Jesu kärlek till oss dövstumma syndare

Idag hör vi om hur Jesus var på vandring. Ja, Jesus gjorde inte annat än att han gick till olika platser och predikade och förkunnade om himmelriket, om Guds rike. För det mesta gick han till judarna, men idag befann Jesus sig utanför judarnas land, han var i Dekapolis område. Och i avsnittet före vår text hos evangelisten Markus botade han den kanaaneiska kvinnans dotter i trakten av Tyrus, det som idag ligger i södra Libanon. Till henne sade Jesus: Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus.

Ja, så började Jesu verksamhet, han vände sig först till judarna. Men redan från början stod det klart att detta inte var hans enda uppdrag. Tänk på Simeon, när han i templet lovade Gud för Jesusbarnet, för Messias ankomst, han prisade Gud och sade: Mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.

Och detta var ju inte något som Simeon hade hittat på. Hos profeten Jesaja säger Herren om Messias: Det är för lite att du bara är min tjänare som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka de bevarade av Israel. Jag ska sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli min frälsning ända till jordens yttersta gräns. (Jes. 49:6)

Också till oss har Guds frälsning kommit. Det är därför vi samlas här idag, för att ljuset från Guds Ord ska skina på oss.

Om Jesu kärlek

I vår text idag ser vi Jesu kärlek till utsatta människor. Mannen var dövstum, vilket verkligen är något fruktansvärt. Han kunde inte höra, och därför hade han ingen aning om språket som man talade. Han kunde inte prata med sina föräldrar eller syskon, och han förstod inte dem om de försökte säga något till honom. Det står att han var nästan stum, så han kunde väl brumma och ge ifrån sig några läten. Så hans liv var helt annorlunda än de andra människornas. Det var så mycket som han inte kunde. Och Jesus tog sig an honom, ty Jesus älskar alla människor. Att ha omsorg om svaga människor och vilja hjälpa dem, det är ett kristet sätt att se på sina medmänniskor.

Jesus har inte grundat en klubb för de ordentliga, de duktiga och dugliga, utan Jesus har grundat sin kyrka för att alla ska få komma dit. Han vill inte att en enda människa ska gå förlorad, för han är barmhärtig. Att vara barmhärtig betyder att ha ett hjärta i barmen, att bry sig om de svaga och utsatta.

Om Jesu makt

Förutom Jesu kärlek ser vi också hans makt. Vi ser att han är Herre över skapelsen, vi ser hur han helade mannen från hans dövstumhet. Jesus var inte någon vanlig människa, nej, han var och är sann Gud. I allmänhet visade inte Jesus sin gudomliga makt. Men av och till lät han sin eviga härlighet skina fram, som här när han grep in och återställde det som skadats och blivit förstört genom att ge mannen hörsel och språk så att han kunde höra och tala. Vi ser Jesu makt, och folket såg den och sade: Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala.

Om ceremonier

Hur gjorde Jesus detta? Jo, han gjorde det på ett åskådligt sätt. Han stoppade fingrarna i mannens öron, spottade och rörde vid hans tunga och såg upp mot himlen, suckade och sade: ”Effata!” Det kan man ju tycka är litet märkligt, men på så vis signalerade han till mannen att han skulle göra ett under med hans öron och med hans tunga. En annan gång spottade han på marken och gjorde en deg som han strök på en blind mans ögon och sade åt honom att tvätta sig i dammen Siloam. Och när han gav den Helige Ande åt apostlarna, andades han på dem. Jesus använde dessa ceremonier när han handlade med människor. Han inte bara predikade för dem, utan han använde vad vi kan kalla ett slags ceremonier.

En del kristna är mer eller mindre mot ceremonier. De tänker att vi kristna måste ha fokus på Guds Ord och att ceremonier kan skymma sikten för Ordets budskap. Och det är naturligtvis riktigt. Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Ceremonier och mänskliga ordningar får inte komma i vägen för Guds Ord. De ska ha ett innehåll, ett budskap, och vi ska gärna förklara vad de betyder. Ceremonier ska i kyrkan inte vara något man utför bara för att det är vackert och högtidligt, utan budskapet ska stå i centrum. Så när vi i gudstjänsten har ceremonier, är det för att överbringa budskap från Gud. Till exempel kan vi kalla det en ceremoni att prästen är klädd i en vit dräkt, som heter alba. Det är för att visa på renhet, rening och förlåtelse. Vi människor är smutsiga och svarta i oss själva, och då menar jag inte kroppen, för den går väl lätt att tvätta med tvål och vatten, utan det handlar om själen och våra tankar. De är inte lätta att tvätta. Vi är själviska och orena. Men Gud vill rena dig och mig och alla människor från synden och ge oss ett rent sinne och ett gott förhållande till Gud. Bibeln kallar det rättfärdighet. Han vill ge oss rättfärdighetens vita kläder. Ja, Gud vill göra oss alla rena, och prästen är hans budbärare om detta. Det är vad alban betyder.

