Bönen i Jesu namn

”Rogate” är denna söndags gamla latinska namn. Det är en uppmaning: Bed! Gud uppmanar, ja, befaller sin kyrka att be. Som kristna skall vi be av två skäl, dels för att Gud ber oss göra det, dels för att vi behöver det.

Det är inte nödvändigt för Gud att vi ber. Han kan göra allt vad han vill vare sig vi ber eller inte. Men det har behagat honom att handla och ingripa som ett resultat av våra böner. Och det är en mycket förunderlig sak. Tänk att Gud, den Allsmäktige, himmelens och jordens Skapare, vill låta sig påverkas av små människokryp som vi! Men så förhåller det sig.

”Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig”, säger Jesus. Den kristna bönen är inte avsedd att vara något tungt och besvärligt utan en källa till glädje. Det är en fantastisk förmån att alltid kunna be och veta att Gud inte bara hör bön utan också vill göra stora ting här i världen som svar på bön. Det händer alltid något när Guds barn talar med sin himmelske Fader.

I dag lär oss Jesus hemligheten med den kristna bönen. Han lär oss be i hans namn och uppmuntrar oss kraftigt till att göra det. Vad innebär då bönen i Jesu namn?

1. Att be i Jesu namn är att be i tro på Jesus

Vår text är också denna söndag hämtad från Jesu avskedssamtal med sina lärjungar. Han skulle lämna världen och gå till Fadern. Om denna hans gång till Fadern hörde vi förra söndagen. Det var en resa via kors, död och uppståndelse. Jesu tal om att gå till Fadern förstod lärjungarna inte då. De tyckte Jesus talade konstigt, i gåtfulla bilder. Men Jesus säger till dem: ”Det kommer en tid, då jag inte längre skall tala till er i liknelser, utan öppet förkunna för er om Fadern.” Han syftade på pingsten, då Hjälparen, den Helige Ande, skulle komma till dem och kasta ljus över allt vad Jesus sagt och gjort och över den stora betydelsen av hans gång till Fadern. ”Den dagen – dvs. då jag lämnat er och Anden utgjutits över er – skall ni be i mitt namn”, säger han. Då skulle nytt ljus falla också över bönen: de skulle förstå att påskens händelser på ett underbart sätt öppnade väg för bön som Gud lovade att lyssna till.

Med sin död och uppståndelse har Jesus röjt undan det största bönehindret. Han har rivit ner muren som skiljer Gud och människa åt. Denna mur, som så effektivt hindrar gemenskap och kommunikation med Gud, är synden, människans uppror mot sin Skapare. Profeten Jesaja beskriver detta bönehinder så: ”Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte kan höra” (Jes. 59:2). I Jesaja bok står också dessa starka ord av Gud: ”Israel, du blir inte bortglömd av mig. Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig” (Jes. 44: 22). Detta handlar om vad Jesus, Guds Son har gjort för oss, då han dog och uppstod. Gud bjuder alla att vända om och tro på Jesus och ta emot syndernas förlåtelse som han har vunnit åt alla. När vi gör det, blir vi lösta från våra synder; vi blir Guds barn, räknas som rättfärdiga och kan utan fruktan träda fram inför Gud och tala till honom som vår käre himmelske Fader. När synden är försonad och förlåten, då öppnas också bönens underbara väg till Gud.

Att be i Jesu namn är därför först och sist att be i tro på Jesus. Ber vi i hans namn går minsta bönesuck rakt in i Guds hjärta. Det är en bön som helt visst når fram. Det är det som Jesus vill säga med orden: ”Jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er, eftersom ni har älskat mig och tror att jag har utgått från Gud.” Jesus menar inte att han skall sluta att be för oss. Efter uppståndelsen är han den store översteprästen som trätt in i himlen som vår förebedjare (Rom. 8:34). Vad han vill säga är att vi som tror på Jesus och älskar honom själva kan be. Genom tron är vi iklädda hans rättfärdighet, hans förtjänst och värdighet och står så under Guds kärlek och stora välbehag. Lika visst som att Gud hör sin älskade Sons böner, lika visst är det att han hör dem som ber i hans namn.

