Ett gott mått, packat, skakat och rågat

Vår text är från Lukas evangelium, det sjätte kapitlet. Största delen av kapitlet utgörs av det som kallas Jesu slättpredikan, som vår text är en del av. Den har stora likheter med det som hos Matteus kallas bergspredikan. Men vi vet ju att Jesus undervisade vid många tillfällen och att evangelisterna med den Helige Andes ledning valde ut vilka predikningar och vilka delar av predikningar av Jesus de skulle ta med i sina skrifter. Så det här var vid ett annat tillfälle än det som Matteus berättar om i sin bergspredikan.

Att det råder stora likheter är verkligen inte konstigt. Jesus ändrade nämligen inte sin lära från en dag till en annan, utan vecka in och vecka ut predikade han samma budskap från Gud, på olika platser och för olika människor.

Slättpredikan kommer liksom bergspredikan tidigt i evangeliet. Det är grundläggande undervisning vi får höra. Evangelierna är ju till för att läsas också av nybörjare i den kristna tron. Så det är naturligt att det tidigt kommer en längre framställning som berättar vad det innebär att vara en kristen. Jesus började med att säga till sina lärjungar: Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. (6:20) Så anger Jesus att han talar till dem som inte förtröstar på sig själva, utan tar sin tillflykt till Gud. Dem tillhör Guds rike, de är Guds barn.

Detta är den nödvändiga starten. Utan att först ha blivit fattiga inför Gud får vi fel perspektiv på det som följer. Detta måste vi frimodigt hålla fast vid gentemot dem som på ett eller annat sätt predikar en gärningsrättfärdighet. Och de är mycket vanliga, det är faktiskt bara lutheranerna som konsekvent predikar rättfärdiggörelse genom tro.

Rättfärdiggörelse genom tro. Att av nåd, fritt och för intet få vara Guds barn, det är fantastiskt. Att varje dag få leva i syndernas förlåtelse, i gemenskap med Gud. För synder, det har vi alla. Vi behöver alla varje dag få förlåtelse för de dumheter och felsteg som vi begår. Gemenskapen med Gud behöver upprättas, den finns inte där av naturen. För av naturen är vi alla syndare. Eller, finns det någon här som menar sig inte ha några synder?

Men vi ska inte nöja oss med detta. Syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud är förvisso grundläggande och avgörande, det är den viktigaste frågan som finns. Men det är inte den enda frågan. Som vi ser av dagens text predikar inte Jesus bara evangelium, han predikar också lag. Han predikar om hur vi ska leva. Vi kallar det helgelse.

Någon säger kanske att Jesus predikar lag för vår gamla människa, för att vi ska se och förstå att vi är syndare, för att vi ska komma till Kristus. Och det är alldeles rätt och riktigt, men det är inte hela sanningen. När vi hör Jesus säga i slättpredikan, just före vår text Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er, då ser vi hur litet vi gjort och vi ser hur djupt fördärvet sitter i oss. För när någon hatar oss och förbannar oss, då är vår ryggmärgsreflex att ge igen så att vi får hämnd. Det är vår gamla människa och när vi ser den då förskräcks vi inför Guds lag. Då förstår vi hur mycket vi behöver Jesus, och vi vill gärna komma till honom och tro på honom.

Men Jesus förkunnar lag inte bara för den gamla människan, utan också till den nya människan. Det här sker liksom samtidigt. Den gamla människan i oss vill inte lyda Gud, kan förskräckas och se sin oförmåga, men vill inte följa Guds lag. Men samtidigt finns i varje kristen den nya människan, som villigt följer Guds bud. Den nya människan vill gärna höra på Guds lag. Guds lag är till för henne och är hennes största fröjd. Det är som det står i den första psaltarpsalmen:

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd
och inte går på syndares väg
    eller sitter bland bespottare
utan har sin glädje i Herrens undervisning
och begrundar hans ord dag och natt.
Han är som ett träd,
    planterat vid vattenbäckar,
vilket bär sin frukt i rätt tid
    och vars blad inte vissnar.

Men låt oss nu fortsätta med att se på dagens verser litet närmare. Jag tänkte att vi idag ska koncentrera oss på den första avdelningen. Den har tre delar: 1/ Döm inte 2/ Förlåt och ge 3/ Så ska ni få.
Först:

Döm inte och fördöm inte

Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Dessa ord av Jesus har ibland tolkats fel. I allmänhet görs det av människor som inte är kristna, för de brukar skadeglatt konstatera att Jesus motsäger sig själv, eftersom han själv dömer.

För visst dömer Jesus. Och han vill också att vi ska döma. Vi måste till exempel skilja mellan rätt och orätt. Vi kan belysa det här med en händelse i Lukas sjunde kapitel, alltså kapitlet just efter vårt. Jesus är gäst hos fariseen Simon. Då kommer en synderska in och smörjer Jesu fötter. Simon tänkte: Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom, att hon är en synderska.

Jesus dömde lika som Simon. Hon var en synderska. Felet var, kan vi säga, inte att Simon dömde, utan hur han dömde. Han gjorde det på ett fördömande sätt. Han saknade nämligen kärlek till synderskan. Han trivdes mycket bra med att vara som han själv tyckte ”en god människa”, och han ville inte ha med ”de där”, med syndarna, att göra. Han såg ner på andra. Han brast i kärlek till syndarna. Han var glad över deras existens, eftersom de var en förutsättning för att han skulle få vara ”en bra människa” och ha några att se ner på.

