Det förlorade fåret och det borttappade myntet

Vår söndags överskrift idag på tredje söndagen efter Trefaldighet är Guds förekommande nåd. Detta uttryck innebär att Guds nåd finns där före oss, den kommer före oss. Annars betyder ofta ordet förekommande att något finns, man kan till exempel säga att en blomma är allmänt förekommande i Småland, och det betyder att den finns på många platser runt om i hela Småland.

Men när vi säger att Guds nåd är förekommande, betyder att den kommer före oss. Initiativet är inte vårt, utan Guds. Vi människor kan inte göra något för att bidra till Guds nåd. Det är Gud som kommer med sin nåd till oss, utan att vi har förtjänat det. Det är som Sankt Paulus skriver till romarna: Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.(Rom. 5:8)

Vår text idag om det borttappade fåret och det borttappade myntet är två liknelser. Det handlar inte om att vi ska få utbildning i fårskötsel och kapitalförvaltning, utan det är liknelser som handlar om oss människor och Gud, om hur Guds nåd kommer till oss människor, hur Gud finner oss.

Textens två grupper

Där finns två grupper av människor i texten, två grupper som lyssnade till liknelsen, dels publikaner och syndare, dels fariseer. Publikaner och syndare hade dåligt rykte, men fariseerna hade hög status i det judiska samhället. Publikaner, det är ett gammaldags ord som vi inte använder idag annat än i samband med nya testamentet. En publikan var en tullindrivare, som tog in tull av dem som kom till städerna för att sälja. De stod i romarnas, förtryckarnas, tjänst och var därför mycket illa sedda av folket. Alla såg ned på dem. De var landsförrädare.

Fariseerna å andra sidan var det ordning med. Fariseerna var ett politiskt parti på Jesu tid. De var mycket noggranna med sin religion och sina seder, ja de levde i allmänhet exemplariskt.

Om bordsgemenskap

Men nu var fariseerna upprörda, för Jesus tog emot syndare och åt med dem. Detta var för fariseerna en allvarlig anklagelse. Varför då? Vad var det för problem med att Jesus åt med syndarna?

Dels var det ett problem för fariseerna att han över huvud taget beblandade sig med dessa syndare. Att äta med någon var att acceptera någon, att vara vän med honom eller henne, att låta dem vara med i gemenskapen. Detta är allmänmänskligt så, även om det inte är så accentuerat i vår västerländska kultur. Men för orientalerna var det viktigt.

Vi kan se det här i vårt svenska ord kumpan. En kumpan är ju en kamrat som man samarbetar med, och ordet kumpan betyder att man äter tillsammans. Kum betyder med på latin, och pan är det latinska ordet panis, som betyder bröd. Den man delar sitt bröd med är ens vän, ens kumpan.

Men det var inte bara den mänskliga gemenskapen som fariseerna upprördes över att Jesus delade med publikanerna och syndarna. För när Gud blir inblandad i denna gemenskap, så talar måltiden, att Jesus åt med dem, om gemenskapen med Gud, om frälsningen, om himmelen. Måltidsgemenskapen är uttryck för Guds rike. Till exempel som när profeten Jesaja sjuhundra år i förväg beskriver det nya förbundet, hur inte bara judarna utan alla folk på jorden ska få vara hos Gud, få vara med i Guds folk, så skriver han att Gud ska ordna en måltid:

Herren Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat... Han skall för alltid göra döden om intet. Herren Herren skall torka bort tårarna från alla ansikten. (Jes. 25:6, 8)

Ja, bordsgemenskapen som uttryck för Guds rike går som en röd tråd genom sankt Lukas evangelium: Liknelsen om kungens bröllopsfest, dagens text och andra om publikaner och syndare (se t.ex. Luk. 5), berättelsen om Jesu möte med Sackeus och naturligtvis ser vi det mycket tydligt i nattvarden. Av evangelisterna beskriver Lukas nattvarden utförligast.

