En kort tid

Inte mindre än sju gånger möter oss orden ”en kort tid” i dagens evangelietext. De är hämtade från Jesu avskedssamtal med lärjungarna på skärtorsdagskvällen. Han skall inom kort skiljas från dem och gå mot döden. Varför upprepar Jesus de tre orden: ”en kort tid” gång på gång? Därför att det han vill säga med dem var viktigt. Han ville inpränta det ordentligt i lärjungarnas minne.

Låt oss stanna inför ordet ”En kort tid” i dag. Det behöver inpräntas också i oss. Det är ett ord som kan väcka olika tankar och känslor hos oss beroende på vårt förhållande till Gud. Vi kommer att se hur Jesus i NT använder temat om den korta tiden både till varning och till tröst och uppmuntran.

1. ”En kort tid” är för många ett förskräckligt ord

I den skapade världen finns mycket skönt och underbart att glädjas över som t.ex. den vackra vår vi upplever just nu. Och människan har alltid förstått sig på att njuta av skapelsens gåvor, även om hon är ogudaktig och inte har mycket till övers för Gud som ger dem. Hennes läggning är avgudisk: hon är alltid böjd att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen (Rom. 1:25). Ändå låter Gud människor leva och under en utmätt tid få njuta av naturens skönhet och rikedomar, av mat och dryck, av mänsklig gemenskap och samvaro, sång och musik, och mycket annat gott. ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga”, som Jesus säger i Bergspredikan (Matt. 5:45).

Men det finns en droppe malört i den ogudaktiga världens glädjebägare. Den heter ”en kort tid”. Det är ett oroande och skrämmande ord för alla som jagar efter jordisk lycka men glömmer Gud. Denna bittra malört illustreras tydligt i Jesu liknelse om den rike kornbonden. Han jobbade och slet och samlade i lador. När han hade dem fulla, såg han nöjd och belåten på dem och sade: ”Kära själ, du har samlat mycket gott för många år. Ta det nu lugnt, ät, drick och var glad.” Njuta en lång tid – det var hans perspektiv. Det föll honom aldrig in att det bara skulle bli en mycket kort tid. Men inom ett dygn var han död och gick in i evigheten, där inget av vad han samlat på sig var honom till någon hjälp. Han var dåraktigt kortsynt. ”Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud”, säger Jesus (Luk. 12:19-21).

Finner vi här i livet inget annat att leva för än det som tar slut, vad återstår då, när döden plötsligt kommer? Bara den stora tomheten, saknaden efter det jordiska goda och grämelsen över att man inte tog vara på Guds uträckta hand till frälsning och salighet. I berättelsen om den rike mannen och den fattige Lasarus säger Abraham till den rike mannen som plågades svårt i fördömelsen: ”Kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde” (Luk. 16:25). Han hade badat i pengar och levt i lyx och överflöd. Nu var det slut med det, och någon rikedom som kunde frälsa hans själ hade han inte. Så slutar livet som levs i världen och av världen.

Synden är ofta ljuv och skön. Avgudarna ger verkligen lycka och glädje, spänning och njutning för stunden. Och de ger det med mersmak. Men vi skall komma ihåg, att i slutändan sviker de oss alltid och lämnar oss kallt åt vårt öde. Men detta är inte det slut som Gud vill. Han har i sin kärlek sänt oss Jesus för att frälsa oss från slaveriet under avgudarna och deras bedrägliga löften om lycka och glädje och i stället skänka oss glädjen som består när allt annat försvinner. ”En kort tid” är ett ord som vill väcka den oomvända världens människor till besinning och omvändelse, men det är också ett ord till självrannsakan för oss kristna vars gamla människa dras till den här världen och det som finns i den. Vi behöver ständigt fråga oss: Vad är det vi far vi efter? Det som tar slut eller det som består?

Låt oss nu gå vidare och se hur Jesus talar om den korta tiden i vår text. Där möter vi en annan aspekt än den vi nu har talat om.

