Gud eller världen i evighetens perspektiv

”Gud eller världen” är temat för denna söndag. Med världen menar vi i detta sammanhang inte den av Gud skapade världen, för den är god. Vi menar den i synd fallna världen, den som styrs av den onde, av ”denna världens furste” (Joh. 14:30), han som ständigt vill driva oss till uppror mot Gud och vill fördärva hans goda värld. Gud eller världen är ett val som vi ofta ställs inför. Skall vi följa Gud och vad han säger eller rätta oss efter världen, dvs. efter vad människor i denna världen tycker?

Vår text i dag – Jesu berättelse i liknelseform om den rike mannen och Lasarus – visar med stor tydlighet att valet mellan Gud och världen är ett mycket betydelsefullt och avgörande val. Varför det? Därför att det får konsekvenser som sträcker sig ända in i evigheten. Om detta skall vi tala i dag, om Gud eller världen i evighetens perspektiv.

1. I evigheten finns bara två sorters liv

Bibelns och Jesu lära om den dubbla utgången, att människan efter döden antingen får uppleva frälsning eller förtappelse, himmel eller helvete, är här i berättelsen om Lasarus och den rike mannen mycket tydligt framställd. Jesus lämnar inga kryphål för några omtolkningar eller bortförklaringar. Med stort allvar och rakt på sak talar han om livet och evigheten.

Efter döden lever själen vidare, skild från kroppen, som läggs i en grav. Av vår text ser vi att vårt jag eller själen är odödlig, den lever alltid vidare vad som än händer. Lasarus och den rike mannen existerar efter döden. De sover inte, är inte medvetslösa eller försänkta i koma. De kan tänka och känna plåga och glädje. Lasarus upplever mycket påtagligt paradisets glädje, och den rike mannen känner lika starkt helvetets plåga. Lasarus glädje beskrivs med orden: ”Nu får han tröst.” Han behöver inte längre leva på smulor, inga hundar slickar hans sår. Han får i stället ”ligga till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket” (Matt. 8:11). Han upplever stor tröst och underbar befrielse från alla sina tidigare plågor. Den rike mannen däremot, han lider alla helvetets kval. Han säger: ”Jag plågas i denna eld.” Ja, sådant är livet utan Gud på den andra sidan. Han hade levt utan Gud också här på jorden, men då hade han rikedom, var klädd i finaste purpurlinne, då åt han den bästa maten, hade gott om pengar och bodde i ett flott palats. Men i helvetet är han berövad allt detta. Han hade inget, inte ens en droppe vatten, att svalka sin tunga med. Den rike mannen avundades Lasarus och hans salighet som han såg lysa på andra sidan, och Abraham säger till honom: ”Kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda.”

Den moderna människan tycker inte om den här berättelsen. Hon tycker inte om talet om den dubbla utgången. Man försöker på allt sätt att göra sig kvitt den tanken. En del tror inte att livet har någon fortsättning alls. Andra tror att livet efter detta alltid blir gott. Andra åter tror på reinkarnation, att vi föds igen hit till jorden i ny gestalt och får nya chanser att leva om livet. Det är för många en tilltalande tanke. Men allt sådant här visar hur svårt det är även för människor i vår tid att utrota tanken att livet fortsätter på andra sidan.

Varför är det så? I Predikaren står det att Gud har ”lagt evigheten i människornas hjärtan” (Pred. 3:11). Tron på livets fortsättning efter döden är inbyggd i människan. Den finns hos de flesta, åtminstone som en aning eller möjlighet som man inte helt kan utesluta. Jesu ord om livets allvar och den dubbla utgången väcker denna inre aning till liv och oroar oss människor också i dag.

Vi är till skillnad från djuren moraliska varelser som vet något om vad som är rätt och fel. Guds lag är inskriven i våra hjärtan och ger utslag i den unika samvetsfunktion som vi människor har (Rom. 2:14–15). Denna lag i vårt inre är visserligen fördunklad av synden, men den gör ändå att vi brottas med dåligt samvete och känner skuld. Än värre blir det när Jesus, som han gör i dag, ställer oss inför allvaret att i evigheten finns bara två sorters liv. Då blir frågan i nästa punkt i vår predikan brännande.

