Himmelsfärdens betydelse för oss

Bibelverser är ibland som fönster eller titthål in i himlen. I Ps. 47 beskrivs profetiskt den osynliga delen av Kristi himmelsfärd så här: ”Gud har farit upp under jubel, Herren under basuners ljud. Lovsjung Gud, lovsjung! Lovsjung vår konung, lovsjung! Ty Gud är konung över hela jorden … Gud sitter på sin heliga tron” (Ps. 47:6-9). Den Gud som farit upp är Guds Son som tidigare farit ner till oss. När han återvänder till himlen efter fullgjort uppdrag kröns han under jubel till konung över hela världen.

I en av Uppenbarelsebokens titthål in i himlen ser vi Jesus denna dag träda fram som en segrande kung inför den himmelska församlingen. Från skålar av guld stiger rökelse upp och hela himlen genljuder av helgonens och änglarnas mäktiga lovsång till Jesus som Lammet. De prisar honom för vad han gjort nere på jorden: ”ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag ... Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter” (Upp. 5:9-10).

Också på jorden började lovsången strax efter himmelsfärden. Lukas skriver om lärjungarna att de ”tillbad honom och vände tillbaka till Jerusalem med stor glädje. Och de var alltid i templet och prisade Gud” (Luk. 24:53). När man tar farväl av någon brukar man ju oftast vara ledsen och gråta. Men lärjungarna, som tidigare varit så bekymrade över att Jesus skulle lämna dem, blev uppfyllda av stor glädje. Hur kunde det komma sig? De förstod att Frälsarens himmelsfärd inte innebar ett slutligt farväl. Deras Mästare skulle vara med dem och alla trogna på jorden på nytt och starkare sätt. Från den högsta maktens tron skulle han skydda, bevara och leda dem. Det fyllde dem med glädje. Gud give att den glädjen också blir vår, när vi i dag stannar inför himmelsfärdens betydelse för oss här nere på jorden.

1. Himmelsfärden är ingen myt utan en verklig händelse

I vår text ur Apostlagärningarnas första kapitel, säger Lukas om de fyrtio dagarna mellan uppståndelsen och himmelsfärden, att det var en tid då Jesus gav dem ”många bevis på att han levde” (Apg. 1:3).

Lukas är den som mest konkret och realistiskt beskriver Jesu uppståndelse från de döda. Han berättar i slutet av sitt evangelium om hur Jesus ber lärjungarna att röra vid honom. Han vill att de skall förstå att han inte är något spöke eller ande utan har kött och ben som förr. Han visar sina spikmärkta händer och fötter för dem, och han äter nystekt fisk med dem (Luk. 24:36-43).

Lika konkret som Lukas berättar om uppståndelsen talar han om himmelsfärden. Den skedde öppet och tydligt inför lärjungarna, ja ännu tydligare än uppståndelsen, för den såg inte lärjungarna. Men här såg de med egna ögon i vaket och nyktert tillstånd honom lyftas upp från jorden. De drömde inte, såg inte i syne. För lärjungarnas ögon såg det ut som om han lyftes upp. Men i slutet av vår text säger de två änglarna att han for upp till himlen. Så står det också på andra ställen, t.ex. Ef. 4:8: ”Han steg upp i höjden.” Hos en vanlig människa håller tyngdkraften kroppen kvar på jorden. Hon kan inte fara upp i luften. Men Kristi kropp kunde i kraft av föreningen med hans gudom gå igenom stenen som låg för gravöppningen och genom stängda dörrar, och den kunde fara upp i luften som vid himmelsfärden. Med sin kropp for han upp i skyn och försvann in i ett moln.

Detta moln som han försvann i hade en bestämd funktion, nämligen att dölja själva övergången till härlighetens land. För det är något som inte kan ses och förstås av oss i vårt nuvarande tillstånd. Vi tänker i tid och rum, men Jesus for inte upp, blev mindre och mindre tills han försvann som en liten prick i skyn. Himlen ligger inte på en annan planet, utan är en tillvaro utanför tidens och rummets kategorier. Men med kropp och själ tar Jesus denna dag steget in i denna för oss ännu ofattbara och osynliga himmelska värld.

