Att ta vara på kallelsen

I vår text idag möter vi Jesus på väg in i Jerusalem. Ja, det är faktiskt den sista sekvensen av Jesu intåg i Jerusalem vi ser idag. Folkmassan har just hyllat honom som Messias och lagt mantlar och olivkvistar framför hans åsna där han rider fram som konung.

Men det var inte alla som hyllade Jesus. Fariseerna, översteprästerna och de skriftlärda trodde inte på honom. Och en bra bit av folket torde också ha varit på deras sida. De förkastade Jesus. De ville inte ta emot honom. Hur kunde det gå så illa?

När någon gör något dumt säger vi ofta ”Han visste inte bättre”. Vi försöker urskulda dem som verkar ha begått en orätt handling. Och detta är många gånger bra och riktigt! Tänk på åttonde budet och Luthers förklaring: Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa. Detta ska vi verkligen följa. Men, det är skillnad på att göra någonting felaktigt därför att man inte visste bättre och att göra det orätta därför att man ville det. Tyvärr så händer sådant. Vi måste, där det är tillbörligt, se detta och erkänna det.

Hur var det i textens situation, visste fariseerna inte vad de gjorde när de förkastade Jesus? Var de inte informerade? Hade ingen förklarat för dem? Jovisst! Vi säger därför för det första:

Jerusalem hade fått kallelsen

Israels folk hade verkligen fått undervisning. Gud hade handlat med dem och talat särskilt till dem alltifrån deras stamfader Abraham. Han sände till dem många profeter, från Mose på fjortonhundratalet f. Kr. till Malaki på fyrahundratalet. Ja, han hade gett dem hela Gamla testamenten, bok för bok. Gud hade talat direkt till Israels folk i deras situation. Han hade haft mycket tålamod med deras ovilja att följa hans bud, för de var ett gensträvigt folk.

Låt mig här framhålla, att när jag säger att judafolket var, och är, ett gensträvigt och hårdnackat folk, så betyder inte det att vi ska se ner på dem och liksom förhäva oss och tro att vi är bättre. Vårt folk, vilka de nu är, är inte bättre än de.

Gud varnade judarna många gånger. Så i Gamla testamentets skrifter hade fariseerna och de skriftlärde fått Guds kallelse, Guds eget Ord. De heliga skrifterna förelästes var sabbat, och de var väl förtrogna med dessa skrifter. De kände till alla Guds löften och föreskrifter.

Och nu kom Messias, den utlovade. Allt han gjorde och sade stämde precis med det som förutsagts av profeterna. I mer än två års tid predikade Jesus om Guds rike och om uppfyllelsen av profeternas löften om Messias. Men trodde man på honom? Tog man emot honom? Följde man honom? Nej. Vi säger därför för det andra:

Jerusalem tog inte emot kallelsen

Visst fanns det några som tog emot Jesus. Men fariséerna, de skriftlärde och översteprästerna trodde inte på honom. Evangelierna berättar om ett enda undantag, Nikodemus, och han smög sig till Jesus om natten, han vågade inte komma på dagen. Så kompakt var motståndet mot Jesus. Folkets ledare, de som skulle vara föredömen, tog inte vara på Guds kallelse. Därför utbrast Jesus Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.

Man kan här fundera på innebörden av Jesu ord: Tänk om du i dag hade förstått. Var problemet att de inte var intelligenta nog? Var det hela i grunden ett intellektuellt problem, som handlade om bristande begåvning? Hade de lagt för litet tid på att studera skrifterna? Nej, det var inte det som var problemet. Problemet var inte kunskapsmässigt utan andligt, de trodde inte. De ville inte tro. De ville inte ta emot Guds frid på hans villkor, i enlighet med hans vilja och ordning, utan de ville bestämma villkoren själva.

Kristen tro handlar nämligen inte om intelligens. Förvisso finns det fog för ståndpunkten att kristendomen är den förnuftigaste religionen, men det man i så fall kommer fram till är att kristendomen är sann. Men det ger inte automatiskt någon frid i hjärtat att veta att Jesus är Gud. Det vet även de onda andarna! Kristen tro är att sätta sin förtröstan till Gud, att ge upp tron på sig själv, erkänna sig som syndare och ta emot Guds förlåtelse. Så Jesu ord Tänk om du i dag hade förstått, är liktydigt med Tänk om du idag hade tagit emot.

Hur sorgesamt är det inte att Jerusalem inte förstod att ta emot den verkliga friden. Frid heter på hebreiska shalóm, och det ingår i namnet Jerusalem, som kan översättas fridens boning. De om några borde tagit emot fridsbudskapet, men det gjorde de inte. Därför grät Jesus över dem.

