[Arkiv]
S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING
Predikan Septuagesima TEXT: Matt. 20:1-16 |
|
Liknelsen om arbetarna i vingården, som är dagens evangelium och predikotext, är en mycket märklig liknelse om arbete och lön. Låt oss ställa frågan: Vad är det i denna liknelse som gör att vi kommer ihåg den? Vad är det som får oss att haja till och börja fundera?
Det är utan tvekan den märkliga lönesättningen. De som kom sist och bara arbetat en timme får full dagslön, lika mycket lön som de som slitit och släpat hela dagen. Om något sådant här hade skett ute i arbetslivet i dag, hade arbetsgivaren stämts och blivit fälld i domstol. Lön skall man få efter förtjänst. Den som har arbetat mer skall självklart ha mer lön än den som arbetat mindre.
Men nu berättade inte Jesus denna liknelse för att införa någon ny slags lönepolitik i samhället. Sådant sysslade han inte med. Han säger i inledningen till liknelsen: ”Himmelriket är likt en husbonde som...” osv. Med liknelsen vill han belysa de villkor som gäller i Guds rike. Där gäller helt andra regler än i det vanliga arbetslivet här på jorden. Här gäller lön för mödan, lika lön för lika arbete osv. Men i Guds rike, är det radikalt annorlunda. Där gäller nådens princip: att man får en lön som man definitivt inte är värd, inte har arbetat ihop till och inte har förtjänat. Allt vi får i Guds rike är av nåd, helt oförtjänt.
Jesu liknelser har ofta en enda poäng. Och denna liknelses stora och enda poäng är nåden. Den vill visa på Guds kärlek och godhet som ger åt den som inte förtjänat att få. Allt annat i liknelsen är sådant som syftar till att framhäva denna enda poäng. Därför skall vi inte pressa detaljerna och försöka läsa ut något annat av liknelsen, vilket man ibland försökt göra: t.ex. att husbondens rekrytering av arbetare vid de olika tidpunkter på dagen symboliserar olika stadier i frälsningshistorien, att somliga blir frälsta efter förtjänst, därför att de arbetat hela dagen och gjort så gott de kunnat under sitt liv, medan andra som kommer i sista minuten blir frälsta av nåd. Så har man gjort ibland och därmed missat den stora poängen i liknelsen, nämligen den oförtjänta nåden, den enda vägen till frälsning och salighet i alla tider.
Denna nåd skall vi i dag se ur tre aspekter: som upprörande orättvisa, som förunderlig rättvisa och till sist som drivkraft till ett liv för Gud.
De som hade anställts tidigt på morgonen hade förhandlat med husbonden och kommit överens om en viss lön: en denar. Det var en normal dagslön på den tiden. Allt var frid och fröjd till dess det blev dags för löneutbetalning. Då gjorde husbonden så, att han vände på ordningen och lät först kalla fram de sist anställda, de som bara arbetat en timme, och gav dem lön: De fick full dagslön! När så de som arbetat hela dagen kom fram, fick också de en denar, vilket ju var den överenskomna lönen.
Om husbonden först hade kallat fram dem som arbetat hela dagen och gett dem deras lön, så hade de nöjda och glada gått hem. Men Jesus låter vingårdens ägare vända på kön, så att de först anställda ser vad de sist anställda får i lön. Jaha, tänkte de, då måste ju vi som arbetat hela dagen få mycket mer! Förväntansfullt stegade de fram när det var deras tur att kvittera ut lönen. Men till sin stora besvikelse fick de inte mer än de sista: en denar! Då blev de mycket upprörda, började protestera och anklaga vingårdens ägare för att vara orättvis. Med onda ögon såg de på husbondens generösa lön till de sist anställda. Detta var helt oacceptabelt!
De först anställda ville ha lön efter förtjänst. De trodde att här gällde lön efter prestation. Men så var det inte i denna vingård. I Guds rike gäller nåden. Och den är suverän. Den bryr sig inte om vad människor tycker. ”Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt?” sade vingårdens ägare skarpt. Ingen kan tala om för honom hur han skall handla. Gud handlar suveränt som han själv vill, och han vill nåden.
