Vad Anden lär om synd, rättfärdighet och dom

Lärjungarna var djupt bedrövade och oroade. Det var skärtorsdagsafton och Jesus hade berättat för dem att han snart skulle lämna dem. Det oroade dem mycket. Hur skall det då gå för dem? Hur skulle de klara att predika om Jesus och Guds rike utan honom? Men Jesus tröstar dem: ”Det är bäst för er att jag går bort.” Han förbereder dem nu på en stor förändring. Hans tid på jorden nalkades sitt slut. Han skulle inte vara med dem på samma sätt som förr. Men de skulle inte vara oroliga. När han lämnade dem i synligt fysiskt motto skulle de få en annan Hjälpare, nämligen den Helige Ande.

Det skulle vara bäst för dem. Anden skulle hjälpa dem att förstå vad de ännu inte förstått eller förmått ta in. ”Jag har ännu mycket att säger er, men ni kan inte bära det nu”, säger Jesus. Lärjungarna var svaga och bräckliga. Den djupare förståelsen av vad som skulle hända med Jesus under de kommande dagarna fick anstå ett tag. Men senare, när Anden utgöts över dem, då skulle de förstå allt vad Jesus sagt och menat: ”Han skall föra er in i hela sanningen … Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er”, säger Jesus. Pusselbitarna skulle falla på plats. De skulle få hela bilden av Jesus klar för sig. De skulle föra ut frälsningens budskap till hela världen. Anden skulle hjälpa dem att göra det med de rätta orden. Och genom deras ord skulle Anden utföra sitt verk på jorden. Och så har skett och sker fortfarande.

I tre korta punkter sammanfattar Jesus Andens verk. Lärjungarna behövde inte oroa sig. Andens skulle vara med dem. Han, inte de, skulle överbevisa världen om tre viktiga saker: om synd, om rättfärdighet och om dom. Om dessa saker tänker världen och vi själva i vårt fallna tillstånd alltid fel. Alla måste vi i våra hjärtan överbevisas av Anden om sanningen i dessa tre avseenden. Låt oss nu se närmare på dem.

1. Anden överbevisar världen om synd

Jesus ger en klar motivering till varje punkt av Andens verk. Här säger han: ”om synd, ty de tror inte på mig.” Vad menar Jesus med det? Är inte synd allt som strider mot Tio Guds bud? Visst är det så. I kyrkan skall Guds lag predikas för att vår syndakännedom skall hållas vid liv, så att vi ångrar och bekänner våra synder, får förlåtelse och nåd och kraft att bättra oss. På det sättet för oss Anden fram på ”Helgelsens väg”, som är denna söndags överskrift.

Men också världen behöver upplysas om vad Tio Guds bud säger. Världen vet att grova brott som t.ex. rån, mord, våldtäkter och övergrepp på barn är synd, men i övrigt är det ofta ganska skralt med syndakännedomen. Synd skämtar världen om och skryter med. Man tror inte på några evigt giltiga bud. Det som var synd förr behöver inte vara det nu. Tidens värderingar slår ut Guds bud. Sjätte budet har ersatts av RFSU:s värderingar. Världen behöver ständigt påminnas om vad som är rätt och fel enligt Guds bud.

Men när Jesus den här gången talar om synd, så talar han inte om olika synder mot Guds bud. Han talar om en enda synd som Anden måste överbevisa världen om, nämligen synden att inte tro på honom – inte tro på honom som Frälsaren som kommit i världen för att ta bort människans synd och skuld. Och det har han gjort genom att dö i syndares ställe. Det står om honom: ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh. 2:2).

Det betyder att ingen av alla de hemska och blodiga synder mot Guds bud som människor begått och fortfarande begår på vår jord behöver leda till fördömelse och att de hamnar i helvetet. Jesus har undantagslöst sonat och tagit bort allas synder. Det är ett objektivt faktum.

Efter det finns det bara en enda synd som kan fördöma oss människor, och det är att vi inte tror på Jesus och den förlåtelse han vunnit åt oss och räcker oss genom evangelium. Gåvan måste tas emot i tro. Därför predikade Jesus ständigt: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark. 1:15). Han varnade för otron: ”Den som inte tror skall bli fördömd”, sade han (Mark. 16:16).