2. ”En kort tid” är ett trösteord för plågade kristna

I sitt avskedstal hade Jesus tidigare talat om att han skulle lämna lärjungarna och gå till Fadern. Han skulle gå dit för att bereda plats åt dem i himlen (Joh. 14:2). Det skulle ske genom hans död och uppståndelse. Men lärjungarna fattade inte vad han talade om: de kunde inte tänka sig att det skulle ske på riktigt. Jesus försöker i vår text än en gång att få dem att förstå, nu med ord som handlar om vad de känslomässigt snart skulle få uppleva. Han säger: ”En kort tid och ni ser mig inte, och ännu en kort tid och ni kommer att se mig ... Ni kommer att gråta och jämra er, men världen skall glädja sig.”

Den korta tid då de inte skulle se honom var tiden då han led och dog på korset och blev begraven. Under den tiden såg allt förlorat ut för lärjungarna. De skingrades skräckslagna åt olika håll. Det var en fasansfull tid, den värsta i deras liv. Allt rasade samman. Jesus var död och oåterkalleligen borta. När de var mitt i denna bedrövelse kändes den lång, som om den aldrig skulle ta slut. De suckade, grät och jämrade sig. Så blir det när man förlorar Jesus och inte kan tro på någon uppståndelse. Då hör man som aposteln Paulus säger till ”de mest beklagansvärda av alla människor” (1 Kor. 15:19). Så kände de sig.

Men under lärjungarnas korta bedrövelse skedde något stort. Försoningen, för vilken Guds Son kommit till världen, fullbordades. Jesus bar världens synder och betalade för dem med sitt liv. Efter en kort tid uppstod han på tredje dagen och trädde fram som segrare över synden, döden och djävulen. Lärjungarna fick se honom igen och deras glädje blev stor. Nu föll bitarna på plats! Nu äntligen förstod de trösten i orden ”en kort tid”.

Jesus liknade deras bedrövelse vid en förlossning. Under värkarna känner barnaföderskan det outhärdligt, som om smärtan aldrig skall ta slut och hon knappt skall överleva. Men plötsligt är det över, barnet är ute, lever, andas och skriker. Viken lättnad och vilken glädje! ”När hon har fött barnet”, säger Jesus, ”kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen.” Precis så var det när den Uppståndne visade sig för dem och kom med påskens glada budskap om syndernas förlåtelse och frid med Gud.

Men orden ”en kort tid” syftar på något mer än tiden från långfredagen och en bit in på påskdagen. Jesus tänker framåt, på att han skall lämna dem och återvända till Fadern. Han tänker på kyrkans tid på jorden som varar ända till dess han kommer åter på yttersta dagen. Också den tiden, den som vi nu lever i, är en tid av bedrövelse.

Under lärjungarnas korta bedrövelsetid gladde sig världen, säger Jesus. Den trodde att Jesus var borta för alltid. Det var han nu inte. Djävulen och världen tål fortfarande inte Jesus och den frälsningsväg som Gud uppenbarar genom honom. Därför förtalar och förföljer världen de kristna som tar Jesus och hans ord på allvar. Så besannas ordet ”att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg. 14:22). Också detta förberedde Jesus ofta de sina på. Han säger: ”Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er” (Joh. 15:18).

Denna bedrövelse är oundviklig. Världen tycker illa om kristna som inte tror och lever på samma sätt som de. Den vill leva i fred med sin fria livsstil och inte dömas för den. Därför hatar den Jesusfolket och deras tal om synd och omvändelse.

Jesus säger att under den sista tiden kommer motståndet från världen bli hårdare än någonsin. Det skall alltså inte bli lättare att vara kristen vad tiden lider. Vi ser också att det är svårare att vara kristen nu än för bara några årtionden sedan. Det har blivit ett allt hårdare tryck på oss kristna att ge vika på den ena punkten efter den andra i olika tros- och moralfrågor. Och många gör det. Man anpassar sig till världen, dess livsstil och tänkesätt. Och då slipper man också bedrövelsen, föraktet och motståndet för Kristi skull. I stället prisas man av världen för sin vidsynta och toleranta kristendom. Men Jesus säger: ”Ve er, när alla människor talar väl om er!” (Luk. 6:26). Bedrövelsen är ett kännetecken på sann, kristen tro. Har vi ingen erfarenhet av den, måste vi fråga oss hur det egentligen är ställt med vår bekännelse till Jesus i ord och handling.

