Om rättfärdighet inför Gud

I vår text idag berättar Jesus en liknelse, står det. Jesus berättade många liknelser, och de var av olika slag. I det här kapitlet, Lukas 18, finns det två liknelser som handlar om hur vi ska be till Gud. Det finns olika typer av liknelser. En del liknelser innehåller symboler, eller ska vi kalla det koder, där en stor pärla står för Guds rike eller en åker betecknar världen. Sådana liknelser är vanliga hos Matteus, och det finns också några sådana hos Lukas. Men dagens liknelse är inte sådan. Den innehåller inga koder eller gömda budskap, utan är helt enkelt en klar och tydlig skildring av två män. Det är en illustration av två olika förhållningssätt. Att Lukas betecknar det som en liknelse innebär att det inte är en historisk händelse som Jesus framställer, utan det är vad vi skulle kunna kalla en pedagogisk berättelse.

Vi möter två män i templet. De har gått upp till templet för att be. Lukas gör först, före själva berättelsen, en liten sammanfattning av liknelsens innehåll, för att vi ska förstå vad den betyder. Den handlar om att inte ha falsk förtröstan på sig själv. Med det menas här nu inte någon allmänmänsklig självförtröstan. Jesus menar inte som en allmän levnadsregel att vi inte ska ha något självförtroende alls. För visst ska vi, i det jordiska perspektivet, på det mänskliga planet, ha gott självförtroende samtidigt som vi är ödmjuka, eftersom vi vet att det är Gud som gett oss allt. Vi ska erkänna de goda gåvor vi har fått i skapelsen utan att fördenskull bli skrytsamma.

Men det här handlar om två män som gick till templet, till Guds boning. Det står i texten att de gick upp till templet. Jerusalem ligger på ett berg, Sions berg, så redan att gå till tempelstaden Jerusalem var att gå upp. Och templet ligger på den högsta toppen av berget, så man gick verkligen upp när man gick dit. Männen bad till Gud, i templet hade de kommit inför Guds ansikte för att tala med Gud. Att liknelsen handlar om att inte ha falsk förtröstan till sig själv handlar alltså om hur vi ska förhålla oss till Gud.

Liknelsens två personer är inte ditsatta av en slump, utan de representerar två förhållningssätt mot Gud. De är motpoler, som Lukas använder för att tydligt få fram Jesu budskap. I sin skrift har han nämnt dem förut, till exempel i redogörelsen för vad som hände när Johannes Döparen predikade: Och allt folket som lyssnade, också publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop.Men fariséerna och de laglärda förkastade Guds plan för dem (Luk. 7:219f.). Publikanerna hör alltså till de värsta syndarna. Eller när publikanen Levi anordnade en måltid för Jesus, då står det: Fariséerna och deras skriftlärda kritiserade hans lärjungar och frågade: "Varför äter och dricker ni tillsammans med publikaner och syndare?" (Luk. 5:30) Då svarade Jesus ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdigatill omvändelse utan syndare." (Luk. 5:32)

Vi ska nu se närmare på vad liknelsens båda personer lär oss. För Guds Ord angår alla människor. Bibeln är inte något som är till bara för prästerna, nej, i Bibeln talar Gud till alla människor. Vi börjar med att titta på farisén.

Om Farisén

Fariseerna utgick från Guds utkorelse av Israel. Därför kunde de förtrösta på sin tillhörighet till detta folk. Gud hade slutit förbund med dem. Gud hade gett lagen åt Israels folk och inte åt något annat folk. Själva tillhörigheten till detta folk gav dem en privilegierad ställning inför Gud. Att tillhöra Abrahams barn, att äga kunskap i lagen och leva efter den var det högsta för de fromma fariséerna, och detta skapade hos dem en tilltro till den egna rättfärdigheten, att de dög sådana de var. Fariséerna tog lagen på allvar. De strävade ständigt efter att hålla buden från Mose till punkt och pricka.

Paulus behandlar i Romarbrevet vilka fördelar fariséerna hade eftersom de tillhörde judafolket: De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna. (Rom. 9:4f.)

Det är i denna anda farisén träder upp i templet. Han tillhörde det utvalda folket, och han tog det på allvar.

