---

Kristen barmhärtighet

”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig”, säger Jesus. Han vill i dag lära oss något om kristen barmhärtighet.

Som kristna skall vi inte vara barmhärtiga bara på världens vis. Även icke kristna människor inser att man måste stötta och hjälpa varandra här i världen, för annars går det åt skogen. Alla tänkande människor vet att solidaritet, hjälpsamhet och barmhärtighet är nödvändiga saker i den mänskliga samvaron.

Men den kristna kärleken och barmhärtigheten går långt utöver detta. Den vill vara god och barmhärtig med Guds kärlek: så som vår Fader i himmelen är. Det grekiska ordet i NT för den gudomliga kärleken är agape. Särskilt Paulus använder detta lite ovanliga grekiska ord. Han gör det för att skilja den kristna kärleken från eros, den naturliga kärlek som alla mer eller mindre har. Om agape säger han i Kärlekens lov att ”den söker inte sitt” (1 Kor 13:5), den far uteslutande efter nästans väl och älskar henne utan själviska baktankar. Sådan är Guds kärlek. Agape-kärleken finns inte naturligt och spontant i oss. Vi förlorade den i syndafallet. Efter det är vi fulla av eros, av den egocentriska kärleken som alltid hungrar efter att tillfredställa sina begär, alltid söker sitt.

Agape kommer in i våra liv genom tron på Jesus. I Jesus möter vi agape, den gudomliga kärleken. Det är bara när vi smakat den – fått ”Guds kärlek utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande”, som aposteln säger (Rom. 5:5) – som vi kan börja praktisera agape eller kristen barmhärtighet.

Men det är inte så, att det går lekande lätt att vara god och barmhärtig bara man blivit omvänd och troende. Det är svårt även för oss som vill vara kristna. Varför det? Därför att vi ända till vår död måste dras med den gamla själviska människan, den som inte vill agape utan bara eros.

Detta vet Jesus. Ändå ändrar han inte målsättningen för det kristna livet, utan säger: ”Var barmhärtiga, så som er Fader är barmhärtig.” Jesus pekar i dag på tre utmärkande drag för den kristna barmhärtigheten. Låt oss se närmare på dem.

1.  Den dömer inte

”Döm inte, och ni skall inte bli dömda”, säger Jesus. För att förstå vad dessa ord betyder kanske det är bäst att vi börjar med säga vad de inte betyder. Många tror att Jesus här förbjuder allt slags dömande. Men så är det inte.

”Döm inte” är inte ett ord riktat till de dömande instanserna i samhället. Domare, poliser och andra som har till uppgift att värna om lag och ordning i samhället måste naturligtvis döma. Jesus upphäver inte på något sätt detta slag av dömande. Det hör till Guds ”världsliga regemente”, till överhetens område.

Inte heller betyder detta ord att kyrkan skall sluta predika Guds lag och varna för Guds straff när man bryter mot hans bud. ”Kristna är så dömande”, sägs det ofta. Men Jesu ”Döm inte” betyder inte att vi kristna skall låta bli att reagera och säga ifrån, när människor gör orätt, försvarar synd och omoraliskt liv. Att tiga och samtycka är att signalera att det inte är så farligt att bryta mot Guds bud. Och det är inte barmhärtighet. Det är att lura människor och söva ner dem på deras väg till evigt fördärv. Guds bud säger klart och tydligt: ”Du skall” och ”Du skall icke”. Det är ord som dömer, men de måste ändå predikas och höras. Ingen blir kristen och tror evangelium utan att först ha blivit dömd i sitt samvete.

Jesu ord om att inte döma har blivit ett välkänt och omtyckt ord av många. Det används ofta som ett slagträ mot ”trångsynta kristna” och bibeltrogna, som man uppfattar som hårda, dömande och kärlekslösa människor som inte förstått ”Jesu kärlekslära”. Men varken Jesus eller Bibeln i övrig förbjuder allt slags dömande. I Bergspredikan lär oss Jesus t.ex. att känna igen och fördöma falska profeter. ”Akta er” för dem, säger han (Matt. 7:15). Han förkastade och fördömde själv fariséerna och deras lära mycket skarpt.

