Jesu närvaro helgar hemmet

I dag har vi hört om det första under som Jesus gjorde varigenom han uppenbarade sin gudomshärlighet. Han gjorde det vid ett bröllop i Kana i Galileen, där han förvandlade ca 600 liter vatten till gott vin. Ett ungt par hade ingått äktenskap och man firade det på sedvanligt sätt med vin, sång och dans. Jesus, hans mor Maria och lärjungarna, då sex till antalet, var inbjudna. Med sin närvaro helgade och välsignade Jesus det nybildade hemmet.

Absolutister och pietister stöter sig på att Jesus tycks godkänna bröllopsfester med dans och alkoholförtäring. Också bordsvärden vid bröllopet i Kana förvånades över att Jesus med sitt under sparade det bästa vinet till sist. Den vanliga ordningen vid fester var – och är fortfarande – att först servera man det goda vinet och senare, då smaklökarna började domna av, ett sämre vin. Med sitt under välsignar Jesus en glad bröllopsfest med vin och dans men ingalunda någon fyllefest med omåttligt supande.

Luther säger i sin predikan över dagens text i Kyrkopostillan. ”Vi bör också låta det [ett sedvanligt bröllopsfirande] ha sin gång och inte känna dåligt samvete. Om nu några drack lite vin utöver törstens behov och blev glada, så är de väl därför inte i djävulens våld. … Men våra tiders omåttlighet är straffbar. Då man inte äter och dricker utan frossar och super, sväljer och sölar ner sig … Vad skall man väl säga om sådana? De är svin och inte människor, och Kristus skulle väl varken komma till dem eller skänka dem något vin.” Likaså passar Luther på att säga något om dansen: ”Sker den bara med tukt och ärbarhet, så ger jag ett bröllop sin rätt och sed och dansar även med. Tron och kärleken låter sig varken dansas eller sittas bort … De små barnen dansar ju utan att därmed försynda sig. Gör så du med. Bli som ett barn, så skadar dig inte dansen!” Så hör hör vin, dans och fest till Guds goda gåvor, att tas emot med glädje och brukas rätt. ”Ty allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse” (1 Tim. 4:5).

Ett hem där Jesus är inbjuden är alltid välsignat. Det behöver inte betyda att det råder sådana ideala förhållandet som vi nyss sjöng om i psalmen som började med orden: ”Välsignat är det hem förvisst, som har sitt allt i Jesus Krist.” Psalmen utgår från att alla är ett i tro; ”att jag och mitt hus” sluter förbund med Gud. Det är gott, när det är så, men det är inte alltid fallet i vår andligt splittrade tid; ett hem kan rymma vitt skilda trosuppfattningar. Därför behöver det också sägas, att välsignat är även det hem där kanske bara en enda i familjen är en bekännande kristen. Även där är Kristus verksam.

Berättelsen om bröllopet i Kana har några viktiga saker att säga oss om Jesus och våra hem.

1. Med sin närvaro vid bröllopet i Kana välsignade Jesus äktenskapets ordning

Att Jesus börjar sin offentliga verksamhet med ett under just vid ett bröllop var ingen tillfällighet. Den första ordning som Gud vid skapelsen upprättade på jorden var äktenskap och familj. Med sin närvaro vid bröllopet i Kana välsignar Jesus denna ordning och alla dem som går in under den.

Vid det första äktenskapet på jorden var Gud själv vigselförrättare. Han gav Adam och Eva åt varandra för att de skulle bilda hem, leva tillsammans i en livslång gemenskap, ta emot barn, vårda och fostra dem efter bästa förmåga. Och Gud sade: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos. 2:24). Med de orden instiftade han äktenskapet som den skapelsegivna och naturliga samlevnadsformen mellan man och kvinna.

Genom äktenskapet har Gud lagt grunden för människosläktets fortbestånd och för samhällslivet. Hem och familj är samhällets urceller och grundvalar. Uttrycket kärnfamilj säger detsamma: familj med mamma, pappa och barn är samhällets kärna. I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (art. 16:3). Blir nu denna kärna eller grundläggande enhet förstörd får samhället stora problem. Där äktenskap och familj föraktas och nedvärderas, får man förr eller senare betala ett högt pris. Det ser vi i dag när skilsmässor och uppbrutna förhållanden blivit så vanliga att bestående äktenskap har blivit något av en kuriositet. De största förlorarna i de splittrade familjerna är naturligtvis barnen, som får pendla fram och tillbaka mellan frånskilda föräldrar och vänja sig vid nya mammor och pappor. De far ofta illa och går miste om den trygghet som de så väl behöver under sin uppväxt.

