Den gudomliga kärlekens gåva

Dagens evangelium innehåller den kända bibelversen Joh. 3:16 som kallas ”lilla Bibeln” därför att den ger oss hela Bibelns budskap som i ett nötskal. Det är en vers som sammanfattar hela kristendomen. Luther börjar en predikan över denna text med orden: ”Detta är en av de härligaste predikningar som finns i Nya testamentet. Det vore därför rätt och tillbörligt, att man skrev det i hjärtat med guldbokstäver, eller åtminstone, att varje kristen lärde sig det utantill och en gång om dagen upprepade det för sig själv, så att orden måtte bli välkända för oss, och vi så mycket bättre kunna förstå dem” (Huspostillan). Vi skall stanna inför denna vers i dag och tala om den gudomliga kärlekens gåva till hela världen.

1. Guds kärlek är ett givande

Kärlek är att ge. Vi förknippar ofta kärlek med känslor, romantik och ljuv stämning. Men all äkta kärlek har som sitt främsta kännetecken att den ger något åt någon annan. Den gör gott mot andra. Sådan är Guds kärlek. Den är inte en avlägsen ”kärlekens idé”, utan en närvarande, aktiv, konkret kärlek, som är helt och hållet inriktad på att ge. Om den gudomliga kärleken säger Paulus: ”Den söker inte sitt” (1 Kor. 13:5).

Redan när det gäller jordiska gåvor bevisar Gud oss stor kärlek. Över hela jorden öser han naturens rikedomar: sol och vind, sommar och värme, regn och grönska. ”De fagra blomsterängar Och åkerns ädla säd, De rika örtesängar Och lundens gröna träd, De skola oss påminna Guds godhets rikedom.” Så sjunger vi i Kolmodins gamla sommarpsalm. Dessa Guds gåvor begriper vi människor oss på. Vi tar gärna emot dem och njuter av dem, även om givaren ofta glöms. De jordiska gåvorna vill vi ha mer och mer av. När de börjar tryta, så klagar vi och är missbelåtna.

På det andliga området, det som rör vår frälsning, möter vi en mycket större kärlek och får långt dyrbarare gåvor än de jordiska. Också här är Guds kärlek ett rent givande. ”Ty så älskade Gud världen” att han gav oss sin Son, Jesus Kristus, som Frälsaren. Men dessa ting har vi svårt att förstå och ta till oss. Guds jordiska gåvor fattar vi lätt, men inte hans andliga. Där famlar vi i mörker och tänker vi fel. Det beror på att vi är så fixerade vid tanken att man först måste ge Gud något, innan han ger oss. Men Guds frälsande kärlek är inte sådan. Den är ingen byteshandel. Men det vill inte vårt stolta förnuft förstå. Just därför behöver vi den Helige Ande. Han kallar och upplyser oss om Guds kärlek i Kristus. Han gör den levande för oss.

Guds kärlek är ett givande till dem som inte förtjänat någon gåva, till syndare som inte kan visa upp något gott utan bara sådant som är besmittat med synd. Det uppseendeväckande med Guds givande är att det riktar sig mot ”världen”. Vad menas med detta vanliga uttryck i NT? Det är en beteckning på det från Gud avfallna människosläktet. Världens människor karakteriserar Jesus i vår text med orden: ”deras gärningar var onda”. När Gud älskar och ger, väljer han inte ut vissa som är bättre än andra och ger till dem. Han vrakar och väljer inte. Han älskar hela den syndiga och ogudaktiga världen, och vill ge var och en sin frälsningsgåva. Sådan är Guds kärlek. Låt oss nu se närmare på den gåvan i Joh. 3:16.

2. Den stora gåvan är Guds Son, Jesus Kristus

”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son.”

”Utgav” betyder offra. Sonen utgavs till korsets offerdöd. Han utgavs som ett försoningsoffer, till att bära människornas synder och skulder. Detta skall vi inte se som om Gud kallt och obarmhärtigt sänder sin son rakt in i en blodig och grym offerdöd. Här skall vi komma ihåg att Sonen i Treenigheten är lika mycket Gud som Fadern. I Treenigheten har vi all kärleks källa. Jesus talar flera gånger om den inbördes kärleken som råder i gudomen. Den är urbilden för allt vad sann kärlek heter. Det var i kärlekens samförstånd och samverkan med Fadern och Anden som Sonen blev människa och villigt gick offrets väg för människornas återlösnings skull. När han gjorde det, så var det Gud själv som gjorde det.