När bedrövelsen trycker oss är själafienden snar att utnyttja situationen. Han viskar i vårt öra: ”Du ser ju att din kristendom är hopplöst ute, den ger dig bara problem, gör dig ensam, olycklig och isolerad. Varför hålla fast vi den? Välj en lättare väg! Gör som de flesta andra!” Han är oändligt skicklig på att använda sig av perioder av trötthet, missmod och besvikelser i våra liv för att få oss ge upp, följa med strömmen och uppslukas av världen.

Men när korset, lidandet för Jesu skull, trycker är det dags att ta till sig den kraftiga tröst som ligger i Jesu ord: ”en kort tid.” Det kan synas konstigt att kalla denna tid för en kort tid. Den har ju varat i över två tusen år! Men i evighetens perspektiv, i jämförelse med den glädje som väntar Guds barn, är den kort, mycket kort, bara som en blinkning.

3. ”En kort tid” är ord som vill fylla oss med längtan och förväntan

Denna söndag, vars ämne är ”Hemlängtan”, lyfter fram det kristna hoppet och riktar blicken framåt mot den eviga härligheten hos Gud. Aposteln säger: ”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). När Herren kommer tillbaka och den nya skapelsens härlighet bryter in skall vi inte längre behöva tro, utan med våra egna ögon få se ”vad Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor. 2:9). Då skall vi få uppleva det som vi sjunger om i Grundtvigs psalm:

O ljuvliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand, där rosen ej vissnar,
där fågeln ej dör, där lyckan är klar som kristall, men ej skör, där intet skall fattas,
blott sorgen som tär och plågar oss här.

Det är det kristna hoppet. Det är oss givet för att hålla oss uppe i bedrövelsen. När Bibeln talar om hoppet har det ordet en annan betydelse än i vårt vanliga språkbruk, där det står för önskningar eller mer eller mindre osäkra förväntningar om något som är bättre. Men när Bibeln talar om de troendes hopp är det inte fråga om något osäkert utan om något fast och visst. Det är ett gudomligt löfte vars garant är Jesus Kristus som med sin död och uppståndelse vunnit den eviga härligheten och skänkt den åt oss syndare.

Det fasta hoppet är en följd eller frukt av att vi blivit rättfärdiggjorda enbart av tro. Paulus säger: ”Vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det: vi jublar mitt i våra lidanden” (Rom. 5:2-3). Hoppet bedrar oss inte. I Hebreerbrevet står det: ”I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten” – dvs. på andra sidan hemma hos Gud i härligheten (Hebr. 6:19). Hoppets ankare är kastat uppåt. Det är inte förankrat här nere, i oss och i vad vi gör. Vi är syndare som aldrig kan skapa någon förankring hos Gud. Med våra egenrättfärdiga uppvisningar väcker vi bara hans vrede. Hoppet är knutet till Jesus. Det är förankrat uppe i himlen, i det allra heligaste, där den uppståndne Frälsare sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss i kraft av vad han gjort för oss. Han vakar över sina återlösta och leder dem steg för steg hem till sig. Hans ständiga bön är: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig så att de får se min härlighet” (Joh. 17:24).

Låt oss inte förledas av djävulen, världen och vårt eget onda kött att kapa den himmelska förankringen i Jesus, utan i stället lyfta blicken mot det skimrande målet. Det gör oss ”glada i hoppet, tåliga i lidandet och uthålliga i bönen” (Rom. 12:12). Och kom ihåg: det rör sig bara om en kort tid. Sedan förverkligas Jesu ord på det allra härligaste sätt: ”Jag skall se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Amen.

S Bergman (2009)

[^]