Radikala krafter har under ganska lång tid fört krig mot kärnfamiljen. Man vill få bort synen på kärnfamiljen som norm och ideal för samlevnaden. Kärleken mellan människor tar sig olika uttryck, säger man, och ingen av dem får diskrimineras eller ses som mindervärdig. Det har nu gått så långt i vårt land att man infört en s.k. könsneutral äktenskapslagstiftning, där könet inte skall spela någon roll. Jesus skulle aldrig med sin närvaro välsigna något sodomitiskt eller samkönat äktenskap, utan endast ett mellan man och kvinna. Både GT och NT ser homosexuellt samliv som en avskyvärd synd och ett brott mot naturen (3 Mos. 18:22, Rom. 1:26-27, 1 Kor. 6:9).

För att skydda äktenskap mellan man och kvinna, hem och familj har Gud gett oss ett särskilt bud, det sjätte, som säger: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott.” Det är ett bud som i dag betraktas som ett mycket otidsenligt, livsfientligt och skadligt bud – ett bud som vill låsa in människor i livslånga förhållanden, hindra dem att utvecklas och leva sitt eget liv. Men sjätte budet värnar om grunden för all god mänsklig samvaro. Det handlar om livet, om människosläktets tillväxt och överlevnad. Det säger oss: Riv inte upp samhällets grundvalar! Slå vakt om ordningen med äktenskap, hem och familjeliv. Håll den helig!

Den kristna kyrkan har i Jesu efterföljd från början hållit äktenskapets ordning högt. Den hör till den goda skapelsen som inte får föraktas utan skall tas emot med tacksägelse (1 Tim. 4:4). Det livslånga äktenskapet är inte någon specifik kristen ordning, bara möjlig förverkliga om man är kristen. Den har hållits högt också i icke kristna kulturer och länder. Om äktenskapet står det i den Augsburgska bekännelsen: ”I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit det med stor ära” (SKB s. 69).

Men samtidigt skall vi komma ihåg att äktenskap och familj alltid har varit ifrågasatt och utsatt för djävulens förstörelselusta. Han tål inte den goda skapelsen. Synen på äktenskapet var mycket slapp på Jesu tid. Man kunde skilja sig av nästan vilken anledning som helst. Och vi finner t.ex. att den grekisk-romerska världen runt Medelhavet på apostlarnas tid var en värld med massor av splittrade äktenskap och lösa förhållanden. Homosexualitet och pedofili var vanliga och tolererade företeelser. Staden Korint i Grekland var en stad präglad av vad vi dag kallar för ”sexturism” där alla varianter av behov kunde tillfredställas, också de mest perversa. Men ändå gick kristendomen med sin syn på äktenskapet, hem och familj som av Gud givna livs- och samhällsbevarande ordningar segrande fram också i dessa miljöer. Många blev kristna och övergav sin gamla livsstil, vars bittra frukter de smakat.

Så är äktenskap och familj Guds skapelsegivna gåvor, givna till glädje och välsignelse. Med sin närvaro vid bröllopet i Kana bekräftade Jesus detta. Må det i dag få styrka oss att frimodigt gå emot strömmen och värna om äktenskapet mellan man och kvinna. Om så andra använder ordet äktenskap om alla möjliga andra förhållanden, så skall inte vi göra det. Låt oss nu gå vidare och säga:

2. Med sin närvaro vid bröllopet välsignade Jesus makarna genom att hjälpa dem i deras bekymmer

Inget äktenskap och hem är utan bekymmer. Vid bröllopet i Kana hade makarna bekymmer redan på sitt äktenskaps första dag. Vinet började tryta! Det kan tyckas vara ett ganska litet bekymmer. Men just då var det ett stort bekymmer. Det kändes trist för de nygifta att gästerna skulle gå därifrån och minnas deras bröllop som ett där vinet inte räckte till.

Äktenskap och hem är platser fulla av bekymmer av olika slag: bostad, ekonomi, barnens behov och mycket annat. Man har inte bara sig själv att tänka på. Trots att äktenskap och familjeliv är avsett att skänka glädje och lycka, så är det likväl sant, att den som gift sig också gift sig till bekymmer. Paulus säger i 1 Kor. 7, att den som väljer att inte gifta sig är mer fri från bekymmer än andra. Den som är ogift har bara sig själv att tänka på och ta ansvar för. Han kan, som Paulus själv gjorde, ägna sig helt åt andra uppgifter, t.ex. kyrka och mission. Han säger: ”Helst skulle jag vilja att alla människor vore som jag” (1 Kor. 7:7). Det låter som om han förespråkar celibat som det ideala, men det gör han inte när man ser efter närmare. Att utan problem kunna leva ogift är en särskild gåva som inte alla har, säger Jesus (Matt. 19:11). Paulus är inte av någon annan mening. För de allra flesta gäller äktenskap, inte bara för att ta emot barn och ge dem ett gott hem, utan också som ett botemedel mot otukt. Aposteln säger: ”Det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär” (1 Kor. 7:9).

Bekymren i hem och familj kan vara av olika slag. Men en ständig källa till bekymmer är att hemmen befolkas av syndiga människor. Våra svaga och dåliga sidor kommer särskilt tydligt fram i den lilla världen, i hemmet, där vi lever så tätt inpå varandra. Dåligt humör och ilskna utbrott drabbar mest de närmaste. Ett hem är ett ställe där det finns många tillfällen att göra varandra inte bara gott utan också mycket illa. Hem som en gång varit fyllt av lycka och glädje, varit något av ett himmelrike på jorden, kan med tiden förvandlas till ett rent helvete.