När Jesus säger om Anden att han skall överbevisa världen om synd, ”ty de tror inte på mig” så ligger i det ett för världen skakande budskap. Det säger nämligen att utan Jesus är världen fördömd och evigt förlorad. Med världen menar Jesus inte bara vad man ofta brukar beteckna som ”världsliga” människor, ytliga, lättsinniga och fåfänga människor inriktade på nöjen och uteliv. Nej, i begreppet innefattas också alla seriösa och skötsamma människor, alla lärda, visa och kloka, den yppersta eliten av moralfilosofiska tänkare. Till världen hörde också de fromma judar som berömde sig av att ha Guds lag och vara Guds folk – men som förkastade Jesus och inte ville tro att han var Guds Messias.

Budskapet till världens myllrande miljarder är således detta: Inget av vad ni själva är eller gör kan lösa och frälsa er från syndens förbannelse. Endast Jesus kan göra det. ”Om synd, ty det tror inte på mig” är ett ord som avslöjar människans fallna tillstånd och totala hjälplöshet. Detta ligger helt i linje med bibelord som dessa: ”Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:22-23). Vi är av naturen ”vredens barn, vi liksom de andra”, säger aposteln Paulus (Ef. 2:3). Vi måste alla föras till den punkt där vi med aposteln bekänner: ”Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött bor inte något gott” (Rom. 7:18). Det är först då som en människa behöver Jesus och är beredd att lyssna till honom.

Världen tycker naturligtvis inte om att bli dömd på detta sätt. Den hatar denna predikan som berövar henne all egen godhet, ära och förtjänst. Och ändå sker undret i varje tid att människor låter sig överbevisas av Anden.

Ett exempel på Andens överbevisning har vi i resultatet av Petrus predikan på den första pingstdagen. Det var otrons synd han anklagade judarna för att ha begått. De hade förkastat Jesus, korsfäst sin Frälsare, ”honom som Gud gjort både till Herre och Messias” (Apg. 2:36). Så hade de lönat den gudomliga kärleken när den steg ner till jorden i människogestalt. Med sådana ord slog Petrus deras fromma men grundligt falska självbild i bitar och visade dem syndens avgrund. Och då hände något märkligt med många av dem. De höll inte för öron, skrek och ville stena Petrus (så som man senare gjorde med Stefanus). I stället vaknade deras samveten, i blixtbelysning visade Anden dem deras synd och de vred sig av förfäran över vad de gjort. Vad skall vi ta oss till? ropade de i sin nöd. Det svar de fick av Petrus var detta: ”Omvänd er och låt er döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (Apg. 2:38). Omkring tre tusen tog emot detta evangelium.

Så känns Guds Ande känns igen på talet om synd, att den är så stor att vår enda räddning är att lyssna till Jesus och tro evangelium. Det är dithän vill Anden driva oss alla.

2. Anden överbevisar världen om rättfärdighet

Världen vet att ett gott förhållande till Gud har med rättfärdighet att göra. Men liksom världen av sig själv inte vet hur djup och allvarlig synden är, så vet den inte vad det är för sorts rättfärdighet som skänker syndare gemenskap och frid med Gud. Världen tror att rättfärdig blir man genom att göra gott, försöker uppväga det onda man gjort. Man tror att det är möjligt, och att Gud, om han finns, skall ta emot dem när han ser deras goda vilja. Men Bibeln säger klart och tydligt att på den vägen ”blir ingen människa rättfärdig” (Gal. 2:16). Synden är med och fläckar ned allt vi gör. Det bistra besked vi får är detta: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda” (Rom. 3:10, Ps. 14:3). Inga onda och orättfärdiga släpps in i himlen hos Gud. Då vore himlen inte längre himmel. I den Heliges närhet kan bara heliga och rena bo.

Anden måste därför övertyga världen om att all egen rättfärdighet är bara skräp inför Gud, och att det måste till en helt annan rättfärdighet. Och hemligheten med den har vi i Jesu korta utläggning om rättfärdighet. Han säger: ”om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre”. I detta, att han går till Fadern, ligger den sanna rättfärdigheten, den som gäller inför Gud och öppnar himlen för oss.