Det är bara en viss sorts dömande som Jesus förbjuder. Vad han är ute efter i vår text är det självpåtagna, själviska och hämndlystna dömandet – det som har sin rot i vårt onda kött. Det handlar således om den onda lusten att svärta ner andra för att själv framstå i desto bättre dager, att trycka ner andra för att upphöja sig själv. Och det är något som vi har mycket lätt för.

Detta slag av dömande belyser Jesus på ett målande sätt i liknelsen om flisan i broderns öga och bjälken i det egna ögat. Vårt onda, själviska sinne har skarpa falkögon som upptäcker minsta fel hos våra medmänniskor. Samtidigt lider vi av en anmärkningsvärd blindhet. Vi kan ha synder stora som bjälkar och många fel och brister, men vi ser dem inte. Och om vi gör det, så ursäktar och förminskar vi dem gärna. Det brukar vara så, att när man inte är medveten om sina egna synder, eller bedömer dem som ringa, så blir man mycket hård och obarmhärtig i sina domar över andra.

När vi blir trampade på tårna, kränkta eller orättvist behandlade, då känner vi hur den onda lusten att döma bubblar upp i vårt inre. Vi vill ge igen, och det med besked. Här behöver vi verkligen ta till oss Jesu ord: ”Döm inte.” Vi skall komma ihåg att detta slag av elakt dömande inte hämtar sin näring ur kärleken till nästan – fast vi ibland inbillar oss det – utan ur en otäck lust att hämnas och trycka ner folk i skoskaften. En kristen måste alltid bekämpa alla tendenser till denna sorts dömande hos sig själv.

Men att vi ofta måste bekänna våra synder på detta område, betyder inte att vi alltid skall låta vår nästas fel och synder passera utan vidare. Jesus lär oss att förmana en broder som försyndar sig (Matt. 18). Det är obarmhärtigt och kärlekslöst att stillatigande låta en vän eller broder fortsätta med sådant som vi ser är uppenbart till skada för dem och deras andliga liv.

Men när vi av omsorg för vår broders väl och ve känner att vi måste ingripa, så bör det ske varsamt. Aposteln Paulus säger: ”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad” (Gal. 6:1). Det vi lätt frestas till är att tro oss ”vara något”, som det står i fortsättningen (v. 3). Vi får inte glömma de stora bjälkarna i vårt eget öga, som vi av nåd fått borttagna och förlåtna för Kristi skull. Det var inte några småflisor som Jesus kom till jorden för att försona. Det var mina och andras stora bjälkar han led och dog för.

Bilden av den lilla flisan i ögat är en utomordentlig bild. Den säger oss hur försiktigt och varligt vi måste gå tillväga. Ögat är ju ett mycket känsligt organ. Man kan inte härja i det hursomhelst. Sakta och lugnt måste man peta ut flisan, så att inte ögat skadas. Så skall vi gå fram, när vi förmanar vår broder, ödmjukt och försiktigt.

Det andra som utmärker kristen barmhärtighet är detta:

2.  Den förlåter

”Förlåt, och ni skall bli förlåtna”, fortsätter Jesus. I stället för att döma skall vi förlåta. Vi skall naturligtvis inte förlåta den som inte erkänner att något fel begåtts och inte vill ha någon förlåtelse. Men vi skall ändå alltid vara beredda att förlåta. Det är farligt att fastna i ett bittert och oförsonligt sinnelag. Det förkväver och tar död på det andliga livet. Tänk på liknelsen om den obarmhärtige tjänaren som fick en skuld på tio tusen talenter efterskänkt, men som sedan inte var beredd att efterskänka sin broder en futtig struntsumma! Det gick illa för honom.

När det gäller att förlåta, skall vi särskilt tänka på två saker. Först att vi inte kallt och högdraget sitter och väntar på att den andre skall komma krypande till oss och be om förlåtelse. Vi kan i stället försöka ta första steget till försoning, ta upp saken och räcka ut handen. Så länge båda parter förhåller sig kyligt avvaktande på sin kant, blir det ingen försoning. Tvärtom lagras oförrätterna, vilket i regel betyder att de växer och förstoras.

