Vingården som spårade ur

Under passionstiden, fastetidens två sista veckor som vi nu går in i, ser vi i texterna hur både fiender och vänner till Kristus allt tätare samlas omkring honom på hans väg mot korsets död. Oro och spänning ligger i luften. Alla känner att något snart kommer att hända.

I denna laddade atmosfär talar Jesus skarpt och varnande till sina fiender, vars hemliga planer han visar att han känner till. Han gör det genom att berätta en liknelse för dem om onda vingårdsarbetare. Udden är riktad mot Israels andliga ledarskap, översteprästerna och folkets äldste. De förstod också att det var om dem han talade (Matt. 21:45). Men det ledde bara till att de blev ännu mer fast beslutna att röja honom ur vägen.

I slutet av vår text säger Jesus till dem: ”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.” När Israel förkastade Jesus som den utlovade Messias, gick kallelsen till Guds rike vidare till andra folk. Också i vårt land byggde Gud sitt rikes vingård med det sanna vinträdet Jesus i centrum. Men även bland oss och andra hedningar som genom dopet och tron blivit planterade i Guds vingård kan Israels historia upprepa sig: att man till sist förkastar Jesus och kristen tro. Därför handlar Jesu liknelse inte bara om judarna utan är en varning också till oss.

1. Vingården som spårade ur

I liknelsen talar Jesus om Israel som en Guds vingård. Gud själv hade byggt denna vingård genom att sluta ett nådesförbund med Israel. Han hade gett dem lagen och löftet om Messias, Frälsaren som skulle komma. I Jes. 5 läser vi om vingården Israel, hur Herren byggde upp den som sin älsklingsplantering, hur han rensade den från stenar, planterade ädla vinstockar, högg ut presskar, satte upp stängsel och vakttorn runtomkring den. Allt för att den skulle bära god frukt. ”Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag gjort för den?”, säger han (Jes. 5:4). Detta kapitel hos Jesaja kände judarna väl till. De förstod att Jesus i sin liknelse anspelade på vad som där sades.

Vingårdsägaren sänder sina tjänare till vingården för att se hur det gick med skörden. I liknelsen är de som arbetar på vingården upproriska mot ägaren. De ville själva bestämma över vingården och lägga beslag på avkastningen. Det var det råa egenintresset som styrde dem. Därför far de hårt fram med ägarens utsända. Dessa grips, blir pryglade eller stenade och ihjälslagna. Till sist skickar ägaren sin egen son. Honom skulle de väl ändå lyssna till! Men icke – också han dräps. Det är ingen vacker historia som Jesus målar upp.

Men det är en bild av hur det gick till i Israel. När Herren sökte frukten av sin omsorg om vingården, fick han ofta söka förgäves, eller som det står hos Jesaja: han ”väntade laglydnad men fann blodiga lagbrott, han väntade rättfärdighet men fann skriande orättfärdighet” (Jes. 5:7). I liknelsen står Guds godhet och vingårdsarbetarnas ondska i kontrast mot varandra. Vingårdsägare har ett stort tålamod med sin egensinniga plantering: han sänder sina tjänare i flera omgångar, fast de gång på gång bemötts mycket illa. Till sist sänder han sin egen son. Vilken annan vingårdsägare hade gjort det? Men Herren var god och försökte på allt sätt att rädda sin älsklingsplantering och få vingårdens arbetare att upphöra med sin ondska.

Judarnas motstånd mot Jesus och deras korsfästelse av honom beskrivs inte för att vi skall svartmåla, hata och förfölja dem. Varken Jesus eller NT ger oss någon grund för judehat och rasism. I stället för sådant skall vi känna igen oss själva i judarna. De var inte mer onda än andra människor. På kristendomens väg ut över världen finner vi flera gånger samma fenomen som i Israel. Gud planterade sin vingård i många länder. Ordet bar ofta god frukt: människor kom till tro och lät döpa sig. Så skedde också i vårt land. Vårt folk var för inte så länge sedan starkt präglat av kristen kunskap och kristna värderingar. Visst infördes kristendomen ibland på oriktigt sätt med statskyrkligt tvång och världsliga maktmedel. Men trots både brister och felgrepp blev Sverige vad man kallar ett kristet land. Det är det inte längre i dag. Vingården har spårat ur. Avkristningen har under de sista årtiondena gått med en rasande fart. Vi har blivit kända för att vara Europas mest avkristnade land.

Skillnaden mellan det religiösa Israel då, och det avkristnade Sverige i dag är stor. Ändå finns det en gemensam nämnare: man vill ha bort tron på Jesus som Guds Son som kom för att bli Frälsaren och Försonaren.

När vingårdsägarens son i liknelsen till sist sändes, sade arbetarna till varandra: ”Här har vi arvtagaren! Kom, låt oss döda honom, så får vi hans arv.” Slå ihjäl Jesus, det vill många i dag också. I media och i den allmänna debatten går drevet mot kyrkans gamla syn på Jesus som Guds Son som ger sitt liv för att frälsa syndare. Att världen vill rensa ut biblisk kristendom är inget att förundra sig över. Men det djupt tragiska är att drevet backas upp av vingårdens arbetare, av kyrkans ledare och kyrkans folk, där röster numera allt starkare höjs för att den gamla, ”primitiva offerteologin” med Jesus som Guds Lamm dör i syndares ställe måste bort. Annars kommer kyrkan inte att överleva i det moderna samhället, menar man. Liknelsen om de onda vingårdsarbetarna är högst aktuell också i dag.

