Den starke och den starkare

Vi har hört hur Jesus drev ut en ond ande som gjort en man stum. Evangelierna berättar ofta om hur Jesus driver ut onda andar som tagit kommandot över en människas kropp och använde eller blockerade dess organ och förmögenheter på ett otäckt och skrämmande sätt. Kroppsliga besättelser av detta slag – som inte skall blandas ihop med vanliga sjukdomar – förekom nu och då på den tiden. Men det är intressant att se att de tycks öka i antal när Jesus började framträda. Det är som om hans närvaro skapade oro i den onda andevärlden. Demonerna kände att han var ett allvarligt hot mot dem och det fick dem att aktivera sig som aldrig förr. ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige”, väste en talesman för dessa andar vid ett tillfälle (Luk. 4:34). De kände igen Jesus som Guds Son och de var rädda.

Jesus visade sin makt genom att driva ut dessa onda andar. Folket häpnade när de såg hur besatta löstes ur sin plåga. Men några fariséer retade sig på det och anklagade honom för att driva ut demonerna med svart magi, med Beelsebuls eller Satans hjälp. På det svarar Jesus med ett par förnuftsargument som avslöjar den befängda logiken i deras resonemang. ”Om nu Satan kommit i krig med sig själv, hur kan då hans rike kunna bestå?” frågar han. Inbördeskrig ödelägger ju ett rike. Satan driver inte ut sina egna demoner. Låg han bakom det Jesus gjorde skulle han motarbeta sig själv, och så dum var han inte.

Det andra argumentet som Jesus anför visar på samma orimlighet. Ifall han nu drev ut onda andar med hjälp av Beelsebul, med vems hjälp drev då deras egna andeutdrivare ut dem? undrade Jesus. Med Guds, menade de, för det skedde ju i hans namn. Men när nu Jesus gjorde detsamma med större kraft, eller som han säger, drev ut andarna med ”Guds finger”, då var det plötsligt av djävulen! Jesu motståndare blev alltså dömda av sina egna exorcister, som inte trodde på sådan galenskap att man kunde få Satan att driva ut Satan. De var bara ute efter att svartmåla honom.

Denna söndags ämne är ”Kampen mot de onda makterna”. Den allra störste och mest hängivne i den kampen är Jesus själv. Hela hans verksamhet var ett oavbrutet krig mot den onde. Där han gick fram vek de onda makterna undan. Det var ett tecken på att Guds rike nu kommit.

”Två väldiga strider om människans själ att helt i sin lydnad den taga. Den ene vill hennes eviga väl … Den andre vill se henne fången och snärd” sjunger vi i en psalm. Jesus talar i dag om dessa två väldiga och kallar dem ”den starke” och ”den starkare”. Mitt i deras kamp står vi. Den stora frågan är vem av dem du och jag tillhör.

1. Den starke är Satan – han är en farlig fördärvare

”När den starke beväpnad vaktar sin gård, så får hans ägodelar vara i fred”, säger Jesus. Med denna liknelse lär oss Jesus att ta Satan på största allvar: Han är stark, han har vapen och en hel arme av demoner i sin tjänst. Han bevakar noga sin gård eller sitt rike.

Jesus eller NT talar aldrig lättsinnigt om Satan, tvärtom framställs han som stark och farlig. Fariséerna däremot talade ofta respektlöst om djävulen. De kallade honom lite föraktfullt för Beelsebul, flugornas herre. Hans onda andar bara var som en flugsvärm som på olika sätt kunde schasas bort. Beelsebul var kort sagt hanterlig. På liknande sätt talar f.ö. också muslimer om djävulen. I islam är han inte den inkarnerade ondskan utan mer en lite elak och irriterande figur.

Men så ser alltså inte Jesus och hans apostlar på honom. Satan är den starke som alltifrån syndafallet skickligt fått människan i sitt våld. ”Hela världen är i den ondes våld”, säger aposteln Johannes (1 Joh. 5:19). Jesus befriar oss ur hans våld, men det betyder ingalunda att den onde lämnar oss i fred. Han vill ha tillbaka oss under hans välde. Därför är kristna alltid indragna i kampen mellan de två väldiga, en kamp på liv och död. Om denna kamp skriver aposteln Paulus: ”Vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna” (Ef. 6:12). Och Petrus säger: ”Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka” (1 Petr. 5:8). Du skall veta att den starke verkligen är stark och farlig.

