Två slag av livsviktigt bröd

Dagens evangelium innehåller början av Joh. 6, det stora brödkapitlet, och berättar för oss om hur Jesus gör ett under med en liten pojkes matsäck, bestående av fem kornbröd och två fiskar, så att de mer än väl räcker att stilla hungern på fem tusen män. Matteus ger oss den kompletterande upplysningen att det var så många ”förutom kvinnor och barn” (Matt. 14:21). Det rörde sig således om ett mycket stort antal som blev mättade genom detta under.

Jesus gjorde olika slags under. Många följde honom, står det i början av texten, för att ”de såg tecken som han gjorde med de sjuka”. Att bota var ett slag av under som Jesus gjorde. Brödundret var av ett annat slag. Det var ett skapelseunder, där Jesus skapade på ett ögonblick, precis som Gud gjorde i skapelsen, då han sade och det blev. Varje gång lärjungarna tog en bit av brödet och av fisken skapades nytt. Det blev bara mer och mer. På detta sätt visade Jesus att han var Gud.

Det gudomliga undret är det centrala i vår text. Det är inte svårt att se. Men alla vill nu inte se det så. En vanlig tolkning av vår text bland dem som inte tror på under är denna: Pojken delade med sig av vad han hade: fem kornbröd och två fiskar. Han inspirerade de andra att göra likadant, och då räckte det till alla! Poängen i denna text skulle således vara: Dela med er så sker undret!

Ja, det är ju en vacker tanke, men så står det inte i texten. Det är en tolkning som man tar till, när man inte längre tror att Jesus är Guds Son, mäktig nog att göra verkliga under. Då förläggs ”undret” i stället till människan och till vad hon kan och förmår. Men om nu Jesus bara kom för att lära oss människor att vara hjälpsamma och dela vårt bröd med hungriga och behövande, då var det inte något särskilt med Jesus. Att det är viktigt att dela med sig vet vi utan Jesus. Man behöver inte vara kristen för att idka välgörenhet.

Nej, vår text har ett mycket rikare och större budskap än så. I fortsättningen av Joh. 6 ger Jesus brödundret en djupare betydelse. Han låter det peka hän mot ett annat bröd än det som fyller magen, nämligen det eviga livets bröd. Om dessa två slag av livsviktigt bröd, som båda är ett under, skall vi tala i dag.

1. Det dagliga brödet

Brödet har sedan långt tillbaka varit en viktig del av människans föda. Därför har det blivit symbol för mat överhuvud taget, för livets nödtorft, för allt det som vi behöver för att kunna leva här på jorden.

Att få tag i det dagliga brödet var från början inte förknippat med några problem. Marken gav villigt och generöst ifrån sig goda, nyttiga örter, säd och frukt. Men när skapelsens harmoni blev störd av synd och uppror mot Gud, då blev det snart också problem med det dagliga brödet. Marken gjorde motstånd. Den gav motsträvigt ifrån sig av sitt goda. Vad Gud sade till den i synd fallne Adam gick i uppfyllelse: ”Marken skall vara förbannad för din skull… törne och tistel skall den bära åt dig… I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1 Mos. 3:17-19). Kampen för brödfödan började, och den har sedan dess präglat vår tillvaro. Människan måste slita hårt för det dagliga brödet.

Många har glömt att vi vissa tider haft svår svält i vårt land och att massor har svultit ihjäl. Strax efter mitten av 1800-talet hade vi den sista stora svälten, då många dog av hunger. Man fick äta barkbröd, ”nödens bröd” som det kallades. Eftersom brödet var något som man hårt måste kämpa för, och något som man visste kunde utebli på grund av torka, missväxt och annat, så såg man på det med stor respekt och vördnad. Det fanns bönder som undvek att trampa på avbrutna sädesax som låg på marken. Man gjorde korstecknet över bröddegen innan den sattes in i ugnen. Brödet var något heligt. Man visste att livet på jorden hängde på att man fick bröd.

Vi som i dag lever i ett s.k. välfärdssamhälle och tar maten som något nästan självklart har tappat mycket av den gamla vördnaden för brödet. Men överflödet kan försvinna fortare än vad vi tror. Skördar kan även nu slå fel. Krig kan slå ut försörjningen av vatten och mat som vi ser i det pågående Irak-kriget. Mat kan innehålla farliga ämnen, tillförda i den moderna produktionen. Kött kan bli smittat – tänk på galna ko-sjukan, som ett tag gjorde att många inte vågade äta kött.