De mordiska arbetarna i vingården ville inte veta av sonen, men arvet ville de ha. Vad är det för ett arv? Det är Guds rike, det eviga livet och saligheten. De menade att det kunde man få del av utan inblandning av vingårdsägarens son. Och så tror också många i dag. I den mån det finns något ”evigt arv” så får man det i kraft av egen duglighet och förtjänst, utan tro på förlegade föreställningar om Jesus och hans försoningsdöd på korset. Så får i den urspårade vingården tron på Frälsaren vika för tron på människan.

Men det är en tro som slutar illa. Det är det andra som vår text säger oss.

2. De som förkastar Sonen går miste om Guds rike

Efter att ha berättat liknelsen frågar Jesus sina åhörare vad de själva tyckte att vingårdens herre skulle göra med vingårdsmännen som betett sig så illa. Några av dem, gripna av liknelsens dramatik, svarade: ”Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid.” Svaret är intressant. De verkar inte var medvetna om att de med sitt svar fällde domen över sig själva och sina andliga ledare. De var ju de onda vingårdsarbetarna som Jesus talade om, fiender till ägaren och hans son.

Men Jesus säger till dem i klartext: ”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.” Jerusalems och templets förstöring, som inträffade år 70, blev det synliga tecknet på att riket togs ifrån Israel. Det upphörde att vara Guds vingård, hans utvalda folk. Men vi skall akta oss för att här stirra oss blinda på Guds straffdom just över judafolket. Vilka korsfäste Jesus? Det var inte bara judarna utan vi alla. Vi korsfäste Guds Son med våra synder. Och vidare är det så, att alla människor som förkastar evangelium och blir Kristi fiender drabbas till sist av Guds straffdom. När en människa sluter sitt hjärta för Guds utsträckta hand i Kristus till försoning och frälsning, och framhärdar i sin otro, så är hon räddningslöst förlorad.

Att bryta mot Guds bud är illa nog, men föraktet för Frälsaren, är långt värre, ty det är att slå undan den enda räddning som finns. I Hebréerbrevet ställs frågan: ”Hur skall då vi kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en så stor frälsning?” (Hebr. 2:3). Om Jesus är Frälsaren som Gud sänt som vår enda räddning, finns det ingen annan eller inget annat att fly till. Därför är det så viktigt för både judar och svenskar i urspårade vingårdar att ångra sin synd och vända om till Jesus och tro evangelium.

3. När Jesus blir vår hörnsten, vinner vi Guds rike

Jesus anför i slutet av vår text ett ställe hos profeten Jesaja: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon?” (Jes. 28:16). Det är ett märkligt ord. Kristus förkastades, torterades och korsfästes av sina fiender. De tänkte att nu var han röjd ur vägen, krossad och utplånad för alltid. Men så blev det inte alls. Han uppstod på tredje dagen som segrare över synd och död. Den bortkastade stenen blev en hörnsten.

Försoningens Gud var verksam mitt bland Kristi fiender. Han lät dem t.o.m. bli redskap att föra Jesus fram till Golgata altare och bringa det stora försoningsoffret för världens synder. Det står om vingårdsarbetarna att de ”förde ut honom ur vingården och dödade honom”. Det var precis vad man gjorde med Jesus: han greps, fördes ut ”utanför stadsporten” (Hebr. 13:12) och upp till Golgata. Men där blev han Försonaren, för ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv” (2 Kor. 5:19).

Det som hindrar gemenskapen med Gud är från vår sida synden och från Guds sida hans dömande och straffande rättfärdighet. Gud kan aldrig förlika sig med det onda. Våra synder kan vi själva inte försona eller ta bort, hur vi än anstränger oss. Vi kan inte förvandla vår fallna och syndiga natur, så att vi med tiden blir goda människor som bara gör gott. ”Kan en nubier (etiopier) förvandla sin hud eller en leopard sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra gott, ni som är så vana att göra ont”, säger profeten Jeremia (Jer. 13:23). Det är en pessimistisk men sann bild av vår situation: ränderna går aldrig ut, syndens fläckar står alltid kvar. Vad vi än gör. Det är vårt dilemma.

Men nu har Gud i sin kärlek sänt oss Försonaren, sin egen Son. Och han gjorde vad vi själva inte kunde göra. Han tog bort vår synd genom att själv bära den och med sitt liv betala för den. Det är detta som Skriften kallar för försoning. Om Jesus säger Johannes: ”Han är försoningen för våra synder” (1 Joh. 2:2).

”Försonaren” är denna söndags överskrift. Jesus som Försonaren är kyrkans hörnsten, det som ger Guds kyrka dess stadga och styrka. Må Gud bevara oss för allt och alla som vill få bort hörnstenen från kyrkan, för då rasar allt ihop och ingen kristendom blir kvar. Låt oss i stället lyssna till Aposteln Petrus som säger: ”Kom till honom som är den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud.” Och när vi bygger på honom blir vi själva, säger Petrus, ”levande stenar som byggs upp till ett andligt hus” (1 Petr. 2:4-5).

Syndare som tar sin tillflykt till hörnstenen kan inte annat än instämma i Skriftens ord: ”underbar är den i våra ögon”. Varför är den så underbar? Därför att på denna sten eller klippa finns ingen fördömelse, endast nåd och förlåtelse, frid och försoning med Gud. Var och en som tar sin tillflykt till Försonaren skall finna att just så är det. Då faller man ned och säger med kung David: ”Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet, Herre, mitt bergfäste, min borg och räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn” (Ps. 18:2-3). Det är som han inte kan finna ord nog ord att beskriva hur fast, trygg och underbar hörnstenen är.

Må nu Guds Ande och ord under denna passionstid få verka i våra hjärtan, så att hörnstenen bli stor och dyrbar också för oss. Då blir vi vingårdsarbetare som bär goda frukter i Guds vingård. Och det behövs i vårt land. Amen.

S Bergman

[^]