Motsatsen till att be i Jesu namn är att be i eget namn. Det är, säger Jesus i Bergspredikan, att be på hedningars vis (Matt. 6:7). Deras böner utgår från att Gud hör bön bara om man på något sätt gjort sig förtjänt av det. Därför är deras böner alltid osäkra och famlande. Bönen i eget namn har inget löfte om bönhörelse. Tvärtom är det en bön där synden, det stora bönehindret, genom otro och självförtröstan fortfarande är kvar. Varför? För att man inte är i Jesus. Då går bönen inte fram utan försvinner ut i tomma intet.

Vi har lätt att falla tillbaka i olika former av hednisk bön som tror att Gud hör bön för våra många och fina ords skull eller för att vi ber fromt med glöd och stort allvar. När det då ibland känns som att Gud ändå inte hör vår bön, så tänker vi gärna: Det måste bero på mig, jag är för dålig kristen, ber inte tillräckligt andligt osv. Vi glömmer då alldeles bort att bön inte är att på olika sätt muta Gud att höra oss, utan att nalkas honom i Jesu namn, dvs. inte i tro på vad vi gör, utan i tro på vad han har gjort för oss. Gud hör aldrig bön för våra förtjänsters skull, för att vi varit präktiga och duktiga. Han hör vår bön enbart för Kristi skull. Aposteln säger: ”Genom honom … har vi tillträde till Fadern” (Ef. 2:18), inte genom något annat. Låt oss komma ihåg, att de orden gäller också bönen.

Den kristna bönen är inte något nådemedel som skänker visshet om syndernas förlåtelse. Visserligen kan och skall vi be om syndernas förlåtelse. Men vi skall inte söka den i uppe i rymden eller i våra känslor utan i Ordet och dopet, avlösningen och nattvarden. Där möter vi den Uppståndne och där är den säker och viss och ges oss oberoende av våra goda eller dåliga känslor. Det är alltså mötet med Jesus i nådemedlen som skapar rätta, kristna bedjare som frimodigt ber i tro på Jesus.

2. Att be i Jesu namn är att be i enlighet med Guds vilja

Jesus säger: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er.” Det låter som om det inte fanns någon gräns för vad man kan få – men det gör det. Bön är inte som att stoppa ett mynt i en automat och ut kommer det man tryckt för.

Gränsen för vad vi får be om ligger i orden: ”i mitt namn”. Det betyder att Jesus skall kunna sätta sitt namn under det vi ber om. Det kan han inte göra om vi ber i ont syfte eller om sådant som strider mot Guds vilja. Tjuven eller förskingraren, som förskräckt ber till Gud att han inte skall bli upptäckt, ber naturligtvis inte i Jesu namn. Det gör inte heller den som ber om pengar och rikedom för att tillfredsställa sin girighet. Sådan bön varnar S:t Jakob för, när han skriver: ”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar” (Jak. 4:3). Vår bön blir lätt väldigt självisk, inriktad på att till varje pris få just det vi ber om och på det sätt vi tänkt.

Det finns mycket vi kan be om som vi klart vet är enligt Guds vilja: t.ex. att bli bevarad i tron, att segra över frestelser, att evangeliets rena lära skall bli bevarad och nå ut till allt fler, att vi får präster och själasörjare efter Guds sinne, osv. Sex av de sju bönepunkterna i Fader vår handlar om sådana saker som har med Guds rike och frälsningen att göra. Bara en handlar om det dagliga brödet. Om vi nu tänker på våra egna böner, hur är proportionerna där – är det mest andliga eller jordiska välsignelser vi ber om? Jesus säger: ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt. 6:33).

När det nu gäller ”allt det andra”, så vet vi ofta inte om det som vi ber om är enligt Guds vilja. Vi ställs inför en rad val i livet: linjeval i skolan, yrkesval senare, val av make eller maka osv. Alla det dagliga livets många och ibland mycket stora bekymmer får vi lägga fram inför Gud i bön och veta att han hör oss.

