Att känna uppståndelsens kraft

Paulus talar i Filipperbrevets tredje kapitel (Fil. 3:10) om att känna Kristus och hans uppståndelses kraft. Vad är det? Vad är den bra för och vartill duger den? Vari består den? För Paulus var Kristi uppståndelse central. Den gav honom hopp om att nå fram till uppståndelsen från de döda, skriver han.

Kristi uppståndelses kraft är en mycket viktig fråga. Vi behöver alla vinna klarhet om det här medan det fortfarande finns tid, medan vi fortfarande lever, innan döden kommer. Därför blir ämnet för dagens predikan Att känna uppståndelsens kraft. Vi ska titta på tre tillfällen med stort behov av uppståndelsens kraft.

Uppståndelsens kraft den gången Jesus var död

Låt oss först konstatera att Jesus verkligen var död. Folket som var där såg det. De romerska soldaterna såg det. De krossade därför inte hans ben, som de brukade för att påskynda döden för de korsfästa, utan stack bara upp hans sida med ett spjut. Kvinnorna i vår text var medvetna om det och lärjungarna också. Jesus var död. Sorgen och saknaden på långfredagens kväll var stor. Förlusten var oerhörd. Deras förhoppningar hade grusats och den de trodde var Messias och Guds profet hade sänkts i en grav. Mörkret hade triumferat. Ljuset var släckt för alltid, tyckte man.

Hur maktlös är inte människors kärlek! Dessa kvinnor älskade verkligen sin mästare. Men de trodde inte. Sådan kärlek är maktlös, ty det är en kärlek som kommer från oss själva. Därför är kvinnorna maktlösa. De offrade sina pengar på kryddorna och gjorde i ordning den bästa smörjelse de kunde få tag på. Men vad kunde de uträtta? De kunde uträtta lika litet som vi själva, när vi står vid en grav. Vi kan inte kalla den döde tillbaka. Vi kan älska den döde, men vi kan inte uträtta något, vi är maktlösa. Och maktlösheten följdes av bekymmer: Vem ska kunna vältra bort den stora stenen? Hindren tornade upp sig.

Då uppenbarades uppståndelsens kraft. Först det yttre hindret, när kvinnorna kom till graven var stenen bortvältrad. Sedan kom uppståndelsens kraft, så överväldigande och otrolig. Kvinnorna grips av bestörtning. De blir fullständigt förvirrade. Och så kom fruktan och bävan. Var fanns den döde? Ängeln hade sagt att han var uppstånden. Det var för stort och ogripbart för kvinnorna som inte kunde tro det. Det var för stort för att vara sant.

Men det var sant. Den tomma graven kunde inte övertyga kvinnorna när de såg den, så de blev först alldeles förbryllade och bortkomna. Men när de flytt bort från graven och lugnat sig litet, börjar de fundera på ängelns ord. Detta nämner inte Markus i vår text. Men Matteus berättar att de också, som det verkar något senare, fylldes av glädje och beslutar sig för att gå och berätta för Jesu lärjungar att han uppstått. Och så kom Herren själv uppstånden emot dem på vägen. Det fanns ingen möjlighet för dem att tvivla mer. Den apostoliska kyrkan kunde sedan åberopa mer än 500 vittnen, som hade sett honom. Man hade ätit och druckit med honom. Han hade givit sina befallningar. Han hade tröstat, lärt och rustat dem för framtiden. Man hade lärt känna hans uppståndelses kraft. De som mötte den har skildrat den. Paulus fick erfara den kraften. Den gav honom mod att gå i döden för sin tro.

Jesus uppstod. Hur det gick till vet vi inte. Men detta förgängliga klädde sig i oförgänglighet och detta dödliga klädde sig i odödlighet. Kristus besegrade döden och visade det genom att uppstå. Uppståndelsens kraft för kvinnorna och apostlarna ligger i att han verkligen uppstod. Detta faktum gav dem kraft. De tvivlande lärjungarna blev övertygade av handgripliga bevis. Sådan är uppståndelsens kraft.

Uppståndelsens kraft när Kristi kyrka tycks vara död

Kristi kyrka kan synas död, ibland till och med stendöd. Och det är ju en allvarlig sak. Kyrkan är ju Kristi kropp. Förvisso är Kristi kropp odödlig. Det är en osynlig gemenskap genom alla gränser i tid och rum. Kyrkan finns över hela världen, sammanbunden genom den Helige Andes kraft i andlig gemenskap. Den spänner också över alla tider. Kyrkan, de troende, finns i Guds eviga nu, förenade i Kristus.