Och stolan som prästen bär över axlarna, det är att bära Kristi ok, som man brukar säga. Ett ok är från början en slags stång av trä som man lade över axlarna för att kunna bära ordentligt, till exempel hämta mycket vatten i hinkar, en hink på vardera sidan. Och som ni förstår var det tjänarna som fick bära oken, så stolan visar på att prästen är Kristi tjänare.

Omkring alban och stolan bär prästen ett smalt rep, cingulum. Det är en bild av sanningens bälte som aposteln Paulus skriver om till efesierna. Prästen får inte predika något annat än sanningen, inte predika något annat än Guds Ord.

Så har vi mässhaken, som jag tar på efter predikan. Den har varierat i utseende, men så som den vanligen är nuförtiden, så är den gjord av ett enda långt tygstycke. Det är som det står skrivet om Jesu död: När soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden var utan sömmar, vävd i ett enda stycke uppifrån och ner. Därför sade de till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.

Livklädnad hade alla människor på Jesu tid varenda dag – och då var den litet enklare och ett smidigt plagg – men i kyrkan har mässhaken blivit ett högtidsplagg som används i altartjänsten. Mässhaken vittnar om hur prästen ikläder sig Kristus och tjänstgör i Kristi ställe, om att prästen har ett gudomligt ämbete i Kristi tjänst.

Vi har fler ceremonier. Vi knäfaller i gudstjänsten. Det betyder att vi ödmjukar oss inför Gud. Han är stor och vi är små. Och vi gör korstecken. Det är en bön om att Jesus, den korsfäste ska bo i våra hjärtan, att han ska hjälpa, beskydda och bevara oss.

Vi är den dövstumme mannen

Vi sade förut att dagens text vittnar om Jesu kärlek till alla människor och om hans makt. Men vi ser också något mer: Vi ser oss själva. Jesus gjorde detta under och evangelisten Markus skrev om det för att det har ett budskap om oss, ett budskap till alla människor i alla tider. Den dövstumme mannen, det är vi. Texten talar om oss och vår situation. Om vår hjälplöshet och oförmåga i andliga ting.

Den dövstumme förstår inte vad människorna säger. Han blir ledd till Jesus utan att begripa något. Om han ska säga något blir det bara oartikulerade ljud. Det skulle inte vara så här. Skapelsen är fallen och är i ett slags fängelse på grund av synden.

Synden, det är inte bara att vi gör dåliga och usla gärningar och att vi tänker syndigt. Synden sitter mycket djupare än så. Den genomtränger hela vår varelse. Ända längst in i oss är vår natur fördärvad av synden, och det är därför vi tänker de själviska tankarna och gör de onda handlingarna. Om inte vår natur vore fördärvad, skulle vi inte begå dessa synder.

Och vi är födda sådana, precis som den dövstumme, han som inte kunde höra vad människorna sade. Vi människor lever i vår egen värld utan kontakt med den sanne Guden. Ja, i vår tid har det gått så långt att många människor till och med förnekar att det finns en Gud. Skapelsen vittnar så starkt om en skapare, om att det finns någon som med oerhörd precision har skapat allt så underbart och väluttänkt. Och inte nog med att materien och universum är så fantastiska, dessutom har vi fått upplevelser och känslor. Vi har också förstått att det finns bra och dåliga handlingar. Vi har fått värderingar, moral och ett samvete.

Men kunskapen om skapelsen och vårt samvete, som alla människor kan ha, den är som den dövstumme mannens oartikulerade brummanden och läten. De gör oss inte till kristna. Nej, vi är döva för Guds Ord, och vi prisar inte honom med vår tunga. Enda sättet att bli räddad och frälst är att någon hjälper oss, att Jesus kommer till oss och gör ett underverk. Att han får komma och säga sitt Effata. Att han öppnar våra öron och löser våra tungor.

Hur går detta till, att Jesus får bota en människas dövstumhet? Ofta är det väl som i texten, att de andra människorna förde den dövstumme till Jesus. Som när föräldrar bär sitt barn till Jesus i dopet. Eller en kristen som bjuder in en vän till en gudstjänst eller ett bibelstudium. Ibland är där ingen som hjälper de andra människorna, utan det är Jesus som på vägar som vi inte förstår söker upp det förlorade fåret som irrar ute i öknen. Men låt oss alltid vara ivriga att möta honom där han låter sig finnas och ivriga att föra andra människor till honom.

I detta att människor förs till Jesus, ska vi veta att han använder nådens medel. Han kommer i sitt Ord och han kommer i sina heliga handlingar, i sina sakrament. Han kommer till oss när vi läser hans ord, han kommer i avlösningens under och han kommer i nattvardens vin och bröd. Där utför han ständigt sina renande under, som öppnar våra andliga öron och lär oss att prisa Gud med vår tunga, ända tills att vi till sist får stämma in i den himmelska kören och sjunga inför tronen: Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evigheter. Amen. (Upp. 7:12)

J Fjellander

[^]