Jesus, livets bröd

Gud har omsorg om oss

Vår text idag från evangelisten Johannes sjätte kapitel lär oss att Gud har omsorg om oss. Ja, Gud uppehåller sin skapelse, det lär vi oss redan under första trosartikeln: Jag tror på Gud Fader, allsmäktig, himmelens och jordens Skapare.

Vad betyder det? Vi svarar med Luther i Lilla katekesen: Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser. Han har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förstånd och alla sinnen, och han uppehåller det fortfarande. Gud ger mig också kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, hustru och barn och allt vad jag äger. Han försörjer mig rikligen och ger mig varje dag allt jag behöver för att leva.

Som Jesus sade i Bergspredikan: Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt. 5:45)

Men det är inte nog med det. I dagens evangelium ser vi hur Jesus mättar dem som ville höra hans ord. Det är en kraftfull predikan om att han tar hand om oss kristna, att han har särskild omsorg om oss. Vi är långt mer värda än många sparvar, säger Jesus, för att vi ska veta att vår himmelske Fader sörjer för sina barn. Han ger oss allt vad vi behöver.

I ett samhälle där de materiella behoven blivit allt lättare att tillfredsställa, där man för länge sedan kunnat lägga stora resurser på annat än att täcka de grundläggande behoven av mat, husrum och kläder, ett samhälle som på det stora hela taget utmärks av materiellt överflöd, där har vi kommit att ta dagliga brödet för givet. Man behöver inte Gud längre, tycker man ofta. Så blir det som det blir, vi har ett samhälle som har tappat kontakten med sin Skapare. Och alla kan se att människorna har blivit rotlösa, men man vill ändå inte veta av Gud. Gud är förpassad till historien, anser många. Man tror att det är vi människor som själva blivit så duktiga att vi kan klara detta. Nog är det så att vårt materiella överflöd gör att vi svenskar inte frågar så mycket efter Gud. Sakerna ger oss en falsk trygghet. Vi är blinda för att det är Gud som gett och ger oss allt detta. Vi tror att vi åstadkommer det här själva. Vi tror att säden växer av sig själv, att vattnet har sina livgivande egenskaper utan att någon har tänkt ut det och att allting blivit till av ingenting. Men det är Gud som gör så att säden växer. Det är han som gjort vattnet så fantastiskt, och det är han som skapat universum.

Gud tar hand om oss, och förser oss med allt gott. Inte så att vi ska sätta oss ner och vänta på att manna och vaktlar ska falla ned ifrån himmelen, nej, detta får vi genom att vi arbetar. Men det är Gud som gjort så att arbetet har effekt. Det är Gud som gör så att maten vi äter kan omvandlas till energi så vi kan arbeta. Det är Gud som gjort så att vi kan tänka och planera. Men hur använder vi vår tankekraft, och vad planerar vi för? Om vi blir så upptagna med att arbeta och att ordna med de saker vi har att vi missar Gud, då är det mycket illa. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också, säger Jesus. (Matt. 6:33) Jesus säger inte att vi ska strunta i det materiella. Gud har skapat också det, och det kan användas på många bra sätt. Det har sin plats. Men vi ska inte låta sakerna och prylarna skymma sikten för det viktigaste i livet.

Sålunda lär oss vår text att vi ska lyssna till Guds Ord och att vi ska tro på Jesus. Vi ska följa Jesus och höra honom. Gud har särskild omsorg om oss kristna. Det är det allra viktigaste. Han tar hand om oss. Visst kan kristna genom olyckor eller andra omständigheter bli eller vara fattiga, men likväl kommer det inte skada dem egentligen. Och på samma sätt kan en människa vara hur rik som helst, med pengar, saker och egendomar, men har hon inte Jesus är hon utfattig inför Gud. Om man saknar meningen med livet, blir sakerna bara ett surrogat och något man dövar själens behov med. Vi är skapade för att leva med Gud, för att älska och tjäna honom och våra medmänniskor. En människas rikedom hjälper inte henne på domens dag. Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ? (Mark. 8:36) Jesus är livets bröd, han är den som mättar själen. Det är till honom vi får komma med alla våra synder och misslyckanden, det är han som förlåter oss alla våra missgärningar, hur stora de än är. Det finns inga synder som är för stora för Jesus, han har redan vunnit över dem alla.

