Fridens och vredens Gud

I evangeliet hörde vi hur Jesus vid sitt sista besök i Jerusalem grät över stadens invånare och över deras kommande öde. De hade haft rika besökelsetider. Gud, som i Kristus blivit människa, hade besökt dem, undervisat på deras gator och i deras tempel. Jesus hade gjort stora tecken och under och oupphörligt kallat syndare till omvändelse och tro på friden som han gav. Men de stod inte ut med hans predikan och ansåg sig inte behöva någon omvändelse. Så de grep honom och korsfäste honom som var ”härlighetens Herre” (1 Kor. 2:8).

Jesus såg för sin inre blick vad detta skulle leda till. Fiender skulle omringa staden. ”De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten.” Och det han såg inträffade. År 70 i augusti vällde romarna in i staden efter fyra månaders hård belägring. Invånarna höggs skoningslöst ner, templet brändes och förstördes och hela staden lades i grus och aska. Detta sker, säger Jesus under tårar, för att de inte förstod att ta vara på den tid då Herren besökte dem.

Jerusalems förstöring är NT:s mest skrämmande och varnande exempel på Guds straffdom över obotfärdighet. Det finns många exempel på det i GT. Men också NT visar att Gud inte bara är barmhärtighetens och fridens Gud utan också vredens Gud som låter straffdomar komma över människor redan här i tiden, när man inte tar emot hans utsträckta hand och förkastar hans frälsande nåd och kärlek. Det visar oss dagens text mycket tydligt. Den ger oss anledning att tala om Gud som fridens och vredens Gud.

1. Gud är först och främst fridens Gud

”När Jesus kom närmare Jerusalem och såg staden, brast han i gråt över den och sade: Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.” I de orden hör vi den gudomliga kärleken som sörjer, gråter och känner smärta, när den inte får nå sitt mål att skänka frid. Två gånger talas det i NT om att Jesus grät. Den ena gången var det av medlidande med Marta och Maria i deras sorg efter Lasarus. Den andra gången var här, när han blickade ut över staden och såg vad som skulle hända med den.

Jesus hade besökt Jerusalem för att ge dess invånare Guds frid, den frid som kommer av omvändelse och tro på syndernas förlåtelse. Nåden förlåter och friden med Gud ger samvetet ro. Gud älskar alla människor och vill deras frälsning. Hans första tanke är alltid att skänka oss frid. Därför kallas han i Skriften för ”fridens Gud” – ”Fridens Gud vare med er alla”, säger aposteln (Rom. 15:33).

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid”, säger Jesus när han ser ut över Jerusalem. Han förstod vad som behövdes för deras frid – och för vår och alla människors frid. Det behövs inte pengar och rikedom, inte mänsklig styrka och visdom. Det skänker ingen verklig och varaktig frid. Skulle friden hänga på oss och vad vi förmår, skulle ingen få frid. Inget av vad vi människor tänker och gör kan någonsin uppväga våra synder och ge oss frid med Gud. Hade det varit så, hade Jesus inte behövt komma.

Men han kom och gjorde allt vad som krävdes för vår frid. I historiens mitt restes försoningens kors utanför Jerusalems murar. Där bar Guds Son syndens börda i syndares ställe. All rättfärdighet uppfylldes, allt gottgjordes och allt skedde för oss: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid” (Jes. 53:5).

Att skänka frid åt de fallna och förlorade är således Guds allra största önskan. Det hör till den gudomliga kärlekens innersta väsen att vilja göra det. Och ändå kom denna fruktansvärda dom över Jerusalem. Hur är det möjligt? På den frågan ger dagens text ett klart svar.

2. Fridens Gud blir vredens Gud om man förhärdar sig mot hans kärlek

Det är denna dags allvarliga budskap. Ibland brukar det sägas att på Golgata uppslukades Guds vrede en gång för alla, så att han för alltid har slutat att vara vred. Men det är inte riktigt sant. Det är sant att för den som tror på Jesus finns ingen vrede och fördömelse. Den har upphört. Men denna underbara sanning innebär inte att Gud efter Kristi försoning har förvandlats till en oförarglig och snäll Gud som slutat att reagera med vrede mot synd och ondska här i världen. Ingalunda har han det. ”Guds vrede uppenbaras från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor”, säger aposteln (Rom. 1:18). Gud grips fortfarande av både sorg och vrede, när han blickar ut över vår arma jord och ser människor göra det som är ont och fördärvligt. Inte minst grips han av vrede när han ser hur hans ord och Kristi evangelium hånas, förnekas och förtrampas. Överallt där detta sker finns också den gudomliga sorgen och vreden.

Det finns döpta som en gång ägt friden och smakat dess ljuvlighet, men sedan förletts av världen, så att de inte längre vill följa Kristus och lyda hans ord. När de överger Kristus, kliver de ut ur fridens sfär och tillbaka in under vredens. I Johannes evangelium sägs det mycket tydligt och klart: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte är lydig mot Sonen, han får inte se livet, utan Guds vrede förblir över honom” (Joh. 3:36).