”Ty jag går till Fadern” – Jesus ser framför sig en resa som går upp till Golgata kors och ner i graven, varur han uppstår på tredje dagen. Efter att en tid ha visat sig för sina trogna som den uppståndne och levande far han upp till himlen. Detta är hans gång till Fadern, hans offergång, då att han dör för våra synder och uppstår fri från dem för att skänka oss och alla i världen sin seger och förlåtelse till liv och salighet. Det är detta, som inte vi utan han gör, som är den sanna rättfärdigheten – den enda som behagar Gud och gör oss till hans heliga och älskade. Luther kallade det för ”en främmande rättfärdighet”. Med det vill han bara markera att den kom utifrån och inte var en produkt av oss. Men främmande för oss bör den inte vara. Vi skall inte rygga tillbaka för den, utan tvärtom gripa tag i denna rättfärdighet som den allra dyrbaraste gåva. Den överskyler all vår synd och omsluter oss med Guds förbarmande kärlek.

Vi kristna tror oss veta vad evangelium om rättfärdighet är, men i praktiken, i det dagliga livet, har vi ofta förfärligt svårt för att ta det till oss och tillämpa det på oss själva. Det beror på att vi fortfarande har otrons tendens i oss att bara se på oss själva, vår svaghet och våra misslyckanden, tvivel och anfäktelser. Vi är benägna att mer tro på vad våra känslor säger än på vad Kristus säger. Därför måste den Helige Ande överbevisa inte bara världen utanför utan gång på gång också dig och mig i kyrkan om den sanna rättfärdigheten som gäller inför Gud.

3. Anden överbevisar världen om dom

Denna sista punkt handlar inte om yttersta domen utan om domen över Satan. ”Om dom, ty denna världens furste är dömd.” Också detta behöver världen höra, för att man skall vakna upp och förstå att man utan Jesus håller till på förlorarsidan.

Inför sin död sade Jesus: ”Nu går en dom över världen: Nu skall denna världens furste kastas ut” (Joh. 12:31). Han såg fram mot Satans fall. Satan trodde att han äntligen lyckats förinta Jesus när han såg honom dö. Men när Jesus uppstod var det han själv som krossades på en avgörande punkt: han förlorade sin makt att anklaga syndare och hävda sin äganderätt till dem.

”Den som gör synd är av djävulen”, säger aposteln Johannes (1 Joh. 3:8). Synden knyter oss till den onde. Men över dem som fått sin synd borttagen och ersatt med Kristi rättfärdighet har Satan ingen makt längre. Dem måste han släppa. Ur en troende människas hjärta drivs han ut och tvingas ge rum åt den Helige Ande. Och Anden ger kraft och styrka att övervinna synden, så att vi inte längre ”gör synd” i betydelsen inte kunna låta bli utan vara slav under den. Men, säger apostel i fortsättningen: ”Den som är född av Gud gör inte synd ... Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud” (v. 9), dvs. han är inte slav under synden, han kan inte leva som förr. Den som är född på nytt av evangelium älskar Gud och i honom bor den Helige Ande. En sådan människa kan inte synda med vett och vilja. I stället hatar och bekämpar hon synden i sitt liv. Så helgas hon av Anden till ett liv i daglig bättring och får nåd och kraft leva efter Guds vilja.

Allt detta vet Satan, därför lämnar ingen av oss ifred så länge det finns en enda gnista tro och helgelse kvar i oss. Han vill trasa sönder Kristi rike så mycket som möjligt innan slutet kommer och han kastas i den eviga elden. Men Kristi rike går aldrig under. Men Satans rike är dömt till evig undergång. Låt därför den lede fienden plåga dig bäst han kan, låt dina känslor och hela världen anklaga dig hur mycket som helst, men kom ihåg att de alla är falska vittnen som ljuger och bedrar. Låt i stället den uppståndne Jesus och hans ord och evangelium gälla. Låt Anden driva dig till honom. Det är vad han, Segraren, säger som gäller, om så himmel och jord störtar samman över dig. Amen.

S Bergman (2012)

[^]