Med Jesus på förklaringens berg

Det blev en minnesvärd dag för de tre lärjungarna, Petrus, Jakob och Johannes. Mitt i sitt vardagsarbete hos Jesus fick de vara med om ett sällsamt avbrott. Jesus tog dem upp på ett högt berg. Vilket berg det var nämns aldrig i NT, men av gammalt har man trott att det var berget Tabor i Galileen. Hursomhelst glömde lärjungarna aldrig vad de fick se och vara med om där uppe på berget. Den här dagen förändrade för alltid deras liv. De fick en ny syn på Jesus, hans storhet och höga majestät. Gud vill också förnya vår syn på hans älskade Son, när vi nu med apostlarnas eget vittnesbörd skall följa dem upp på berget. Det är så mycket som förändras, när vi får se Jesus sådan han verkligen är.

1. På berget visade Jesus sin gudomliga härlighet

Petrus hade bara för en knapp vecka sedan bekänt inför Jesus: ”Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Jesus blev glad över denna bekännelse och prisade honom salig, inte för att han kommit fram till det han sade genom egna slutledningar, utan för att Fadern i himlen hade uppenbarat det för honom (v. 17). Men vad det verkligen innebar att Jesus var den levande Gudens Son förstod varken Petrus eller de övriga lärjungarna. De hade tidigare inte sett honom sådan han verkligen var. Men det fick de göra nu. På förklaringsberget fick de under en kort stund se honom i hans gudomliga majestät och härlighet, i full strålglans. De fick se den gudom som Sonen ägde av evighet men som han under sitt jordeliv mestadels dolde under sin mänskliga gestalt. Nu trängde hans gudom fram genom det yttre höljet, hans kropp och kläder: ”Han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset.” Varken förr eller senare under Jesu tid på jorden lyste hans gudom så klart och starkt som här på berget.

Under denna stund fick de tre klart för sig att den Mästare som de följde var oändligt större och underbarare än de någonsin kunnat föreställa sig. Han var verkligen den Högstes Son, av samma väsen som han och med samma gudomliga egenskaper som han. Med egna ögon fick de se att ”i honom – i människan Jesus – bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt” (Kol. 2:9). Och till detta kom de mäktiga orden från ovan, den himmelska rösten som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

Var detta bara en dröm, en synvilla, en subjektiv upplevelse av Gud som fromma människor ibland kan uppleva på mystikens höjder? Var det något sådant som kyrkan sedan använde som grund för att påstå att Jesus är Gud? Det menar många i dag. Men aposteln Petrus förnekar det med stor kraft i dagens epistel: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde … utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät” (2 Petr. 1:16). De tre visste vad de sett och hört. Det var ingen slugt uttänkt gudaberättelse.

Människor har ofta haft svårt att tro på Kristi gudom. Men djävulen och de onda andarna hade inte svårt att tro på den. Det ser vi av NT:s berättelser. De visste mycket väl vem Jesus var. De kände igen honom. De bävade för honom. Satan själv försökte gång på gång att besegra Jesus och få honom på fall, men misslyckades varje gång. Till sist fick han honom via andra att bli korsfäst och dödad, men glädjen varade inte länge: på tredje dagen uppstod Jesus som segrare över synden och döden. Sedan dess hatar Satan honom än mer intensivt än någonsin och gör allt vad han kan för att åtminstone utrota människors tro på Kristi gudom. Han vet, att om han lyckas med det kan han lätt reducera allt vad Jesus säger och lär till blott mänskliga tankar som kan kritiseras, ifrågasättas och smulas sönder i bitar. På det sättet har han fått många kristna i vår tid att tro på en annan Jesus än den som visade sin gudomshärlighet på förklaringsberget.

Vi skall noga akta oss för bibelkritiska förkunnare som inte längre tror på förklaringsbergets Kristus, dessa som klipper bort läran om hans gudom och säger att benämningen ”Guds Son” om Jesus inte betyder mer än att han var en människa som stod Gud särskilt nära, och att allt annat bara är ”utstuderade myter”. Det gäller att se upp med dessa lögnaktiga förklaringar och tro på Kristi förklaring och på hans apostlars vittnesbörd om vad de med egna ögon sett och med egna öron hört på det heliga berget.

