Den nödvändiga nyfödelsen

Jesus får besök av Nikodemus, en farisé och rådsherre som satt i Stora rådet, den judiska kyrkans högsta domstol och styrande organ. Många av de 71 rådsherrarna var skriftlärda och lagkloka som hörde till fariséernas parti. De var starka motståndare till Jesus och hans lära och ville bara få bort honom. Men Nikodemus var en rättsinnig och ärlig man. Han tyckte att man dömde ut Jesus på alltför lösa grunder. Han ville veta mer om denne man. Men det var farligt för en rådsherre att på eget initiativ ta kontakt med Jesus. Han kunde bli avsatt. Därför smög han sig till honom om natten då ingen såg det.

Nikodemus inledde sitt samtal med Jesus med ett ovanligt medgivande från en farisé. Han erkände att Jesus var en lärare sänd av Gud, och han bortförklarade inte Jesu under som många andra i rådet. ”Ingen kan göra sådana under som du gör, om inte Gud är med honom”, sade han. Han kallar Jesus vördnadsfullt för ”rabbi”, en lärare i lagen, fast Jesus inte gått i någon rabbinskola. Mose lag var det som Nikodemus brann för. Den hade Israel fått av Gud och att följa den var vägen till Gud.

Som alla fariséer trodde Nikodemus att det fanns två principer i människan, en ond och en god. Hur dålig och ond människan än var, så hade hon, under allt bråte av synd och orenhet, en skärva av Guds avbild kvar, en oförstörd kärna av godhet. Och hon hade en fri vilja. Det var detta som gjorde det möjligt för henne att nå Gud. Hon kunde ta ansvar för sitt liv, välja att resa sig ur synden och börja vandra på lagens väg. Lagen var stegen som man kunde nå upp till Gud på. Det trodde Nikodemus fullt och fast på. Men han visste också att detta var något som ingen klarade helt på egen hand. Man behövde Guds nåd.

Fariséerna kunde tala mycket och vackert om Guds nåd. Men för dem bestod denna nåd främst i att man av Gud fick kraft och hjälp att ta vara på den egna möjligheten till det goda som fanns i henne. ”De ... strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet”, säger Paulus (Rom. 10:3). Att ha något eget att visa upp inför Gud var den stora drivkraften i deras liv. Som f.d. farisé visste Paulus vad han talade om.

Mötet med Jesus blev något helt annat än vad Nikodemus tänkt sig. Jesus visade sig inte alls vara intresserad av några diskussioner om lagen och hur man genom den blev en bättre människa. Han gjorde Nikodemus helt perplex genom att tala om att man måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike. Det var vad han ville samtala om.

1. Den nya födelsen är nödvändig för alla människor

Jesus förspiller ingen tid. Han låter Nikodemus genast förstå att han var på fel väg, att han omöjligen kunde finna Gud och bli salig på lagens väg. ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus kunde knappt tro sina öron. Vad i all världen menade Jesus med att en människa måste bli född på nytt? ”Hur kan en människa födas när hon är gammal. Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” utbrast han häpet. Han förstår nog att Jesus syftar på något annat än en födsel av en mor. Men han har ingen aning om vad den nya födelsen är. Jesus måste utveckla detta mer. Och det gör Jesus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet det är kött, och det som är fött av Anden är ande.” Detta är själva kärnan i vår text, det centrum kring vilket allt kretsar.

Problemet med Nikodemus var hans starka tro på sig själv och sin egen möjlighet att bli rättfärdig. Det gjorde honom blind för vad Gud egentligen vill säga honom genom lagen, nämligen att han faktiskt inte höll den och inte kunde hålla den. Hans lydnad var bara ett utanverk, men hjärtat, som Gud främst såg till, var fullt av onda och orena begär och motiv. Han kunde härma ett gudfruktigt liv, men det gjorde honom inte gudfruktig. En apa kan tränas att i långa stycken bete sig som en människa. Det kan man ibland se på cirkusföreställningar. Men apan förblir ändå alltid en apa. Till människa kan man bara födas. Felet med fariseerna var att de försökte vara något som man bara kan födas till. De var skådespelare eller ”hycklare”, som Jesus sade. Att han var en sådan var Nikodemus inte medveten om. Den egna falska självbilden måste avslöjas och krossas innan Nikodemus förstod att han behövde en ny födelse, ett nytt hjärta. Därför börjar Jesus tala med honom om hans medfödda syndafördärv.

