[Arkiv]
S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING
Predikan 3 sönd. e. Trefaldighet TEXT: Luk. 15:1-10 |
|
I de två liknelser som vi i dag hört från altaret, liknelserna om det förlorade fåret och det borttappade silvermyntet, lyfter Jesus fram det allra största i kristendomen, nämligen Guds kärlek till det som är förlorat. Bakgrunden till att Jesus berättade dessa liknelser var att somliga med stort ogillande såg att han umgicks med de förlorade, med ”publikaner och syndare”, med bedragare, skattefuskare, prostituerade och kriminella, kort sagt med samhällets slödder. För fariseerna och de skriftlärda var detta stötande. Men för de förlorade var det något oändligt stort. Jesus var och är syndares vän. Ingen blir kristen utan att ha upplevt honom så.
Samtidigt kan detta evangelium om Jesus som syndares vän förvrängas grovt och ges en helt felaktig innebörd. Det sker ofta i vår tid. Därför skall vi i dag ställa oss frågan: Vad betyder det att Jesus är syndares vän? Låt oss börja med att säga något om vad det inte betyder.
”Publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom”, står det i inledningen av vår text. Dessa människor drogs till Jesus och han stötte inte bort dem. Det retade fariseerna oerhört att Jesus inte markerade något slags avståndstagande. Och han t.o.m. åt med dem! Den gemensamma måltiden var, särskilt på den tiden, ett uttryck för ömsesidig respekt, vänskap och gemenskap. Man åt inte med dåligt folk och inte med sina fiender. Men Jesus gjorde det. ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem”, sade de med bister uppsyn. För dem stod det helt klar att Jesus överskred den gräns som religionen och goda seder satt upp som skydd mot landsförrädare, utsugare, prostituerade och andra som spred moraliskt förfall. När Jesus lierade sig med samhällets slödder, visade han tydligt att han var en falsk profet. Det var inte minsta tvekan om den saken. ”De kritiserade honom ständigt” för detta som han gjorde.
Ja, så var det då. Men i dag är det inte många som kritiserar Jesus för det. Tvärtom prisar man honom för hans folkliga, öppna och toleranta attityd. Han brydde sig inte om bud och stränga regler utan deltog glatt i syndares fester och gillen och fördömde inte deras liv. Så visade han dem Guds kärlek, menar man. Men denna bild av Jesus som man gärna gör sig i dag stämmer inte med NT.
Vi skall vara observanta på det flitigt använda ordet ”kärlek” i den moderna människans mun. Det har blivit ett farligt ord som kan betyda nästan vad som helst. Att man lever i strid med Guds bud, särskilt på det sexuella området, ursäktas med att det görs ”i kärlek”. Det kan aldrig vara fel att älska, säger man. Men ofta är denna s.k. kärlek inget annat än ren och skär tillfredställelse av egna begär. Man bejakar sina lustar. I praktiken har kärlek blivit liktydigt med frihet att bryta mot Guds bud. Men i Bibeln är kärlek just att hålla Guds bud. Buden visar oss vad Gud menar med kärlek.
I vår tid har budskapet om Jesus som syndares vän förvanskats till att det i stort sett är OK att leva som man gör. Hans kärlek är tillåtande. Det är OK med fest och fylla nu och då. Det är OK att man skiljer sig och flyttar ihop med någon annan, eller att man väljer partner av samma kön, eller att man gör abort för att slippa ett oönskat barn osv. Men bokstavstroende och intoleranta kristna som talar om Guds bud de är som de otäcka fariseerna: de snävar in kärleken, sätter gränser för Guds kärlek, vilket man tycker är förfärligt.
Men bilden av den tolerante, icke dömande Jesus, som inte kräver någon omvändelse och förändring utan låter människor förstå att Gud älskar dem som de är, stämmer inte med den Jesus vi möter i NT. Han är Gud den Helige som reagerar mot allt vad synd och ondska heter med vrede och avsky. Han har kommit inte för att trösta människor i deras synd, utan för att frälsa dem från den. Vi ser i NT att Jesus ofta var mycket hård och skarp i sin dom över säkra och obotfärdiga syndare. Läs t.ex. hans flammande verop över dem i Matt. 23.