Men den yttre kyrkan kan synas död, och det inte bara för kyrkans fiender, utan det också för dem som anser sig vara kyrkans vänner. Ibland ser man på henne som på en död mor, med djup bedrövelse och tillgiven kärlek.

Men hur maktlös är inte sådan mänsklig kärlek! Vad är det som fattas? Jo, återigen är det tron. Man älskar sin mästare, men tror inte riktigt på uppståndelsens kraft. Här möter vi samma vanmäktiga kärlek som hos kvinnorna vid graven. Vi ser det i vårt land runt omkring oss. Man köper dyrbara kryddor och sveper den döda i fint linne. Kyrkorna blir vackrare än någonsin. De fylls med vackra skänker och ljuv musik, men man tror inte riktigt på hans uppståndelses kraft. Därför gör man sig sådana bekymmer. Vem ska vältra bort stenen, undrar man. Vem ska vältra bort den stora stenen? Vem kan rå på den tunga tidsandan och sekulariseringen? I sin svåra situation vet man inte att lita på uppståndelsens kraft, på Herren Jesus Kristus och hans budskap. Man försöker att locka folk till kyrkan på annat sätt än genom Ordet. Man försöker många gångbara, människotillvända vägar och överger den smala vägen, som heter omvändelse och daglig bättring.

Vad ska man då göra? Ja, först av allt ska man söka lära känna uppståndelsens kraft. Där man kompromissar, där man följer människomeningar och är vilsen om kristendomen, behöver man först och främst lyfta blicken och se att stenen är bortvältrad. Kristus lever, kyrkan kan inte dö, helvetets portar ska aldrig bli henne övermäktiga. Ty Ordet ljuder, livets bröd delas ut, kyrkan lever. Kristus är inte bunden vid vår skröplighet. Kristus dör inte därför att gamla fromma släktled dör bort och kristendomen minskar. Hans makt blir inte mindre för att hans kyrka är trängd. Kristus har samma makt idag att skänka liv, även om skarorna skulle glesna omkring honom. Aldrig var skaran så liten som på påskdagens morgon. Det betydde ingenting, ty han ägde uppståndelsens kraft. Här gäller det att inte göra som kvinnorna vid graven först gjorde, att inte säga något till någon. Uppståndelsens evangelium må låta hur orimligt som helst för människoöron, det ska ändock förkunnas. Det är den enda kraft som kyrkan fått sig anförtrodd. Kristus är uppstånden. Han är inte i de dödas vilorum. Han är här. Han är där hans ord förkunnas rent och klart och där sakramentet utdelas efter hans instiftelse. Där är han och uppståndelsens kraft. Där är inte kyrkan död. Kyrkan fylls av uppståndelsens kraft, när hennes enskilda lemmar gör det. Men här kommer vi till det svåraste hindret.

Uppståndelsens kraft när den egna själen är död

Själen kan vara död – fast man upptäcker det kanske inte. En del människor går aldrig i kyrkan, de bryr sig inte alls om kristen tro. Andra går kanske i kyrkan, men finner inte uppståndelsens kraft. Vi kan alla anfäktas av tvivel över den kristna tron. Är det så, då hotas vår själ av döden. Vad är då botemedlet? Ja, inte är det att sätta sin lit till diverse aktiviteter av olika slag. Botemedlet då själen hotas av döden är inte att försöka tränga bort alltihopa genom att fylla livet med allt möjligt annat. Som vi ser i vårt samhälle försöker man fylla livet med prylar, resor, festande, arbete, upplevelser. Vår tid har som aldrig förr fyllt livet med det materiella välståndet och konsumtion av olika slag. Och när man inte konsumerar måste man ju vila, så att man orkar. Så håller man Jesus och hans uppståndelse borta. Det finns helt enkelt så mycket som är roligare och viktigare än att gå i kyrkan, tycker man.

Och det är klart, själva gåendet i kyrkan, att man går i kyrkan, är ingen garanti för att det står väl till med själen. Även om man går i kyrkan kan uppståndelsens kraft saknas i själen. Själen kan vara död. Ingen möda hjälper, även om den är uppriktig.

