Den gode Herdens kärlek och omsorg

Kort efter påsk firar vi den gode Herdens söndag. Genom att uppväcka Jesus från de döda har Gud gjort honom till den store Herden för fåren.

Påskens glada budskap är nämligen att Gud förklarade Kristus, som för våra synders skull var död och begraven, rättfärdig. På påskdagen frikändes han från all den synd som han i syndares ställe bar på korset, och i det ögonblicket uppväcktes han från de döda som ett evigt bevis på hans seger över våra fiender synden, döden och djävulen. Som den gode Herden med liv och salighet i sin hand gick han levande ut ur graven för att kalla oss och alla till tro.

Om detta säger Hebreerbrevets författare: ”Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store herde, vår Herre Jesus Kristus, upp från de döda, han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja” (Hebr. 13:20-21). Här har vi påskens evangelium och Guds syfte med det: att vi följer den gode Herden och gör hans vilja. Det är också vad han vill verka genom vår text i dag. Den handlar om den gode Herdens kärlek till fåren, hans innerliga gemenskap med dem och hans stora omsorg om dem.

1. Den gode Herdens kärlek

”Den gode herden ger sitt liv för fåren”, säger Jesus. Det är det yttersta uttrycket för hans kärlek och för den gudomliga kärleken enligt ordet: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son” (Joh.3:16).

Skall vi förstå denna kärlek, måste vi tänka på att fåren som han gav sitt liv för inte var några snälla, fridsamma tamdjur. De var får som ”gick sin egen väg” (Jes. 53:6), trotsiga och upproriska får. Deras första kärlek var det egna jaget. De ville inte oreserverat ha Gud till sin herde. Han kunde få vara det – men på deras egna villkor. Så är det ännu dag: många säger sig tro på den gode Herden Jesus, men det sker med en rad förbehåll.

”Vi är vuxna, inte en skock bräkande får”, hörde jag en gång en förkunnare säga. Han bekände sig till Herden men ville för sitt liv inte veta av får som trodde på en gudomlig herde vars ord i alla avseenden var gudomliga och sanna. Han värnade om den myndiga människan som själv avgjorde vad som skulle tros och inte tros.

Det är inget nytt. Det var så människan en gång blev lurad i att göra uppror mot Gud, sin Skapare. ”Ni är vuxna, inte en skock får! Ni blir myndiga och fria, ”ni blir som Gud”, bara ni gör som jag säger (1 Mos. 3:5). Så viskade ormen i öronen på det första människoparet i Edens lustgård. Och de föll för frestelsen att bli myndiga, bli sina egna gudar – och med dem föll vi alla, hela människosläktet. Men inte blev vi som Gud, och inte blev vi fria. Vi blev får i den onde herdens hjord.

Fortfarande sitter fåren fast i den falska drömmen om frihet. Alla far efter frihet. Men den enda frihet vi i vårt fallna tillstånd har är att synda. Och det är inte bara ett tvång. I själva verket älskar vi att leva för oss själva, vi älskar att gå våra egna vägar och bryta Guds bud. Fåren är blinda: de ser och tror inte alls att de är i djävulens våld och slavar under synden. Det är deras stora olycka. Men Jesus såg det: ”Rivna och slagna, som får utan herde”, sade han en gång, när han såg ut över folkskarorna runt omkring sig (Matt. 9:36).

Den onde herden är vargen i vår text. Han älskar inte fåren. Han njuter av att tyrannisera och fördärva dem. Han göder deras egoism och girighet, han eggar dem otuktiga och snedvridna begär, han blåser upp deras lättkränkta sinne, som får dem att bli elaka, hämndlystna och oförsonliga. Han gör allt för att framkalla ondska. Och sådant försöker han också och alldeles särskilt göra bland fåren i den gode Herdens hjord. Han vill få synden att råda, åtminstone på någon punkt hos oss kristna. Sådan är han, den onde herden.

Så gör aldrig den gode Herden. Han älskar fåren. Trots att fåren har gjort uppror mot Gud och blivit morrande vilddjur, så älskar han dem. Han blev människa för deras skull, blev själv ett får bland de vilda fåren. Han tog på sig deras synder och gav sitt liv till försoning för dem för att de skulle återfå livet med Gud. Hans hjärta värkte av förbarmande över de vilsegångna, rivna och slagna fåren.

Den gode Herden väntade inte på att fåren först skulle göra något, bättra sig, visa sin goda vilja eller något sådant. Han visste att det var en omöjlig väg för dem som inte hade något gott i sig och kunde annat än synda. Därför står det om honom: ”Medan vi ännu var svaga, dog Kristus i ogudaktigas ställe … Kristus dog i vårt ställe medan vi ännu var syndare … Medan vi var Guds fiender blev vi försonade med Gud genom hans Sons död (Rom. 5:6, 8).

Andra herdar i religionens brokiga värld har aldrig någonsin gjort något sådant. De har i stället öst på med ständigt nya och hårda krav. Gud hjälper bara den som hjälper sig själv, ropar de. Och när fåren försöker och försöker utan att lyckas hitta sitt sin kärna av godhet, som alla påstås ha, ja, då lämnas de åt sitt öde som svaga stackare som svikit sig själva.

Så gör inte den gode Herden. Han kastade sig mellan vargen och fåren för att rädda dem. Och vargen som gav sig på Guds Son fick snöpligt bita i gräset, medan den uppståndne Jesus blev ”den store herden för fåren”. Salig är den som låter sig finnas av denne Herde och tror vad han säger: ”Lämna din fångenskap och ditt slaveri! Du är fri, fri från syndens skuld, fri från syndens tyranni. Dina fiender, djävulen och döden, är besegrade. De har inte längre rätt att plåga, fördöma och fördärva dig längre. Du är fri!”