Vid bröllopet i Kana var det en som visste vart man skulle vända sig med bekymmer som uppstod. Det var Maria, Jesu mor. Hon gick till Jesus med problemet. Den förmånen har varje kristen. Av henne kan vi lära oss, hur vi skall gå till väga. Hon talade inte om för Jesus hur han skulle bära sig åt för att lösa problemet. Hon bara nämner själva problemet: ”De har inget vin.” Och trots att Jesus nästan tycks avvisa henne med orden: ”Kvinna, vad har vi med det att göra? (eller som Luther översätter detta något svåröversatta ställe: ”Vad har jag med dig att göra?”), låter hon sig inte avspisas, utan litar fullt och fast på att hennes märklige son skulle hjälpa. ”Min stund har ännu inte kommit”, hade han sagt. Alltså, tänkte hon, skulle han hjälpa. Därför sade hon till tjänarna: ”Gör vad han än säger till er.” Och i den rätta stunden löser Jesus makarnas bekymmer med ett stort och generöst under.

Att komma till Jesus med sina bekymmer betyder inte att de alltid blir lösta på det sätt vi tänkt eller i den stund vi tänkt. De blir lösta när rätt stund är inne, den stund som Jesus, som ser och vet allt, känner till.

Det finns, som vi tidigare påpekat, goda äktenskap där makarna är varandra trogna hela livet också bland icke kristna. Men likväl är det sant att ett äktenskap och hemliv får en långt rikare dimension, om Jesus inbjuds och åkallas i all nöd, både i små och stora bekymmer. Det är klart att det är en oskattbar tillgång att få vända sig till honom som i egenskap av Guds Son var med och instiftade äktenskapet. Att Jesus inbjuds att vara hemmets daglige gäst betyder oändligt mycket. Bekymren blir aldrig oöverkomliga. Han vill även i dag göra under i våra hem.

3. Med sin närvaro i våra hem vill Jesus frälsa och förvandla människor

I Kana förvandlade han sex krukor med vanligt vatten till sex krukor med det allra bästa vin. Det var inget trolleritrick utan ett skapelseunder, där Jesus visade sin makt som Gud och Skapare. Men Jesus kom till jorden för att göra större under än att förvandla vatten till vin. Guds Son blev människa för att förvandla syndare och göra dem till Guds barn och till nya människor. På korset omvandlade Jesus våra synders bittra och giftiga vatten till det allra ädlaste vin. Han drack den bittra drycken i botten för oss. Nu ger han oss i stället välsignelsens kalk fylld till brädden med syndernas förlåtelse, liv och salighet. Vi får dricka av det goda vinet, hälsodrycken som kommer ur den vinpress som heter Kristi försoning på korset.

När vi dricker av det vinet, blir vi befriade från det största av alla bekymmer, nämligen syndens tyngande skuldbörda. Det förvandlar hela vår situation. När vi renas från all synd, förenas vi med Kristus i ett andligt äktenskap som inte ens döden kan bryta. Jordiska äktenskap varar ”tills döden skiljer oss åt”, men så är det inte med det äktenskap där Jesus är brudgummen och den troende kyrkan bruden. Som kristna är vi ett med Kristus. Allt hans är vårt. NT låter äktenskapet bli en bild av det eviga nådesförbundet med Jesus som varje kristen har. I detta förbund står vi under löftet: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28). Allt samverkar till vår salighet. Allt? Också våra synder, misstag och misslyckanden? Ja, allt. Så verkar evangeliet, det goda vinet.

I samlivet med andra människor – i synnerhet i hemmet eller bland dem som står oss nära – förverkligar Gud helgelse hos en kristen. I ett kristet hem kan man inte leva för sig själv. I det kristna hemmet verkar den Helige Ande helgelse. Han lär oss att likna Jesus i kärlek och tålamod, i att kunna förlåta, ha överseende med andras brister och fel och ”överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning”, som det stod i dagens epistel (Rom. 12:10) – allt detta som har så stor betydelse i våra hem.

I det hem där Jesus är inbjuden, blir inget riktigt hopplöst. Gud låter allt samverka till det bästa – också det som känns obegripligt svårt och smärtsamt. Jesus kan hela det som trasats sönder av människors synd och väva in det i ett nytt mönster som rentav blir finare. Det sker genom att han förvandlar och helgar syndare, ett gradvist förvandlingsunder, långt större än att vatten förvandlas till vin.

En dag, när vi till sist måste bryta upp från denna världen och från våra jordiska hem, väntar det bästa: det eviga livet, paradiset där ingen synd och död mer finns. Där får vi i obeskrivlig glädje uppleva sanningen i att Jesus sparat det bästa vinet till sist. Amen.

S Bergman

[^]