För hur maktlös är inte all mänsklig kärlek! Även om vi strävar efter något gott, så hjälper oss inte våra egna ansträngningar. Uppståndelsens kraft är inte något vi kan kämpa oss till, något vi kan förtjäna genom eget arbete. Nej, uppståndelsens kraft finns utom oss och är inget vi kan kontrollera och använda som vi vill.

Vad innebär det då att som Paulus skriver känna Kristus och hans uppståndelses kraft? Vad är det att känna uppståndelsens kraft? Vad betyder ordet känna? Betyder det grekiska ordet som översatts med känna samma sak som det svenska ordet känna? Vi kan illustrera det genom att översätta till engelska. Verbet känna kan vi till exempel översätta med feel. Det är den betydelse av känna som hör ihop med känslor, feelings. Känslorna är Guds goda gåva till oss människor, men Paulus talar egentligen inte om känslor här när han skriver om att känna Kristi uppståndelses kraft. Ordet som översätts med känna är en form av ordet ginósko (γινῶσκω). Som substantiv heter det gnósis (γνώσις) och det betyder inte känsla, utan det betyder kunskap, kännedom.

Över huvud taget är det tydligt att känslorna i vår tid för en del har tagit överhanden på ett osunt sätt. I vår historia har vi en tid, då känslorna särskilt upphöjdes. Vi kallar den epoken för romantiken, som vi kan anse startade omkring år artonhundra och sedan fortsatte en bit in på nittonhundratalet. Den finns fortfarande kvar i viss mån.

Jag lyssnade en gång på slutet av en radiogudstjänst. Det var i lokalradio i Vetlanda, där jag bodde då. Allra sist i sändningen samlades några personer och kommenterade gudstjänsten efteråt. Man var enig om att den var bra. Alla var nöjda. Hur uttryckte man det? Jo, sa man, det var en fin stämning. Därför var det en bra gudstjänst. Så talar de som Luther kallade för svärmarna. De har inte sitt fäste i ordet och vad Kristus gjort för oss, utan i sina egna känslor.

Därför, om vi nu fortsätter att översätta till engelska, ska vi i stället översätta känna med ordet know. Det betyder känna, känna till, veta. Men ska vi känna Kristus och hans uppståndelses kraft räcker det inte att bara känna till och veta att Jesus uppstått. Det hjälper inte själen, det ger ingen kraft till själen, själva försanthållandet.

Vi har ögonvittnenas trovärdiga berättelser. Att Jesus uppstod är ett faktum. Detta faktum är av avgörande betydelse, för hans död och uppståndelse har ett syfte. Är det inte sant, är det ingenting att bygga sitt liv på. Men är det sant, kan det innehålla ett budskap. Hans död och uppståndelse hänger ihop med oss. Han dog för våra synder, hans död är straffet för våra synder, och uppståndelsen är ett kvitto från Gud att vår syndaskuld är betald. Uppståndelsen betyder att vi är frikända. Att känna hans uppståndelses kraft är att den är verksam i ens person, oavsett om han känner något eller inte. Uppståndelsens kraft är hans rättfärdighet, och det har den som tror på honom.

Uppståndelsens kraft för den döda själen är alltså att Jesus uppstått för oss. Att Jesus blev levande, som ett faktum bara i sig, betyder ingenting. Men denna uppståndelse är inte ett i sig livlöst faktum, utan den vill komma till oss, in i oss. Uppståndelsen är inte bara ett faktum, utan den har en aktiv kraft. Jesus har uppstått och besegrat vår synd för att ge oss det eviga livet med Gud. I dopet är vi förenade med honom i hans död för att dela hans liv och nå fram till uppståndelsen från de döda.

Vi känner det kanske inte. Ja, det kan gå långa tider när allt känns tvärtom, det känns grått och tungt. Men genom tron på Jesus är vi delaktiga i hans uppståndelse och hans seger över döden, vad än våra känslor säger oss.

Ängeln sade att Jesus gått före lärjungarna till Galileen. Vi är också på väg, på väg mot himmelens land. Dit har Jesus gått före oss. Där ska vi ses, öga mot öga. Men än så länge vandrar vi i tro. På vägen till himmelen har vi rastplatser där vi har kontakt med honom. I gudstjänsten möter vi honom i Ordet och nattvarden. Där får vår själ liv av uppståndelsens kraft. Att ta emot honom i tro är att känna Kristus och uppståndelsens kraft. Amen.

J Fjellander

[^]