Bakom brödet står Gud. Utan hans ständigt uppehållande makt skulle de mycket känsliga ekologiska, biologiska och kemiska processer som leder till att vi får mat i vår mun braka samman. Vördnad för brödet är vördnad för Gud. Se, hur Jesus behandlade det! Det står att han tog det i sina händer, ”läste tacksägelsen”, dvs. bad bordsbön, och gav åt folket. Och efteråt, när alla fått vad de behövde, sade Jesus: ”Samla ihop styckena som blivit över, så att ingenting förfars.” De tolv korgar bröd som blev över skulle tas om hand, så att det kom till användning. Så skall vi av Jesus lära oss och våra barn att tacka Gud för brödet, vörda det, ta vara på det och hushålla med det. Han lär oss bordsbön och att i Fader vår ödmjukt bedja: ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd.”

Jesus säger i Bergspredikan att vi inte skall bekymra oss om livets nödtorft: ”Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med... Se på himmelens fåglar. De sår inte, de skördar inte… och ändå föder er himmelske Fader dem. Är inte ni värda mycket mer än de? (Matt. 6:25-26).

Men denna bekymmerslöshet, som Jesus uppmanar oss till, består inte i att vara lat och ändå kräva att få mat på dukat bord. Det är att utmana och fresta Gud som bjuder oss att arbeta. ”Den som inte vill arbeta skall inte heller äta”, säger aposteln (2 Tess. 3:10). Det handlar alltså om bön och arbete, om förtröstan på att Gud gör sitt, när vi gör vårt.

Men det är inte alltid så lätt att förtrösta som det kan låta. Vi ser hur svårt Jesu egna lärjungar hade för att räkna med Gud, när allt såg omöjligt ut. När Jesus satte Filippus på prov genom att fråga honom: ”Var skall vi få tag i bröd, så att alla dessa får äta?”, så började Filippus genast med mänskliga beräkningar. Han gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att det helt enkelt inte gick att få fram mat till så många. Men han glömde en sak: att ta med Gud och Jesus i sina beräkningar. Likadant var det med Andreas. Han hittade en pojke med fem kornbröd och två fiskar. Den lille pojken och hans matsäck ställde han mot de stora, behövande skarorna och sade sedan med en uppgiven suck: ”Vad hjälper det för så många?” Så räknar förnuftet som är bra på att räkna, men dåligt på att förtrösta.

Som kristna måste vi ständigt öva oss i att räkna med Gud, tänka och säga: Så länge Gud vill ha mig kvar här, så ger han mig vad jag behöver. Det finns många som i barnslig förtröstan på Gud fått uppleva brödunder. Dag efter dag har gått, utan att den fruktade katastrofen inträffade. Riktigt hur det gick ihop sig förstod man inte, bara att det gick. Många har på olika sätt fått uppleva detsamma som den fattiga änkan i Sarepta som vi läser om i 1 Kon. Under en svår torrperiod fick hon av profeten Elia löftet: ”Mjölet i krukan skall inte ta slut och det skall inte fattas olja i kruset, intill den dag då Herren låter det regna på jorden” (1 Kon. 17:14). Varenda dag såg det ut som att nu var det färdigt, nu skulle hon och hennes son dö, men nästa dag fanns det både mjöl och olja i kärlen, tillräckligt för den dagen.

Det dagliga brödet är ett stort under. Gud låter stora skördar komma fram ur små sädeskorn. Han mättar dagligen oändligt många fler genom det dagliga brödets under än vad Jesus gjorde vid bespisningsundret. Han gjorde då ett under som uppfattades som ovanligt. Men det dagliga, vanliga brödundret är på sitt sätt lika stort och lika gudomligt som det Jesus gjorde. Det tänker vi inte på, just för att det är så vanligt. Men det borde vi göra.

Nog om det dagliga brödet. Låt oss nu tala om det andra slaget av bröd.

2. Det eviga livets bröd

Brödundret lät Jesus bli en predikan om sig själv som Frälsaren. Lika nödvändigt som maten är för kroppen och jordelivet är Jesus både för kroppens och själens eviga frälsning.

Jesus såg faran i att människorna bara ville ha honom som en brödkung, en som lätt och behändigt kunde ordna fram mat för dagen. Men Jesus hade inte kommit till jorden i det syftet. Det framgår också av vår text. I slutet av den står det att folket kom och ville tvinga Jesus att följa med och bli deras kung. Israels folk var vid denna tid ett fattigt och förtryckt folk. Brödundret måste ha fascinerat dem oerhört. Här har vi en som förstår vår hårda kamp för tillvaron, en som kan ge oss bröd och välfärd. Honom vill vi ha till kung! Så tänkte de. Men Jesus drog sig undan. Han ville inte bli en brödkung av det slag folket ville ha.