Vi vet hur det gick. Jesus berättar om det i texten. Fienden kom och belägrade staden och förstörde den grundligt. Romarna intog Jerusalem år 70, under ledning av generalen Titus. De raserade den ordentligt och lämnade ingenting kvar, de lämnade inte sten på sten, som Jesus säger. Detta att ”inte lämna sten på sten” har ju blivit ett uttryck för fullständig förödelse. Inte ett hus var helt.

Fylld av helig vrede gick Jesus in i templet. Jesus gick in på det som kallades hedningarnas förgård, där det med rätta såldes vin, olja och djur till offren. Men nu hade den blivit en plats för allsköns kommers, den hade blivit ett rövarnäste. Jesus rensade och renade templet och drev bort månglarna. Enligt Guds lag och heliga vilja måste templet, Guds plats, renas och rövarna skaffas bort. På så vis kunde Jesus, som är det nya förbundets tempel, enligt Guds nådiga vilja, enligt evangelium, bli korsfäst bland rövare.

I vår bibelöversättning står det att Jesus gick in på tempelplatsen, och det är riktigt. Han gjorde det. Det var där detta ägde rum. Översättarna har dock här i sitt arbete lagt in en förklaring, och det kan man göra. Jag invänder inte mot översättningen, utan vill bara nu visa på nyttan av att läsa texten på originalspråket. För i den grekiska texten står det faktiskt att Jesus gick in i templet. Det Lukas säger är alltså att Herren Jesus nu kom till templet för att rena det. Och som ni barn vet är det inte alltid så roligt att bli tvättad. Mamma och pappa kan behöva skrubba grundligt och ta i ordentligt för att få bort smutsen. Det kan göra litet ont. Och den här reningen, som Messias kom för att utföra, den består inte i kroppslig smuts, utan sådan orenhet sitter i själen, och det känns ännu värre! Därför liknar Bibeln Messias reningsarbete med guldsmedens eld. För att få fint guld måste man rena det. Man måste man hetta upp guldet med eld för att bränna bort skräpet, slaggen.

Det här kan vi läsa om i Malakis profetia i det tredje kapitlet där det står om hur Messias skulle rena templet, här kallas Messias förbundets ängel:

Och den Herre som ni söker
    skall plötsligt komma till sitt tempel,
förbundets ängel som ni längtar efter.
Se, han kommer,
    säger Herren Sebaot.
Men vem kan uthärda den dag då han kommer,
och vem kan bestå när han uppenbarar sig?
Ty han är som en guldsmeds eld
    och som en tvättares såpa.

Så vill jag till sist för det tredje säga:

Vi har fått kallelsen, må vi ta emot den så vi inte går under

Allt som hände judafolket, det är skrivet till vår undervisning. När judarna förkastade Gud och hans profeter, så gick det dem illa. Jerusalems förstördes två gånger, det vill säga först förstördes Jerusalem av Babylonierna omkring år 586 f.Kr. och judarna fördes i fångenskap till Babylon, och den andra gången förstördes det av romarna, och judarna skingrades, de som överlevde. Genom dessa handgripliga följder demonstrerade Gud, att avfall från honom får fruktansvärda följder. Där lämnades inte sten på sten.

Låt oss därför ta vara på den kallelse vi har fått! Låt oss frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom. Ja, det förstår vi att det är vad vi borde, och det är vad vi vill, men vi klarar inte att uppfylla detta, och ännu mindre klarar vi av att uppfylla alla de andra buden. Men vi har inte bara fått bud och föreskrifter från Gud, utan vi har också fått det glada budskapet om förlåtelse och nåd! Vi har fått evangeliets kallelse att tro på Gud, att ta emot rättfärdighet från honom för Jesu Kristi skull. Vi har fått kallelsen att ingå i hans utvalda folk, ett folk som vill vandra efter hans bud, ett folk som vill söka att göra hans vilja. Ett folk som vill tro hans ord. Ett folk som församlas till gudstjänst för att lyssna till honom och för att ta emot honom i den heliga nattvarden.

Jesus har uppfyllt alla Guds bud fullständigt. Och det har han gjort för oss! Han har dött i vårt ställe, för att vi ska få leva. Allt är färdigt, och vi är inbjudna. Ja, vi har fått kallelsen. Må vi ta emot den, må vi tro på Gud, och leva för evigt med honom i hans himmelska rike. Amen.

J Fjellander

[^]