”Det som är fött av köttet det är kött”, säger han till Nikodemus. Det betyder, att allt som kommer från dig är besmittat av synd! Det finns inte två principer i dig: en god och en ond. Du har, liksom alla människor, födda i den fallne Adams släkt, bara en princip i sitt liv: det högmodiga, egocentriska och gudsfientliga livet som styrs av dina onda begär. Du måste bli född på nytt, bli en i grunden alldeles ny människa. Det var Jesu budskap till Nikodemus. Lagen kunde inte frälsa, bara döma honom till döden eftersom han inte höll den. Att försöka att lappa och laga här och där var bara bortkastad möda.

Det var ett dråpslag mot Nikodemus och hela hans stolta livsåskådning. Att han tillhörde Israel, Guds utvalda folk, var skriftlärd, medlem i Stora rådet, beundrad av många för sin laglydnad, inget av detta gav honom del i Guds rike. Det väckte bara Guds avsky och vrede.

Nikodemus tro är inte någon ovanlig tro. Den är den naturligt religiösa människans tro i alla tider. Den är medelsvenssons tro i dag. Den finns en mängd varianter av denna tro, från enkla och primitiva former till mycket avancerade, men grundprincipen är överallt densamma: att man med sina gärningar kan förtjäna himlen.

Samtalet mellan Jesus och Nikodemus i Joh. 3 visar, som kanske ingen annan text i Nya testamentet, den stora skillnaden mellan fariseism och kristendom. Fariséerna var optimister: de trodde på människan och hennes möjligheter. Jesus var realist, såg människans situation som den i verkligheten var. Han sändes till världen som Frälsare just för att människan inte kunde frälsa sig själv. Han kom inte som en ny och hänförande inspiratör till självförbättring utan för att föda syndare till ett helt annat och nytt liv. Låt oss nu se närmare på hur den nya födelsen sker, detta ”hur” som Nikodemus gång på gång upprepar och hans förnuft har så svårt att förstå och acceptera.

2. Den nya födelsen sker genom vatten och Ande

I själva ordet födelse ligger att man inte kan åstadkomma den själva. Det gäller såväl den naturliga födelsen som den andliga nyfödelsen. Ingen av oss har gett oss själva livet. Vi fick det, utan att vi bad om det. På liknande sätt förhåller det sig med den nya födelsen. Ingen föds på nytt till Guds barn genom att han gör något eller bestämmer sig för att födas. Det är ett under som sker med oss inte som subjekt utan som objekt. Det är Gud som handlar, inte vi. Vi föds på nytt av ”vatten och Ande”. Jesus talar om dopet, både om Johannes Döparens dop och om det dop som Jesus före sin himmelsfärd befallde sina lärjungar att gå ut med till alla folk: ”Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:19).

Vattnet är det jordiska medlet till vilket den gudomliga kärlekens löfte om pånyttfödelse knyts, och Anden är den som verkar själva verkar pånyttfödelsen. Han är ”Herren och Livgivaren”, som vi sjunger i trosbekännelsen. Aposteln Paulus säger om dopet i vatten och Ande: ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Detta skedde för att vi skulle stå rättfärdiga genom hans nåd och, som vårt hopp är, bli arvingar till det eviga livet” (Tit. 3:4-7). Vi ser här hur Paulus – alldeles som Jesus själv i samtalet med Nikodemus – sätter all gärningsrättfärdighet i motsättning till den nya födelsen i den Helige Ande. Det är inte vad vi gör utan vad Gud ensam gör som verkar pånyttfödelse och gör oss syndare till det nya och eviga livets arvingar.

Luther säger i Lilla katekesen att dopet ”verkar syndernas förlåtelse, befriar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla som tror det”. Och han tillägger: ”Vattnet gör det förvisso inte, utan Guds Ord som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar på detta Guds ord i vattnet.” Om inte Gud hade befallt oss att döpa och knutit sitt löfte till vattnet hade vi kunnat döpa hur många gånger som helst i Fadern, Sonens och den Helige Andes namn utan att nyfödelse hade skett. Det är Ordet som gör vattnet till ”ett nåderikt livets vatten”.

Nikodemus är förbryllad över vad Jesus säger. Han har så svårt att ta in att frälsningen inte är beroende av hans vilja och gärningar utan beror på Guds vilja och handlande. Och hur kan man veta att pånyttfödelsen verkligen sker? Jesus säger tålmodigt till honom: ”Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.” Det är ett Andens under. Jesus tar ett jämförande exempel från naturens värld: ”Vinden blåser vart den vill. Du hör den susa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” Även om väderlekstjänsten med sina instrument kan följa och förutsäga vindarnas väg långt bättre än förr, så vet alla vindarna är oberäkneliga. De kan plötsligt avvika från beräknad bana. Vinden blåser vart den vill. Vi ser den inte, men vi vet att den finns, vi kan höra och känna den, som skön sommarfläkt eller rytande storm.