Till deras stora besvikelse började Jesus efter en stund att tala med dem om deras fixering vid matproblemet som vore det allt här i livet: ”Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er” (Joh. 6:27). Vad var det för mat? Jesus sade: ”Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himmelen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh. 6:51). Han var det eviga livets bröd, ett annat slags bröd, än det som fyller magen, smälts och förgås.

Fastetiden, Jesu lidandes tid, visar vad han menar med det eviga livets bröd. Det kostade honom mycket att framställa och baka detta bröd. Han tog på sig våra synder och blev en syndare i vårt ställe för att vi skulle få förlåtelse, liv och salighet. Han blev livets bröd i lidandets ugn.

Detta bröd räcks oss nu fritt och för intet som ett nådens bröd för hungrande syndare. Hos den som äter av det, dvs. tror evangelium, strömmar livets krafter in och driver ut syndens och dödens mörker. Detta bröd är av oändligt stor vikt för varje människa. Ingen kan leva i gemenskap med Gud utan att äta av det eviga livets bröd.

Det är ingen tillfällighet att vi firar nattvard med vanligt bröd, och att Gud låter detta bröd bli bärare av Kristi kropp, offrad för våra synders skull. Det jordiska brödet förenas med Jesus, det eviga livets bröd, och blir det nya förbundets himmelska manna.

Varje gång vi faller på knä för att ta emot nattvarden, skall vi stanna upp ett ögonblick och tänka på vad det kostade Jesus att bli livets bröd för oss, tänka på allt vad han fick genomlida för vår skull: törnekronan, piskrappen, spikarna, mörkret, ångesten och slutligen döden. Livets bröd är inget billigt bröd, inget barkbröd, inget halvdåligt ersättningsbröd. Det är ett fullgott, kraftigt, näringsrikt, hälsosamt livsbröd, framställt av en korsfäst Gud. Det kostade inte oss något, men Jesus mycket.

Det är djupt tragiskt, när man föraktar detta bröd och vill byta ut det mot sitt eget självbakade bröd i form av goda gärningar som man tror sig kunna köpa saligheten med. Bakom denna falska tro, som gärna klär sig i vackra ord om kärlek, solidaritet och engagemang, står djävulen själv. Han vill inte att vi skall leva av den rena nådens bröd. Det är gammaldags, mögligt och farligt, säger han. Han vill att vi skall ledsna på det, tycka illa om det och spotta ut det, precis som Israels barn efter ett tag gjorde med mannat, brödet från himmelen som de fick under ökenvandringen. Låt dig inte luras, utan håll fast vid Jesus som det livsbröd som bara han är och vill vara för dig!

3. Söker vi först det eviga livets bröd, får vi också det dagliga

Jesus sade en gång: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33). Vi vill gärna vända på det, så att ”allt det andra” eller det dagliga brödet kommer först. Men det är farligt och förrädiskt att tänka så. Jesus påminner oss i dag om vad som är viktigast, en påminnelse som vi ofta behöver.

Lever vi först av det eviga livets bröd, blir allt rätt. Då kan och skall vi tänka så här: Ger mig nu Gud detta nådens bröd, skulle han då inte sörja för allt det andra, för mitt dagliga bröd? Visst gör han det! Så länge han vill ha mig här, så gör han det. Och om jag en dag får svälta ihjäl, vilket även kristna faktiskt har fått göra ibland, eller om jag blir sjuk, blir rånad eller mördad eller drabbas av andra olyckor, vilket faktiskt också kristna råkar ut för ibland, så är det ändå ingen fara – inte så länge jag lever av det eviga livets bröd. Jesus säger: ”den som äter av det skall inte dö” (Joh. 6:50). Han ”skall leva om han än dör” (Joh. 11:25).

Så må vi då tacka Gud för både det dagliga livets bröd och det eviga livets och bedja om nåd att skilja på det som varar i evighet och det som tar slut.

Ack, värdes, Jesus, bevara mitt hjärta, som dig hör till,
att frestaren med sin snara ej lockar mig, dit han vill.
Ja, hjälp mig att leva, från synden död,
att dö såsom den där levat av eviga livets bröd.

Amen

S Bergman

[^]