Enligt Mose lag krävdes det ”två eller tre vittnens utsagor” för att en sak skulle avgöras (5 Mos. 19:15). Jesus såg till att tre vittnen fanns på berget. Dessa tre höll hela livet fast vid sitt vittnesbörd. Vad Petrus sade, hörde vi nyss. Johannes lyfter som ingen annan i NT fram läran om Kristi gudom. Han börjar sitt evangelium med att om Jesus säga: ”Ordet var hos Gud, och Ordet, var Gud ... Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet” (Joh. 1:14). Jakob blev den förste av apostlarna som fick lida martyrdöden för sin tro på Jesus som han dyrkade som sin Herre och Gud (Apg. 12). Det är dessa apostlars vittnesbörd från förklaringsberget som ligger bakom den nicenska trosbekännelsens ord om Jesus, att han är ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Denna trosbekännelse kom till under 300-talet som svar på olika villolärares angrepp på läran om Kristi gudom. Den gången höll kyrkan fast vid det apostoliska vittnesbördet. Kristi förklaring segrade. Men i dag ser vi tyvärr hur många öppnar upp för tanken att Jesus bara var en god och medkännande människa som vi skall efterlikna. Men tror vi så förlorar vi hela kristendomen – själva huvudsyftet med att Gud i Kristus blev människa. Också detta huvudsyfte lyste fram på förklaringsberget.

2. På berget knöts Jesu gudomshärlighet till försoningens hemlighet

Det fördes ett samtal på berget mellan Mose och Elia, och Jesus. Mose och Elia var representanter för lagen och profeterna i Gamla förbundet. Gud lät dem för en stund återvända till detta livet och lät även dem se hans härlighet. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev, att profeterna hade funderat mycket över vilken tid det rörde sig om, när Kristi Ande i dem förutsade Kristi lidande och den härlighet som skulle komma av det (1 Petr. 1:10-11). De hade längtat efter den stunden. Nu var den inne. Den utlovade hade kommit, han stod framför dem i sin gudomshärlighet och samtalade med dem om vad som snart skulle ske.

De tres samtal är en viktig del av förklaringsstunden på berget, ja, en alldeles omistlig del. Vad de samtalade om har evangelisten Lukas bevarat åt eftervärlden. Han säger om Mose och Elia: ”de visade sig i härlighet – den härlighet de hade som Guds profeter om Jesus – och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31). De talade således om Jesu förestående död, om hur han skulle gripas, hudflängas, törnekrönas, naglas fast på ett kors och avrättas som en usel brottsling, om hur han som här uppe på berget strålade av gudomens ljus nu snart skulle ner i den djupaste förnedring.

Vi vet att lärjungarna hade förfärligt svårt för tanken att Människosonen måste lida och dö. När Jesus kort efter Petrus sköna bekännelse började tala om den saken blev han ivrigt motsagd av just samme Petrus. Han blev skarpt tillrättavisad av Jesus med orden: ”Gå bort ifrån mig, Satan!” Petrus tänkte inte ”Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23). Han förstod inte riktigt varför Gud måste bli människa. Mose och Elia däremot, visste varför det var nödvändigt: Gud skulle bli kött för att dö i syndares ställe. Så skulle lagens krav uppfyllas, så skulle en evig rättfärdighet vinnas åt dem. Så skulle Gud vara både rättfärdig och stå fast vid lagens omutliga krav på lydnad och straff över dem som inte håller den och samtidigt vara barmhärtig utan gräns mot syndare. Det var just dessa ”Guds tankar” som de profeterat om medan de levde på jorden och som de länge väntat efter att få se förverkligade.

Så ser vi att Krist gudomshärlighet kopplas till hans död i syndares ställe. Luther säger på ett ställe i våra bekännelseskrifter: ”Om det inte får heta, att Gud dött för oss, utan bara en människa, så är vi förlorade. Men om Guds död och detta att Gud har dött läggs i vågskålen, så sjunker den och vi går i höjden som en lätt och tom vågskål” (SKB s. 640). Det är bara gudamänniskan Jesus och hans offer som förmår uppväga och ta bort våra och hela världens ofantliga syndaskuld. Rösten från himlen sade: ”I honom har jag min glädje.” Det är i Frälsaren och Försonaren Jesus som Gud har sin glädje, inte i våra försök att med våra gärningar försona oss med honom. Jesu död och uppståndelse är den enda rättfärdighet som gäller inför Gud. Den är fullkomlig, den övervinner synden, döden och djävulen och förenar oss med Gud. Det kan vi själva aldrig göra.