För det andra skall vi inte vänta med att förlåta tills vi ”känner för det”. Att förlåta är i första hand inte en känslosak, utan en viljesak. Det är helt enkelt att i lydnad för Herren och med honom som förebild besluta sig för att förlåta.

Att förlåta är att glömma, brukar man säga. Men det är inte riktigt sant, för vi glömmer i regel inte oförrätter och sådant som sårat oss djupt. Det finns kvar i minnet och kan dyka upp både nu och då under hela livet. Att förlåta är inte att försöka radera ut minnet på något sätt. För det går inte. Att förlåta är istället att ge den som gjort oss illa ett löfte – ett löfte om att vi i fortsättningen inte tänker ta upp saken igen, utan låta den vara avskriven. Det betyder att det som varit inte tas upp och ältas igen. Att ”glömma” på det sättet är att förlåta, att låta det gamla vara passerat och visa nytt förtroende för den som ber om förlåtelse. Så förlät Jesus Petrus efter hans syndafall på översteprästens gård, så förlåter han oss, och så skall också vi öva oss i att förlåta varandra.

En sak till om den kristna barmhärtigheten:

3.  Den ger

”Ge, och ni skall få”, säger Jesus. Den som är barmhärtig ger inte bara förlåtelse utan också mycket annat som vår nästa behöver: vänlighet, uppmuntran, ett lyssnande öra, tröst och hjälp både andligt och materiellt. Jesus vill göra oss till sådana som ger enkelt och konkret. Naturligtvis skall vi inte ge åt vilka skojare som helst som vill skinna oss, utan åt sådana som verkligen behöver.

Vårt snåla, själviska hjärta får lätt för sig att vi förlorar på att ge. Därför blir vi ofta så tvekande och beräknande när det blir fråga om att ge. Vi är rädda att förlora på det.

Men Jesus säger oss i dag, att vi inte alls skall förlora på att ge. Tvärtom, vi skall få mångfaldigt igen: ”Ett gott mått, packat, skakat och rågat, skall Gud ge er i famnen.” Som kristna skall vi tänka så här: Gud har mätt upp åt mig med ett underbart stort och generöst mått. Han har inte gett mig vad jag förtjänar, inte handlat med mig efter mina synder. I stället har han benådat och rättfärdiggjort mig av nåd. Därtill ger han mig dagligen och rikligen många andra gåvor som jag behöver för att leva. Skulle jag då ta fram ett litet mått, en liten kopp eller bara en tesked, när jag skall mäta upp barmhärtighet mot min nästa? Svaret ger sig självt.

Att ge skänker glädje inte bara hos mottagaren utan också hos givaren. ”Det är saligare att giva än att taga”, säger Jesus. Det ordet står inte i evangelierna men återges av Paulus som ett ord av Jesus (Apg. 20:35). Kärleken som osjälviskt ger för alltid med sig glädje. Med givandet förverkligas ett stycke av livets mening.

Så har vi då sett något av vad som utmärker kristen barmhärtighet. Den dömer inte, den förlåter och ger. Men som du kanske har lagt märke till, så är till vart och ett av dessa saker också fogat ett löfte: fördömer vi inte, så skall vi inte bli fördömda, förlåter vi, skall vi få förlåtelse, och ger vi, så skall vi få.

Det här handlar inte om frälsning genom gärningar eller något sådant, utan om uppmuntran till dem som redan är kristna att göra gott. Agape eller den kristna kärleken kan bara utövas av kristna, av dem som är födda på nytt av evangelium. Vi blir aldrig Guds barn på något annat sätt än att ta emot Guds frälsande kärlek, den som är uppenbarad i Kristus, i hans död och uppståndelse för oss. Han är och förblir vår frälsnings enda grund. Och den skall vi aldrig vika ifrån. Men vi skall komma ihåg, att Gud inte bara frälst oss av nåd för att vi skall komma in i himmelen. Han har också gjort det för att vi skall leva ett nytt liv, utöva agape och vara barmhärtiga mot varandra, precis som han är barmhärtig mot oss.

Gud behöver inte vår barmhärtighet. Det är människorna runt omkring oss som behöver den. Låt oss därför alltid bedja: Herre, gör mig av nåd till en barmhärtig människa! Amen.

S Bergman

[^]