Gud älskar inte världen genom att blunda för synden och generöst överslätande låta udda vara jämt. Han kan inte ett ögonblick sluta fred med synden och det onda. Han hatar all själviskhet, all otukt, all oärlighet, allt ont som människor tillfogar varandra, alla lögner, allt avguderi, all annan ondska som finns i världen. Han har inte skapat oss till sådant. Därför hatar han synden som finns i alla människor, också i dig och mig. I sin rättfärdighet har Gud dömt oss alla till döden för syndens skull. Denna dom över synden och syndarna ändrar Gud inte på. Det strider mot hans rättfärdighet att göra det. Domen måste verkställas. Annars vore Gud inte Gud.

Men Gud är också den frälsande kärleken. Det visar han framför allt genom att sända sin Son. Den enfödde Sonen blir människa som bär världens synder. Gud låter domen gå ut inte över oss utan över Jesus: ”All vår skuld lade HERREN på honom” (Jes. 53:6). På honom lades all vrede, all dom, allt som skiljer människan från Gud. På det sättet övervann kärleken rättvisan, domen och straffet, utan att dessa förnekades. Gud älskade inte världen genom att bortse från synden, utan genom att försona den genom Kristi offer på Golgata. ”Så”, på det sättet, älskade Gud världen. Det är gåvan till världen: Sonen med det fullkomliga offret som renar från all synd.

3. Gåvan är till för att tas emot

”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv.”

Att Jesus har gett sitt liv för världen betyder inte att alla människor automatiskt blir frälsta. Det är en gåva som måste tas emot. Han räcker oss den och ber oss sträcka ut handen och gripa om den. Att göra det kallar Bibeln för tro.

Gud tvingar inte denna gåva på någon. Det skulle strida mot kärleken att göra det. Men han säger: Se här! Detta är för dig. Ta emot det och bli mitt barn, bli frälst och salig!

Det är intressant att se hur Bibeln i detta sammanhang alltid ställer tro i motsats till allt vad förtjänstfulla gärningar heter. Så står det t.ex. i Rom. 4:4-5: ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.” Går man på förtjänstlinjen handlar det inte om tro. Men på den vägen blir ingen rättfärdig. Men genom att tro och ta emot – utan egna gärningar – blir man rättfärdig. Vi blir frälsta, som vi lutheraner gärna brukar säga: genom tron allena. Det är vad Jesus och Skriften säger: våra gärningar är här uteslutna och bannlysta.

Försöker vi ändå bli frälsta på lagens och gärningarnas väg, så föraktar och vanärar vi Guds kärlek i Kristus. Vi liksom säger till Gud att hans Sons offer inte var tillräckligt, att det inte var bra nog, utan måste kompletteras med vad vi gör. Det är det värsta vi kan göra. Det är att smäda och håna Guds frälsande kärlek och trampa Kristi kors under våra fötter. Den som gör något sådant blir inte frälst.

Lilla Bibelns evangelium handlar om vad Gud gjort, om hans gåva till syndare. I det som Jesus gjort för oss fattas ingenting: ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.” Det är just därför som evangelium bara går ihop med tro, dvs. med ett rent mottagande.

Låt oss därför komma ihåg att Skriftens många ord om att var och en som tror skall bli frälst, är ett starkt vittnesbörd om den fullkomliga frälsningen som en gåva av nåd. Gud förlåter mig alla synder för Jesu skull, och jag har bara att tacka och ta emot. Om detta säger Luther: ”Här har vi då ett klart och tydligt vittnesbörd om att det är tron allena, dvs. förlitandet på Guds nåd och barmhärtighet, som är den rätta pungen eller säcken, som vi skall hålla fram för att i den ta emot och förvara denna gåva. Ty liksom Gud av kärlek och barmhärtighet ger denna skatt, så tar vi emot den genom tron och kan inte ta emot den annat än genom tron” (Huspostillan).

Inför Jesus-gåvan finns det bara två alternativ – antingen att vi tar emot den eller så låter vi den vara. ”Den som inte tror”, säger Jesus, ”är redan dömd”. Det betyder, att den människan står kvar i sina synder och är under Guds vrede. Frälsning, liv och salighet ges bara i den mottagna gåvan.

Denna underbara vers om Guds stora gåva till världen, och vad vi skall göra med den, är kristendomens huvudsumma. Den är centrum, kärnan, början och slutet, förutsättningen för allt annat. Den som tar emot gåvan blir en ny människa, som börjar leva ett nytt liv för Gud och som gör goda gärningar. Men förutsättningen för det är tron på Joh. 3:16 – Guds kärleks gåva till hela världen. Med denna vers blir vi aldrig färdiga. Vi behöver den varje dag. Också den dag vi skall dö, kanske efter ett långt och troget liv i Jesu efterföljd, så är det ändå till sist bara mottagandet av gåvan som öppnar paradisets port och skänker oss den fulla salighetens eviga liv. Amen.

S Bergman

[^]