När man inte längre vill lyda Kristus börjar ofta en rastlös vandring från den ena livsåskådningen till den andra. Styrd av sina känslor och infall avsmakar man det ena efter det andra utan att finna någon varaktig ro. Det är inte alltid så lätt – åtminstone inte i början – att omvända sig åt fel håll, leva på kant med Gud och försöka döva sitt samvete. ”Den ogudaktige har många plågor” står det i Ps. 32:10.

När vi talar om den gudomliga vreden, skall vi dock komma ihåg att det står att Gud är ”sen till vrede och stor i nåd” (Ps. 103:8). Han har inte kort stubin som vi människor ofta har. Till Guds stora godhet hör att han är långmodig, har stort tålamod. Han låter oss inte plötsligt och ovarnat gå i fördärvet. Han varnar och förmanar oss, inte bara en gång utan flera. ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god”, säger han till Israel, som ofta avföll ifrån honom (Jes. 65:2). Vid ett annat tillfälle när Jesus såg ut över staden sade han: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar” (Matt. 23:37).

Men av dessa uttryck för Guds tålamod, skall vi inte dra den felaktiga slutsatsen att hans tålamod varar hur länge som helst, för det gör det inte. En dag tar det slut. Det finns gränser för Guds tålamod. Vi känner inte dessa gränser, men de finns. Förspillda tillfällen är denna söndags överskrift. Jerusalem var en stad full av förspillda tillfällen. Till sist var tiden ute.

Gång på gång kallar Gud den som far vilse i synd och otro. Varje gång man står emot Guds kallelse gör man sig hårdare mot honom. Det kan vara plågsamt i början, men man vänjer sig. Till sist drabbas man av förhärdelse. Den som är förhärdad har aldrig en tanke på att vända tillbaka till Gud och den kristna tron. Han är förlorad redan här i tiden.

Anledningen till Jerusalems förstöring var utbredd förhärdelse. Det var inte första gången i judarnas historia. Under ökenvandringen fick de manna och vaktlar att äta och friskt vatten ur klippan som Mose slog på att dricka. Ändå nådde de aldrig fram till Kanaans land. Guds godhet och omsorg mötte de med otacksamhet och missnöje. De klagade ideligen på Gud, på Mose, på Aron och på allt. Inget var bra. Det var mycket bättre i Egypten, tyckte de. Till sist tog Guds tålamod slut. Han sade: ”Så svor jag i min vrede: De skall inte komma in i min vila” (Ps. 95:11, Hebr. 3:11). De blev kvar i öknen i fyrtio år. Först nästa generation kom fram till det förlovade landet.

Nu skall vi inte ta vare sig detta eller Jerusalems förfärliga öde som tecken på att judar är värre än vi. Vi är födda med samma syndafördärv som de och frestas till avfall och förhärdelse precis som de. Våra synder korsfäste Jesus lika mycket som deras. Jesu ord om straffdomen över Jerusalem får aldrig användas som stöd för rasism, antisemitism, judeförföljelser och liknande onda ting. Domen över Jerusalem var Guds dom. Vad vi skall utläsa ur den är inget annat än detta: förhärdar vi oss mot Gud genom att förakta hans ord och bedröva den Helige Ande med vår obotfärdighet, så kommer också vi att drabbas av Guds straff både här i tiden och i evigheten. Mot denna allvarliga bakgrund säger vi till sist:

3. Gud möter oss i sin kyrka som fridens Gud – låt oss därför ta vara på tillfällena

I kyrkan skänker Gud sin frid i Ordet och sakramenten. Där predikas ”fridens evangelium” (Ef. 6:15) för oss från ”fridens Gud”. Dopet är det Röda havet som vi räddas igenom. Nattvarden är himmelsk manna under vandringen. I kyrkan handlar Gud i nåd med oss och för oss fram till Jesus, vår Frälsare. Från hans nattvardsbord skickas vi sedan ut med orden: ”Gå i Herrens frid.” Det ligger mycket i de orden. Det är något oändligt stort att få gå in i kyrkan med alla de synder, bördor, bekymmer och sorger, som man samlat på sig, och sedan få gå ut, avlöst, befriad och tröstad med Herrens frid i sitt hjärta, gå ut för att tjäna Gud i sin vardag. Det är sådant Gud ger oss i kyrkan. Det är dessa tillfällen vi skall vara rädda om och inte förspilla.

Allra sist i vår text möter vi Jesus som full av vrede rensar tempelplatsen från vanhelgande marknadsspektakel. ”Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste”, säger han med blixtrande skärpa. När kyrkan fylls av andra aktiviteter än de som skänker Guds frid och bönens Ande, så blir den ”ett rövarnäste”. Den blir ett ställe där djävulen skickligt med vackra ord och trivsamma gudstjänster berövar syndare den frid som Kristus vunnit åt dem. Med Frälsarens heliga vredesutbrott på tempelplatsen i åminnelse skall vi hålla oss borta från sådana ställen. I stället skall vi söka oss till tempelhus där Guds Ord och den sanna fridens evangelium predikas och möts av tack och bön. Amen.

S Bergman

[^]