Jesus berättade sedan en liten liknelse för Simon. Och Simon förstod den och svarade på Jesu fråga. I vår bibelöversättning står det att Jesus sa till Simon: Du har rätt. Och det är en bra översättning. Men som belysning till vår text kan det löna sig att titta i grundtexten. Och där står det ordagrant: Du dömde rätt med samma grekiska verb som i dagens text döm inte.

Så Jesus vill att vi ska döma mellan rätt och orätt. Men som vi ser av sammanhanget i vår text ska vi, precis som vår himmelske Fader, först av allt vara uppfyllda av barmhärtighet. Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig. Vi ska inte vara fördömande. Hur hade det gått med oss om Gud inte varit kärleksfull mot oss syndare? Detta borde verkligen lära oss att inte vara kärlekslösa felfinnare som sätter sig på sina höga hästar för att framhålla sig själva. Jesus utmanar oss och säger att vi ska älska dem som inte förtjänar det och vara goda mot våra fiender.

Det här betyder inte alls att vi ska se mellan fingrarna med det mesta och bli allmänt släpphänta. Ibland eller kanske till och med ofta är det vårt uppdrag att uppfostra eller säga ifrån. Kärleken till nästan kräver i vissa lägen att syndaren får sitt straff. Jesus var inte släpphänt med synden. Men han drevs av stor kärlek till syndarna.

Och då är vi framme vid nästa uppmaning:

Förlåt och ge

Förlåt, och ni skall bli förlåtna. Ge, och ni skall få. Detta är den andra sidan av de två förra förmaningarna. Det förra var två saker vi inte skulle göra, och här är två saker vi ska göra. Vi ska förlåta och vi ska ge generöst. Allt hänger ihop, det är olika sidor av samma sak. Vi ska behandla andra människor kärleksfullt och barmhärtigt, så som Gud behandlar oss. Alla fyra uppmaningarna riktas till oss, och så sägs det hur Gud kommer behandla oss. I evangelierna används nämligen väldigt ofta en passivkonstruktion där det är tydligt att det är Gud som är agenten, den som gör något i en passivsats. Så är det även här: Fördöm inte, så kommer ni inte fördömas, det vill säga, så kommer inte Gud fördöma er. Förlåt, och ni skall bli förlåtna, det vill säga så kommer Gud förlåta er. Ge, så kommer Gud ge åt er. Vi behöver öva oss i detta, att förlåta och ge. Vi ska vara villiga till försoning och inte cementera motsättningar som kan ha uppstått mellan människor, utan vi ska gärna om vi kan mäkla fred.

Vi ska inte drivas av själviskhet utan vara generösa med det vi fått att förvalta. Detta betyder inte att det är synd att ha besparingar. Det är tillåtet för en kristen att ha egendomar eller pengar på banken. Det låter kanske litet märkligt att jag säger så, men för en tid sedan hörde jag på ett radioprogram, det var i USA, där en framgångsrik baptistpredikant framförde att det bästa för en kristen vore att ge bort allt han hade till kyrkan och missionen så snart som möjligt, utan onödigt dröjsmål. Annars litar man inte riktigt på att Gud kommer ta hand om en i morgon.

Men Gud har faktiskt gett oss vårt förnuft för att vi ska kunna planera. Det är inte synd att äga en fastighet, till exempel huset där man bor. Och sparar vi har vi något så vi kan hjälpa dem som plötsligt drabbas av en olycka och kommer i nöd. Det är inte fromt att vara dumdristig. Se på Josef. Han ordnade så att hela Egyptens land sparade och hade till de tider av nöd som kom. Så räddade han livet på många människor.

Här måste också sägas att Jesus inte är ute efter att upplösa samhället. När vi arbetar åt en arbetsgivare kan vi inte ge bort det som inte är vårt. Sitter vi i kassan i affären kan vi inte ge bort varorna, för de är inte våra. Och en polis kan inte säga till boven: Jag förlåter dig det dumma du gjort, så därför arresterar jag inte dig. Nej, självklart måste polisen, även om han är kristen, utföra sitt jobb och gripa brottslingen.

Men det saknas inte tillfällen att öva sig i att ge och att förlåta. Att ge behöver inte heller vara saker eller pengar man ger, det kan vara att ge av sig själv också. Att vara en vän för en som behöver det. Att lyssna till den som behöver en medmänniska.

Och vi säger för det tredje:

Så ska ni få

Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Hur ofta handlar vi inte själviskt, för att maximera vår egen nytta! Men detta är kortsiktigt, säger Jesus. Ni ska tänka på andra, för att de ska få det bra som möjligt. Då kommer ni belönas av Gud. Och detta kommer långsiktigt leda till den största nyttan för er. För vad kan vara bättre än att få ett fullt och generöst mått som Gud har fyllt åt oss?

Därför bör vi göra goda gärningar, för det är Guds vilja. Vi ska inte vara snåla när vi ger, utan vi ska ge med ett generöst mått. Ty allt vad vi har, det har vi fått av Gud som lån. Gud har gett det till oss för att hans vilja ska ske och för att hans rike ska utbredas. Vi tror att vi får ut mest av livet om vi snålar, men så är det inte. Jesus säger just före vår text: Syndare lånar åt syndare för att få tillbaka vad de lånat ut. Men, ni ska älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda.

Gud ger överflödande i himmelen. Men redan här i tiden ger Gud generöst. Han ger oss vårt dagliga bröd. Och han kommer till oss i dopet, i avlösningen och i nattvarden med eviga gåvor. Han kommer i sitt Ord. Han förklarar livet för oss och han befriar oss från vår skuld. Han öppnar sin hand och mättar oss med sin nåd. Amen.

J Fjellander

[^]