En stark tro

Dagens evangelium berättar om två underverk som Jesus gjorde. Först botar han en spetälsk man och sedan en romersk officers tjänare. Både den spetälske och officeren hade tro på Jesus.

Den spetälske trodde att Jesus kunde bota honom, men han var inte säker på att han ville göra det: ”Om du vill kan du göra mig frisk”, säger han. Det betyder inte att han tvivlar på Jesu makt. Tvärtom är hans tro en fin och ödmjuk tro som inte insisterar på att nu måste ett under ske. Han överlämnar den saken åt Jesus. Han tror på Jesus även om denne av någon anledning inte tänkte bota honom. Det är ett fint drag hos honom. Han var en rätt bedjare, denne spetälske, en sådan som i jordiska ting som hälsa och välgång alltid ber villkorligt – dvs. ber: ”Herre, om det är din vilja, så låt det ske.” Så skall även vi be. Men när det gäller syndernas förlåtelse och vår eviga salighet behöver vi inte be så. Där behövs inga ”om du vill”. Bibeln ger oss där klart besked om vad som är Guds vilja: Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Gud vill att vi skall bli frälsta genom tro på Sonen som han sänt, på Jesus, som är vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6).

I dag skall vi främst uppehålla oss vid det andra undret i vår text, där en hednisk officer, en yrkesmilitär, kommer till Jesus och ber för sin sjuke tjänare. Om denne officers tro säger Jesus: ”Sannerligen säger jag er: I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.” Detta ovanliga uttalande borde göra oss nyfikna på vad det var för slags tro.

Man brukar tala om tro i två avseenden. Tro kan syfta på vad man tror på, dvs. på läran eller trons innehåll. Alla kan ta del av den kristna trons innehåll, sådant det föreligger Skriften. Men därmed är inte sagt att man är kristen. Djävulen vet också vad den kristna tron innehåller. Läran, Guds Ord om salighetens väg, är givetvis viktig. Men blir den bara en intellektuell kunskapsinhämtning, som inte förändrar våra liv har Guds mål med läran inte uppnåtts.

Då saknas tro i ordets andra betydelse, nämligen att vi inte bara tror att det Jesus lär är sant, utan att vi också av hjärtat litar på Jesus, förtröstar på hans ord och löfte och tar det till oss. Detta är den saliggörande tron som griper om Jesus och frälsningens gåva, låter hans löfte gälla och tänker: ”Detta har jag fått av Gud. Det vill jag hålla fast vid i liv och död och inte byta bort mot något annat här i världen.”

Någon tänker kanske att det i officerens fall inte handlar om den saliggörande tron på syndernas förlåtelse genom Jesus utan om tro på Jesu makt att bota sjuka. Det kan i och för sig vara sant. Men då skall vi tänka på, att Jesus på ett annat ställe säger att han botade sjuka för att man skulle tro det som var mycket större: att han hade makt att förlåta synder (Matt. 9:5-6). Vi har all anledning att anta att officerens tro efter undret som skedde med hans tjänare också blev en frälsande tro.

Låt oss nu se närmare på hans tro som Jesus prisar så högt.

1. Officeren hade inga höga tankar om sig själv

Mycket ödmjukt kom han till Jesus och bad om hjälp för sin tjänare som låg sjuk, förlamad och med svåra plågor. Vår text från Matteus är en kortversion av den aktuella händelsen. Lukas berättar mer utförligt. Han nämner att tjänaren låg för döden, och att han betydde mycket för officeren. Han var inte bara en tjänare utan en nära vän, en ”som han satte stort värde på” (Luk. 7:2). Lukas nämner vidare att officeren inte kom själv utan kom genom ombud. Han hade bett några av judarnas äldste att framföra hans ärende. Dessa judar försökte ivrigt övertala Jesus att hjälpa officeren. De sade: ”Han är värd att du gör detta för honom. Han älskar vårt folk, och det är han som byggt synagogan åt oss” (Luk. 7:4-5).

Men vad de säger stämmer inte med vad officeren själv säger till Jesus, när denna kommer till hans hus. Han slår ifrån sig och säger: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han ansåg sig varken värdig att själv komma till Jesus eller att denne kom in i hans hus. Det är mycket märkligt att ett befäl från den romerska armén uppträder så ödmjukt inför en jude. I kraft av sin maktställning hade han utan vidare kunnat skicka några av sina soldater och bara beordra Jesus att omedelbart infinna sig. Men så gör han inte. Han framhäver inte på något sätt sig själv utan ber Jesus ödmjukt att han av nåd skall hjälpa honom.