Vi önskar ibland att vi hade tillgång till facit, så att vi på förhand visste om våra val här i livet blev lyckosamma eller inte. Men sådana förhandsbesked får vi inte. Gud låter oss själva göra våra bedömningar och överväganden här i livet och sedan handla. Han lär oss inte att spana efter mer eller mindre ovanliga tecken som ger oss en fingervisning. Däremot lär han oss att be: Ske din vilja, inte min. Så bad Jesus själv i Getsemane inför sitt svåra lidande: ”Ta denna kalk ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill” (Mark. 14:36).

När det gäller jordiska saker, ting som inte vår salighet hänger på, skall vi alltid be med förbehållet: ”om det är din vilja.” Ber vi så, är vi beredda på att Gud både kan stänga och öppna dörrar, men i båda fallen vet vi att han gör det av kärlek till oss. Och även i bönens värld gäller löftet: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (Rom. 8:28) – allt, också våra felsteg, misstag och missbedömningar kan Gud använda och förvandla så att något gott kommer ut av det.

Det är så vi skall be: i barnslig förtröstan och innerlig önskan att Guds vilja skall ske. Det är att be i Jesu namn.

3. Att be i Jesu namn är slutligen att be i väntan på svar

Jesus säger om bönen i hans namn: ”Bed, och ni skall få.” Han lovar alltså bönesvar, och då skall vi också vänta oss det. Att inte göra det är att misstro Gud, vilket är en synd som vi ibland gör oss skyldiga till. Vi ber, men tror egentligen inte att det lönar sig. Vi väntar oss inget särskilt.

Men det kristna livet är väntan, väntan efter Herren och hans hjälp. Det är ett återkommande tema i Psaltaren: ”Jag väntar på dig, HERRE, du skall svara, Herre, min Gud” (Ps. 38:16), ”Jag väntar på HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ längtar efter Herren, mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen” (Ps. 130:5-6). Förtröstansfull väntan är en sida av tron.

Vi vill gärna föreskriva Gud både tid och sätt för hur han skall hjälpa. Vi tänker ut hur han skall göra. Går det inte som vi tänkt, blir vi besvikna, bittra och är färdiga att ge upp. Otåligheten tycker inte om att vänta. Den vill att Gud skall ställa upp på våra önskningar bums. Men bön är att komma med sin nöd till Gud och överlämna åt honom när och hur han skall hjälpa oss ur den. Det vet han, som har överblick över hela tillvaron och över alla enskilda människors liv, bäst själv. Vi skall bara hålla fast vid att Gud, som är allsmäktig och har omsorg om varenda en av oss, är den som befallt oss att kasta alla våra bekymmer på honom. Och då skall vi göra det – förtrösta och vänta.

”Bönen stiger upp, och Guds barmhärtighet och bönhörelse stiger ner”, sade kyrkofadern Augustinus. Så är det alltid med bönen i Jesu namn. När vi ber låter Gud en rad saker ske i nutid eller i framtid, sådant som vi inte omedelbart ser eller kan överblicka från vårt myrperspektiv. Bönen i Jesu namn är aldrig förgäves. Det sker alltid något till välsignelse för oss eller för andra. Det kan dröja innan vi får se det, och en del får vi inte se förrän i härlighetens ljus. Där kommer vi för övrigt att häpna över hur mycket Gud gjort som svar på bön.

Jesus slutar med att säga: ”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig.” Bönen i Jesu namn är en väg från oro och ångest till frid, en frid som består i vissheten om att nu har han som har all makt i himmelen och på jorden nogsamt hört min bön och tagit sig an min sak här i världen – här där jag ofta lider betryck. Men Jesus säger: ”Var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” Vi är i hans goda och starka händer. Mer behöver vi egentligen inte veta. Amen.

S Bergman

[^]