För alla dem som räknar med himmelriket som lön för förtjänstfullt arbete är den oförtjänta nåden förnuftsvidrig och upprörande orättvis. Det finns även andra religioner, t.ex. islam, som talar om Guds nåd. Hela Koranen är framlagd i ”i Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”. Men nåden är där alltid en belöning för något människan gör. Gud förlåter den som visar prov på att han ändrat och bättrat sig. Det mänskliga förnuftets religioner är alltid gärningarnas väg, lön för förtjänstfullt arbete.
Men den nåd som Bibeln och Jesus uppenbarar är helt annorlunda. Där är inget av vad vi människor gör, tänker eller känner, överhuvudtaget inget i oss, anledning till den obegripliga godhet som ger full dagslön till dem som inte förtjänat den. Nåden beror enbart på Guds godhet och barmhärtighet. Den skapas eller utlöses inte av någonting i oss, inte ens av vår omvändelse, vår ånger och tro. Den finns där före allt vårt görande eller låtande. Det är den oförtjänta nåden.
Den nåden har vi svårt för. Vi hyser motvilja mot den. I andra religioner föraktas den, eftersom den utesluter människans förtjänst och gärningar. Den ses som höjden av godtycke och orättvisa, som sentimentalt nonsens. Så såg också de religiösa ledarna på den nåd Jesus predikade. De var upprörda över hur lättvindigt Jesus öppnade himmelriket för syndare som inte på minsta vis gjort sig förtjänta av det.
Ingen kan förtjäna Guds nåd med sitt arbete, ingen kan ställa krav på Gud eller komma med löneanspråk. På firman, kontoret, fabriken eller verkstaden kan man göra det med löneanspråk, men inte i Guds rike.
Skall vi komma in i himmelriket måste vår naturliga motvilja mot den oförtjänta nåden krossas. Vi måste förstå att våra krav på lön efter förtjänst är rena rama vanvettet. Denna insikt ges oss av Guds lag som anklagar oss och låter våra samveten känna av Guds vrede över synden i våra liv. Finns det någon av oss som har hållit Guds bud? Nej, ingen enda har lytt något enda av dem så som de skall lydas. Också de bästa gärningar vi kan åstadkomma är besmittade av synd och orena, själviska motiv. Lagen är ingen himlastege, utan skarpa ord som anklagar och dömer oss med sina: ”Du skall” och ”Du skall icke”. Buden förmedlar ingen nåd utan dom och död.
Aposteln säger i Rom. 3:23: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.” Det är det budskap lagen förmedlar. Att mot den bakgrunden kräva lön efter förtjänst är vanvett? Om Gud skulle handla rättvist med oss och ge oss vad vi förtjänade, skulle vi alla gå under. Det är den rena nåden och inget annat som är vår räddning.
Det kan se ut som om vingårdens ägare bortsåg från vad som var rätt och rimligt. Han gav ju dem som inte arbetat något nämnvärt full lön. Men ser vi lite närmare på vad Bibeln säger om Guds nåd, så finner vi det märkliga att Gud inte har blundat för rättvisan, när han ger oss sin nåd. Guds nåd är ingen nåd som generöst låter udda vara jämt, eller på grund av förmildrande omständigheter gör undantag – ungefär som när regeringen beviljar vissa brottslingar nåd efter halva strafftiden.
När Gud förlåter och rättfärdiggör syndare av nåd, så betyder det inte att han bortser från lagens krav. Gud upphäver inte den gudomliga rättvisan som säger: ”Syndens lön är döden” (Rom. 6:23) eller: ”Det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7). Men hur kan han ge den oförtjänta nåden, den fulla dagslönen?
Guds nåd är inte orättfärdig: Den bygger på att rättvisa har skipats. Aposteln Johannes säger: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh. 1:9). Lägg märke till att Gud förlåter oss också för att han är rättfärdig. Nåden vilar på rättfärdighetens grund, ty all rättfärdighet är uppfylld av Kristus i syndares ställe.