Att framhäva oss själva och våra förtjänster brukar vi människor vara duktiga på. Vår högmodiga och egenrättfärdiga natur, som alltifrån syndafallet är vår onda arvedel, utmärks av ständig lust att göra oss stora och märkvärdiga, värda att hjälpas och passas upp av Gud. Samtidigt vet vi att det är fult bland människor att vara högfärdig och skrytsam. Därför maskera vi vårt högmod genom att ikläda oss en spelad ödmjukhet. Officeren ägnade sig inte åt något sådant hyckleri. Han menade verkligen vad han sade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.”

I sin kontakt med judarnas religion hade han mött en Gud helt olik raden av gudar och gudinnor som dyrkades borta i hans hemland. I Israel hade han ibland besökt synagogan och lyssnat när lagen förelästes. Här mötte han Israels Gud, som var en helig och rättfärdig Gud med höga och stränga krav på människan, men han var också god och barmhärtig som ingen annan. Inför honom blev officeren liten. Han blev en syndare som behövde nåd. Han upplevde något nytt och ovant: att inte behöva hävda och upphöja sig själv jämt och ständigt. Inför Israels helige och barmhärtige Gud var han en syndare, inte värd den godhet och nåd han fann hos judarnas Gud.

Också vi behöver föras till den punkt där vi likt denne officer ärligt och ödmjukt bekänner: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” För grundregeln i vårt förhållande till Bibelns Gud är alltid detta som går som en röd tråd genom Skriften: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd” (Jak. 4:6).

Officerens hade inga höga tankar om sig själv. Det var den första delen av hans tro. Nu kommer vi till den andra delen.

2. Officeren hade mycket höga tankar om Jesus

Ryktet om Jesus, hans ord och gärningar hade nått honom. Han hade säkert också gjort egna efterforskningar och tagit reda på de fakta som fanns om Jesus. Hursomhelst väcktes inte bara hans nyfikenhet, utan också hans tro på att Jesus kunde hjälpa honom. Och denna tro växte sig allt starkare.

När vi möter honom i vår text finner vi en man som var övertygad om att Jesus var en person med stor gudomlig makt. ”Herre … säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk”, säger han. Han trodde på makten i Jesu ord. Han trodde inte att han behövde föra sin förlamade tjänare till Jesus, så som det skedde den där gången då några vänner firade ner en lam framför Jesus genom en öppning i taket (Mark. 2). Han trodde inte heller att Jesus behövde gå in under hans tak och lägga sin hand på den sjuke tjänaren för att bota honom. Nej, inget sådant behövdes, tänkte han. Det räckte med ett ord, en enkel befallning från Jesus! Det var i sanning en stor och stark tro. Han hade häpnadsväckande höga tankar om Jesus.

Officeren utvecklar i fortsättningen sin tro på Jesus i en lysande utläggning om mänsklig makt och Jesu makt. Som befäl i den romerska armén visste han vilken makt hans egna ord hade. När han sade: ”Gå!” till sina soldater, så gick de, när han sade: ”Kom!”, så kom de, och när han sade: ”Gör det här!” till sina tjänare, så gjorde de det.

Längst upp i toppen av det romerska rikets hierarki satt kejsaren. När denne gav en order, fördes den snabbt ner genom befälskedjan och verkställdes så snart som möjligt, om det så var i andra änden av världen. En romersk kejsare hade en enorm makt. Ve den som satte sig upp mot honom!

Det märkliga med denne officer är nu att han trodde att Jesus hade en långt större makt än kejsaren. Jesus hade makt över plågor som människor stod helt rådlösa inför. Han kunde befalla sjukdomar att vika och onda andar att fara ut. Med sina ord kunde han bota spetälska, säga till dem, som det står i början av vår text: ”Jag vill. Bli ren!” och undret skedde – omedelbart. Sådant kunde varken officeren, hans generaler eller ens kejsaren göra. Och hans enkla slutsats blev denna: Jesu makt var gudomlig. Han var allsmäktig, han utövade samma makt som Israels Gud gjorde, när han skapade världen. ”Han sade och det blev till, han befallde och det stod där” (Ps. 33:9). Det var officerens tro. Och den var i sanning häpnadsväckande.

Jesus själv blev förvånad över hans tro. Han hade ofta haft anledning att bli djupt bedrövad över judarnas otro. ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom”, står det (Joh. 1:11). T.o.m. sina lärjungar fick han ofta förebrå för deras svaga och klena tro. Men här utbrister han: ”Sannerligen säger jag er: I Israel har jag inte hos någon funnit en så stark tro.” Visst fanns det de i Israel som trodde på Jesus som den gudomlige Messias, men ingen hade uttryckt sin tro så enkelt, tydligt och rakt på sak som denne officer. Han var en hedning, men ändå såg han klarare än många skriftlärda i Israel. Han såg Gud, där de bara såg en människa. Luther säger om honom, att han var en riktig ”doktor i teologin”.