Överläggningen

När nu alla människorna var hos Jesus, började det bli dags att äta. Sankt Markus berättar, att Jesus hade undervisat dem grundligt (Mark. 6:34), och att det nu var sent på dagen. Jesus frågar de tolv hur man skulle lösa denna situation. Jesus visste själv hur han skulle göra, men han ville pröva lärjungarna. Filippus räknar ordentligt, och kommer fram till att bröd för tvåhundra denarer, tvåhundra dagslöner, inte skulle räcka. Det var ett stort belopp! Vi kan väl inte fullständigt utesluta att hade de så mycket pengar med sig, det vet vi inte helt säkert, men troligtvis hade de inte en så stor summa pengar med sig. Det verkar mycket osannolikt. De var vana att leva enkelt, och när Jesus sänt ut dem förut, till exempel när han sände ut de tolv två och två (Mark. 6) hade de ju inte fått ta med sig några pengar alls. Likadant var det när Jesus sände ut sjuttio lärjungar (Luk. 10). De fick inte ta med sig vare sig börs, lädersäck eller pengar, utan de skulle bli försörjda av dem de fick bo hos, av dem som hörde och tog emot deras predikan. Och vid ett annat tillfälle, när Petrus och Jesus skulle betala tempelskatten, så hade de inte pengar till det, (Matt. 17:24ff.) utan Jesus säger åt Petrus att gå ner till sjön och dra upp en fisk och öppna munnen på den, och så fann han där ett slags silvermynt, en statér, värd fyra denarer. Så Jesus och Petrus gick inte omkring med de pengarna, utan Jesus gjorde ett under. Nej, man får nog mena att Jesus och lärjungarna inte hade tvåhundra denarer med sig. Filippus gör ett räkneexempel för att åskådliggöra hur stora behoven var. Han betraktar frågan ur förnuftets synvinkel, rent abstrakt. Det skulle inte ens räcka med bröd för en jättestor summa pengar, pengar som de inte hade.

En annan lärjunge, Andreas, inventerar förråden, han ser efter vad som finns tillgängligt. Det var inte mycket, fem kornbröd och två fiskar. Det är en liten pojke som har burit fram det till dem. Och Andreas konstaterar att det inte alls räcker, han frågar: Vad förslår det till så många?

Den lille pojken och hans gåva

Ja, det är så långt man kommer med förnuftet, att det är omöjligt. Enligt lärjungarna fanns det ingen lösning. Så man får säga, att lärjungarna inte klarade testet. Den som klarade testet var väl i så fall den lille pojken. Han kom fram med det han hade till Jesus. Han hjälpte till efter de ringa möjligheter han hade. Annars hade det väl varit en naturlig reaktion att tänka ungefär som så, att eftersom det var omöjligt att klara hela uppgiften, så fick det vara. Det skulle ju ändå inte gå.

Här finns en lärdom för oss. Vi ska göra så gott vi kan i de situationer vi hamnar. Vi ska inte tro att vi inte kan göra någonting, när vi faktiskt kan bidra. Särskilt kan vi tillämpa detta på kyrkan. När vi ser det stora arbetet är det lätt att vi tänker: ”Vad skulle vi kunna göra? Vi är för få. Det här är för svårt och för mycket.” och sedan dra slutsatsen att vi inte kan göra någonting, och sedan inte göra någonting heller.