2. Vad avgör vårt öde i evigheten?

Varför slutade den rike mannens liv i helvetet och Lasarus liv i paradiset?

Allra först skall vi komma ihåg, att den rike mannen inte blev osalig för att han var rik. Det är en vanlig missuppfattning. Abraham, som talar till honom, var under sin livstid rik, mycket rik. Ändå kom han till paradiset. Lasarus blev inte heller salig för att han var fattig och full av sår. Det finns människor, lika fattiga och eländiga som Lasarus som går förlorade och slutar i samma eviga fördärv som den rike mannen. Den obotfärdige rövaren på korset var mer utblottad på allt och hade det värre än Lasarus, men han fick för det inte något löfte om paradiset av Jesus. Det förhåller sig alltså så, att ett olyckligt liv på jorden inte automatiskt leder till ett lyckligt liv efter döden och vice versa.

Här på jorden kunde den rike mannen framstå både i egna och andras ögon som en god och hederlig man som ärligt förtjänat sin rikedom. Kanske gav han en summa nu och då till de fattiga eller andra välgörande ändamål. Det brukar rika ofta göra. De stöter också gärna ”i basun” som fariséerna gjorde för att deras givmildhet skall uppmärksammas (Matt. 6:2). Den rike mannen kanske också intalade sig själv att han var välsignad av Gud, eftersom han hade varit så framgångsrik.

Här på jorden kan vi gömma oss bakom dimridåer och falska självbilder och självförskönade resonemang. Men i evigheten faller alla slöjor och kommer allt att visa sig i sin rätta, osminkade gestalt. Då kommer det tydligt visa sig vad vi i själva verket levde för här på jorden – om det var Gud eller världen. Den rike mannen hade valt det goda livet i världen, pengarna och rikedomen. Det var för dessa saker han levde. De hade första platsen i hans hjärta, inte Gud. Och denna hans förtjusning i det materiella gjorde honom också blind och okänslig för nöden strax utanför hans egen port. Det var inget problem för honom att han gick omkring klädd i purpurdräkt och fint linne, medan Lasarus och andra fattiga i hans närhet levde i stor misär.

Varför hamnade den rike mannen i helvetet? Var det Gud som ville ha honom där? Nej, i själva verket valde han det själv. Helvetet är alltid något som människan själv väljer. Gud vill alltid frälsa. Han sände sin Son att bli en Frälsare för alla, rika såväl som fattiga. Helvetet är alltid följden av att vi människor väljer bort Gud, väljer bort hans frälsande kärlek och nåd och inte vill veta av det liv som Gud har skapat oss till.

Varför kom då Lasarus till paradiset, till Abrahams sida? Han kom dit för att hans rikedom inte var världen, utan Gud. I all sin fattigdom och i all sin nöd förtröstade han och litade på Gud. Han kunde mycket väl ha tänkt: Jag är förkastad av Gud, det har bara gått utför med mig, ingenting har lyckats för mig. Han kunde ha hängett sig åt bitterhet och hat mot den Gud som lät honom lida så. Han kunde ha suttit och låtit sig fyllas av upprorisk vrede och avsky för sådana som likt den rike mannen levde i lyx och överflöd. Men han gjorde det inte.

Lasarus trodde i all sin misär på Gud. Namnet Lasarus betyder: ”Gud hjälper.” Och det var hans trosbekännelse. Han trodde på Guds godhet och barmhärtighet mot honom, fast alla yttre omständigheter pekade på motsatsen: att han var glömd och övergiven av Gud.