Fariséns fromhet

När farisén nu kom till templet för att be, ställde han sig för sig själv och bad, men ändå så att alla kunde se och höra honom. Judarna ber vanligtvis högt, även i enskild bön, så de andra som var i templet kunde därför höra honom, och det var själva poängen med bönen. Lukas tecknar med skarpa penseldrag en högfärdig människa, som verkligen såg ner på andra. Han ställde sig för sig själv en bit ifrån de andra som var i templet och tänkte att han skulle imponera på dem. I sin bön säger han ”jag” fem gånger på två verser. Han ber inte om någonting från Gud, utan han tackar Gud. Men han tackar inte Gud för de gåvor denne ger, utan han tackar Gud för sig själv, för att han själv är så duktig och from. Han behövde inte be Gud om något, tyckte han, för han trodde att han redan var perfekt.

Farisén framhåller två saker som bevis på sin duktighet: Han fastar två gånger i veckan och han ger tionde på allt han förtjänar. Dessa två saker var inte bara vad Mose lag krävde, det var utöver lagens krav. Mose lag krävde faktiskt bara fasta en dag om året, vid försoningsdagen. Med tiden hade dock seder och traditioner utvecklats inom judendomen så att de fromma judarna fastade måndagar och torsdagar. Och tionde behövde man inte betala på alla sina inkomster, utan bara av det som jorden gav och av boskapen. Så när farisén säger jag ger tionde av allt jag tjänar så används i grekiskan en särskild, betonad form av ordet ”allt” för att framhålla det var vartenda dugg.

Fariséns fromhet var otillräcklig

Ja, farisén var verkligen duktig på att hålla Guds bud till det yttre. Han bad regelbundet och hade goda gudstjänstvanor. Han var ingen tjuv, ingen mördare och ingen äktenskapsbrytare. Men han trodde att han kunde åberopa detta inför Gud som orsak till att tillhöra de frälstas skara. Han hade upprättat sin egen rättfärdighet. Han hade fastnat i budens yttre sida. Visst skulle man kunna säga att många fariséer hungrade och törstade efter rättfärdigheten, men efter fel rättfärdighet. De gav tionde av mynta och dill och kummin, men underlät det viktigaste i lagen, rätten, barmhärtigheten och troheten, säger Jesus i sin slutgiltiga uppgörelse med fariséerna (Matt. 23:23). Därför kallar Jesus dem på samma ställe hycklare, som rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren. (Matt. 23:24f.)

Och tittar man på de synder som farisén kritiserar andra för, gör han sig på sätt och vis skyldig till dem själv. Han tackar ju Gud för att han inte är som andra människor, han är inte som rånare, brottslingar och äktenskapsbrytare. Nej, han är inte en rånare, men Jesus säger ju att fariséerna gör rent utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de full av rofferi (Matt. 23:24) och girighet (Luk. 11:39). Och han är inte någon äktenskapsbrytare, nej, men han är inte trogen mot Gud som har utsett Israels folk till sin brud. Och nej, han är inte en brottsling – och här är en svårighet med översättningen, för ordet brottslingar kunde också översättas med orättfärdiga, och då skulle man lättare se kopplingen till slutet av vår text, där det står att publikanen gick hem rättfärdig men inte farisén. Så farisén var själv orättfärdig. Men när han i sin bön anklagar de andra människorna för att begå synder, så är översättningen brottsling självklart korrekt, för farisén avser de yttre handlingarna, den yttre rättfärdigheten. Men fariséerna var så upptagna med att avhålla sig från de yttre synderna, att de inte märkte de inre synderna.

Låt oss nu se litet på publikanen.

Om publikanen

Hur annorlunda var det inte med publikanen! När han kom till templet skred han inte fram som farisén till en fin och upphöjd plats, nej, han ställde sig långt borta från alla andra, i avskildhet, för att ingen skulle se honom, för han var medveten om sin syndighet. Att han var en syndare märktes på två sätt. Han vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan tittade ner mot golvet, som man gör när man skäms. Och han slog sig för sitt bröst, det visar att han förstått att han var ovärdig. Och han ber en kort bön: Gud, var nådig mot mig, syndare. Han ber att Gud ska vara försonlig mot honom. I templet offrades två gånger om dagen ett försoningsoffer. Publikanen kom till templet för att få del av det offret, för att få försoning och förlåtelse. Han hade inget eget att hålla fram inför Gud. Han väntade sig allt av Gud. I folkets ögon var han misslyckad, föraktad och utstött och borde stå under Guds förbannelse. Men i Guds ögon var och är det annorlunda. Publikanen sökte efter Guds rättfärdighet, för han hade misslyckats med sin egen, och det erkände han. Han sökte Gud i templet för att finna en annan väg än den egna rättfärdighetens, för det hade inte fungerat.

