptagna av sådana här saker att vi sviker vår viktigaste uppgift ifråga om barnen.

Kristna föräldrar skall inte bara tänka på barnens jordiska väl och ve. De skall först och sist ha barnens andliga och eviga väl och ve för sina ögon. Deras viktigaste uppgift är att ge dem kristen fostran, rusta dem med Guds bud, visa dem Guds kärlek och Guds vilja med deras liv. Att försumma det, eller sätta det i andra hand, är en stor synd. Luther skrev Lilla katekesen till hjälp för både barn och föräldrar. I företalet till katekesen skriver han om hur viktigt det är att föräldrarna sköter sitt ämbete ”och vilken svår synd de begår, om de inte gör det. Ty därigenom undergräver de och ödelägger de både Guds rike och det jordiska samhället såsom de värsta fiender både till Gud och människor” (SKB s. 361). Det är starka men sanna ord.

Kristna föräldrars första uppgift är att så snart som möjligt låta döpa sina barn, så att de blir Guds barn, uttagna från mörkrets välde och insatta i ljusets rike, där de får leva iklädda Kristi rättfärdighet. Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana” (Mark. 10:14). Sedan börjar den viktiga uppgiften att ge barnen en kristen fostran, berätta för dem om Jesus och om vad Gud säger i sitt ord. Detta leder med tiden till barnens konfirmation – deras egen bekräftelse på att de vill vara kristna och tillsammans med församlingen fira nattvard. Konfirmation som gudstjänstakt är inte omnämnd eller anbefalld i NT, men det är en god kyrklig ordning. Konfirmation i betydelsen att öppet inför andra bekänna Jesus, det uppmanas alla kristna till. Hjärtats tro leder till munnens bekännelse till Jesus (Rom. 10:9-10). Kristna föräldrars önskan och bön är alltid att deras barn skall förbli i dopets nåd och bli bevarade hos Jesus Kristus.

Det är förfärligt när föräldrar försummar sina barns andliga och kristna fostran och slapphänt låter dem se och vara med om allt möjligt som lätt kan bli dem till förförelse. Många föräldrar förfaller till det bara för att deras barn inte skall känna sig utanför utan kunna göra allt som deras kamrater gör. Sådana föräldrar sviker sitt kristna ansvar för barnen. De övar dem inte i den livsviktiga, kristna konsten att leva i världen, men inte av världen.

Vi kan naturligtvis inte tvinga våra barn till tro och kristet liv. Men vi kan tala med dem, varna och förmana dem på ett för deras ålder passande sätt. Och inte minst är vår uppgift att vara goda, kristna exempel för dem. Exemplets makt är stor. Och hit hör också att kunna erkänna sina fel och säga förlåt, när man tappar humöret och beter sig illa mot sina barn.

Barn är Guds ögonstenar. Föräldrar måste alltid besinna att de i sin föräldraroll är Guds representanter på jorden. De skall fostra barnen som de fått i hans kärlek, efter hans vilja och med hans mål för ögonen. Det glöms i dag ofta bort. Påverkade av världens synsätt och modern barnuppfostran vill man inte pådyvla barnen någon tro utan menar att det bästa är att de själva får komma fram till sin egen tro och livsåskådning. Men barn lever aldrig opåverkade i ett tomrum. Fostrar inte deras föräldrar dem i kristen tro, så fostras de snart av kamrater och massmediala idoler till annan tro och andra värderingar.

I Matt. 18:6-10 ropar Jesus ett skarpt ve över alla dem som förför ”en av dessa små som tror på mig.” Att försumma barnens kristna fostran får i ett evighetsperspektiv ytterst allvarliga konsekvenser. Det kan aldrig nog understrykas. Barn som inte får kristen undervisning och inte får höra om Jesus och vad han betyder för oss går snart förlorade. De blir ett lätt byte för själafienden. En dag skall Gud ställa föräldrar som kallar sig kristna men försummat sina barns kristna fostran till svars för det. Han kommer att fråga: Var är de, mina barn som jag gav er och döpte till frälsning och evigt liv hos mig?