Det är ingen tillfällighet att Jesus låter just Abraham figurera i denna berättelse. Lasarus får komma till paradiset och sitta tätt intill Abraham. Abraham brukar ju kallas ”trons fader”, därför att han trodde och hoppades när allt såg hopplöst och omöjligt ut. Gud hade gett Abraham löftet att i hans släkt skulle alla folk på jorden bli välsignade (1 Mos. 12:3). Men åren gick och inget hände: han och hans hustru blev gamla. Inget barn kunde längre växa i Saras förtorkade moderliv, tänkte han. Men han väntade och trodde ändå, mot allt förnuft. Paulus säger om honom: ”Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla” (Rom. 4:20–21). När Paulus utvecklar detta, så gör han det genom att betona att Abraham inte blev frälst genom gärningar utan genom tron på Gud och på löftet om Kristus, hans avkomma i vilken alla folk skulle bli välsignade. Han säger: ”Den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom. 4:5). Så var det med Abraham: hans tro räknades honom till rättfärdighet, vilket betyder att han blev rättfärdig inte genom egna gärningar utan bara genom att ta emot den i Kristus utlovade och skänkta rättfärdigheten.

Lasarus hade Abrahams tro, i den levde han och i den dog han. Lasarus hade funnit en rikedom som ingen och inga vidriga omständigheter kunde ta ifrån honom. Han hade funnit en nådig och barmhärtig Gud som förlät synder och klädde honom i en rättfärdighetsdräkt som var långt finare än den rike mannens purpurdräkt. Kort sagt: han ägde den frälsande tron. Därför blev han förd av änglarna till Abrahams sida.

Av detta skall vi nu lära, att det enda som öppnar paradisets portar för såväl en stenrik Abraham som för en utfattig Lasarus är tron på evangelium och inget annat.

3. I evigheten finns ingen möjlighet till ändring

Allt önsketänkande om möjlighet till omvändelse efter döden avvisas kraftigt och bestämt av Jesus i denna berättelse. Abraham säger: ”Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.” På andra sidan finns ingen bro mellan himmel och helvete som man kan gå fram och tillbaka på eller där förhandlingar och utväxlingar av själar kan ske. En oöverstiglig avgrund skiljer himmel och helvete åt.

Men här i tiden finns en väg, en sannskyldig himlabro. Den har Gud upprättat genom Jesus och uppenbarat för oss i sitt ord. Lasarus hade lyssnat till Guds Ord, till ”Mose och profeterna”. Den rike mannen hade väl också hört Guds Ord, men han lät det inte tränga in, lät det inte döma och förkrossa honom, inte upprätta och frälsa honom genom omvändelse och tro. Han hade gått sina egna vägar, och vi ser i vår text, att det gör han fortfarande efter döden. För han föreslår att Lasarus skulle skickas till jorden och uppenbara sig för hans fem bröder och varna dem. Men Abraham låter honom förstå, att de inte skulle få några sådana besök. De skulle få vad han själv hade fått, nämligen Ordet: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.” Gud har lagt ned sin frälsande nåd och kraft till tro i Ordet. Med det sänder han sin Ande, som förmanar och varnar oss, kallar och upplyser oss genom evangelium. Det räcker, mer behöver vi inte. Alla andra förslag kommer från djävulen som vill fylla helvetet med osaliga andar.

Så är Ordet och dess predikan det enda medlet genom vilket undret kan ske att en syndare tror evangelium och väljer Gud före världen. När Gud talar till oss är det möjligheternas tid. Därför gäller det att lyssna till hans ord. Vi har också den förmånen att ha mer än vad både Lasarus och den rike mannen hade. Vi har inte bara GT, Mose och profeterna, utan också GT:s uppfyllelse. Vi har Jesu egna ord, apostlarnas skrifter, dopet, avlösningen och altarets sakrament. Rikt och överflödande möter oss Gud, för att vi skall tro, bli bevarade i tron och leva som hans barn. Så låt oss, medan tid är, ta vara på allt detta och tacka Gud för det, så att vi en gång får sitta till bords med Abraham, Lasarus och alla andra i paradisets glädje. Amen.

S Bergman (2006)

[^]