Liknelserna

Fariseerna menade att vi människor först måste sköta oss för att sedan få komma till Gud. Jesus tog emot människor i Guds rike alldeles för lättvindigt, ansåg de. Därför var de missnöjda med Jesus, ja, de var upprörda. De kritiserade Jesus ständigt, står det i vår översättning. (I grekiskan står det samma ord som den grekiska översättningen av GT Septuaginta använder om israeliterna under ökenvandringen, ni minns hur folket många gånger knotade och klagade på Aron och Mose när de saknade vatten eller mat, trots att Gud varenda gång hade hjälpt dem och gett dem vad de behövde.)

Men Jesus svarade dem och berättade dessa liknelser för dem.

Det borttappade fåret

Först berättade Jesus om ett borttappat får. Det hade kommit ifrån hjorden. Tydligen var hjorden i öknen. Ordet ”öken” får kanske någon att tänka på Sahara och böljande sanddyner så långt ögat når, och det är ju obegripligt hur man skulle kunna ha får i en sådan öken. Men det avses inte här en sådan öken. Det finns flera sorters öken, sandöken, klippöken, stenöken och halvöken. I Israel finns ingen sandöken, utan där fanns stenöken och halvöken. En stenöken är ett stenigt och ofruktsamt område där det inte växer så mycket, men skickliga herdar kunde ändå där hitta litet grann som fåren kunde äta. Även i en sådan öken kunde dock fåret inte klara sig särskilt länge på egen hand. Därför måste herden genast ge sig ut och leta efter det borttappade fåret.

Fårhjorden är en bild av Guds folk, av kyrkan, där människor kommer tillsammans och hör ihop under herdens vård och beskydd. Som psalmisten säger till Guds folk i den hundrade psalmen: Besinna att Herren är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva. Vi är hans folk och får i hans hjord.

Ett får är helt beroende av herdens beskydd och ledning. Och nu var det borttappat, så herden gav sig ut för att leta efter det. Fåret gjorde inget för att åstadkomma att det blev hittat. Så ser vi här Guds förekommande nåd. Det var den gode herden som sökte och fann fåret. Att herden hittar fåret och bär det hem på sina axlar, det är en beskrivning av Jesus. Han är den gode herden! Han tar hand om sina får. Jesus bär bördan på sina axlar för att fåret ska få komma hem igen till Gud. Den bördan är korset. Jesus bar lidandet och våra synder för att församla alla bortsprungna får.

De nittionio fåren då? Till en början var de i säkert förvar tillsammans, vi kan tänka oss att herden hade en hjälpherde som vaktade de nittionio fåren medan han var ute och letade. Men de försvinner plötsligt ur liknelsen, vi lägger märke till att herden inte tar det upphittade fåret tillbaka till den övriga hjorden, utan att herden går i stället med det hem till sin by, hem till sina vänner och grannar. Och resultatet är glädje: Herden säger till sina vänner: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Så kom fåret tillbaka till Gud.

Sist i liknelsen sammanfattar och förklarar Jesus liknelsen och inleder med orden Jag säger er: Och här kommer den första poängen med berättelsen: Att det blir stor glädje hos Gud över varje syndare som blir omvänd. Det är därför som Jesus tog emot publikaner och syndare och åt med dem. Han tog upp dem i Guds rike och gav dem ett nytt liv. Inte så att Jesus accepterade synden, utan så att de fick lämna synden. Vi kan se till exempel på äktenskapsbryterskan som man förde till honom, Jesus sade till henne: Gå, och synda inte mer! (Joh. 8:11)

Vad gäller publikanerna var ju den allmänna inställningen att de var avfällingar, som man inte skulle ha något att göra med. Men Jesus visar oss att denna inställning var fel. Sackeus, publikanen som klättrade upp i mullbärsfikonträdet, han fortsatte att vara publikan även efter att Jesus kommit hem till honom. Det var inte i sig en synd att vara publikan. Jesus tog emot dem i sitt rike och lät dem fortsätta att vara publikaner.