Guds Son återvände till himmelen, men han var inte likadan som när han for därifrån. Som evig gudomsperson har Guds Son alltid funnits. Men det stora som sker vid himmelsfärden är att Guds Son, som blivit människa och fötts av jungfrun Maria, far upp till himmelen och sätter sig på Faderns högra sida. Och det är något helt nytt som aldrig hänt förut. Där hade en människa aldrig tidigare suttit. En av vårt släkte, Jesus, Guds och Marias son sitter på tronen! Aldrig förr har en så stor ära bevisats människan.

Allt detta är sant och verkligt, ingen saga eller myt. Kristi himmelsfärd är den givna fortsättningen på hans uppståndelse och seger över synden, döden och djävulen. Vad betyder då den för oss? Alldeles särskilt en sak.

2. Kristus har trätt in i himmelen som vår store överstepräst

Vi hörde i den 47:e Psaltaren hur han i himlen mottogs under jubel och basunljud. I en annan profetisk psalm återges några av de ord som Kristus hälsades med. Där säger kung David: ”Herren sade till min herre: ’Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter’.” Och lite längre fram står det: ”Herren har svurit och skall inte ångra sig: ’Du är präst för evigt, på samma sätt som Melki-Sedek’” (Ps. 110:1, 4).

Melki-Sedek, som betyder ”rättfärdighetens kung”, var på Abrahams tid kung i Jerusalem. Enligt 1 Mos 14:18 var han också ”präst åt Gud den Högste”. Han tackade Abraham för att han vunnit seger över en fiende som hotat staden genom att bära ut bröd och vin och välsigna honom. Mycket mer vet vi inte om Melki-Sedek men i Hebr. 7 framställs han som en förebild till Jesus, som var lik honom på det sättet att han var både kung och präst.

Jesus träder in i himmelen som den store översteprästen. En översteprästs främsta uppgift i GT var att offra. Jesus kom ner till oss för att offra sig själv för världens synd. Han skilde sig från alla gamla förbundets överstepräster på en avgörande punkt. De offrade djur. Men Jesus gav sitt eget liv till försoning för alla. Om detta står det i Hebréerbrevet: ”Han gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Han har, som Luther säger i sin Lilla katekes, ”förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld”. Efter denna översteprästerliga gärning for han upp till himmelen.

Där fortsätter han att verka som överstepräst, fast nu som de troendes försvarare och förebedjare. En översteprästs uppgift var inte bara att offra utan också att bedja för folket. Så gör också vår store överstepräst i himlen. ”Han sitter på Guds högra sida och ber för oss”, säger aposteln Paulus (Rom. 8:34). Han försvarar oss mot lagens, djävulens och det egna hjärtats alla anklagelser. Han för vår talan inför Gud, går i god för oss, och han gör det med framgång. Det trumfkort han har på hand är oslagbart. Varje anklagelse som kan riktas mot oss som tror bemöter han med ord som dessa: ”Den här människans synder har jag själv gottgjort och utplånat. Hon är en syndare men jag har klätt henne i min rättfärdighet. Därför är hon helig och ren, en Guds ögonsten.” Inför en sådan plädering måste alla åklagare tystna. Så manar Jesus gott för oss i himmelen. Han är vår ständige försvarare och förebedjare. Vilken stor överstepräst vi har!