2. Den gode Herdens innerliga gemenskap med fåren

”Jag är den gode herden och jag känner mina får, och mina får känner mig”, säger Jesus. ”Känna” är här långt mer än att känna till eller vara bekant med någon. Det finns många som är bekanta med Jesus och med vad han säger, utan att de fördenskull känner honom och vill följa honom som den gode Herden.

Johannes säger i sitt första brev: ”Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom” (1 Joh. 2:4). Och Jesus säger att på yttersta dagen skall många av hans ”bekanta” få höra honom säga: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig ni laglösa!” (Matt. 7:23). Det är ord som då skall fylla dem med förvåning och förskräckelse, för de tycker att de gjort så mycket gott, engagerat sig i att på olika sätt förbättra världen och varit verksamma i kyrkan. Vad fattas dem? Det som fattas är den tro som har lärt känna Jesus som Frälsaren, som besegrats av hans kärlek, tagit emot uppståndelsens evangelium och av nåd upptagits som heliga får i hans hjord. Om detta fattas oss, kommer Jesus på den yttersta dagen också säga till oss: ”Jag har aldrig känt er.”

Men något sådant skall han inte säga till de vilsegångna och rivna fåren som vänt om till ”sina själars herde och vårdare” (1 Petr. 2:25), som det står i dagens episteltext. Han har löst dem från synden och gjort dem till får som älskar sin herde, får som lyssnar till hans röst och i glad och trygg förvissning säger: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas” (Ps. 23:1). Var och en, som mitt i sin synd och brist gör så, hör till de får som känner honom och som han känns vid.

”Jag känner de mina”, säger han. Det ligger mycket kärlek och värme i de orden. Det är som om Jesus inte hade nog starka ord för sin gemenskap med de återlösta och troende fåren. Han jämför den med sin egen relation till Fadern: ”liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.” Tänk om vi alltid verkligen kunde tro att Herdens gemenskap med oss var så innerligt stark och djup! Hur trygga skulle vi inte då alltid vara! Men vår tro är inte fullkomlig: den är ingen ständigt stark tro utan ofta svag och osäker. Därför måste vi ständigt på nytt ty oss till den gode Herden och få förnyad tro och glädje av att höra hans röst. Han ensam är den som ger våra själar ro och trygghet hos Gud. ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro” (Ps. 23:2).

Men den gode Herden sitter inte bara på gröna ängar och tar hand om sina får. Han är rastlös. Han är ute och söker efter fler. Han söker inte bara de förlorade fåren av Israels hus, utan i alla andra fårahus. Han är Frälsaren för alla. Jesus säger: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst.” Med kärlekens rastlösa iver vill han nå ut och spränga alla gränser för att samla in de sargade, rivna och förlorade fåren i andra fållor och föra in dem i hjorden, in i den heliga, kristna kyrkans gemenskap.

På liknande sätt skall också vi vara rastlösa att nå ut med påskens evangelium till andra. Den kyrka som inte längre bryr sig om att visa andra vägen till den gode Herden eller som ägnar sig åt annat sviker sin Herde och sin uppgift här i världen.

3. Den gode Herdens omsorg om fåren

Den gode Herden är inte en lejd herde. Jesus talar om herdar som är lejda, dvs. vaktar fåren mot betalning. De ser inte fåren som sina egna. ”Den som är lejd bryr sig inte om fåren”, säger Jesus – han drivs inte av kärlek till fåren utan av jordiska egenintressen. Han bryr sig inte fårens eviga väl och ve. Dessa lejda, falska herdar som utger sig för att stå i den gode Herdens tjänst är en stor fara för fåren. En lejd herde ”överger fåren och flyr, när han ser vargen komma”. När fåren är i själanöd och djävulen vill uppsluka dem, har den lejde ingen verklig hjälp att ge. Han blundar och låter fåren klara sig själva bäst de kan.

Så är det inte med den gode Herden. Han frågar efter fåren av hela sitt hjärta. Han har återlöst dem, han äger dem och älskar dem. Han ser farorna, skyddar och bevara sin hjord. Han gör det bl.a. genom att varna oss för de falska herdarna. Han befaller oss att fly bort från dem. Och de sanna fåren känns igen just på detta att de lyssnar till den gode Herdens röst och följer den. Jesus säger: ”en främling följer de inte, utan flyr bort från honom” (Joh. 10:5).

Det anses i dag vara i högsta grad oekumeniskt, trångsynt och kärlekslöst att tala om sanna och falska herdar. Det leder bara till splittring i kyrkan, säger man och hänvisar till Jesu ord om att bli ”en hjord och en herde” i slutet av vår text. Men Jesus menar med de orden inte att hans kyrka i någon slags ”kärlekens vidsyn” skall öppna dörren för vargen och låta honom komma in och härja bland fåren. I den osynliga kyrkan, som bara Gud känner, är det alltid bara en hjord och en Herde. Gud ensam ser in i människors hjärtan och ser överallt på jorden var den levande tron på den gode Herden finns.

Så må du nu fråga dig på allvar: Vilken herde följer jag i mitt liv, den onde eller den gode? Gud kallar oss alla i dag att ställa oss under den gode Herdens ledning, skydd och omsorg. Han sviker oss aldrig. Han tillräknar oss inte våra synder, och han skänker oss sin seger. Med påskens evangelium vill han uppväcka han tro, kärlek och vilja att vandra i hans fotspår. Gud give att han får göra det hos oss alla. Amen.

S Bergman (2012)

[^]