På liknande sätt är det med Anden. Vi ser honom inte, men vi kan höra och se verkningar av honom. Vi kan se att människor, som tidigare inte haft något som helst intresse av Jesus och kristendom, blir kristna och börjar leva ett annat liv än tidigare. Utan Anden hade det aldrig skett. Andens vind blåser vart han vill. Den styrs inte av vår vilja utan av Guds vilja att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Pånyttfödelsen är ett mirakel vars ”hur” vi aldrig riktigt kan fatta, men vi kan erfara det och märka det både hos oss själva och hos andra. Förra söndagen talade vi om ett kännetecken på Andens liv, nämligen att man älskar Jesus och håller fast vid hans ord. Sådant gör bara den som är född på nytt genom vatten och Ande.

3. Den nya födelsen leder till ett nytt liv med Jesus

Var och en som tror på Jesus, älskar och följer honom är född på nytt. Ingen tror evangelium av sig själv. Jesus säger: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh. 6:44). Ingen har Jesus kär utan Anden, eller som Paulus säger: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den Helige Ande” (1 Kor. 12:3).

Jesus förebrår Nikodemus för hans problem med ”hur” och för hans otro. Han som var ”Israels lärare” borde veta bättre. GT är fyllt av Guds under med människors barn. Även där fick människor nya hjärtan genom tron på Guds förlåtelse. Det borde Nikodemus känna till. Jesus avslutar samtalet med Nikodemus genom att påminna honom om kopparormen som Mose satte upp under ökenvandringen (4 Mos. 21:4-9). Med den berättelsen ville han visa Nikodemus hur dopet genom tron blir en nyfödelse.

Israeliterna hade råkat ut för mycket giftiga ormar. Många av dem blev bitna. De låg på marken, vred sig i plågor och höll på att dö. Då fick Mose Guds befallning att sätta upp en stång omslingrad av en orm, gjord av koppar. På den skulle folket se. Och när de gjorde det, lyfte sin blick och såg på kopparormen, blev de botade.

Kopparormen är en prototyp eller en förebild till Jesus på korset. Genom sin död skapade han ett botemedel mot synden, mot ormens gift i våra ådror. Han försonade världens synd, och försonad synd är Guds förlåtelse som ger liv åt dödsdömda syndare. Giftet mister sin kraft att plåga och döda. Jesus säger att Människosonen likt kopparormen måste upphöjas ”för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv”. Jesus upphöjdes – först på förnedringens kors och sedan efter uppståndelsen till ära och makt i himlen på Faderns högra sida. Att se upp till denne upphöjde Jesus och tänka: Han är mina synders förlåtelse, han är min rättfärdighet inför Gud, mitt enda hopp, det är tro. När Anden öppnar våra ögon för Jesus viker syndens och dödens makt undan i våra liv. Vi föds på nytt, fylls av de levandes mod och blir nya människor som älskar Jesus och alltid vill leva med och för honom. Så börjar det nya livet.

Nikodemus får också, som den förste, höra de underbara orden i Joh. 3:16 som följer omedelbart på vår text: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” Blev Nikodemus född på nytt under samtalet med Jesus? Det verkar inte så. Han stretade emot med sitt: ”Hur kan detta ske?” Jesus förebrår honom hans otro: ”Det vi vet (dvs. han och Johannes Döparen) talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot”, säger Jesus.

Men Jesu ord kunde Nikodemus inte skaka av sig. Anden verkade i hans hjärta. Han blev till sist en lärjunge, först i hemlighet och sedan öppet. Snart ser vi hur han modigt träder upp till Jesu försvar inför rådsherrarna, som ville att Jesus skulle gripas: ”Inte dömer väl vår lag någon utan att man först hör honom och ta reda på vad han har gjort?” säger han och möts av rådsherrarnas hånfulla ogillande (Joh. 7:50-51). Och när Jesus togs ner från korset och begravdes, så var han där och hade med sig dyrbara, väldoftande salvor, myrra och aloe, som användes vid svepningen att Jesu kropp (Joh. 19:39). Det är uppenbart att han hade Jesus kär.

Joh. 3:16 ingår i evangelietexten på Annandag Pingst, en dag som vi numera har berövats som arbetsfri helgdag. Det är symptomatiskt för vår avkristnade tid att denna vers, som alla förr kunde utantill, har hamnat lite vid sidan om. Låt aldrig Jesus hamna vid sidan om i ditt liv. Du är döpt till det största av allt, till den Treenige Gudens kärlek enligt Joh. 3:16 och till ett nytt liv med Jesus. Dina synder är av honom dränkta i nådens hav och ditt dop är dörren in till himmelriket, där Gud är din Fader, Jesus din Frälsare och Anden din gode Hjälpare på det nya och eviga livets väg. Amen.

S Bergman (2012)

[^]