Teologer som likt officeren upphöjer Kristi gudom börjar bli sällsynta. Allt oftare hör vi moderna teologer och präster säga: ”Att tro att Jesus är Guds Son i verklig mening är inte nödvändigt. Han är inte allsmäktig, och han är inte Gud som på korset bär och försonar våra synder. Allt sådant är föreställningar som det är hög tid att göra sig av med i vår upplysta tid.” Så säger man.

Mot allt sådant gudlöst prat sätter vi i dag officerens tro, den som prisar Jesu gudomliga makt så starkt. I slutet av vår text säger Jesus: ”Rikets barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Han syftar närmast på otrons barn i Israel. Men Jesu dom faller lika strängt över vår tids lögnprofeter som menar att det går bra att vara kristen utan att tro på Kristi gudomliga härlighet och hans fullbordade försonargärning på korset.

Aposteln Johannes säger: ”Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet” (1 Joh. 5:11-12). Den som lämnar detta livet med höga tankar om sig själv och sina gärningar och föraktar Guds kärlek, uppenbarad i Sonen och hans gärningar, skall bittert få begråta sin dårskap i evigheten.

3. Officerens tro måste bli vår om vi skall bli saliga

Officerens tro fick Jesus att se fram mot en stor skara av hedningar som genom tron skulle införlivas i de frälstas skara. Han utbrister: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket.” Han såg evangeliets framtida skördar bland världens vimmel av blinda, vilsna och förlorade syndare. Och han gladdes.

Hur är det med oss, kommer vi vara med bland dessa bordsgäster som Jesus ser framför sig och fröjdas över? Eller kommer vi hamna bland dem som utan hjärtats omvändelse och tro menar sig vara kristna eller ”rikets barn”, vilka Jesus i slutet av vår text säger, att de ”skall kastas ut i mörkret utanför”? Allt beror på om vi har den tro som officeren hade eller inte.

Den tro som vi har talat om i dag handlar inte om officerens eller vår förmåga att tro, utan – som det står i dagens överskrift – om ”Jesu makt att skapa tro på jorden.” Vår förmåga att verkligen förtrösta på och ta till oss evangelium om Jesus är lika med noll. I oss bor bara otro. Officerens starka tro hade inte sin grund i att han var en redbar, manlig och rakryggad militär. Tron hade han inte tagit sig utan fått. Det var judarnas heliga skrifter och det goda ryktet om Jesus som hade väckt hans tro.

Officerens tro är inte någon annan och högre tro än den frälsande tro Jesus vill finna hos oss alla. Här gäller samma sak som när Jesus sade till Petrus vid Cesarea Filippi efter hans bekännelse till Jesus som den levande Gudens Son: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen” (Matt. 16:16-17). Att vi kommer till besinning, omvärderar våra liv i Ordets ljus, kastar alla höga tankar om oss själva på sophögen och sedan med tomma händer tar vår tillflykt till Jesus och låter honom bli och vara vår enda rättfärdighet inför Gud – det är det under som Jesus med sitt mäktiga ord vill verka i våra liv. Och han vill göra det ständigt på nytt för att dag för dag bevara oss till salighet. Så förverkligas ordet: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef. 2:8).

Till officeren sade Jesus: ”Gå, som du tror skall det ske dig.” Och i samma ögonblick blev tjänaren frisk. Så slutar vår text. Det heliga evangeliet, de goda och starka orden om Frälsaren som bar våra synder och blev vår rättfärdighet, kommer till oss i dag, inte bara som ett erbjudande utan också med kraft att ta emot det, så att vi ödmjukt svarar: ”Ja, Herre, som du säger, så blir det. Du kan inte ljuga: förlåter du, så är allt förlåtet, förklarar du mig rättfärdig, så är jag verkligen det. Tack Herre, för makten i ditt ord.”

I evangeliet säger Jesus alltid sitt: ”Jag vill. Bli ren!” Han vill – frågan är: Vill du? Vi behöver alla ständigt på nytt ge upp vårt eget, bli stilla och låta oss besegras av Jesus och kraften i hans ord.”Så säger Herren HERREN, Israels Helige: ’Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan blir ni starka’” (Jes. 30:15). Gud give oss nu alla sin Andes nåd till officerens starka tro på Jesus. Amen.

S Bergman (2012)

[^]