I alla fältslag är det ett stort misstag att underskatta fienden. Satan hatar Gud och vill locka alla att med honom göra gemensam sak mot Gud och leva i uppror mot honom. Han är syndens fader. Hans livsluft är synd som han ser som något gott, som en markering av självständighet gentemot Gud. Men aposteln Johannes säger: ”Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen” (1 Joh. 3:8).

Det grekiska ordet för Satan, diabolos, betyder ”kringkastaren” eller ”splittraren”. Djävulen kastar omkring sig lögner, lögner om Gud och lögner om människan. Med dessa lögner vill han splittra och söndra oss från Gud. Men han nöjer sig inte med det: han sår split också människor emellan. Genom att plantera en otäck egoism i våra hjärtan har han gjort oss besatta av att alltid sätta oss själva i första rummet. Det är därför det aldrig blir någon varaktig fred på jorden. Satan hetsar folkgrupper och enskilda människor mot varandra, fyller dem med hat och hämndlystnad och får dem att mörda varandra för att nå sina själviska mål. Även om människan med sitt förnuft inser att det är vansinne hamnar hon gång på gång i det igen. Hela historien intill våra dagar är full av förfärliga motsättningar, krig och blodbad, där människor förgör varandra i all oändlighet.

Djävulen kallas i Uppenbarelseboken för fördärvaren (Upp. 9:11) och det är precis vad han är. Han älskar fördärvet. Med falska drömmar om lycka genom pengar, rikedom och tillfredställda begär driver han oss i fördärvet. I den ondes rike slutar livet till sist på en sophög. Jesus kallar den för ”det brinnande Gehenna” (Matt. 18:9). Han vill inte att vi skall hamna där.

Vi skall inte underskatta den onde: han är stark och farlig och kan konsten att kittla vår själviska natur till det som är ont och fördärvligt. Vi skall inte heller överskatta vår egen styrka. Utlämnad åt oss själva har vi inte en chans mot honom. Det är först i klar insikt om detta som det blir så viktigt att höra denna söndags stora budskap om ”den starkare”, om den som har makt att befria oss ur den ondes våld, som vi själva inte kan ta oss ur.

2. Kristus är den starkare – han är vår räddning

Efter den stora drabbningen i öknen, då djävulen förgäves försökte fresta Jesus och få honom på fall, är allt Jesus gör en enda stor offensiv mot de onda andemakterna. Med ”Guds finger”, eller som det står hos Matteus: ”med Guds Ande” (12:28), drev han ut de onda andarna. Han befallde dem strängt att fara ut, och de lydde honom. Folket såg och häpnade.

Detta var den mer synliga delen av hans kamp mot djävulen. Så visade han vanligt folk att han var den starkare. Men han syftade till något långt mer: att befria människor på ett djupare plan. Luther säger i en predikan över dagens text, att det är ”mycket större och vida förmer”, att djävulen drivs ut ur hjärtat än att han drivs ut ur kroppen. Det senare gäller bara några få som t.ex. mannen som blivit besatt av en demon som gjorde honom stum. Men den själsliga besättelsen – synden som bor i oss, behärskar våra hjärtan och gör att vi drivs att bryta mot Guds bud, leva självupptaget och ogudaktigt – den är något som har drabbat oss alla. Och att befria oss från den besättelsen var det stora målet för Jesus. Han kom inte för att frälsa en oskyldig värld, utan en ond värld, fången av djävulen i synd och död.

Kort före sitt stora lidande sade Jesus: ”Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut” (Joh. 12:31). Nu nalkades den stora striden. Vad hände? Jesus greps, torterades, spikades fast på ett kors och dog en förfärlig död. De såg ut som att han totalt misslyckats och att denna världens furste i stället segrat. Men så var inte fallet. För när Jesus uppstod på tredje dagen, visade det sig att det som såg ut som ett förfärligt nederlag var en väldig seger, ett veritabelt dråpslag mot djävulen. Då förkunnade Gud att hans Sons död var en död i syndares ställe, en försoningsdöd för alla människors synder. Jesus uppstod med syndernas förlåtelse för alla syndare i hela världen. Och se, det hade djävulen inte räknat med.