I GT säger Gud till Israel: ”du vållat mig arbete med dina synder och möda med dina missgärningar” (Jes. 43:24). Än mer gäller detta Kristus. På korset utförde han ett mycket tungt och plågsamt arbete, när han bar våra synder, led och dog för dem. Med sitt lidande och görande lydnad har han uppfyllt lagens alla krav på oss. Därigenom har han blivit ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 23:6). Den fulla dagpenningen har inte vi arbetat ihop. Det har vår gudomlige ställföreträdare gjort.
Låt oss därför alltid komma ihåg den bibliska definitionen på den saliggörande nåden: den är Guds kärlek som förlåter synden för Kristi skull. Utan dessa de tre sista orden, för Kristi skull, blir med nödvändighet allt tal om Guds nåd missförstått och feltolkat. Någon frälsande nåd utan koppling till Kristi verk finns inte. Om nådens barn står det: ”de blir rättfärdiggjorda utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus har friköpt dem” (Rom. 3:24).
Varje försök att lägga något eget, om än aldrig så litet, till Kristi verk förstör den oförtjänta nåden som Jesus framhäver i dagens liknelse. Nådens orsak ligger inte till någon del i oss, utan i Gud som så älskade världen ”att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16).
Och att vi tror på honom, vilket är absolut nödvändigt, är inte heller det vår förtjänst. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef. 2:8). Inte ens av tron kan jag berömma mig. Den är en gåva som jag får. Den skapas av evangeliets, den oförtjänta nådens, egen kraft att verka tro genom nådens medel. Så är allt av nåd.
I liknelsen möter vi en vingårdsägare som är ivrig att få folk till sin vingård. Han går ut och söker arbetare flera gånger om dagen, både bittida och sent. ”Varför står ni här hela dagen arbetslösa?”, frågar han dem som satt och hängde på torget, ”Gå till min vingård, ni också”. Detta är en underbart fin bild av Kristus som kallar, söker och finner folk för sin kyrka. Det är inte de sysslolösa på torget som finner honom. Det är han som finner dem. Det är han som ger dem den saliggörande dagslönen och skapar tro på den oförtjänta nåden.
Men kallelsen till vingården är också en kallelse till arbete. Jesus behöver arbetare i sin kyrka, inte sådana som sitter sysslolösa med händerna i kors, utan sådana som arbetar i vingården, arbetar för Guds rike. Där finns mycket att göra. Vi kallas att bedja, missionera, hjälpa nödlidande och bära varandras bördor. Vi kallas att bekänna Kristus för världen. Vi kallas att lida och bära korset, att tåligt utstå världens förakt och hån. Vi kallas till helgelse, till att bekämpa synden i våra liv och leva efter Guds bud. Aposteln Paulus säger: ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Tit. 11:12). Detta är ett arbete som vi ständigt skall vara sysselsatta med inte för att vinna Guds rike, utan för av vi av nåd redan är i det.
Men i detta arbete som vi är kallade till behöver vi Guds nåd. Annars orkar vi inte med arbetet. Lagens krav och piska gör oss inte till goda arbetare. Den är ”bokstaven som dödar” säger aposteln (2 Kor. 3:6). Den skapar utbrändhet, förtvivlan och död. Så är det inte med evangeliet om Guds nåd. Det ger liv och kraft att leva för Gud.
Att vara kristen är enligt Skriften att leva av nåden och, som vi nyss hörde, att fostras av den. Att komma bort från Kristus är att falla ur nåden (Gal. 5:4). Allt kretsar kring nåden. Hela Bibelns budskap kan sammanfattas i detta enda ord: nåd.
Må nu Gud få bryta ner allt motstånd hos oss mot den oförtjänta nåden så att vi alltid ber: ”Herre, mätta oss med din nåd när morgonen gryr, så att vi får jubla och vara glada i alla våra dagar” (Ps. 90:14). Amen.
S Bergman (2006)