Genom att välja publikanen som motpol till farisén chockerade Jesus judarna. Hur kunde Jesus ta en syndare till föredöme? Men då hade de inte läst Skriften ordentligt. I synnerhet inte Psaltaren, som framhåller just att människan är syndare och att Gud är nådig mot syndare. Som i femtioförsta psalmen:

Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud (Ps. 51:19)

Sammanfattning

Hur ska vi då tillämpa den här berättelsen på oss själva? Ska vi för att undvika fariseismens fälla låta bli att följa Guds bud till det yttre, så att vi inte riskerar att bli högmodiga? Ska vi se till att synda ordentligt, så att vi verkligen förstår att vi är syndare? Nej, givetvis inte! Det är klart att vi inte ska synda med flit, vi ska inte vara tjuvar, brottslingar eller äktenskapsbrytare. Det behöver vi inte läsa länge i Bibeln för att förstå. Vi ska följa Guds lag.

Men här och där i kristenheten finns det faktiskt vissa inslag av motstånd mot Guds lag. Inte så att man uppmanar kristna att synda, det vore för grovt, utan man uttrycker sig litet frommare. Man säger: Det är väl ändå evangeliet som är det viktiga? Inte är väl kristendomen en lagreligion? Lagen är till för den gamla människan. Den kristnes liv ska i stället formas av evangeliet. Men det som formar den kristnes liv, det är Guds lag. Det är ju Guds bud som talar om för oss hur vi ska leva, det gör inte evangeliet. Och så tar man inte ordentligt vara på det som kallas lagens tredje bruk, nämligen att vi kristna behöver Guds lag även som pånyttfödda människor. För Guds lag är god.

Eller, ännu värre, säger man något i stil med att det är lagiskt att hävda att vi ska tro och hålla fast vid hela den kristna läran. Så ska vi inte göra i en evangelisk kyrka, menar man. Så avvisar man Guds bud och säger att det är farligt att predika lag.

Felet med fariseerna var inte att de följde Guds bud. Paulus beskriver dem så här: Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud. (Rom. 10:2) Och det var ju bra. Det var faktiskt inte bara bra, det var utmärkt! Vi ska alla på allvar sträva efter att hålla Guds bud allt bättre och bättre. Men vi ska akta oss så att vi inte upphöjer mänskliga meningar till bindande regler. Ta nu att fariseerna fastade för att kunna tjäna Gud bättre. Det var bra. Det borde vi göra mer, och då vill jag tillägga att det finns mycket som man kan avstå ifrån, för att istället ägna sig mer åt Gud, det måste inte vara mat. Men det här är inte reglerat i nya förbundet, och vi ska inte heller i kyrkan ställa upp regler och förordningar om det. Likadant med tionde. I Mose lag var det påbjudet att man skulle ge en tiondel av boskapen och markens frukt till templet. Det är en utmärkt sed att ge en viss andel av sin inkomst till kyrkan, det är en god sak. Men det här är inte heller reglerat, utan var och en ska frivilligt ge vad han känner sig manad till. Eftersom Bibeln här inte ställer upp regler, ska vi inte heller göra det i kyrkan, för då kan vi bli lagiska som fariséerna. Men bara för att vi inte ställer upp kyrkliga regler betyder inte det att vi ska göra så litet som möjligt.

Vi ska inte avvisa att lagen predikas. Vi ska sträva efter ett heligt liv och göra goda gärningar. Men vi ska inte tro att vi förtjänar Guds nåd genom lagen. Det var felet fariséerna gjorde. Vi ska veta, att ingenting av det vi gör håller måttet inför Gud. Inte ens det allra finaste vi någonsin åstadkommer uppfyller alla de krav Gud ställer. Vi kan därför inte ens till minsta lilla del förtjäna Guds nåd. Vi ska hängivet tjäna Gud, men vi ska veta att publikanen hade rätt om en människas ställning inför Gud. Ja, vi bör göra publikanens ord till våra egna och säga: Gud, var mig nådig efter din godhet, misskunda dig över mig, jag, fattig syndig människa. Och det gör vi varje söndag i syndabekännelsen. Där har vi publikanens bön.

Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Så säger Jesus till oss alla. Han vill att vi alla ska, som publikanen, gå hem rättfärdiga idag. Jesus talar till oss i gudstjänsten och han kommer till oss i nattvarden. Han är hos dem som församlas i hans namn. Han är nådig mot oss syndare. Amen.

J Fjellander

[^]