Här förverkligas nu det som Jesus talar om i vår text: att den starkare besegrar den starke och tar ifrån honom ”alla vapnen som han litade på”. Vilka vapen är det? Han har flera varmed han bevakar sitt revir men hans värsta vapen är att han gör anspråk på oss för att vi syndar. De som är av Gud syndar inte, men de som är av djävulen gör det. Med det resonemanget hävdar han sin äganderätt till oss. Dag och natt anklagar han oss inför Gud (Upp. 12:10). Men är du en kristen som håller dig till Kristus, den starkare, så faller hans anspråk platt till marken. För Jesus, Guds Son, har avväpnat honom, tagit ifrån honom alla möjligheter att hålla oss fångna. Nu är det i stället detta som gäller: när en syndare åkallar Jesus, tror hans evangelium och blir löst från all synd, då kan Satan inget göra. Han är fullständigt maktlös.

Detta är det kraftiga evangelium som Gud i dag bjuder oss syndare att tro. Den starkares seger på Golgata tystar Satans alla högljudda anspråk på oss. Paulus säger: ”Gud har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1:13). Det skedde redan i dopet. Då drevs den onde ut och Guds Ande tog sin boning i oss. Detta dop kallar oss ständigt till ett liv i tro på Jesus, den starkare. Varje dag får vi glädja oss över rättfärdighetsdräkten som överskyler all synd och rycker oss ur den ondes våld och gör oss till Guds barn.

Att Satan är avväpnad och maktlös mot den som tror på Jesus betyder inte att han har gett upp. Han väljer bara en annan strategi: att försöka locka oss bort från Jesus, som han vet är hans överman, och på nytt fånga oss i synd och uppror mot Gud. För detta varnar oss nu Jesus kraftigt i senare delen av dagens text. Därför säger vi till sist:

3. Se till att den starke inte återerövrar dig

Jesus berättar om hur en oren ande, som tvingats fara ut ur en människa, flackar omkring i öknen, på jakt efter någonstans att bo. Till sist dras han tillbaka dit där han förut bott. Där finner han det vara rent och fint, ”städat och pyntat” – ja, så ser det ut i ett hjärta som renats från all synd och fyllts av den Helige Ande. Denna syn gör den onde anden alldeles vansinnig, och han tar med sig sju andra andar, värre än han själv, och försöker återerövra sin gamla boplats. Lyckas han, säger Jesus, blir för den människan ”det sista värre än det första”.

Att ha mött Jesus och verkligen fått smaka Guds kärlek, försoningens frukter och frihetens glädje och efter ett tag ändå avfalla från honom genom synd och obotfärdighet, det är värre än något annat. Det är, står det i Hebreerbrevet, att ”trampa Guds Son under fötterna”, att hålla ”förbundets blod för orent” och ”smäda nådens Ande” (Hebr. 10:29). De som gör det får en strängare dom än om de bara varit hedningar som aldrig brytt sig om Gud.

Det är betecknande att kristendomens mest bittra, arga och hätska fiender ofta är kristna som avfallit. De ägnar sig åt att med alla medel förtala och bekämpa biblisk och kristen tro.”Från oss har de utgått”, säger aposteln Johannes om de många ”antikrister” som redan på hans tid trädde fram (1 Joh. 2:19).

Denna söndags gamla namn är ”Oculi”, ett latinskt ord som betyder ögon. Det är hämtat ut Ps. 25:15, där det står: ”Mina ögon (Oculi mei) ser alltid upp till Herren, ty han drar mina fötter ur nätet.” Hur lätt fastnar vi inte i den ondes nät! Vi är så lättlurade, så svaga och bräckliga. Vår enda räddning är att blicka upp till Kristus, till den starkare, och åkalla honom i all nöd. Då svarar han oss genom sitt mäktiga ord, omsluter oss med sin nåd, renar oss från all synd, befriar oss från den ondes nät som vi trasslat in oss i och gör oss fria, så att vi kan stå upp och följa honom igen.

Hur viktigt är det inte att vi verkligen tar emot Jesus som de onda makternas överman och håller oss till honom. Vår text slutar med att en kvinna i folkhopen hänfört började prisa Jesu mor salig för att hon fött och gett modersmjölk åt en sådan som Jesus. Han sade till henne: ”Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det.” Att Maria och hennes Son är saliga hjälper oss inte, om det avgörande fattas: att vi lyssnar till Jesus, tror hans evangelium och blir frälsta från allt ont. Amen.

S Bergman

[^]