Som fromma judiska föräldrar var Josef och Maria ivriga att tidigt introducera sitt barn i Bibelns värld och berätta om Guds underbara och mäktiga gärningar för att rädda och bevara sitt folk. Och de var angelägna om att föra Jesus till templet både som spädbarn och som ung pojke. De var trogna sin uppgift att älska och fostra sitt barn enligt Guds vilja. De är föredömen för alla kristna föräldrar.

Pojken Jesus behövde ingen nåd och förlåtelse, för han var Guds Son utan synd. Men våra barn är syndare, smittade av arvsyndens fördärv, vilket snart märks. De är i ständigt behov av hans nåd och förlåtelse – de liksom deras föräldrar. Hur ivriga borde inte vi, som smakat Guds godhet och nåd, vara att berätta för barnen om Guds kärlek uppenbarad i Jesus!

3. Vårt kristna ansvar för barnen varar hela livet

Kristna föräldrars uppgift upphör inte när de blir vuxna och myndiga. Många föräldrar får uppleva glädjen att barnen vandrar i deras fotspår och att tron går vidare från dem till barnen. Men många får också uppleva sorgen att all deras möda med kristen fostran inte tycks ha haft någon bestående verkan. Barnen sneddar i alla fall över till den breda vägen där de många finns. De vill klara sig utan Gud och kyrka. Detta känns mycket tungt för kristna föräldrar. De känner något av samma värk i hjärtat som Josef och Maria kände, när de under tre ångestfyllda dagar fruktade att de förlorat sitt barn. Men det hade de inte. Han var i templet hos sin himmelske Fader.

Också vilsegångna döpta barn kan en dag återfinna Jesus. Ord från Gud som såtts i deras hjärtan i barnaåren, kan få sin verkan långt fram i livet, då de plötsligt och under andra omständigheter dyker upp i minnet. Vad jag vill säga är att vi inte skall förtvivla och ge upp utan fortsätta att ta vårt ansvar för barnen som är ute och lever farligt utan Gud i världen. Vi skall inte göra det med pikar, tjat och gnat, utan genom uthållig bön för dem, förvissade om att Gud älskar våra barn långt mer än vad vi gör. Den gode Herden kan och vill söka upp bortsprungna får och föra dem åter till hjorden. Tänk på kyrkofadern Augustinus mor som dagligen och under tårar i 20 års tid bad för sin avfällige son. Hennes biskop Ambrosius tröstade vid ett tillfälle henne med orden: ”Det är inte möjligt att ett så många tårars barn kan gå förlorat.” Han fick rätt i detta fall. Men det slutar inte alltid så lyckligt. Jesus själv fick erfara det. Han fällde tårar över Jerusalem, där han så ofta och förgäves försökt samla många som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar. Men de hade inte velat. (Luk. 19:41, Matt. 23:37).

Kristna föräldrar skall veta, att om än deras böner för barnen inte alls tycks bli hörda, så har de ändå alltid någon välsignad verkan. Kom ihåg att all förbön i Jesu namn på något sätt rör vid dens hjärta som man ber för. Så får vi alltid förtröstansfullt lämna våra barn, våra nära och kära, i Herrens händer. Han är god och barmhärtig, han har gett sitt liv till försoning för alla människors synder, och han gör allt för att uppsöka och frälsa var och en. Går någon ändå förlorad är det inte Guds fel utan enbart dens som hårdnackat står emot hans kärlek och kallelse.

För oss alla, både föräldrar och barn, gamla och unga, gäller den välsignade sanningen att Jesus alltid återfinns i templet, i kyrkan, där hans heliga ord och evangelium predikas till liv och salighet för oss syndare. Må vi alltid söka honom där. Amen.

S Bergman (2012)

[^]