Och sedan kommer den andra lärdomen av liknelsen: De nittionio fåren. När Jesus nu summerar liknelsen dyker de upp igen. Han säger att de nittionio rättfärdiga som inte behöver någon omvändelse inte orsakar någon glädje hos Gud. Det verkar ju litet märkligt, att Gud inte skulle glädja sig över de rättfärdiga.

Men, de nittionio är fariseerna. För det är de som inte vill omvända sig, utan de anser att de är bra som de är. De anser inte att de behöver någon omvändelse. De anser att de är rättfärdiga i sig själva med sina gärningar, men i själva verket är de oomvända och utanför Guds rike.

Låt oss också se litet grann på den andra liknelsen.

De tio mynten

Liknelsen om de tio mynten är till stora delar en parallell till den med de hundra fåren, men den har bara den första poängen, att Gud söker alla borttappade människor för att föra dem in i sitt rike. Och när Jesus säger att en människa är borttappad, menar han att människan lever utan Gud, människan är borta från Gud. Gud har skapat alla människor, och han vill också att alla ska bli frälsta, att de ska få leva som får i hans hjord, först här på jorden och därefter med honom i himmelen.

En sak där den andra liknelsen har en detalj som inte finns i den första, är att det för att finna det borttappade myntet behövs ljus. Kvinnan sopar hela huset och tänder ett ljus. Vad kan det vara för ljus? Jo, ljuset som används när Gud letar efter människor är hans ord, Bibeln. Som det står i Psaltaren: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105) Guds Ord är ljuset som håller oss hos Gud. Utan det ljuset vandrar man i mörker. Som profeten Jesaja sade om att Jesus skulle födas: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. (Jes. 9:2) Guds Ord är ljuset som lyser på våra liv och avslöjar hur det verkligen är: Det lyser på våra liv och visar oss att vi är syndare, som behöver Jesus. Jesus sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh. 8:12)

Var är vi?

Var är då vi i detta? Tänker vi som fariseerna i vår text, att vi inte behöver någon omvändelse? Eller tänker vi när Guds ord lyser på oss, att vi inte är sådana som vi borde? Bryter vi mot Guds bud? Förhoppningsvis inte så att vi med våra gärningar misshandlar, mördar, rånar, stjäl, förtalar och begår äktenskapsbrott, men man blir faktiskt inte syndfri för att man avhåller sig från sådant.

Det är bra om vi inte begår sådana grova synder till det yttre. Men Jesus säger att synden bor i vårt hjärta och att det är där det verkliga problemet sitter. De flesta av oss låter i allmänhet inte synden få utlopp, så att vi handgripligen misshandlar eller mördar våra medmänniskor, och det är naturligtvis mycket bra, men vi har ändå alla samma syndens rot i vårt hjärta. Jesus sade: Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen. (Matt. 5:22) För Jesus ser till hjärtat. Det är synd inför Gud att tänka en ovänlig tanke. Alla människor är därför i sig själva förlorade får som behöver Jesus. Men fariseerna vägrade se det. De ansåg sig inte behöva någon omvändelse.

Men det finns ännu en sak för oss att tänka på. Förutom att vara borttappade får, så finns vi på ett ställe till i texten: Vi får göra som kvinnan, som tände ett ljus och lät det skina. Kvinnan är kyrkan, de kristna, som ska låta Guds Ords ljus skina i vår mörka värld för att sprida ljuset om Jesus. Så får vi vara medhjälpare i uppsökandet av de borttappade fåren. Fariseerna hade rätt om en sak: Jesus tar emot syndare och äter tillsammans med dem. Det gör han än idag. Och för varje syndare som omvänder sig blir det stor glädje i himmelen. Amen.

J Fjellander

[^]