Så är Kristi gudom och hans offer två ting som aldrig får skiljas från varandra. De är förklaringsbergets stora evangelium, som rättfärdiggör syndare av nåd allena och för dem in i Guds rike. Förnekelse av Kristi gudom innebär alltid förnekelse av Kristi försoning. Och bakom förnekelsen av försoningen, ligger högmodets synd som tror att man kan bli frälst utan Jesus. Men det blir vi inte. Om inte förr blir det plågsamt uppenbart på domens dag.

Bara på den gudomliga kärlekens väg, där Gud blir människa och bär våra synder, blir vi frälsta. Därför säger vi till sist:

3. På berget hänvisar oss Gud till tron på Jesus allena

Ur molnet kom en röst som sade: ”Denne är min Son, den Älskade ... Lyssna till honom!” Gud pekar på sin Son och säger: Han är mitt ord, min vilja, min kärleks gåva till varje syndare på jorden. ”Lyssna till honom!” Det är ropet från berget och från himmelen till dig och mig och till alla människor i alla tider.

Elia var en man som på 800-talet f. Kr. med stor kraft ropade till folket att man skulle lyssna till Gud och vända om till honom. Israel hade på den tiden börjat hänge sig åt avgudadyrkan i en upprymd ekumenisk anda. Man ville vara vidsynt och tjäna både Gud och Baal. Sanningen fanns hos båda, menade man, de var bara olika vägar till samme Gud. Men Elia stod upp och predikade: ”Hur länge vill ni halta på bägge sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom” (1 Kon. 18:21). Som man tänkte på Elias tid, tänker många i dag också: Gud finns i olika skepnader i alla religioner. Man säger också att Gud finns i varje människa och att vi därför skall lyssna inåt och finna Gud i oss själva. Men rösten på berget säger något helt annat. Den säger: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!” Lyssna inte till tidsandan, inte till förnekarna, inte till avgudarna och inte heller till dig själv och dina oroliga och förvirrande tankar, utan lyssna till Jesus, han som kommer till dig utifrån och talar till dig i Ordet och möter dig i nattvardens under.

När lärjungarna hörde rösten föll de ner på sina ansikten och greps av fruktan. Mötet med det heliga och övernaturliga är alltid en skakande upplevelse för syndiga människor. Men Jesus sade till dem: ”Stig upp och var inte förskräckta!” De såg sig omkring. Mose och Elia var borta. De såg ”ingen utom Jesus”. Och han var som vanligt igen, en man utan strålglans. Men nu visste de vad som dolde sig bakom den man som de följde.

På berget ville Petrus bygga hyddor. Lärjungarna fick en stund uppleva att himlen var på jorden och att det var gott för dem att vara där. De ville vara kvar i det himmelska. Men Petrus och de andra måste ner från berget och tillbaka till vardagen, tillbaka till kampen och striden. Och så är det med oss också som vill följa Jesus. I högmässan är vi uppe på berget med Jesus. Där får vi kraft till tro och frimodighet, inte minst i svåra och hårda tider. Där är det gott för syndare att vara. För i Jesus är allt väl, allt helat och botat. Alla anklagelser tystnar, syndens börda faller av och själen får ro. Sedan måste också vi ner från berget, tillbaka till kampen och striden.

Upp på berget och ner från berget – det är kristenlivets gång ända till dess vi en dag för alltid får stanna på berget med Mose, Elia och alla helgon. Då är vi framme där Kristus alltid lyser som solen och där vi själva blivit helt förvandlade, ingen synd finns kvar i oss och vi lyser som stjärnor, alltid och för evigt. Vill du vara med om det, så lyssna till Jesus, tro hans evangelium och håll fast vid det som ett saliggörande löfte från Gud till dig. I sin älskade Son har Gud sin glädje för att också du skall ha det. Det är budskapet från det heliga berget. Amen.

S Bergman (2012)

[^]