Jesus umgicks aldrig någonsin med syndare och publikaner på det sättet att han godkände deras liv i synd. Psaltaren inleds med orden: ”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare.” Denna salighet upphävde Jesus inte. Det finns inget exempel på att Jesus umgicks med syndare och bespottare på det sättet, att de fick stöd och uppmuntran i att fortsätta att leva som de gjorde.
Hur det verkligen förhöll sig framgår av vår text. Det står att publikaner och syndare ”höll sig nära intill Jesus för att höra på honom”. Det är viktigt att lägga märke till detta att de kom för att höra. Vad fick de då höra? De fick höra vad Jesus alltid talade om på olika sätt, nämligen hur man kommer in i Guds rike. De fick höra temat från Jesu allra första predikan: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”, dvs. ångra det liv ni lever och tro på syndernas förlåtelse (Mark. 1:15). Det grundtemat följde Jesus i hela sitt jordeliv. Han manade ständigt till omvändelse. Det var vägen till det nya liv som han hade att ge. Detta undgick ingen som lyssnade till honom. De syndare och publikaner som drogs till honom och ville höra honom drabbades av hans ord: de kände att det han sade om dem var sant. De visste att de var fördömda syndare. De hade försökt att ändra sig många gånger utan att lyckas. De satt fast i synden. Ändå kände de att Jesus brydde sig om dem. Han stötte inte bort dem som de flesta andra. Det som gjorde att de så starkt drogs till Jesus var att han gjorde vad ingen annan gjorde: han utstrålade kärlek och barmhärtighet, han öppnade Guds rike för dem, han visade dem vägen till frälsning och förändring. När de hörde Jesus greps de av längtan efter befrielse och renhet och efter det nya livet som han talade om.
När vi så sett på vilket sätt och i vilket syfte Jesus umgicks med syndare och var deras vän, kan vi gå vidare och se närmare på vad det verkligen innebär.
I bägge liknelserna är det något som gått förlorat. Herden har bara ett enda intresse nämligen att återfinna sitt förlorade får. Det driver honom att göra allt, söka ute i öknen, leta i raviner och bland taggiga buskar för att finna det förlorade. Han glömmer för stunden att han har många andra får i sin vård. Det är som om det bara fanns detta enda får i hela världen. Likadant är det med myntet. Kvinnan gör allt, tänder ljus, sopar och söker. Hon tänker inte på att hon har nio andra glänsande mynt. Det är det förlorade tionde myntet som upptar henne helt. Detta är en underbar bild av Guds kärlek. Så intensivt önskar han att få tag på det förlorade.
Han söker och söker – och han finner. Vi skall lägga märke till att här är det inte fåret som finner herden, utan tvärtom. Inte heller är det myntet som plötsligt rullar fram i ljuset och liksom säger: ”Se, här är jag!” I Bibeln är det alltid Gud som först söker och finner. Det är det avgörande. Han söker, finner och lyfter upp fåret och bär det tillbaka på sina axlar. Han är den som upptäcker myntet och glädjestrålande håller upp det. Frälsningen börjar inte hos människan, utan hos Gud.
Det är just på den här punkten som den stora motsättningen mellan Jesus och fariseerna, mellan honom och all religiositet som tar sin utgångspunkt i människan, uppstår. Alla religioner utom kristendomen bygger på tanken att människan blir frälst genom att prestera eller bidra med något. Kraven på vad hon skall göra för att vinna Guds nåd varierar, men överallt gäller det att man måste göra något själv. Det är den enda utväg som den i synd fallna människan kan tänka sig.
Denna söndags rubrik är ”Guds förekommande nåd”. För fariseerna och all gärningsreligon är nåden i huvudsak en efterkommande nåd – en nåd som är belöning för gjorda insatser, för gott uppförande, goda uppsåt eller för att man gör så gott man kan.