Javisst har Jesus sagt: Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar. Men inte kan vi utföra ett så stort uppdrag? Nej, inte kan vi det. Det är sagt till hela kyrkan, till alla kristna tillsammans. Men vi ska göra vad vi kan. Och även om vi inte har så stora resurser, så ska vi inte gräva ner det pund vi fått, utan använda det vi har på ett gott sätt, även om det bara är något litet vi har. Vi ska, så att säga, komma med våra fem bröd och två fiskar, även om det är tusentals människor som behöver mat. Inte ser vi hur Jesus ska göra, men det ska inte avskräcka oss. Vi ska vänta oss allt gott av Jesus. Jesus förmerar våra små gåvor och använder dem till välsignelse, lär vi oss idag. Jesus tar emot våra gåvor och använder dem efter sin himmelska plan och på sitt gudomliga sätt.

Tänk på hur den fattiga änkan prisas av Jesus, hon som lade några kopparslantar, några ören, i offerkistan i templet (Mark. 12:41). Inte så att det är bättre ju mindre man ger, naturligtvis inte, utan Jesus tar fram henne som förebild därför att hon gav vad hon kunde, under de omständigheter hon levde i. Det handlar inte om mängden pengar, utan om sinnelaget.

Sankt Paulus tar också upp detta ämne i sitt andra brev till korintierna: Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt. Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.(2 Kor. 9:6f.)

Måltiden

Så låter Jesus människorna sätta sig ner. Evangelisten tillägger att det fanns gott om gräs där, så de kunde sitta bekvämt. Jesus tar de fem bröden och de två fiskarna, och han börjar med att tacka och välsigna Gud. Vi kan naturligen tänka oss att han bad den judiska bordsbönen: Välsignad vare Du, Herre vår Gud, hela världens konung, som låter bröd framgå ur jorden. Judarnas bordsbön består i att de prisar och lovar Gud. På samma sätt tackar och välsignar vi Gud i vår gudstjänst, i Prefationen och Helig. Dessa två moment i mässan är vår bordsbön, de kommer just före nattvarden. Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt, att vi alltid och allestädes tackar och lovar vår allsmäktige Fader, vår helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre. Ty alla goda gåvor kommer till oss från Gud. Därför tackar och välsignar vi honom. Verbet tacka heter på grekiska eucharistó (εὐχαριστώ), och det är därför vi ibland kallar nattvarden eucharistí, tacksägelse. Nattvardens främsta innehåll är förvisso Herrens Jesu kropp och blod till gemenskap med Jesus vår Gud och våra synders förlåtelse, men just därför har vi den största anledning att tacka och välsigna Gud.

Så delade Jesus ut maten till folket. Alla fick äta så mycket de behövde. Alla blev mätta. Jesus visade på detta sätt hur mycket han bryr sig om oss människor. Han visade också att han är Gud, genom att han gjorde ett under. Att Jesus ville ge människorna detta jordiska goda, det märkte de. Men att Jesus ger dem jordiskt bröd för att de ska förstå att han ger det himmelska brödet, det fattade de inte. De trodde att han var en ”brödkung”, en jordisk kung som skulle ge dem bröd och leda dem i kampen mot romarna.

Människorna sade: Visst är detta Profeten, som skulle komma till världen, och de hade de alldeles rätt i. Jesus är Profeten, den som gudsmannen Mose hade utlovat skulle uppstå bland judarna, av judafolket. (5 Mos. 18:15, 18) Profeten kom till sitt folk, han kom till sina egna, men de tog inte emot honom på det sätt de borde, utan de försökte använda Jesus för sina egna syften. Jesus var på väg till korset och förnedringen, men de ville ha en kung med jordisk ära och prakt.

Må Gud öppna våra ögon, så att vi ser och tror att Jesus är Messias, kungen, Profeten som kommer till oss också idag. Jesus mättar ännu sitt folk. Han talar i sitt Ord och i predikan. Han står vid altaret och bjuder oss att komma till hans måltid. Han ger oss det eviga livets bröd. Amen.

J Fjellander

[^]