En överstepräst i Israel hade också till uppgift att välsigna folket. Så gjorde Jesus vid himmelsfärden. Han lyfte sina händer och välsignade lärjungarna medan han höjdes från marken. De såg spikmärkena i hans händer. Det sista de skymtade när han for upp måste ha varit hans fötter, också de med märken efter spikarna. Dessa hålmärkta händer och fötter förkunnade för dem att deras synder var försonade och att vägen till Gud var öppnad för dem och för alla. Och de visste att i kraft av denna hans välsignelse väntade också dem en glad himmelsfärd vid livets slut. Allt det goda Jesus var för dem fyllde deras hjärtan med glädje och frimodighet. Inte undra på att de gick till templet och prisade Gud varje dag.

Himmelsfärden skedde för länge sedan. Allt det höga och storslagna som utspelade sig i himlen kan kännas som något oändligt avlägset. Men så är det inte. Den himlafarne är inte alls långt borta. Därför säger vi till sist:

3. Kristi himmelsfärd betyder att han kommer oss närmare än då han vandrade på jorden

Just detta att Jesus sitter på Faderns högra sida, gör att han kan komma oss alla nära. Sittandet på tronen är inte ett uttryck för passivitet utan för gudomlig maktutövning. För när Jesus sitter där håller han inte tillbaka sin gudomliga makt, så som han gjorde medan han vandrade här på jorden. Då fick man bara se hans makt glimta till nu och då i de under han gjorde. På förklaringsberget var det bara tre lärjungar som fick se hans gudom stråla som solen (Matt. 17:1-2). För det mesta dolde han sin gudom och gjorde inte bruk av den. Då blev Jesus svag för vår skull, lät sig torteras, korsfästas och dödas för våra synders skull. Helt annorlunda är det nu. Han är nu den allestädes närvarande Frälsaren, som över hela jorden genom sitt ord verkar med sin frälsande makt.

I vår text lovar Jesus lärjungarna att de skulle få den Helige Andes kraft att bli hans vittnen ”i Jerusalem och hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. Och kort innan han lämnade dem sade han: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! … Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:18-20).

Det finns ett underbart samband mellan orden ”all makt” som Jesus fått och ”gå därför ut”. Makten som det här främst är fråga om är makten att förlåta synder, den som han fick när han uppväcktes från de döda. Det är alltså rättfärdiggörelsens saliggörande makt som den himlafarne äger i kraft av sin seger. Med denna makt verkar han i kyrkan och genom Ordet och predikoämbetet som han instiftat. I nådemedlen kommer Jesus själv till oss – upphöjd och avlägsen, men ändå så nära att vi kan höra hans röst i Ordets predikan, och så nära att vi i nattvardens heliga sakrament tar emot hans himmelska och frälsningsbringade kropp och blod med våra munnar. Det är den himlafarnes närvaro Ordet och sakramenten som ger dessa medel en sådan kraft till tro, liv och salighet för oss syndare.

Allra sist i vår text talas det om att Jesus en gång skall återvända till jorden lika synligt som har for härifrån. Då kommer han som domaren. För dem som föraktar och förkastar påskens och himmelsfärdsdagens evangelium skall den dagen bli ett förfärligt uppvaknande över att de valt bort Jesus i sina liv. Men då är det för sent att vända om och börja tro evangelium.

Låt oss därför i dag, innan vår livstråd klipps av, och innan han visar sig i skyn, söka den himlafarne Frälsaren. Han har gått före in i himmelen för att vi skall komma efter. Alla hoppas väl på en glad och salig himmelsfärd. Många tror att Gud, om han finns, kommer ta hänsyn till det goda de gjort. Men den tron leder inte till Guds himmel. Det är bara tron på Jesus som kan ge oss en salig himmelsfärd. Låt oss därför, som det står: ”lägga bort allt som tynger, särskilt synden som snärjer oss så hårt” (Hebr. 12:1). Vi får komma till Jesus med alla våra bekymmer och synder som trycker oss och ta emot hans nåd och fulla förlåtelse för att sedan sedan vandra i hans fotspår. Så uppfylls Jesu innerliga vilja med oss alla i den bön han bad kvällen före sin död på korset: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet” (Joh. 17:24). Amen.

S Bergman

[^]