Men Jesus förkunnade en rakt motsatt väg. Han sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka … Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare” (Matt. 9:12-13). Han predikade den ”förekommande nåden”, vilket inte betyder att nåden förekommer eller finns att få, utan att den kommer före allt vad vi gör. När det gäller vår frälsning handlar nåden inte alls om vad vi gör, utan om vad Gud gör, om hans insatser för de hjälplöst förlorade, för dem som gått vilse, hamnat i klorna på den Onde och gör en massa galet precis som fallet var med publikanerna och syndarna i vår text – och precis som fallet egentligen är med oss alla.
Publikaner och syndare står i vår text inte som representanter för ett särskilt dåligt slag av folk, utan som representanter för oss alla, för det står: ”alla har syndat och ingen har kvar den rättfärdighet vi fått från Gud” (Rom. 3:23). Den stora skillnaden mellan publikanerna och fariseerna var inte graden av synd, utan att de förra erkände att de var förlorade, vilket de senare inte gjorde. Fariseerna trodde stenhårt på sin förmåga att själva bli rättfärdiga inför Gud. Jesus sade om dem, att de var duktiga på att putsa utsidan, fast de inuti var ”fulla av rofferi och omåttlighet” (Matt. 23:25). Detta hyckleri gjorde dem till värre syndare än de förlorade slöddret som de såg ner på. Även vi skall tänka på att Gud ser först och främst till insidan. När han låter oss se vad han ser där, förskräcks vi och förstår att också vi hör till de förlorade.
Men det är då som också vi verkligen kan förstå vad det betyder att Jesus är syndares vän. Han har sett vår synd och hur ohjälpligt fast vi sitter i den. För att rädda oss ur det onda har han inte sparat någon möda. Han har offrat sig själv, gett sitt liv som lösepenning för oss. Guds nåd innebär att vår synd i Kristus är försonad och att Gud för hans skull förlåter och rättfärdiggör syndare. Alla som likt publikanerna och syndarna höll sig nära Jesus för att höra honom, möter han med nåden som ”gör den ogudaktige rättfärdig”, som Paulus säger i Rom. 4:5. Det är inte en nåd som sätter en människa i stånd att själv bli rättfärdig, utan en nåd som skänker henne Kristi rättfärdighet, som i ett nu gör henne helt och hållet rättfärdig inför Gud. Det är en nåd som vi inte kan köpa eller förtjäna, utan bara ta emot som en fri gåva från syndares vän. Det är den enda nåd som förenar oss med Gud och skänker oss evig salighet. Den nåden räcker oss Gud dagligen. Och han gläds varje gång den tas emot.
”Det blir glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver”, säger Jesus. Liknelsernas ord om festen och glädjen över en enda syndares omvändelse, står i skarp kontrast till fariseernas sura miner. Vanligtvis ser vi dem som liknelsens ”nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver”.
Men det finns egentligen inget i liknelsen som säger att de nittionio fåren som herden lämnar en stund för att söka det förlorade är egenrättfärdiga och obotfärdiga får. Självfallet är herden glad över de får han redan har, över de genom tron rättfärdiga som lever i dopets nåd. Alla som hela livet stannar kvar i dopets nåd – och aldrig smitit iväg på egen hand som det förlorade fåret hade gjorde – är föremål för himmelens alldeles särskilda glädje. Vi döps ju inte för att avfalla, utan för att alltid vara kvar hos Gud. Men liknelsernas fokus i vår text är inte de nittionio utan glädjen över en enda syndares omvändelse. Obotfärdiga och självgoda fariseer däremot, som ingen Frälsare och ingen omvändelse behöver, de väcker aldrig någon glädje i himmelen, utan bara sorg.
Tänk att vi kan utlösa glädje i himlen – vi som så ofta vållat Jesus sorg med vår otacksamhet och tröghet och allt galet och tokigt vi tänker och gör! Men så blir det när en syndare vänder om och tror nådens evangelium. Gud give oss nu nåd att den syndares vän som vi i dag har talat om också blir vår ”vän den bäste”, som vi sjunger i en psalm. Då håller vi oss nära intill Jesus i Ordet och sakramenten. Då lyssnar vi till honom, älskar honom över allt annat och följer honom dag efter dag ända till dess vi får möta honom ansikte mot ansikte i den himmelska glädjen. Amen.
S Bergman (2006)